Företagsamma kvinnor på Öland
På företagarträffar i Högby och Böda är inte sällan kvinnorna i majoritet. Jämställdheten är faktiskt ett resultat av emigrationen. I de nordligaste socknarna på Öland tog den fart först mot slutet av 1800-talet. Många som därifrån reste till Amerika var inte utvandrare av samma slag som Karl-Oskar och Kristina. De reste ut för att arbeta, tjäna pengar och återvända till sin ö. För männen hägrade ofta livsmålet att kunna göra familjegården skuldfri och bruka den vidare. Kvinnorna som reste ut, ofta i tonåren, försörjde sig som hembiträden i de stora städerna, där de uppskattades för sin kunnighet och arbetskapacitet. Andra tog anställning i fabriker. I båda fallen blev de ekonomiskt oberoende och självständiga. De som återvände var i många fall driftiga och startade nya verksamheter.
Carolina Nilsson var en av dessa tidiga föregångare till Anna Barkevall. Hon föddes 1884 i Strandtorp i Böda socken. Som ung reste hon till sin syster Matilda som drev hotell i Seattle. En dag i början av 1900-talet kom ölänningen Oskar Enström till hotellet. Han frågade Carolina om hon ville följa med till guldgrävarstaden Dawson. Det ville hon, öppnade matservering där och kom hem till Öland 1906 med en sparad slant på fickan. Järnvägen hade då nått slutstationen Böda. Carolina Nilsson lät bygga Böda Järnvägshotell som hon drev fram till 1914.
Det var gott om hemvändande kvinnor som tog hand om turister och resande. Anna Talbott öppnade pensionat i Stenninge 1922. Systrarna Lisa och Klara Grandin hade först Ölands Café i den holländska hamnstaden Antwerpen. Klara Grandin hann med vistelser i Frankrike och USA innan hon kom hem till Öland 1908. Tillsammans med maken Karl Engström reste hon till USA och kom hem 1921. Då började hennes egen karriär, Hon drev kaféet 65-an i Borgholm, Hotel du Nord i Kalmar och Ringen i Stockholm. Hon flyttade tillbaka till Borgholm i början av 30-talet och öppnade klädbutik.
Också bondhustrurna blev självständiga, när de skötte gården i åratal, medan mannen arbetade i Amerika.En äldre ölänning berättade en belysande historia om kvinnornas ställning i trakten. Om ett par kom in på banken för att låna pengar, så gav kamrern lånehandlingarna till mannen. Men denna sköt under samtalets gång över pappren till hustrun. Hon gick igenom allt, men lät mannen lämna dem till kamrern med ett: Jaha, det här ut att vara i sin ordning.
Ölänningarna vårdar sådana kollektiva skrönor som gestaltning av en gemensam erfarenhet. Ofta för unga människor dessa berättelser vidare. ”När farmor kom hem från Amerika?” är ingen ovanlig replik i ett samtal. Anna Barkevall har blivit Årets Ölänning för ett framtidsinriktat arbete på Böda kronocamping. Men det är också roligt att konstatera att hon har ett antal föregångare i branschen att knyta an till.
