Kronan lämnar ingen oberörd

Kalmar Artikeln publicerades

Det vilar många skeppsvrak på Östersjöns botten, många av ovärderligt värde, Barometern har besökt det mest värdefulla av alla, regalskeppet Kronan. Vi har gått 332 år tillbaka i tiden och dykt till 27 meters djup.

- Jag heter Anders, har 300 bar i flaskan, mår bra och ska dyka till 27 meter och vara nere i 20 minuter.
Vi står vid akterspegeln på M/S Calmare Nyckel och har precis berättat för dykledaren om tid, lufttillgång, hälsa och djup. 27 meter nedanför oss i det blågröna Östersjön ligger det vrak som fått världsrykte tack vare fynden men också för att utgrävningarna saknar motstycke, inget annat vrak är så noga kartlagt. Bredvid mig står Åke Larsson dykutbildad i militären som många av de frivilliga dykarna på Calmare Nyckel. Det är han som ska vara min ledsagare och guida mig runt i djupet.
Jag tar ett rejält steg ut i havet, pekar nedåt med tummen åt Åke och börjar långsamt nedstigningen längs en förtöjningslina. Öronen värker lite av tryckförändringen, vattnet sipprar in under våtdräkten och kylan skärper sinnena. Vi är inte bara på väg ner mot en utgrävningsplats som är varje marinarkeologs våta dröm, utan också en begravningsplats för närmare 750 man.
- Det har vi alla med oss när vi dyker på Kronan, säger en dykare innan dyket.
852 människor omkom vid Estonias förlisning den 28 december 1994, av dessa var 501 svenskar. Kronan borde alltså i det perspektivet vara en av vårt lands värsta katastrofer.
Sikten är bara ett par meter, jag ser min parkamrat, linan jag drar ner mig med men inte mycket mer. Det är nordlig vind vilket innebär lite varmare vattentemperatur men desto sämre sikt. Hade vinden varit sydlig hade den fört med sig friskare, klarare men också kallare vatten. Vid 16 meter når vi språngskiktet. Det blir en lite simmig, suddig hinna på vattnet och temperaturen sjunker. Samtidigt blir sikten bättre och jag kan se de första konturerna av ena styrbordssidan. Vraket är placerat med aktern i norr och fören i söder. Vi närmare oss västerifrån mot vraksidan som ser ut som revbenssida på ett skellett. Tunga, enorma ekplankor försvinner ner i botten och plötsligt börjar vraket få former, något som överraskar. För alla som besökt Länsmuseets kronanutställning och sett modellen över utgrävningsplatsen tror att vraket bara är en brädhög, men i takt med att utgrävningarna har vraket kommit upp ur leran och djupet har därför korrigerats från 26 till 27 meter. Nedstigningslinan är fäst vid ett kattspår, den balk som är själva grunden för skrovet. Vi släpper linan, pytsar ut lite luft i kompensatorvästen för att sjunka någon meter till. Sikten har förbättrats avsevärt, kylan bryr jag mig inte om längre för upplevelsen tar över. Det är kanske först här jag förstår fascinationen för marinarkeologi på riktigt. Det är som ett fruset ögonblick, ett tredimensionellt fotografi som är 332 år gammalt. Det är så här det såg ut någon timma efter förlisningen den där ödesdigra försommardagen 1676.
Lars Einarssons ord innan dyket får plötsligt innebörd.
- Ingen lämnar Kronan oberörd.
Förutom de försiktiga utgrävningarna som snarare grävt fram än grävt bort vraket ligger det som det låg då.
Åke Larsson pekar norr ut och med lätta fentag simmar vi längs styrbordssidan mot aktern. Vi passerar ett flertal lavetthjul av imponerande storlek, de här bar upp kanonerna på skeppet. De är placerade på övre batteridäck som vi simmar över. Det var i det här området, lorins galleri, som man för tre år sedan Sveriges största myntskatt. Man bärgade en kista som innehöll över 6 000 silvermynt, alla präglade 1675, året före förlisningen. Lite längre bort mot aktern hittade man precis i början av dykningarna 1982, Sveriges största guldskatt, bland resterna av ett sönderslaget träskrin, hittades 255 guldmynt. Det var tydligt att regalskeppet skulle väcka respekt och visa att här fanns det resurser. Vi fortsätter söderut förbi det som dykarna kallar för motorvägen, vi simmar längs babordssidan mot trossdäck där Karin Törnblom och Ola Lind omsorgsfullt fyller igen det schakthålet som grävdes fram för att bärga ett av sommarens mest spännande fynd, en kista med ännu okänt innehåll. De har med sig en stor slamsug som frilägger föremålen. Runt omkring vraket finns små vita koordinatkors. De utgör gränserna för vilket undersökningsområde man just nu gräver vid. Det sägs att 80 procent av vraket är utgrävt. Men det kan finnas betydligt mer än så att gräva ut. I de tjocka lagrena runt utgrävningsområdet finns säkert mer, Kronan sprängdes och allt som fanns ombord spreds ut.
Östersjön sägs vara ett döende hav, det enda vi ser av djurlivet är en flyende torsk. Men havets problem har också blivit marinarkeologins smala lycka. Den syrefattiga glacialleran är bra på att konservera föremål. Den är närmast idealisk och problemen framkommer när man gräver upp saker, då exponeras föremål och kan snabbt falla i bitar. Vi passerar en av sammanlagt två kanoner. Det enda som sticker upp är druvan, själva bakstycke. Två kanoner är allt som återstår, resten är bärgade. Här ligger jag i en skyddande våtdräkt, luft, mask och fenor tillsammans med parkamrat och kan inte i min vildaste fantasi förstå hur Von Treileben och hans mannar lyckades, med hjälp av en enkel dykklocka bärgade 60 av dessa tunga kanoner, detta bara sex år efter Kronans förlisning. Några vägde över två ton. Vi fortsätter förbi en fyra meter hög däcksbalk, den står nu som en mast och är bra referens när man dyker på vraket. I fören ser jag ett enormt ankare som med stor sannolikhet är huvudankaret. Verkligheten gör sig påmind och kylan kommer tillbaka. Manometern står på 100 bar, luften tar snabbt slut när man har skoj och det är dags att vända tillbaks upp mot ytan och 2008.
När jag klyver vattenlinjen, knäböjer Lars Einarsson och frågar hur det var.
- Obeskrivligt, jag saknar ord.
Men så lätt kommer en journalist inte undan.