”Inte alla har änglafötter trampandes på taket”

Kalmar Artikeln publicerades
Foto:Paul Madej

Barometerns Jesper Ericson har följt Armando och familjens kamp från första början. Här är hans kommenterar till beslutet.

Första gången jag träffade Armando var på barnkliniken på länssjukhuset i Kalmar. Han hade just fått lugnande medel efter ett utbrott då han bet sin mamma.

Armando är en sjuårig pojke med lockigt, långt hår, porslinsvit hy och långa rangliga ben.

Mer vet jag egentligen inte fast jag har träffat honom så många gånger efter det.

Jag har hört honom gråta, men aldrig prata, som sjuåringar gör. Jag har sett honom slå sin mamma, men aldrig sett honom leka eller spela spel på hennes mobil, som hans syskon ofta gör. Jag har mött honom sovandes, men aldrig vaken. Jag har faktiskt aldrig sett honom i ögonen, som man brukar göra med dem man träffar.

Armando tittar nämligen inte längre. Han har slutna ögonlock för att stänga ute en värld som han upplever så skrämmande att han förlorat allt hopp om någon trygghet.

När han var fem år tvingades han se på när hans föräldrar misshandlades och hans mamma våldtogs. Han vände sig bort men förövarna tog hans huvud i sina händer och vred tillbaka det, den yttersta förnedringen och kränkningen mot både honom och hans mamma.

För två år sedan kom familjen till Sverige. Då var han visserligen tyst, men annars som en vanlig pojke.

Efter det gick han långsamt in i vad läkarna kallar ett uppgivningssyndrom. Det är en allvarlig sjukdom som obehandlad till slut kan leda till döden.

Det har tagit 700 dagar för Sverige att utreda om familjen har rätt till asyl. Under den tiden har Armando gått från ett lekande barn, till ett kolli med blöjor utan förmåga att äta eller kommunicera med omvärlden. Hans muskler har börjat förtvina, han har tappat vikt och hans mamma vet inte längre om han djupt där inne hör när hon pratar med honom.

Nu har familjen fått uppehållstillstånd. Men ingen vet hur det kommer att gå med Armando. Enligt experter tar det lång tid att komma tillbaka för apatiska flyktingbarn.

Den självklara frågan som alla bör ställa sig är om själva processen har bidragit till Armandos tillstånd. Var det svårt att förutse att 700 dagar i ovisshet, att inte veta om man kan känna sig trygg eller inte, i sig spär på de traumatiska upplevelser familjen varit med om i hemlandet?

Var det svårt att förutse hur nedbrytande det kan vara att vakna varje morgon utan framtidshopp?

Kunde inte någon ha snabbat på ärendet när det stod klart att det kunde handla om ett apatiskt flyktingbarn?

Men mitt i allt elände kan man väl ändå konstatera att Armando hade tur. Han hade tur som fick läkaren Pelle Baeck som slog larm, att det fanns journalister som ville förmedla, att det fanns medmänniskor som engagerade sig med namnlistor, manifestationer och Facebook-grupper.

Utan detta hade familjen troligen inte suttit med ett uppehållstillstånd nu.

Alla har inte den turen. Mamman Ernada vet det. Alla har inte små änglafötter trampandes på taket.

Själv vet jag inte när jag kommer att träffa Armando igen. Men det är många som önskar att han snabbt blir frisk.

Hemma i Virserum bar hans familj in en gran för första gången på tisdagen, fast de som muslimer inte brukar fira jul och inte brukar rikta tankarna mot det lilla barn som föddes för 2000 år sedan.

Men de firar en annan pojke – som lever nu. De firar det frö av hopp som bara ett besked om uppehållstillstånd kan ge.