Korta raster och mobiler minskar elevers rörlighet

Barometern träffar honom och fyra elever på Falkenbergsskolan en vintrig måndagsmorgon. Två av dem, Hedda Strandberg och Anna Ivertsson, går nu i 7C men var redan i tvåan med i studien av hur elever rörde sig på skolgården.

Falkenbergsskolan var tillsammans med Vasaskolan två av fyra svenska skolor som närstuderades i ett stort projekt som inbegrep sammanlagt sex forskare, bland annat på Linnéuniversitetet och Karolinska Institutet.

Peter Pagels var projektledare och för någon månad sedan försvarade han sin doktorsavhandling.

Nu är han tillbaka på skolan där han tillbringade tre veckor under läsåret 2012-2013 – i mars, maj och september – med att registrera tvåornas, femmornas och åttornas aktiviteter utomhus. Då bar också alla elever en liten mätare på ena axeln som registrerade UV-strålning. (Se artikel här intill.)

– Jag tror att de känner sig lite utvalda, säger idrottsläraren Linda Gefvert, som hämtar eleverna från morgonens ergonomiska föreläsning om mobil- och datoranvändande.

Tillsammans med Selma Palm och Tuva Sundman-Karlsson i 7A sätter vi oss en stund i den tomma matsalen.

Kommer ni ihåg mätningen, undrar Peter Pagels nyfiket.

– Jo, det var roligt att vara med, det var lite coolt, säger Hedda Strandberg och skrattar.

Anna Ivertsson håller med.

– Det kändes speciellt, säger hon.

Då var de mycket ute på skolgården och lekte, och Barometern fotograferade dem när de under en rast hängde upp och ner i klätterställningen.

– Hur har det förändrats, undrar Peter Pagels.

– Då lekte vi mycket mer, så är det inte alls nu, säger Selma Palm.

Det stämmer bra med studiens resultat.

– Vi har sett en kraftig förändring mellan femman och åttan, då tvärdör aktiviteten, säger Peter Pagels.

Varför är det så?

– Nu går vi mest mellan olika klassrum och rasterna har blivit kortare, säger Hedda Strandberg.

– Och nu har vi mobilerna. Förut fick vi inte ta upp dem, säger Tuva Sundman-Karlsson.

I sjuan har eleverna två 50-minuters idrottslektioner i veckan, men det finns också idrott på eleverns val. Och ibland spelar de både fotboll och innebandy ute, men då håller de helst till på den asfalterade planen som inte är så lerig som den stora fotbollsplanen.

Och även om skoldagarna inte längre innehåller så mycket rörelse, är alla fyra tjejerna aktiva på fritiden. Det är ridning, badminton och simning flera kvällar i veckan.

Varför är ni inte så mycket ute på skolgården, undrar Peter Pagels.

– Det finns inte så mycket att göra, svarar Hedda Strandberg.

Om de får önska skulle de vilja ha en multiarena med konstgräs och fina miljöer där de kan sitta ute.

Varför är ni inte ute och klättrar som tidigare?

– Det känns lite dumt, de små barnen är ju där, säger Selma Palm.

– Och så vill man inte smutsa ner sig eller bli svettig, säger Anna Ivertsson.

Peter Pagels känner igen resonemangen.

– Speciellt i sjuan är det lite skämmigt att vara ute och leka på rasterna. I nian slappnar eleverna av lite mer, då kan det bli lite lekar igen, säger han.

– Kommer ni ihåg att vi mätte solljuset också? Varför tror ni att vi gjorde det? undrar Peter Pagels sedan.

Först blir det tyst, men sedan säger Selma Palm:

– För att man ska få D-vitamin.

– Just det. Och D-vitaminet hjälper er att bygga upp skelettet. Men för att det ska ske måste ni gå ut mitt på dagen, säger Peter Pagels och drar lite snabbdata från studien:

– När ni gick i tvåan var ni ute mycket och fick tillräckligt med ljus. I femman var det också ganska bra, men för eleverna i åttan blev det nästan ingenting.

Han berättar också att studien är den första som har mätt just detta, hur mycket solljus eleverna får under sin skoldag.

– Så era data har blivit lästa över hela världen.