Krönika

Att tävla i lidande

Krönika Artikeln publicerades

Rasifieringsdebatten får mig att tänka på Ayn Rand. Jag är ingen beundrare av Rands politiska vision, därtill är jag alltför konservativ.

Men i romanen Och världen skälvde ger hon en träffande beskrivning av hur marxism leder till ett ”race to the bottom”.
Rand berättar om en fabrik som ärvs av tre syskon som är besjälade av devisen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. De bestämmer att fabriken ska drivas utifrån denna princip, och på några år har det tidigare välrenommerade företaget gått i konkurs.
Men det värsta är hur de anställda påverkas. När alla ska arbeta ”efter ­förmåga” börjar människor maska och låtsas att de är sämre än de är, eftersom den som är duktig tvingas att jobba övertid utan ersättning. Och när alla får lön ”efter behov” börjar de tävla om vem som lever det uslaste livet. Den som lider mest har ju störst behov och får mest pengar. Tidigare yrkesskickliga och stolta arbetare ­förvandlas alltså till gnällande offerkoftor som anstränger sig för att göra ett dåligt jobb, och som är misstänksamma mot kollegorna: tänk om de också maskar på jobbet och överdriver sitt lidande?
Samma slags tävling i lidande har vi sett i den svenska debatten kring feminism, och på senare tid i den så kallade rasifieringsdebatten. Mönstret är lätt att urskilja: En radikal grupp inom feminismen respektive antirasismen tycker att kampen förs på ett mesigt vis. De börjar bedriva separatism (bara kvinnor kan vara feminister, bara icke-vita kan vara antirasister), och kräver positiv särbehandling.
I separatismen odlas ett hat mot ”motståndaren” (män är djur, vita är rasister). Här uppstår kapplöpningen mot botten. Män respektive vita som orättvist anklagas för att vara privilegierade förtryckare klarar inte av att bara säga ”nej, det är vi inte, men vi säger nej till era krav på särbehandling eftersom jämställdhet och rättvisa är likabehandling”. I stället lyfter de fram exempel på hur män missgynnas, eller hur etniska svenskar på invandrartäta förortsskolor utsätts för rasism.
Jag förstår reaktionen. Jag gick själv en gymnasietermin i Botkyrka, så jag har hört ”svennehora” ett antal gånger och vet att sådana epitet inte är fria fantasier.
Men jag önskar att alla män, vita, och andra ”privilegierade” hatobjekt, klarade av att vägra offertävla. För när de radikala och separatistiska femi­nisterna och antirasisterna möts av en offertävling så bekräftas ju deras världsbild att det är den som lider mest och ljudligast som har rätt att ställa krav på alla andra. Då blir de bara mer radikala, mer hatiska och ställer fler krav på särbehandling.
Att tävla i lidande tycks vara marxismens röda tråd. På klasskampens tid var det arbetarna som ”vann” tävlingen och därför borde göra blodig revolution. Dagens radikala vänster utropar kvinnor och invandrare till lidandetävlingens vinnare. Om vi bekräftar att det goda samhället byggs genom att tävla i lidande, bekräftar vi inte då också att revolution är rätt?
Dessutom står tävling i lidande i direkt motsats till målet att minska lidandet. Om den som lider mest får rättigheter som andra inte har kan vi vara övertygade om att lidandet kommer att öka explosionsartat.
Därför önskar jag att män, vita och andra av separatistvänsterns hatobjekt kunde vägra både kollektiv arvsskuld och offertävling, och bara säga ”jag förstår att du lider, kan jag hjälpa dig att lindra smärtan?”. Det finns redan för många marxistiska skräckexempel i historien. Vi behöver inte öppna för ännu ett, genom att tävla i lidande.

Marika Formgren
Borgerlig skribent