Otrolig spelglädje med hits i överflöd

Konserter
Foto:

Flamingokvintetten har alltid haft en egen stil och ett eget sound. Något de med stor varsamhet har vårdat genom åren.

Artikeln publicerades 8 oktober 2012.

Något som publiken lärt sig älska och som gör att de kan sälja ut Kalmar teater för en konsertspelning utan dansande publik. Imponerande.
Publikens gensvar och kärlek är äkta och Flamingokvintetten gör inget annat än braksuccé. Applåderna är långa, många och varma efter varje låt. Det är nästan rörande.
Och som de förtjänar uppskattningen. Första setet avverkas sittande med en låt och sedan fantastiskt roligt och fräckt mellansnack och sedan en ny låt igen. Dennis Janebrink är i toppform och låtarna de avverkar är idel hits. Hits i mängder. ”Lilla Ann” är hur söt som helst, ”Sjätte september” är mjuk som siden. ”Den gamla kastanjeallén”, ”Nu är det lördag igen”, ”Jag ska måla hela världen lilla mamma” och ”Gamla kära tuffa Tuff-tuff-tåget” är bara några.
Det är oväntat. Skönt avslappnat. Vi kommer nära bandet. Och det porlar av spelglädje, som om de vore ett gäng spjuveraktiga ungdomar som vill ha lika mycket kul själva som dem de underhåller.
Så blir det paus. Och en ny överraskning. Plötsligt står bandet upp och har fått på sig enhetliga svarta jackor och driver upp tempot. De börjar med en mix av ”Hon är sexton år i dag” och ”Happy birthday, sweet sixteen”. ”Kalenderflickan” kommer såklart och en jättefin ”Monica”. Men roligast är när de bränner av några riktiga rockers i form av ”Mona Lisa”, ”Oh lonesome me” och ”Där näckrosen blommar.”
Det är verkligen en helkväll med ett Flamingokvintetten som vi älskar att älska efter deras drygt 52 års tjänstgöring som dansbandsambassadörer. Det finns nog inget ställe som de inte har spelat på. Det är bara att hoppas att de kommer tillbaka till våra trakter och gör om allt igen. Jag vill ha en repris. Precis så bra är det.