Allvar och skratt i Dackespelet

Hultsfred Artikeln publicerades

I strålande solsken hölls det bejublad premiär på Dackespelet vid Strömsholmen på onsdagskvällen.

Endast ett fåtal av de 200 sittplatserna lyste tomma, intresset för den den upproriske frihetskämpens slag mot Gustav Vasa är stort och Dacke har en speciell plats i smålandsbygdens hjärta.
Det är andra sommaren i rad som manusförfattaren Rose-Marie Holmströms Dackespelet går av stapeln i Virserum. I år har Stenbergabosatta Ulrica Segehem regisserat och trots ett 50-tal aktörer, 20 talroller och ett 30-tal statister, går skådespelet briljant.
Jan-Olof Svensson agerade Nils Dacke redan vid fjolårets upplaga och gjorde rollen så bra att han är tillbaka även i sommar. Pondusstinna Gustav Vasa, eller Frank Axelsson är pjäsens tyrann, och rollen är som klippt och skuren för Axelsson.
När han med en öronbedövande röst skriker "Nu är pusselbitarna på plats i Svea rike, tack vare mig!" vågar sannerligen ingen opponera sig. Inte ens hans trogne rådgivare, spelad av Jan Sjösten som gör rollen som den lite tafatte och smått kuvade rådgivaren med perfektionism.

En av de främre skådespelarinsatserna står Åke Svensson för även i år. Som den grönklädda Dackestatyn med bågen spänd i handen skrämmer han nätt vettet ur tonårstjejerna som kastas in i en historisk återblick till Dackes storhetstid på 1540-talet då Dackestatyn alias Svensson är en berättare teatern igenom.
Här får betraktaren följa när Gustav Vasa tar till radikala åtgärder för att fylla på den sinande stadskassan. Svenska folket blir allt fattigare och revolten kommer i form av torparen Nils Dacke som får med sig stora mängder Vasamotståndare i en revolt av sällan skådat slag.
Trots att Vasa anlitar legosoldater men moståndet är tufft för Vasas mannar. Efter att Dacke och hans vän Sven dräpt en knekt håller de sig gömda i skogen under tre år, ständigt vaktade och hållen på jorden av de båda mostrarna Anna och Karin.
Dackespelet är en lysande historisk berättelse som i amatörgruppen Blanda & Ge:s tolkning blir ett skådepel där allvaret går som en röd tråd genom föreställningen men där det ändå ges tillfällen till många roande skratt.