Det går inte att komma ifrån. Grammofon och Spegelboll är den absolut mest maxade krogshowen i Kalmar den här vintern.
Intresset för vad kapten Peter Glyt med besättning har kokat ihop har varit
rekordstort och biljetterna till de 16 föreställningarna är mer eller mindre
slutsålda.
Glyt själv har svarat med att sätta ett liveband plus dansare på scen, låta
showen direktsändas på två tv-skärmar, spela in en tio minuter lång
introfilm med halva KFF och letat rätt på platåskor och utsvängda jeans till
hela ensemblen.
Dessutom har han bakat in hela det musikaliska 1970-talet med omnejd på dryga
två timmar. Det är Sweet, det är Buggles, det är Springsteen, det är Bowie
och det är till och med lite Elvis.
Showens storhet ligger just i den här svulstigheten och den storslagna
inramningen. Livebandet är väldigt och skickliga och tillför en prestigelös
lekfullhet till Grammofon och Spegelboll, den visar sig bäst när ett
dragspel kommer fram till Ballroom Blitz.
Initiativet med dansarna uppskattar jag och det är ett bevis på att den här
krogshowen är allt annat än konservativ.
Nina Andersson har en naturlig pondus på scenen och fungerar perfekt med Peter
Glyt. Mäster Glyt har onekligen fått till det i dramaturgin och binder
snyggt ihop låtarna med en sketch och nästa låt och mellansnack. Under
premiärkvällen får de hjälp av publiken att skapa en svettig atmosfär och
ensemblen har klappa-i-takt-stöd till nästan varje låt.
Finns det något att klaga på då?
Ja, showen är för lång. Glyt och company orkar inte riktigt hålla energin i
två timmar. Det finns också några nummer som luktar utfyllnad, som allsången
med sing-a-long-texter till I am sailing.
Jag tycker också att sidekicken Malin Törnqvist skulle fått mer spelrum.
Törnqvist fångar mig direkt med sin fullständigt fenomenala röst och gör
Thunder road till ett av kvällens bästa nummer.