Vi har en deal, jag och världens snällaste programledare.
Två stora saker har hänt sedan sist: Jag har svårt att såra människor och jag har världens snällaste programledare.
Bromma Airport har inte det största utbudet på mat, men de har en flottig glasdisk med några mindre pigga toasts. Jag beställer en sådan. Jag väntar in toasten och vilar ögonen på tjejen jag nyss beställt av. I periferin ser jag hur det ryker lite om toastmaskinen. Åh gud vad genant för henne om jag ba - ”du, det brinner nog lite i toastmaskinen där”? så jag säger inget, för att bespara henne den eventuella genansen. Hennes chef blir lätt uppjagad över det rykande järnet och när hon söker sig till mig blick kollar jag upp i taket(!) för att det inte ska bli pinsamt för henne om hon SER att JAG VET att toasten brann upp. Att det var hennes fel. Hon skulle kanske tycka det var fruktansvärt jobbigt. Senare kommer min toast in, blek och slapp. Den är iskall i mitten – frusen, MEN JAG FÖRMÅR MIG INTE ATT SÄGA NÅGOT. Jag vill ju inte att hon ska bli sårad. Hon kanske inte blir det men OM. Då är en kall macka värd risken.
Lyx- Patrick har flera gånger sagt till mig att det kommer bli mitt fall, att jag är för snäll. Jag måste ju ha lite krav och förstår vad jag är värd. Förstå vad jag betalar för, som i fallet med toasten. En varm toast?
Efter ett glas för kallt rödvin (som jag kunde sagt när jag fick provsmaka vinet) kommer vi in på den där förbannade fortkörningsboten igen. Lyx-Patrick frågar om jag fått den betald, jag kupar mig som kurvan på ett frågetecken och munnen flyger ner och blir en naturlig symbol för pricken under tecknet - ”VARFÖR skulle någon betala min bot, Patrick? Jag körde för fort och visst, de bad mig skynda mig men hade jag varit 33år istället för 22 hade jag vetat om att man inte kör så fort” . Det är sällan han inte säger något klokt till svars... - "Hade du varit 33år, Julia, då hade du aldrig varit assistent” och så räcker han fram handen som vid ett avtalshandslag - "Jag tar den boten på 2800kr, du gör ett fantastiskt bra jobb och det blöder inte lika mycket för mig som det gör för dig. Okej?! Jag säger så klart - "Absolut inte, varför ska du ta den, nej nej, det ska du inte?" Han spänner ögonen i mig för att indikera att det är nu jag tappar det, nu jag måste stå på mig. Jag kisar med ögonen och möter hans hand och han kramar åt den, ”nu betalar jag den, ge mig boten”. Och så har vi en deal, jag och världens snällaste programledare.
Hej då.
