Insändare

Demensavdelningar bör vara renodlade

Insändare ,
Det är fel att blanda dementa och personer som behöver annan vård, menar skribenten.
Foto:

Jag har varit barnledig och sjuk och inte jobbat på några år men nu är jag tillbaka som undersköterska. Jag lämnade en demensavdelning men har kommit till en blandad grupp.

Innan fanns två demensavdelningar plus tre ­omvårdnadsgrupper i ­huset. Nu är alla grupper mixade.

Det finns många diffusa förklaringar om varför det förändrats.

Jag anser att det är förklädda fraser. Förmod­ligen bottnar det i eko­nomi som det nästan ­alltid brukar göra.

En demensavdelning kräver högre personal­täthet. Detta kommer man undan med då ­demenssjuka och fysiskt sjuka bor tillsammans.

Mitt jobb känns svårare nu. Särskilt bemötandet av de äldre är knepigare. Då alla tio som bodde här hade en demensdiagnos, så kändes det okej att komma med en vit lögn då och då.

Till exempel då Bodil, 85 år frågade om sin mamma. Var hon i affären?

”Ja”, kunde jag svara och hålla hennes hand. ­Eller då Hilda glatt berättade att hon var gravid. Ofta spelade jag med för att finnas i stunden. Det känns svårare att göra nu.

När Hilda, 96, berättar om sin pågående graviditet och jag bekräftar den. Ja då får jag en blick av Ulla som är klar i knoppen men fysiskt sjuk. En ­lögnhals till under­sköterska. Så känner jag mig då. Jag undrar i mitt stilla sinne om Ulla ­känner sig trygg med mig. Kommer hon tro mig då jag lovar att jag låst ­hennes ytterdörr?

Vid lunchen sitter Ola och Klara mitt emot ­varandra. Ola i sin rullstol. Klara är en vandrare. Hon har en frontallobdemens.

Ibland skriker hon fula ord. Varje dag frågar hon alla om de har bil. Klara är alltid på väg hem till ­Sirapsbacken. Ett hem som inte längre finns.

Hon har armar som är imponerande långa. Många gånger tar hon mjölkglaset av Ola och dricker ur. Ibland vattnar hon blomman på bordet med mjölk.

Ola sa till oss i personalen i början. Nu känns det som att han är van. Som att han insett att det är så här den sista tiden i hans liv kommer vara.

Äta måltiderna med en dam som tar av hans mat, som säger fula ord och som sällan har ro att sitta ned tills tallriken är tom.

Stackars Ola. Stackars Klara.

Jag önskar att jag hade kunnat sitta med dem men jag måste bära ­brickor till Ulla och Arne. De äter oftast på sina rum. Sedan ska tre personer matas. Tiden är för knapp och händerna för få.

Ola ber mig att släcka lampan i fönstret. ”Tack. Ni gör ett enastående jobb ska du veta. Att ni orkar med alla och aldrig blir arga, det ska ni ha en ­eloge för”, säger han.

”Tack Ola” svarar jag. Men den största elogen är till dig som är här varje dag.

Jag hoppas att vi kan få tillbaka renodlade ­demensavdelningar igen. Då skulle livskvalitén kunna höjas för de ­boende.

Mitt jobb skulle kännas lättare. Och Ola skulle kunna få njuta mer av sin mat och allt annat under de sista åren av livet.

Fotnot: Alla personer är fiktiva. Handlingen är även den fiktiv men ­allmän och vanligt ­förekommande i dag överallt.

Undersköterska