Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
torsdag 24 maj 2012
Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
torsdag 24 maj 2012
Krönika 2011-10-26 | Uppdaterad 2011-10-26
Efter kort tid i vårt nya land, i ett nytt sammanhang, minns jag att min mamma utbrast att den svenska mentaliteten på många vis var mer socialistiskt än vad den rumänska någonsin varit.
Sverige är ett av världens mest extrema, och därför mest intressanta, länder. När något blir modernt här ska det drivas till sin yttersta spets. I Sverige är vi noga med att uppställa, och oftast också följa, lagar och regler. Vi tycker om att göra saker i grupp men är ändå ett väldigt ensamt folk; kollektivistiska individualister till lika delar och på en och samma gång. Dessutom bygger den politiska kulturen till stor del på att allehanda intresseorganisationer, eller särintressen om man så vill, propagerar och agerar i sina medlemmars intresse.
Svenskar är också kända för sin konflikträdsla, för Jante, och för rädslan att ha en avvikande åsikt. Vi pratar sällan om våra värderingar eller om våra politiska preferenser om vi inte vet att vi befinner oss i ett sammanhang där alla tycker som vi. Oenighet är obehagligt, att stå upp för sin åsikt och kanske få kritik anses vara så jobbigt att det, trots att vi lever i en trygg demokrati, är värt att låta bli.
Varför det blivit såhär, eller om det kanske alltid varit precis just så, är svårt att veta. Uppenbart är att ett långt socialdemokratiskt maktinnehav haft betydande påverkan på vissa av dessa särdrags institutionalisering. Ett socialistiskt problemformuleringsprivilegium har skapat långlivade associationer, föreställningar om centrala värdeladdade ords betydelse har etsat sig fast och framgångsrikt nedärvts i generationer, myten om den homogena "allmänheten" har blivit sann.
Så sann att Moderaterna allt mer kommit att tala om allmänintresset och dess påstådda antagonist, särintresset, så fort tillfälle ges. På pressträffen efter Fredrik Reinfeldts tal i Örebro förra veckan ombads statsministern definiera de bägge begreppen. Den undrande journalisten frågade också om det inte finns en risk för att definitionen av särintresse blir allt som inte kategoriseras som allmänintresse.
Reinfeldts svar på frågan blev att "allmänintresse är att agera i folkets allmänna intresse, att lyssna på sin befolkning. Det handlar om att bygga vidare på djupt förankrade idéer som byggt Sverige starkt".
Men finns det något universalsvar på vad "folkets allmänna intresse" är? Beror inte svaret på vem man frågar? Innebär inte en strävan efter att agera i allas intresse att man bakbinds och därmed förhindras från att agera i någons intresse?
I icke-demokratiska stater, gärna rikligt strösslade med socialism, är strävan efter åsiktskonsensus central. Avvikande åsikter har i dessa länder straffats hårt. I demokratiska länder har utvecklingen däremot drivits av mötet mellan oliktänkande och deras åsikter. Ekvationen är enkel, om alla tycker likadant behövs ingen demokrati, ingen yttrande- eller åsiktsfrihet, då räcker det med ett parti, en politik. Det är en skrämmande tanke som bör förfäktas, en tanke som påminner mig om ett land jag en gång lämnat.
Alice Teodorescu
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA
© Barometern Oskarshamns-Tidningen. Allt material på Barometern.se och Oskarshamnstidningen.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
