”Vi är inte farliga”

Kalmar Artikeln publicerades
Stela Ciurar och Alexandro Ilie vill inget hellre än att få ett riktigt jobb. ”Men måste vi, så tigger vi.”
Foto:David Bergström
Stela Ciurar och Alexandro Ilie vill inget hellre än att få ett riktigt jobb. ”Men måste vi, så tigger vi.”

Tiggarna. De anonyma människorna med vädjande ögon som du möter i Kalmars gathörn.

Men EU-migranterna är inte ”de där”. De heter Stela, Sava, Alexandro, Vâlcianu och har egentligen bara en enda önskan: att få jobba.

– Folk är rädda. Vi förstår inte varför. Vi är inte farliga. Vi är inga monster, säger Savu Ciurar.

Han sitter i soffan ute i det som tidigare var receptionen till Salvestaden. Det är torsdag och han väntar på att hans kamrater ska komma tillbaka från dagens värv.

Torsdagar är lite speciella. Då är det grillkväll med personal från Stadsmissionen och prästen Magnus Johansson.

    Ur bilen lassas det bröd, korvar, grönsaker och potatis – mat som en vänlig handlare har skänkt och som ändå skulle slängas. Människor är snälla här, tycker Savu Ciurar. Men visst har de hört om hästtjejerna som är rädda för dem.

    – Men vi har inte gjort något. Fast nu hejar vi inte längre. Vi tittar ned. Vi söker ingen konfrontation.

    I gårdagens tidning skrev en hästtjej på Barometerns reagerasida att hon var orolig för sina hästar och rädd för att rida förbi Salvestaden.

    Kritiken från närboende har fått ett vaktbolag att patrullera flera gånger om dagen förbi lägret. Ibland kommer polisen och lyser rakt in i husvagnarna mitt i natten.

    – Men det är inga problem. Vi förstår polisen, säger Alexandro Ilie. De måste göra sitt jobb.

    Det andas en resignation över uttalandena. Som romer är de vana att bli behandlade annorlunda. Öppen rasism är legitimt i Rumänien och därför är förhållandena i hemlandet ännu värre.

    Fattigdomen där är total och möjligheterna att få jobb i det närmaste obefintliga.

    – Det är klart att vi inte vill tigga. Men vad ska vi göra? säger Stela Ciurar.

    Hon har tvingats lämna fyra barn hemma hos sin mamma i Rumänien.

    I genomsnitt ger en dag på Kalmars gator hundra kronor. 50 av dem skickar hon hem för att mormor ska kunna ställa mat på bordet till barnbarnen.

    – Jag kontaktar dem på Facebook och telefon varje dag. Men nu har jag inte sett dem på tre månader.

    – ”Kom hem, snälla mamma. Kom hem”, säger de i telefonen. Och jag längtar så mycket så det gör ont.

    – Men det kostar för mycket att åka hem.

    Alexandro Ilie hade ett svartjobb i Rumänien en gång. Det gav tusen kronor i månaden. Den summan kan man komma upp i på en vecka genom att tigga i Sverige. Alternativet är då inte svårt, menar han.

    Fast egentligen vill de inte tala om situationen i hemlandet. De vill hellre tala om hur tacksamma de är för att Kalmar kommun ställer upp med toaletter och tvättmöjligheter, hur det finns goda människor som skänker mat och vill dem väl.

    Som en äldre man på Öland som har gett Lucian Ciurar ett jobb några gånger i veckan.

    – Jag kan lite tyska och han kom fram till mig och frågade om jag ville jobba i hans hus. Jag städar, klipper gräset och gör lite av varje.

    – Det känns så otroligt skönt. Han litar på mig. Han lämnar dörren öppen.

    Nej, några offer vill de inte vara, poängterar Vâlcianu Aurelian och upprepar så många gånger att han vill ha jobb att tolken Mihaela Panait till slut inte kan hålla sig för skratt.

    – Vi kan göra allt, säger Vâlcianu. Skriv det. Vi kan snickra, måla, hjälpa till med vad som helst. Kom bara förbi här så kommer vi med och jobbar.

    Skratten övergår i allvar när framtiden kommer på tal. Vad gör de om fem-tio år? Tigger de då också? Har de någon framtid?

    – Vi tigger om vi måste. För att försörja oss och våra barn, säger Savu Ciurar.

    Kvällen går över i grillspettsgrillning, ackompanjerad av kubbspel och pingis. Men innan vi går vill Vâlcianu Aurelian försäkra sig om att budskapet verkligen har gått fram.

    Han pekar mot himlen, brer ut händerna och tackar Gud och Kalmar kommun för att de har fått någonstans att bo och inte längre behöver köras iväg.

    – Och så skriv nu att vi vill jobba.