• DISKUTERA
•      

Assads regim kan knäckas av sin egen inre svaghet

Krönika 2012-07-31 | Uppdaterad 2012-07-31

Är det inte bara två olika sätt att beskriva ett och samma händelseförlopp? Men så är inte fallet. Oppositionen i det gamla Östblocket var förmodligen inte starkare, mer välorganiserad och välutrustad 1989 än vad den var 1979. Men regimerna var svagare 1989 än vad de var tio år tidigare. Utan Sovjetunionens vilja att intervenera till deras stöd fanns ingen framtid för kommunistdiktaturerna i Östtyskland, Tjeckoslovakien, Bulgarien, Polen och Rumänien. Och i själva Sovjetunionen var det inte heller trycket från en inhemsk opposition, utan en förfallen ekonomi och en kostsam militärapparat som i kombination med en ledare (Gorbatjov), vilken inte längre var villig att basera sin makt på storskaligt våld, som ledde till imperiets upplösning.

I efterhand blir en segerrik opposition alltid historiens hjältar, och det kan vara en välförtjänt belöning med tanke på vad de har fått utstå under diktaturens dagar. Men sympatin för diktaturens offer får inte förleda oss till att överskatta deras betydelse för att göra slut på tyranniet.

Envälden och diktaturer har ett problem med förändringsprocesser som de inte kan kontrollera. De försummar ofta möjligheten att gå i spetsen för reformer och därmed bevara sin makt, helt enkelt därför att det inte ingår i deras ledares världsbild att förändringar kan vara av godo. Dessutom intalar sig dessa ledare lätt att inga förändringar kan ske om de själva inte går med på det. Alltså blir politiska, sociala och ekonomiska förändringar i deras omvärld till något obegripligt för dem. De är inte förberedda på att deras makt kan urholkas av processer som de inte kan styra. Det kan handla om uppkomsten av en förändringsbenägen medelklass på 1700-talet, eller om bortfallet av en supermakt i det kalla krigets slutskede.

Därav den franske kungen Ludvig XVI:s handfallenhet inför händelserna 1789, och därav den rumänske diktatorn Ceausescus förvåning tvåhundra år senare över att den annars lydiga massan buade åt honom under hans sista offentliga framträdande. Och därav den libyske diktatorn Muammar Gadaffis oförmåga att fatta hur han på några månaders tid kunde gå från att vara en allhärskare som kunde diktera villkor inte bara för libyerna, utan också för världen i stort, till att bli ett jagat villebråd för sina forna undersåtar.

Demokratiska regeringar kan också falla därför att de är svaga, snarare än därför att oppositionen är stark. Men demokratin erbjuder en process, som tvingar regeringspartier att inse sin svaghet, och som ålägger deras ledare ödmjukheten att antingen kompromissa sig fram i minoritet med stöd av andra partier, eller lämna ifrån sig makten. Men även demokratier kan överraskas av sin egen svaghet. Det är inte Tysklands vägran att bjuda på förmånliga lån, utan den egna ansvarslösheten som idag håller på att sänka Greklands ekonomi. Att grekiska populister målar Hitlermustasch på Angela Merkels porträtt är bara ett uttryck för den verklighetsförnekelse som sänkt många andra regimer i historien. (Och det är Grekland, inte Tyskland, som har ett nynazistiskt parti i parlamentet.)

Svaghetsprincipen kan inom en nära framtid väntas få ett nytt exempel när den syriska regimen kollapsar. Om detta sedan också kommer att lämna rum för demokrati och frihet är däremot långt ifrån säkert.

Per Bauhn

• DISKUTERA
•      

Disqus