Grammofon och spegelboll

Intresset för vad kapten Peter Glyt med besättning har kokat ihop har varit rekordstort och biljetterna till de 16 föreställningarna är mer eller mindre slutsålda.

Glyt själv har svarat med att sätta ett liveband plus dansare på scen, låta showen direktsändas på två tv-skärmar, spela in en tio minuter lång introfilm med halva KFF och letat rätt på platåskor och utsvängda jeans till hela ensemblen.

Dessutom har han bakat in hela det musikaliska 1970-talet med omnejd på dryga två timmar. Det är Sweet, det är Buggles, det är Springsteen, det är Bowie och det är till och med lite Elvis.

Showens storhet ligger just i den här svulstigheten och den storslagna inramningen. Livebandet är väldigt och skickliga och tillför en prestigelös lekfullhet till Grammofon och Spegelboll, den visar sig bäst när ett dragspel kommer fram till Ballroom Blitz.

Initiativet med dansarna uppskattar jag och det är ett bevis på att den här krogshowen är allt annat än konservativ.

Nina Andersson har en naturlig pondus på scenen och fungerar perfekt med Peter Glyt. Mäster Glyt har onekligen fått till det i dramaturgin och binder snyggt ihop låtarna med en sketch och nästa låt och mellansnack. Under premiärkvällen får de hjälp av publiken att skapa en svettig atmosfär och ensemblen har klappa-i-takt-stöd till nästan varje låt.

Finns det något att klaga på då?

Ja, showen är för lång. Glyt och company orkar inte riktigt hålla energin i två timmar. Det finns också några nummer som luktar utfyllnad, som allsången med sing-a-long-texter till I am sailing.

Jag tycker också att sidekicken Malin Törnqvist skulle fått mer spelrum. Törnqvist fångar mig direkt med sin fullständigt fenomenala röst och gör Thunder road till ett av kvällens bästa nummer.