"Jag försöker ­tänka på mina barn. Det är inte så ­farligt. Det går."

Borgholm/Färjestaden/Svinö Artikeln publicerades
Foto:Mats Holmertz

Hårt slit för få slantar. Stela knän, onda ryggar och leda för tiggarna. Barometern har försökt att ta reda på vilka det egentligen är som sitter i gathörnen och tillbringade en dag med romska familjen Dan.

Två romer träffas i Bukarest, de kommer båda tillbaka efter tre månader i Sverige.

– Jo, det gick bra jag fick ihop 1 000 euro, nu klarar sig familjen ett tag. Jag hade tur, det var en snäll svensk som hjälpte mig och textade en skylt. ”Gud vare med er, skänk en slant till mina barn.” Hur gick det för dig?

– Jättebra. Fick med mig 2 000 euro. Jag fick också hjälp med en skylt. ”Hjälp mig gärna återvända till Rumänien så snabbt som möjligt”.

Den skämtsamma historien speglar kanske hur vi ser på tiggare i dag. Det som tidigare var ett exotiskt inslag i gatubilden är nu något som vi vant oss vid, ett normalläge. Plötsligt har människor som gör det vi i vår kultur betraktar som det mest förnedrande, blivit ett vardagsinslag och ett ”hej, hej” hörs i varje gathörn med trippel A-läge.

Men hur är deras vardag? Barometern följde med en dag på jobbet för några romer som sitter utanför köpcenter på Öland.

Bakom en vippskylt och i skydd av vinden sitter Adelina Dan. När jag ber henne texta sitt namn på en lapp gör hon det långsamt och noga. Det visar sig att den 18-åriga tjejen som sitter utanför Netto i Borgholm aldrig gått i skolan. Hon är en analfabet från Rumänien, hon kommer från ett EU-land och kan alltså varken skriva eller läsa. I stället för att spela Candy crush saga, hänga med kompisar på Snapchat, övningsköra och välja ut en klänning till den kommande studenten sitter hon alltså i ett blåshål och tigger.

Hon tillhör en familj på åtta personer som lämnade Târgu Jiu i sydvästra ­Rumänien för två veckor sedan. De packade in sig i en blå Toyota Sharon av äldre modell och körde norrut de 221 milen till Kalmar. Det är inte hela familjen som är med. Två yngre syskon stannade hemma hos mormor. Skjulet de bodde i sköljdes bort i vårfloden och nu försöker de få ihop en slant till material och bygga bo igen. Men det går trögt. Det är en måndag i mitten på månaden, bara söndagar är sämre för tiggarna i vårt län.

Adelina har ett klotrunt ansikte, chokladbrun hud och ett smittande leende som inte riktigt når ända upp till ögonen. Hon har klätt upp sig lite sedan förra gången jag träffade henne. Då, i Lorensbergskyrkan i Kalmar hade hon tränings­overall. Nu har hon färgglad omlottkjol och påminner lite om en tavla av Charles Roka, konstnären som byggde sin karriär på att måla kitch, främst bilder på förföriska romska kvinnor.

– Det är okej, säger hon och försöker låta övertygad. Jag skulle vilja göra annat, det är klart, men jag har min familj här. Vi vill jobba men det är svårt för oss.

Det är inte många kronor i hennes plastmugg, men jag ser att hon vittjar den ibland. Stoppar guldtior och en­kronor i en ficka. Förmodligen ett sätt att få fler att stoppa pengar i koppen. Den får inte vara tom, men heller inte för välfylld.

Adelina är en av drygt 600 000 romer i Rumänien. I en fyra år gammal FN-­rapport beskrivs romernas situation i Rumänien som ”chockerande”. 90 procent lever i fattigdom, en av fem saknar sjukförsäkring och situationen ska ha blivit värre sedan rapporten skrevs. Enligt Amnesty international ökar det strukturella våldet mot romerna, i flera länder har de anti­ziganistiska stämningarna ökat markant. Romerna är EU:s största minoritetsgrupp, förmodligen också den mest diskriminerade.

Det är söndag den 10 maj och SVT:s Agenda sänder partiledardebatten. Tiggeri kommer upp som ämne nummer två på dagordningen. Vice statsminister Åsa Romson (MP) lyckas med konststycket att upprepade gånger kalla tiggande romer för zigenare. I april 1971, vid den första romska internationella konferensen uppmanades alla världens länder att kalla romer för just romer, inget annat. Det var ett år innan Romson ­föddes.

Vid partiledardebatten ägnades också en stor del av tiden åt Moderaternas förslag att förbjuda det organiserade tiggeriet. Är det då organiserat?

Så långt vi kan kontrollera agerar familjen Dan på egen hand, det försäkrar också pappan Alecu. Vi ser inga andra människor som inte tillhör gruppen röra sig i deras närhet, ingen som kontrollerar vad de gör. Men de verkar ha sina speciella platser.

Alecu själv sitter själv inte vid sin vanliga plats på måndagen, den upptogs av en annan tiggare. De ska heller inte betala för sin plats, detta är i alla vad han säger. Men det görs, eller i alla fall har gjorts, av andra.

Den 16 januari i år fälldes en rumänsk ”tiggarboss” i tingsrätten för att ha krävt pengar för en plats. När han inte fick några pengar kastade han en konservburk mot en av tiggarna. Bossen dömdes till ett år fängelse, 128 000 kronor i skadestånd och utvisning.

Klockan är strax efter lunch och vi åker till Ölands köpstad för att hälsa på Adelinas mamma Maria. Hon sitter i skuggan, anledningen är att hon fått en kraftig solbränna, men bara på halva ansiktet. Hon sitter alltid på samma sida, till höger om den norra ingången till köpcentrat. Hon sitter där mellan 10 och 18 på dagarna.

Hur står hon ut?

– Jag försöker tänka på mina barn och vad vi ska göra när vi träffas. Jag för­söker dagdrömma lite. Det är inte så farligt. Det går, säger Maria.

Många Färjestadsbor känner henne och hon dem. En del som skänker får höra sitt förnamn följt av ett ”tack”. Hon blir mer än bara en ­tiggare, hon skapar en relation.

Hon sitter där i sin sjal och en dunväst hon fått till skänks, på en filt som hon virat runt en kartong. Brita Bergling fiskar upp en 20-lapp. Lägger den i en pappmugg som är märkt ”great coffee”.

– Titta här, jag har precis köpt mat för 700 kronor, säger hon och pekar på en fylld kundvagn. Som om jag inte skulle ha råd att ge ­behövande en liten slant.

Brita Bergling har varit ­missionär i Afrika och rest runt större delen av världen. Det har präglat hennes syn på människor som har det sämre.

– I Peru träffade jag människor som var svårt sjuka av nedsmutsat vatten. De hade inte råd med ens den minsta flaskan vatten. Kvällen efter bodde jag hos några bekanta och badade i deras pool. Där låg jag i kubikvis av rent vatten samtidigt som fattiga människor tvingades dricka förorenat vatten de blev sjuka av. Så visst vill den här 82-åriga tanten skänka en slant.

Maria har det lite bättre än sin dotter i Borgholm. Hon får ihop lite mer pengar, men det är inte mycket. När hon räknar samman dagen har hon samlat ihop knappt 150 kronor. Den största delen skickas i väg, genom Western union, till familjen i Rumänien. Bra dagar kan hon få ihop det dubbla.

– Jag brukar ge när jag kan. Just Maria känns som om jag har en speciell relation till. Det är många som menar att man bara ska hjälpa dem på plats. Det är säkert bra men jag hjälper hellre enskilda människor, säger Helena Elm som också precis har handlat.

Men alla är inte lika väl­villigt inställda till tiggarna. Vi träffar flera som visar ett stort agg mot tiggeriet, ingen av dem vill uppge sitt namn eller vara med på bild. En äldre herre kommer fram på en svart herrcykel med korg. Han vill gärna ge sin syn på EU-migranter.

– Har du kollat om de verkligen bara är här i tre månader? Det skulle aldrig falla mig in att skänka ett öre till en tiggare, säger han något upprört.

– De är överallt, de har för fan blivit för många.

EU-medborgare har rätt att uppehålla sig i Sverige i tre månader utan försörjning. Men eftersom det råder passfrihet för EU-medborgare är det omöjligt att följa upp när någon reste in och hur länge personen har vistats i Sverige. Familjen Dan säger att de brukar vara här ­mellan två till tre månader, de vill helst inte vara borta för länge från barnen.

En motståndare till tiggeriet som inte har några problem med att framträda med namn är Anette Larsson i Mönsterås. Hon blev rikskänd för några veckor sedan när hon ställde sig bredvid EU-migranter vid Netto och var öppen med att syftet var att konkurrera ut tiggaren. Hon samlade in pengar som sedan skänktes till demensförbundet. Mönsterås kommun ville inte ha bidraget.

– Det är organiserat. Det är vi säkra på. Vi har hört att de släpps av med fina bilar, av välklädda män och sedan körs de till ett annat ställe, säger hon. De är obehagliga, vi vill inte ha dem i Mönsterås. De trycker upp sina muggar i ansiktet på pensionärer och förföljer dem för att få den guldtian som används till kundvagnar, de ska bara ha och ha.

För en dryg vecka sedan kom diakonen Katarina ­Borgemo från Stadsmissionen hem från Rumänien. En resa som syftade till att titta på olika projekt där romer var inblandade och som också skulle öka förståelsen för kulturen.

– Det pratades mycket om tiggartrafficking. En organisation hävdade att 70 procent av de som finns på våra gator ingår eller är offer för ett större nätverk. Att man tvingas betala resa och uppehälle genom löfte om att tigga, säger hon.

Det var en omtumlande resa, hon visar foton med barn på vad som ser ut som soptippar, hur en familj på 13 personer trängs på en yta inte större än en friggebod. Hur det bor upp till 1 000 personer i en omgjord lada där det inte finns någon ­toalett.

Katarina Borgemo är den i Kalmar som känner EU-migranterna bäst. Två dagar i veckan har hon träffat romerna, lärt känna dem och deras behov, kommit med kaffe och frallor till gathörnen.

Har du sett tecken på att det finns några kriminella ligor som sysslar med ­trafficking?

– Det har varit olika grupperingar och en del snack, för att inte säga bråk, om att man sitter på varandras platser. Men det är väl ­ungefär så mycket jag sett.

Hon berättar att det finns mellan 50-70 tiggare i Kalmar, att antalet varierar och att de brukar överlappa ­varandra. Den här veckan kommer det förmodligen också att bli klart med den provisoriska campingplatsen ute på Salve, där Stadsmissionen ställt upp tre ­husvagnar som romerna kan bo i.

Det som händer i Mönsterås och i Kalmar är inget som märks på Ölands köpstad. Maria reser sig upp för första gången under den eftermiddag vi är där. Man märker hur sliten hennes kropp är efter att suttit så länge. Hon tar sig också för ryggen. Hon sitter orörlig hela dagen, stel som en buddhastaty. Själv har jag och tolken Adrian Jacobs varit med henne under eftermiddagen. Jag fryser, är uttråkad och förstår inte hur Maria klarar detta varenda dag i veckan, för en timlön på under 20 kronor.

Hon frågar vad klockan är och verkar vara lite orolig när den passerat 18. Men så kommer den blå skåpbilen med hennes man, dotter, son och en släkting. De åker över bron och svänger av mot Svinö. I det sydvästra hörnet av grusparkeringen är deras läger. Inte mycket skvallrar om att det är en boplats. Men bakom en buske hänger ett par jeans på tork. Mirabella Joncila som tiggt inne i Kalmar ­hämtar ett gammalt diskställ i plåt som visar sig duga utmärkt som grillgaller och Ionut Barcina hämtar en kofot och går loss på en ­lastpall som han gömt. Fungerar utmärkt som ved.

– Det är en bra dag, säger Alecu Dan. Normalt hade vi åkt till Citygross och handlat billiga köttbitar. Vi handlar ogärna för vi vill skicka hem så mycket pengar vi kan. Men nu har vi det här.

”Det här” är en kastrull full med sarv i olika stor­lekar. Fota Florin har tillbringat större delen av dagen vid Systraströmmen och dragit upp ett imponerande antal fiskar. Ett fisklexikon beskriver arten som nära besläktad med mört och klassificerar den som ”icke matfisk”. Det är inget som hindrar familjen och deras vänner. Maria och Mirabella tänder eld med hjälp av en gammal systempåse och en vit illaluktande rök sprider sig. De masserar in ströbröd och mjöl i fisken, häller frityrolja i stek­­pannan och fräser på. De kokar också vatten och polenta som rörs ihop till en gulaktig gröt.

– Om jag vill det här? Jag önskar av hela mitt hjärta att slippa tigga, att mina barn slapp vara med om det här. Men vad ska vi göra? Det finns inget för oss i Rumänien, vi kan inte få någon inkomst och vi måste trygga familjeförsörjningen, säger Alecu Dan. Vi vill inget annat än att jobba, i stället tvingas vi sitta på knä. Det är inte värdigt.

Juhot Brasoveanu reser ett lite kupoltält och Adelina och hennes far kommer tillbaka efter att ha skickat i väg pengar till hemlandet. De har med sig en liten kopp finkaffe som delas på tre. Två deciliter mocka till tre personer är dagens extravagans.

Söder om camping­platsen tornar Varvs­holmens 2000-talsarkitektur i glas och betong upp sig. Det är en märklig kontrast till familjen Dan som snarare lever någon form av jägare/-samlarliv. De tältar, inte för att de är några naturälskare utan för att de måste och de jagar själva maten som ligger på deras tallrikar. Ända sedan muslimer tvingade bort romerna från indiska Rajastan på 900 talet så har många varit nomader. Svårt att få acceptans, svårt att hitta en plats och i ständig rörelse.

Det luktar sött och plastigt om elden. De vill gärna ha den brinnande under natten. Maj har varit ovanligt kall och termometern har balanserat precis på rätt sida om nollpunkten. Om nätterna blir det ännu kyligare.

Maria Dan får räta ut stela knän och lägga sig på ett täcke i kupoltältet. Hon klär på sig en extrajacka och virar en extrasjäl runt huvudet. Dags att återigen drömma om en värdigare tillvaro och barnen hemma i Rumänien.