Journalistiken och den bloggande kommunchefen

Kalmar Artikeln publicerades

Den svenska offentlighetsprincipen är fantastisk. Den sociala webben är fantastisk. Tillsammans har dessa möjligheter att bli något verkligen fantastiskt. Men fortfarande syns tecken på att svenska tidningsredaktioner inte kan hantera den sociala webbens öppenhet.
Visst finns de flesta svenska tidningar med egna Facebooksidor, andra lägger upp sina webb-tv-inslag på Youtube och journalister är överrepresenterade bland de svenskar som twittrar. Men i vår yrkesroll handskas vi valhänt med det som miljontals svenskar redan omfamnat, den sociala webben.
Ett exempel är högaktuellt.
Katrineholms-Kuriren hade bestämt sig för att granska ett projekt som Katrineholms kommun initierat just kring den sociala webben. Reportern skrev sina frågor i ett mejl som i onsdags skickades till kommunchefen Mattias Jansson.
Nu hör det till saken att Mattias Jansson inte bara är kommunchef, han är också en flitig bloggare och twittrare.
Mejlet från reportern är en inkommen handling, och därmed allmän. Så Mattias Jansson publicerade frågorna på sin blogg och bad sina läsare om hjälp med att svara på frågorna, crowdsourcing med ett sociala-medier-begrepp.
Med blogginlägget öppnade han för kritik, till exempel att skattebetalare kan tycka att konsultkostnaderna är för höga. Men han blottade också reportern, och det är nu det tar hus i helvete, om uttrycket tillåts.
På Katrineholms-Kuriren reagerade man på bloggpubliceringen. I ett nytt mejl frågar en annan reporter om Mattias Jansson försöker komma undan granskning(!) och om han försöker använda sig av någon härskarteknik. I fredagens tidning förskjuts fokus från den tänkta granskningen till kritik mot kommunchefens användande av sin blogg. Det publiceras uttalanden från politiker av olika färger som blottar åsikter om högt och lågt i sociala webben.
Mycket märkligt, med tanke på att Mattias Janssons bloggpost faktiskt ger ännu mer öppenhet, och därmed förutsättning för fler att granska hans beslut och arbete.
Mattias Janssons öppenhet överrumplar uppenbarligen journalisterna. När någon agerar med stor öppenhet och gör det med hjälp av offentlighetsprincipen, vet vi inte hur vi ska hantera situationen.
Vi journalister är fortfarande 2011 kluvna till den öppenhet som den sociala webben innebär. Vi säger oss vilja komma närmare läsarna/användarna, men vi vill ändå ha dem på armlängds avstånd. Visst har vi insändarsidor sedan årtionden, visst har vi lyft på luren när en arg läsare ringt. Men med webbkommentarerna har det blivit ännu lättare att göra sin röst hörd, kanske i konflikt med den nyhetsvärdering som redaktionen gjort. Klarar vi det?
Vi journalister beskriver dagligen förändringar, och hur dessa förändringar påverkar andra. Men vi har svårt att omdefiniera vår egen yrkesroll, trots att mediebranschen är satt under ett oerhört förändringstryck. Få är så konservativa i sitt sätt att se på sitt arbete som journalister. Så var det sagt.
Många av oss journalister är flitiga användare av sociala medier. Vi facebookar dagligen och ser klipp efter klipp på Youtube. En och annan kanske till och med ägnar sig åt fildelning. Men att förstå att det privata beteendet har bäring på vår yrkesroll klarar vi inte.
När en kommunchef bloggar om de frågor han fått på mejl så är det ännu ett tecken på att journalistikens villkor förändrats. I stället för att bli upprörda över publiceringen måste vi journalister förstå att använda oss av den sociala webbens transparens i vårt arbete.
Den sociala webben är ingen motståndare till kvalificerad journalistik, den är rätt använd en medspelare.