Krönika

Bengt Ohlsson behövs

Krönika Artikeln publicerades

”Bengt Ohlsson ska inte bara lämna vänstern, han ska lämna kulturen!” dundras det på Twitter.

När en författare dristar sig till att kritisera vänsterdominansen inom kulturen (DN Kultur 4/1) sluter sig leden. Här ska statueras exempel. Lyckas man inte tysta honom får man utesluta honom ur en kultursektor som bör hållas så åsiktsmässigt homogen som möjligt.
Att syssla med kultur utan att vara vänster kan vara nog så problematiskt utan att man stuckit ut hakan över tre sidor i Dagens Nyheter. När den unge skådespelaren och manusförfattaren Rasmus Dahlstedt uppförde sin pjäs Mamma, pajas, barn, som är kritisk till de genusteorier som dominerar teaterutbildningarna, på Unga Klara i Stockholm strax före jul, satt teaterchefen Suzanne Osten demonstrativt i foajén och läste högt ur Valerie Solanas SCUM-manifest. Budskapet kunde inte vara tydligare.
Några andra skådespelare som är anställda vid några av landets största teatrar, har vittnat om hur de varit tvungna att hemlighålla sina borgerliga uppfattningar i politiken för att inte bli utfrysta av kollegorna. På många håll räcker det inte ens med att ligga lågt med avvikande uppfattningar. Redan den som inte med tillräckligt hög frekvens ger uttryck för de rätta åsikterna betraktas som suspekt.
På ett liknande sätt förhåller det sig inom stora delar av musikvärlden. Där kan det vara mer komprometterande att ge uttryck för sympatier med de demokratiskt valda partier som halva svenska befolkningen röstat på, än med diktaturer som Kuba eller terroristorganisationer som Hamas. Att bekänna färg som moderat är i stora delar av Musiksverige liktydigt med att tacka nej till framtida karriärmöjligheter. Så utbredd är denna norm att ett band jag träffade blivit anmodade av sitt multinationella skivbolag att anlägga en vänsterradikal image, eftersom det förväntades sälja bättre i Sverige.
Bengt Ohlsson slår således inte alls ”in öppna dörrar”, som det föraktfullt heter på Twitter. Medan övriga Sverige rört sig framåt betydligt mot en mer pluralistisk politisk karta sitter stora delar av kultursektorn alltjämt fast i sjuttiotalets svartvita samhällsanalys där vänster betyder god och alla andra representerar ondskan.
I en ledare i vänstertidskriften ETC (3/1) jämför exempelvis Maria-Pia Boëthius de kulturpersonligheter som kommer ut som borgerliga med nazistiska kollaboratörer under andra världskriget. För säkerhets skull nämner hon ingen vid namn: alla som avviker från den påbjudna uppfattningen ska kunna smetas ned med nazistjämförelsen.
Bengt Ohlsson skriver träffande om hur kulturvänstern använder begreppet Makten för att misskreditera sina meningsmotståndare. Makten är alltid den andre, den som inte håller med, aldrig de själva. Trots att de själva sitter på inflytelserika poster som kulturredaktörer, teaterchefer och programledare är de aldrig makten.
I Boëthius ledare är det ABBA-ikonen Benny Andersson som påstås kämpa mot makten. Benny Andersson, en av landets mest framgångsrika och inflytelserika kulturpersonligheter, framställs som underdogen. Vad är det då för Makt han anses kämpa mot? Den folkvalda majoriteten i Stockholms stadshus. Tycka vad man vill i själva sakfrågan, men nog har frågan om Slussens framtid hanterats enligt den demokratiska konstens alla regler?
Bengt Ohlssons utspel är både modigt och angeläget. Bland hans vedersakare finns många potentiella uppdragsgivare. Det ska bli intressant att se hur det kommer att påverka hans framtida karriär. Ännu intressantare blir det att se om han kommer att få några efterföljare.
Lars Anders Johansson