Feature

Är det okej att kalla kärleken för pussetuss och gosemos?

Feature Artikeln publicerades
Smeknamn på kärleken. Lite larvigt och ostigt men alldeles, alldeles underbart, skriver veckans krönikör Anton Lernstål.
Smeknamn på kärleken. Lite larvigt och ostigt men alldeles, alldeles underbart, skriver veckans krönikör Anton Lernstål.

Som singel var min attityd till par som slängde sig med gulliga smeknamn i allra högsta grad normal: Jag störde mig som fan.

Hörde jag sötis och gulleplutt himlade jag med ögonen, satte två fingrar i halsen och fejkade en sur uppstötning.

Såg jag en status eller kommentar på sociala medier som innehöll ordet älskling började jag argumentera för en dislike-knapp och internetkörkort. ”Get a chatroom, liksom.”

Till slut avgav jag ett personligt löfte. Dagen jag blev tillsammans med någon skulle vi ömsesidigt och omedelbart ta ställning mot gulligull och pluttinutt genom att gemensamt eliminera orden från våra vokabulärer. Vår relation skulle vara fri från sötsliskiga smeknamn.

Jag var obeveklig på den punkten ända tills jag träffade min sambo Linnéa. Samma sekund som vi passerade dejtingstadiet försvann löftet ut genom fönstret. Bye bye.

I stället fick de där orden jag tänkte radera en mer framträdande roll i vardagen.

Det började med ett försiktigt och ironiskt bejb som genast fastnade. Därefter drog vi på oss matchande träningstrikåer och satte högsta fart i ett rosafluffigt gulligull-maraton högt uppe bland molnen.

Med lätta steg sprang vi fram mellan kexet, gulleplutt och cutiepie för att hitta något som passande oss, som var vi.

Vi rusade förbi träsket med -is-ändelser och bebisröster. Slängde oss med klassiker som hjärtat, smulan och gullet. Men körde också in i rena återvändsgränder när fantasin gick på tomgång:

”Tjena degbullen.”

”Vänta, va?”

Efter ett par månader hade vi gått igenom så många sockersöta uttryck att jag kände mig svullen i munhålan och antagligen hade fått både ett och två hål i tänderna.

Det som till slut fastnade var ett eget hittepå (tror jag): pussetusse.

Det är hur som haver min favorit eftersom variationerna är nästintill oändliga. Det är bara att byta ut första bokstaven mot valfri konsonant så har du ett helt ”nytt” ord. Därför blir det heller aldrig enformigt och tråkigt. Pussetusserussebussesusse.

Smeknamnen kändes bra tills första gången de användes bland folk.

Vid hyllorna med inredningsprylar i någon butik hörde jag plötsligt hur min sambo ropade: ”Titta här, bejb!”

Jag påmindes direkt om mitt brutna löfte, kinderna hettade och jag kände mig en aning besvärad.

I stället för att kontra med ett smeknamn svarade jag med hennes tilltalsnamn. Detta trots att det låter väldigt formellt och allvarligt, nästan som om jag är arg och beredd att ta en diskussion där och då: ”Linnéa, varför står ketchupen i skafferiet och inte i kylen? Jag trodde att vi hade snackat om det här.”

Det blir konstigt.

Det vänder lätt när förutsättningarna förändras.

På samma sätt som den här typen av smeknamn i någons ögon är larviga, ostiga och pinsamma, är det i någon annans alldeles, alldeles underbara.

Vissa löften är till för att brytas och det med all rätt. Smeknamnen är mysiga och jag skulle aldrig vilja byta bort dem. Trots att jag vänjer mig mer och mer händer det att kinderna fortfarande hettar till och jag undrar om någon annan hörde det där.

Min sambo ser det och brukar säga: ”Varför bryr du dig ens om vad andra tycker?”

Då blir jag tyst och tänker: ”Ja, det är en jävligt bra fråga.”

 

Fler krönikör av Anton Lernstål

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.