Recension av Black swan

Pådriven av sin mamma, själv dansös som gav upp sin karriär vid graviditeten, balanserar hon på sammanbrottets rand. Inte blir det enklare för Nina när koreografen provocerar henne att släppa kontrollen och ge utrymme för de inre krafterna; passionen och sexualiteten.

Liksom sin rollfigur i baletten Odette/Odile - den vita och den svarta svanen - slits hon mellan sina ljusa och dunkla sidor.

Nina lever hemma hos sin mamma i ett rosa flickrum fyllt av gosedjur. Förhållandet till mamman är kusligt, på en och samma gång klibbigt och kallt. Det för tankarna till pianolärarinnan i Michael Hanekes filmatisering av Elfriede Jelineks roman.

Samtidigt som vi följer Ninas väg mot genombrott får vi se hur den tidigare prima ballerinan har gjort sitt och förnedras inför hela ensemblen. Konkurrensen är stenhård och livet på toppen är försvinnande kort.

Redan i debuten Pi (1998) visade Darren Aronofsky sitt egensinne, och i Requiem for a Dream (2000) gav han prov på sin sällsynta talang att berätta i rörliga bilder. Efter ett par svagare filmer, The Fountain och The Wrestler, är han tillbaka med ett visuellt äventyr som griper tag och sveper oss med.

I Black Swan får vi veta vad som krävs för stå på världens stora dansscener: från att knyta skorna korrekt till att ge sig hän totalt och föra ett liv som inte rymmer mycket annat än just dans.

I övrigt är det dock ingen realistisk skildring, snarare en saga eller en mardröm. Aronofsky tar oss med in i och ut ur den bräckliga Nina. Det är ofta osäkert om det vi ser försiggår inom eller omkring henne. Med sin närgångna kamera, sugande åkningar, fräcka klipp och lite tekniskt trolleri fångar han klaustrofobin i hennes förkrympta kaotiska värld.

Liksom Nina eftersträvar Darren Aronofsky perfektion i det han gör.

Natalie Portman har visserligen dansat förr, men förberedde sig ett helt år för rollen som Nina. I de flesta av filmens balettscener dansar hon själv. Inte illa! Men ännu mer imponerande är Natalie Portmans sätt att med sin närvaro och med subtila medel gestalta Ninas kamp med sina inre demoner och hennes glidningar mellan dröm och verklighet. Oscarstatyetten hon tog emot i början av veckan var lika väntad som välförtjänt.

Barbara Hershey är ruggigt övertygande som den bittra, frustrerade och kvävande mamman. Winona Ryder gör en högklassig insats som den dalande balettstjärnan.