Annons

"Den fruktansvärda hungern var det värsta"

Han växte upp på barnhem och elva år gammal skickades han till fosterhem.
Det var där helvetet började.
Ofta utsvulten tvingades Styrbjörn Bergström slita hårt som obetald dräng.
Kalmar • Publicerad 12 juni 2006

Tystnaden har varit kompakt. I samhället men också bland de drabbade.

För Styrbjörn Bergström var lidandet och förnedringen något han helst ville glömma. Han lade locket på, berättade bara för sina närmaste, fram tills nu.

Annons

- Vem skulle ha trott på mig? Jag kände mig ensam och maktlös. Trots många klagomål från grannar och min morfar i Kalmar om hur eländigt jag hade det i bondfamiljen på Öland brydde sig inte barnavårdsnämnden, säger han och återkommer ofta till det som plågade honom mest.

- Det värsta var den fruktansvärda hungern.

Han har precis fyllt 65 år. När han berättar sin historia rör det fortfarande upp starka känslor, ilska och besvikelse över myndigheters agerande. Inte minst hur han behandlats senare i livet när de skador, som han anser att han fick under de hårda åren som fosterbarn, har ifrågasatts.

Föddes under kriget Vi backar tiden till 1941. Då, mitt under brinnande krig, föddes Styrbjörn i Kalmar. Men modern drabbades av psykos och kom att vistas på sjukhus långt från hemstaden hela hans uppväxt. Ett år gammal placerades han på barnhem eftersom pappan som var till sjöss och senare blev sjuk inte kunde ta hand om varken honom eller den två år äldre systern.

De släktingar som först tagit hand om honom fick han inte bo hos.

- De ansågs för gamla och de var inte gifta, berättar Styrbjörn Bergström, som inte saknade sina föräldrar eftersom han inte hade något minne av dem.

Barnhemmet vid Slottsallén i Kalmar där små barn togs om hand har han inte så mycket minne av.

Fem år gammal flyttades han till barnhemmet på Fabriksgatan 21, ett hem som drevs av Kalmar församling.

När vi åker och tar en titt på den gula trävillan, där förskolebarn i dag leker sorgfritt i trädgården, blir det en nostalgisk tripp tillbaka till den lyckligaste - men korta - tiden i hans barndom.

- Vi fick god och ordentligt med mat. Föreståndaren, syster Svea som hon kallades, var barsk men rättvis. Jag kände mig väl omhändertagen och trivdes som fisken i vatten. Vi fostrades till självständiga individer.

Annons

Men på försommaren 1952 var det slut på det idylliska livet.

Barnavårdsnämnden hade hittat ett fosterhem. Styrbjörn skickades till en fattig bondfamilj på norra Öland. Senare fick han veta att de kommit på natten och valt ut honom när han sov, men tyckte han var för klen.

- Det var rena slavhandeln, säger han om hur pojkar valdes ut för att skickas till bondgårdar för att arbeta.

- Jag ville inte åka och jag hade blivit lovad att jag bara skulle vara där över sommaren och sedan få komma tillbaka. Den första tiden fick jag bo inne i bostadshuset hos familjen och fick äta tillsammans med dem.

Det var hårt arbete men värre skulle det bli. Livet på bondgården blev en mardröm, Bondmoran var ständigt grälsjuk och behandlade honom illa. Fosterfamiljen låg också ständigt i fejd med grannar.

Tvingades bo i uthuset Han blev aldrig fysiskt misshandlad, men vantrivsel, hårt arbete och svält med undernäring som följd tog hårt på den späda kroppen.

- Jag fick flytta ut i uthuset och bo på vinden. Det var inte isolerat, bara masonitskivor på väggarna. Jag fick elda i en gammal kamin en stund på kvällen, vattnet forsade och frös till is på väggar och vid sängen.

Han plågade sig igenom långa dagar, skötte kreaturen, satt uttröttad i skolan på dagarna och arbetade till sent på kvällarna på gården.

- Den fruktansvärda hungern var det värsta eftersom jag arbetade hårt men inte fick mat. Tidigt på morgonen gick jag upp och mjölkade korna. Då tog jag mjölk och drack.

Mjölken, potatis, morötter och rödbetor och någon gång stöld av konserverat kött, köttbullar i ister, i uthuset höll honom vid liv.

Annons

Styrbjörn Bergström berättar att när han cyklade i väg till skolan tog han några morötter i fickan för att äta under dagen.

- Den som sitter och latar sig i skolbänken hela dagen ska inte ha någon mat, sade bondmoran till mig. De hade tagit fosterbarn för att få billig arbetskraft. Och dessutom fick de betalt, säger Styrbjörn Bergström.

Och hans hustru Monica, som under intervjun bjuder oss på kaffe i villan i Tegelviken, flikar in att en av hans klasskamrater på Öland som hälsade på för några år sedan berättade att Styrbjörn jämt tiggde mat.

- Ja, jag frågade alltid om de hade smörgås över från sina matpaket, medger Styrbjörn Bergström, som då skämdes över sin situation att ständigt vara hungrig och klädd i trasiga kläder inköpta på någon auktion.

Vid något tillfälle uppmanade bonden hustrun att hon skulle ge grabben frukost. När hon satte fram maten spottade hon i den.

Att den magre fosterpojken fick slita ont, inte fick tillräckligt med mat, och att han arbetade hårt med att gallra betor och andra tunga sysslor var känt i socknarna, menar Styrbjörn Bergström.

- Grannar och min morfar anmälde missförhållandena till barnavårdsmyndigheten flera gånger. När barnhemmets föreståndare ringde för att höra hur jag hade det talade bondfolket om att jag trivdes och ville vara kvar där. Men det var aldrig någon som pratade med mig och när barnavårdsfolk kom på besök, vilket jag fick veta senare, då skickade bonden ut mig på åkrarna. Myndigheterna brydde sig inte.

Morfar fick inte komma på besök När morfadern protesterade blev han förbjuden att komma till bondgården. Då bevakade han på avstånd hur barnbarnet slet på betsodlingarna. Bonden hade utökat dem rejält och använde den tonårige pojken som heltidsdräng. Styrbjörn hade blivit lovad att få en yrkesutbildning när han slutade folkskolan men bonden ville inte bli av med sin arbetskraft.

Till slut blev vantrivseln och umbärandet för stort och 16 år gammal rymde Styrbjörn från gården till morfadern som bodde utanför Kalmar.

Genom en släkting fick han chans att gå ut på sjön. Efter några år återvände han till Kalmar.

Annons

Sitt första hem fick Styrbjörn Bergström tjugo år gammal när han och Monica, som var gravid med deras första dotter, flyttade in i ett rum i Monicas mammas egnahemsvilla i Tegelviken.

I den bostaden har de bott sedan dess. Här är väggarna fyllda av målningar, signerade Styrbjörn Bergström, de flesta i starka färger, utom de allra tidigaste i mörka, dova färger.

Inte ett enda minne finns kvar från hans eget barndomshem ändå var en förmyndare utsedd av kommunen som hade hand om hemmet hela uppväxten. Trots efterforskningar vet inte familjen Bergström än idag vad som hände med sakerna.

Två fotografier, ett på honom och hans syster på barnhemmet och ett skolkort i Tullbroskolan, är de enda minnena från hela uppväxten.

Problem med hjärtat Åren på Öland fick senare konsekvenser i livet. 48 år gammal tvingades han lägga av att arbeta på grund av outhärdliga ryggsmärtor och ett allvarligt hjärtfel som sedan följdes av operationer i ryggen och hjärtat. Tre ryggoperationer har han betalat själv och varit tvungen att ta lån till. Försäkringskassan har inte trott på att hans umbäranden under barnaåren har gett kroppen skador för livet, menar Styrbjörn Bergström som är mycket besviken.

Det som hände är ett mörkt kapitel i vår historia. Många som hamnade på institution och fosterhem har börjat berätta om övergrepp, om fysisk och psykisk terror.

De tystade barnen har till slut höjt sina röster. De har börjat ställa krav på skadestånd från sociala myndigheterna som de anser var ansvariga. Men de kräver också upprättelse.

Styrbjörn Bergström skulle kunna tänka sig att ansvarig myndighet betalar skadestånd för hans umbäranden. Men han vill inte ta ställning till det nu utan avvaktar för att se vad som händer i de pågående skadeståndsanspråken på andra håll i landet.

- Jag känner mig fruktansvärt kränkt av myndigheterna. Jag har fått betala ett högt pris, säger han.

Föreningen Samhällets Styvbarn, där han är medlem, har blivit en ventil för många. Också föreningen Stulen barndom tar till vara drabbades intresse.

Annons

En del väljer att berätta sin historia. Men alla klarar inte av det.

Minnena är för smärtsamma.

ª Nästa avsnitt: Sven Persson blev spöad med ett björkris. Bestraffningar och stryk var vanliga på barnhemmet som Kalmar stad drev. Över 60 år har gått men han minns tiden där med förskräckelse.

Margareta Krantz
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons