Anders Enström: Den som höjer tonläget och slår igen dörren vinner bara den egna publiken

Kalmar

Vi visste att vi skulle få beröm. Vi visste att vi skulle få kritik. Den som vill bli älskad av alla ska aldrig göra granskande journalistik. Samtidigt: polariseringen i debatten är ett djupt bekymmer.

Det har varit en intressant vecka. Vår granskning av samtliga domar i Kalmar Tingsrätt under 2016 har väckt reaktioner. Precis som vi förväntade oss.

Den som följt Barometern-OT under de senaste åren vet att vi skrivit mycket om invandring och integration. Vi har berättat om människor som flytt från krig och utsatthet, om lyckade exempel på integration, om hur bra det går för flertalet av ensamkommande barn, om splittrade familjer som återförenats i Sverige, om många av de fantastiska och viktiga insatser som ideella krafter gör för att hjälpa människor som försöker börja ett nytt liv i vår del av världen.

Men vi har också berättat om hur flyktingströmmen belastat skolor, sjukvård och tandvård, om bråk kring asylboenden och ”tafsandet” på Larmtorget.

Varje gång vi publicerar en text i dessa ämnen möts vi av starka reaktioner. Från den ena eller andra sidan. Polariseringen är extrem.

Nu har vi också berättat om utländska medborgares överrepresentation i brottsstatistiken. Vi har presenterat en omfattande statistik, men har samtidigt varit noga med att inte låta siffrorna hänga i luften. Ni som läst allt under veckan vet att vi sökt förklaringar och perspektiv i intervjuer med kriminologen Jerzy Sarnecki, nationalekonomen Tino Sanandaji, med offer och gärningsmän, med erfarna poliser och lokala politiker.

Många av kommenterarna vi fått har varit uppskattande, just för att vi har presenterat fakta med ambitionen att vara balanserade. Men majoriteten av reaktionerna är liksom tidigare – polariserade.

Den ena sidan: Tack! Äntligen vågar ni säga sanningen om invandrarna.

Den andra sidan: Skäms! Ni skuldbelägger invandrarna. Och ger bränsle åt de främlingsfientliga krafterna.

Den grundläggande invändningen mot båda dessa sidor är att vi aldrig har talat om "invandrarna” i generella termer. Vi har talat om den grupp av utländska medborgare som begått brott under 2016. Drygt 300 personer som är dokumenterat skyldiga. Några andra har vi inte skuldbelagt. Gruppen är inte stor, men eftersom de utländska medborgarna begått en oproportionerligt stor andel av brotten är frågan värd att lyftas. Varför ser det ut så här? Vad kan samhället göra åt det?

När vi påpekar detta i mejl eller facebooktrådar möts vi ofta av svaret att vi borde förstå att människor bara läser och drar sina slutsatser från rubrikerna. Att andra människor läser så.

Rubriker är viktiga, och måste vara korrekta. Men vi kan inte göra journalistik för den som bara läser rubriker. Särskilt inte i denna fråga. I rubrikerna har vi kort och rakt berättat vad statistiken i granskningen säger. Förklaringar, fördjupningar och nyanser kommer i texten och grafiken. Sådan är dramaturgin och pedagogiken i all nyhetsjournalistik.

Problemet med polariseringen är:

1. Den skymmer sakfrågan. Istället för att prata om problemet – och framför allt lösningarna – fokuseras på avsändare och motiv för att frågan lyfts över huvud taget.

2. Den låser positionerna. Tanken med debatten är ju att vidga varandras perspektiv, öka förståelsen och därigenom öka möjligheterna att skapa kloka lösningar. Genom att höja tonläget och slänga igen dörrar vinner man inget, utom möjligen den egna publiken, i den egna filterbubblan.

Men vår egen roll då? Är vi inte skyldiga till polariseringen genom att lyfta frågan över huvud taget?

Naturligtvis har vi ett ansvar. Men att en fråga är laddad och polariserad är inte skäl för oss att avstå från att belysa den journalistiskt. Tvärtom, det är då journalistiken behövs mer än någonsin. För att ge fakta, förklaringar och låta olika sidor mötas så att både fans och fiender får höra varandras bästa argument.

Hur har vi lyckats?

Hör gärna av er till bakombrotten@barometern.se