Krönika

Cykelkulturen oroar

Krönika Artikeln publicerades

Cykling ökar som transportmedel. Men hänsynen till medtrafikanterna minskar och aggressiviteten ökar på det vägutrymme, där olika slag av cyklister ska samsas, inte sällan med gående.

I Stockholm finns ett nytt namn på fartdårarna. De kallas memil, medelålders män i lycra. DN-reportern Juan Flores har definierat dem: "Horder av svettiga medelåldersmän i tajta brallor som sveper fram över tullarna på racerhojar har blivit ett vanligt fenomen".
Memil var från början en skojig beteckning på en ny livstil, grabbarna som passade på att träna på väg till jobbet. Medelålders män är snart den enda grupp i samhället som får häcklas.
Men tonen hårdnade. Den goda humorn är inkluderande. Vi småler åt företeelser, som lika gärna hade kunnat hända oss själva. Hånet är ett avståndstagande. Offret ska uteslutas ur gemenskapen som främmande eller skrämmande. Vi skapar Den Andre.
Memil var inte längre bara töntiga i sina neonfärgade rumpor, skavande mot cykelsadlar som kostat en månadslön. De blev en trafikfara och asociala särlingar.
Det handlar inte bara om Stockholms innerstad, detta laboratorium för syntetiska livsformer. Nyligen skrev signaturen "Cykelentusiast" om en liknande anarki i Oskarshamn Oskarshamn är en bra cykelstad. "Men vad som inte är bra är många cyklisters okunskap eller nonchalans när det gäller trafikregler."
Sådan vardagsirritation slår lätt över ilska och aggressivitet. DN-krönikören Lotten Wiklund ger uttryck för detta, när hon retar sig på hundbajs. "Jag drömmer om att få ta en hundägare på bar gärning och funderar ut olika sofistikerade hämndaktioner", skriver hon.
När jag läser sådant, tänker jag på Bim Clinell. Hon skrev 1999 en bok om Front Nationals uppgång. Den franska högerextremismen hade en ideologi. Men grogrunden fanns i missnöjet i förslummade bostadsområden. I boken De hunsades revansch beskriver hon hur partiet rekryterade nya anhängare, när grannar började knuffas i trappuppgången och använda nedsättande uttryck. När man inte kan möta sin nästa med ett civiliserat beteende, då krackelerar samhällets bräckliga gemenskap. Då skapas ett vi och ett dom.
Jag tror därför inte ett ögonblick på att cyklingen kan hyfsas med hjälp av fler regler eller större övervakning. Lagar skapar smitare, när polisens resurser inte räcker till. Ju mer lagar som stiftas, desto större är risken att de frustrerade tar lagen i egna händer. En vacker dag hämnas någon Wiklund på hundägaren, inte bara i tanken utan också handgripligt.
Ett hyfsat beteende, där främlingar möts och desarmerar en möjlig konflikt, kan beskådas på många platser. En plats är Ängöbron i Kalmar, där den gemensamma cykel- och gångbanan inte innehåller några anvisningar om vad som gäller. Men det är märkligt vad en cykel, en barnvagn, en rullator och ett par in-lines kan samsas, när ägarna utbyter en blick som säger: Vi fixar detta. I det sekundsnabba mötet med en främmande person uppstår den korta nödvändiga gemenskapen.
Civilsamhällets andra testanläggning är Hagskogsvägens fyra kilometer långa raksträcka i Bödaskogen på norra Öland. Vägbeläggningen är bred nog för en bil. Redan på en kilometers avstånd brukar mötande fordon utbyta signaler om lämpligaste platsen att mötas. Vi-fixade-det-hälsningen är obligatorisk. När någon enstaka bilist dundrar fram som om han ägde vägen och framfarten, brukar jag tänka: I Stockholm är han säkert memil!

Ulf Wickbom