• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Borgerligheten måste släppa offerrollen

Krönika 2012-01-09 | Uppdaterad 2012-01-09

I torsdagens tidning skrev jag om de omedelbara reaktionerna på Bengt Ohlssons långa och vältaliga uppgörelse i Dagens Nyheter med kulturvänstern. Av reaktionerna hos densamma på Twitter och i bloggvärlden kan man konstatera att han lyckades träffa en verkligt öm punkt. Man ömsom rasade, ömsom avfärdade, ömsom trivialiserade. Drog sig inte heller för direkta personangrepp. Allt sådant som kännetecknar debattörer stadda i reträtt.
Det fanns emellertid även en hyllningskör till Ohlssons text, där många borgerliga företrädare stämde in. Denna hyllningskör är inte heller oproblematisk eftersom den belyser ett annat av borgerlighetens problem i kulturdebatten: benägenheten i att gotta sig åt martyriets självbekräftande känslorus.
Det är trots allt inte den så kallade kulturvänstern som är borgerlighetens stora problem på kulturområdet, utan borgerligheten själv. Att människor med politiska vänsteråsikter är engagerade i och för kulturen bör inte ses som ett problem, problemet består snarare i att så få borgerliga företrädare är det. Detta i sin tur tenderar att leda till en självgenererande process där den som är intresserad av kultur i någon form närmast per automatik också söker sig till det politiska vänsterlägret.
Det finns historiska förklaringar till dagens vänsterdominans inom den svenska kultursektorn. Under 1970-talet försökte Palmeregeringen oskadliggöra den ytterlighetsvänster som vuxit fram under slutet av 60-talet, genom triangulering. Det ledde till en statligt initierad radikalisering av media och kulturpolitiken. Istället för att avväpna rörelsen, vars styrka och storlek Palme förmodligen överskattade, befästes den och grunden lades för en långvarig vänsterhegemoni inom den företrädesvis offentligfinansierade kultursektorn.
Den tidigare, företrädesvis borgerligt orienterade kulturen, hade i långt högre utsträckning varit privat finansierad, styrdes över mot en offentligt finansierad kultur med ideologiska förtecken. Dessutom bidrog ett ökande skattetryck till att minska möjligheterna för enskilda mecenater och kulturkonsumenter att bekosta kultur bortom de offentliga institutionerna.
Samtidigt som den breda och framåtsyftande kulturen politiserades, bevarades ett antal högborgerliga bastioner åt överklassen. Nationalmuseum, Kungliga Operan och Dramaten fick fortleva för att överklassen skulle ha någonstans att gå för att bekräfta sin självbild. På så sätt kom uppfattningen om vad som är borgerlig kultur att frysas vid hur den sett ut vid 1900-talets början, samtidigt som den framåtsyftande kulturen fick en vänsterprägel.
Under det sena 1900-talets ideologiska strider lämnade den nya borgerligheten helt och hållet kulturfrågorna därhän. Den svenska borgerlighet som växte fram efter 80-talets löntagarfondsstrid hade övergett de humanistiska ideal som tidigare utgjort kärnan i identiteten.
Det var det marknadsekonomiska evangeliet som skulle trummas in, som en reaktion på den samhällsutveckling som fört det svenska samhället till socialismens brant. Den stora ironin i sammanhänget består i att man därmed tillägnade sig socialdemokratins teknokratiska och materialistiska syn på människan. Att en sådan syn på människan och samhället skrämmer bort esteter och konstnärssjälar är föga förvånande.
Att det i stor utsträckning saknas borgerliga kulturpersonligheter är inte bara problematiskt på grund av snedvridningen i kulturdebatten. En politisk rörelse som saknar humanister, konstnärer och författare riskerar med tiden att bli lika endimensionell som en som endast består av sådana.
Borgerligheten har länge givit slaget om kulturen förlorat redan på förhand. Antingen har man, likt kulturministern i tisdagens intervju, accepterat de rådande förhållandena och fortsatt på den av vänstern inslagna vägen. Eller så har man betraktat hela kulturfältet som fientlig mark och utifrån luddiga marknadsekonomiska argument drivit frågan om indraget offentligt kulturstöd, som man menar gynnar politiska meningsmotståndare.
Det är hög tid att borgerligheten gör upp med offerrollen i kulturdebatten och börjar intressera sig för kulturen som sådan. Det är tid att återuppväcka den borgerliga humanismen, att presentera ett alternativ till den trötta 70-talsretoriken.

Lars Anders Johansson

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus