Ett barnkalas i rasande tempo

Hettan är omöjlig att hantera och svetten rinner ohämmat längs kroppen.

En kvart försenad ställer sig Amy Diamond på scenen och vinkar glatt till sina unga anhängare. Med sig på scenen har hon fyra dansare. Men inga musiker. All musik hänger på en förprogrammerad skiva, vilket senare ska visa sig bli ödesdigert.

Hon kastar loss sin första låt Speed of light och det är otroligt vilket tempo hon håller i värmen.

Hon är som en levande studsboll.

Och så är hon ju så liten och gullig och man förbluffas över hur varje rörelse är exakt, varje ord till publiken helrätt.

Hon vet förstås att det är en matinéföreställning och att hon senare på kvällen möter en helt annan och mognare publik.

Amy Diamond är ett scenproffs.

Så van att hantera en sån här ung publik som tindrar med ögonen och sväljer allt som ramlar över dom.

Det är ju som barnstjärna man förknippar henne.

Men så spanar man in födelsedatumet och inser att det är dags att sluta med dom där dumheterna nu. Hon är 18 bast för guds skull.

Fortfarande ung men snart på väg ut ur tonåren. Det går att ställa krav på henne. Hon är inte ett dugg barnslig längre.

Och hon beter sig inte som ett barn.

Hon bara råkar veta hur man beter sig mot barn.

Låtrepertoaren är ny och gammal. Don’t cry your heart out ställs sida vid sida med Is it love? och den stöddiga Up från senaste skivan.

Men den största hiten What’s in it för me får vi klara oss utan. Då strejkar tekniken.

Låten finns plötsligt inte på skivan men avslutningen är ändå schlagerhitsen It’s my life och Thank you och det förlåter ju en del av fadäsen.

Barnen sjunger med. Barnen hoppar. Barnen skriker.

Själv dör jag av svett.

Och kan inte begripa hur Amy Diamond efteråt bara nån meter från mig leende gör sig redo att skriva autografer trots att hon rimligen borde vara helt utmattad.

Bara ett proffs klarar sånt.

Trots att hon egentligen är för gammal för den här sortens jobb och borde jobba mer mot en vuxen karriär så är det himla charmigt. Hon verkar ha roligt.

Det smittar.

Jag längtar bort, bort, till nåt svalkande. Skuggsidan jag trivs bäst i.

Ändå är jag glad att jag tog vägen till Strand just den här eftermiddagen.