Feature

22-åriga Hanna om sin bulimi och ångest: ”Jag har alltid trott väldigt lågt om mig själv”

Kalmar Artikeln publicerades
På utsidan ser hon pigg och frisk ut, men insidan hos Hanna Hartvig säger något helt annat. I sju år har hon levt med ätstörningar och ångest, med den dåliga självkänslan längre än så. Just nu har hon diagnostiserats bulimi och depression och snart börjar hon sin behandling på en ätstörningsklinik i Göteborg.
Foto: Privat
På utsidan ser hon pigg och frisk ut, men insidan hos Hanna Hartvig säger något helt annat. I sju år har hon levt med ätstörningar och ångest, med den dåliga självkänslan längre än så. Just nu har hon diagnostiserats bulimi och depression och snart börjar hon sin behandling på en ätstörningsklinik i Göteborg.

Revben och nyckelben sticker inte ut längre och vid första anblicken ser hon pigg och frisk ut, men det betyder inte att ätstörningen släppt greppet om Hanna Hartvig. Mörkret på insidan har blivit mörkare och skammen större. Men efter sju år som sjuk har hon tröttnat på att ha ångesten som en ständig följeslagare. Nu ställer hon sig ansikte mot ansikte med sina största rädslor på en ätstörningsklinik i Göteborg.

”Men oj, jag visste inte att du hade en ätstörning.”

”Jaha, jag trodde du mådde bra nu när du inte är så där smal längre...”

Kommentarer som inte är illa menade, men som känns som örfilar för 22-åriga Hanna Hartvig.

– Ingen kan se på mig att jag är sjuk, men bara för att jag inte ser sjuk ut betyder det inte att jag inte är det, det blir som att jag måste hävda min rätt att må dåligt. Nu måste jag förklara och bevisa att jag mår dåligt.

Den vackra ytan är något helt annat än den mörka insidan, den som betyder något på riktigt.

– Nästa vecka tar jag steget in på ätstörningskliniken för att jag är bulimiker, jag har sjukdomen hårt fast runt mig och kommer inte klara mig ut ur mörkret utan professionell hjälp. Och allt detta, trots att det inte syns, skriver hon på sitt Instagramkonto @hannahartvig.

Hon är förväntansfull, men samtidigt livrädd. För nu ska hon släppa taget om något som funnits med henne de senaste sju åren, något som blivit en del av henne.

Hur mår man inte dåligt?

Hur är man frisk?

Hon vet inte.

I slutet av juli släpptes Vi lyfter – en podcast om psykisk hälsa och tabubelagda ämnen. Bakom podden står Hanna Hartvig, som levt med psykisk ohälsa och ätstörningar i flera år, och Marielle Jarlinius, som växte upp med en alkoholiserad mor och en far som var drogmissbrukare.

– Vi har som ambition att lyfta allt som har med psykisk ohälsa att göra. Syftet är att öka acceptansen och förståelsen kring psykisk ohälsa, berättar Hanna Hartvig som är uppväxt i Hultsfred, men numera bor i Göteborg.

Det här är mitt sjunde år som sjuk och det är först nu jag vågar öppna upp mig.
Hanna Hartvig

Responsen har varit överväldigande och podden har nått många fler lyssnare än initiativtagarna vågade hoppas på från början.

– Psykisk ohälsa är ett så stort problem i dag och det är många som lider i tystnad. Som samhället ser ut i dag ska allt vara så bra och når man inte upp till samhällets ideal känner man att man har misslyckats, många känner en stor hets. En del lyssnare har skrivit till oss efteråt och berättat om sina upplevelser och det känns bra att de vågar öppna upp sig tack vare att vi öppnat oss.

Det tog lång tid innan Hanna själv vågade vara öppen med sin ätstörning och psykiska ohälsa.

– Det här är mitt sjunde år som sjuk och det är först nu jag vågar öppna upp mig. Jag blev trött på att gömma mig och sedd som konstig. Det var skönt att komma ut och att få säga jag mår inte bra. Min dröm är att kunna hjälpa andra i samma situation som jag och det blev som en morot att våga öppna upp.

Hur var det att berätta?

– Det var jätteläskigt, jag hade flyttat till Göteborg när jag började berätta och vara öppen och jag oroade mig för vad de där hemma i Hultsfred skulle säga. Jag märkte fort att jag fick bra respons och när jag börjat kände jag bara att det var lätt att fortsätta berätta.

Hanna Hartvig lider i dag av bulimi och depression. Mot depressionen får hon antidepressiva mediciner, men bulimin lever hon med varenda dag.

– Det går upp och ned, i dag är en bra dag, men generellt mår jag inte bra än. Framför allt är det min bulimi och att jag har svårt att äta, jag har extremt låg självkänsla och höga krav på mig själv.

Relationen till mat är mer än komplicerad – Hanna kallar det själv för en extrem matproblematik.

– Jag är rädd för mycket mat, jag utesluter socker och processat och kolhydrater äter jag väldigt lite. Jag har extrema regler för mig själv, hur och när jag ska äta. När kroppen går på lågvarv hela tiden protesterar den och då får jag hetsätningsattacker, det ingår i bulimin, och då äter jag jättemycket, ofantliga mängder, av precis vad som helst och efteråt har jag sådan skuld och skam.

Ätstörningarna började för sju år sedan och var som värst när Hanna gick på gymnasiet. Då tränade hon två gånger om dagen och åt inte mer än 500 kalorier om dagen.
Foto: Privat
Ätstörningarna började för sju år sedan och var som värst när Hanna gick på gymnasiet. Då tränade hon två gånger om dagen och åt inte mer än 500 kalorier om dagen.

Den dåliga självkänslan och de höga kraven på sig själv har hon burit sedan hon var liten.

– Jag har alltid trott väldigt lågt om mig själv. Jag tror att det mer eller mindre alltid varit så, som barn höll jag mig alltid undan och ville inte visa upp mig.

Hanna gick i nionde klass och började äta nyttigare och träna mer. Kanske skulle allt bli bättre om hon gick ned i vikt?

I början var den nya livsstilen hälsosam men i takt med hejaropen och kommentarerna om att hon hade blivit snygg och smal började det skena iväg för Hanna.

– Vikten blev något jag hade kontroll över, jag hittade min grej! Jag var duktig på att gå ned i vikt så jag åt mindre och tränade mer. Som värst var det i ettan och tvåan på gymnasiet, då gick det utför. Då åt jag inte mer än 500 kalorier om dagen och tränade två gånger om dagen.

Hur orkade du?

– Jag förstår det inte själv, men till slut kapitulerar man. Hjärnspökena skrek för högt och jag kände mig tvingad att fortsätta, för om jag inte gjorde det kom ångesten och den ångesten var för hemsk och då mådde jag ändå bättre när jag inte åt.

Det gick aldrig så långt att Hanna behövde sjukvård, hjälpen kom den gången i stället från en personlig tränare på gymmet där Hanna tränade.

– Hon kände min mamma och blev som en slags förebild för mig. Tillsammans med henne byggde jag upp en starkare version av mig. Tack vare henne kunde jag fortsätta gymnasiet.

Efter studenten flyttade Hanna till England för att jobba som au pair, men eftersom hon fortfarande var besatt av sin kroppsform och sina näringsintag fungerade det inte för henne att flytta till en främmande familj och att vara så långt hemifrån.

– Det gick utför och allt kom tillbaka så jag fick åka hem tidigare än tänkt.

Hon kom hem till tryggheten hos mamma och pappa i Hultsfred och efter ett tag var hon på fötter igen.

Hösten därefter flyttade hon till Göteborg för att studera. Livet lekte med ny stad, nya vänner och eget boende.

– Samtidigt blev det ännu lättare för mig att kontrollera vad jag åt. Det blev för mycket ansvar med att handla, laga mat, städa, diska, tvätta och så skolan. Alla uppgifter skulle vara perfekta, jag skulle träna och träffa kompisar och pojkvän och till slut tog orken slut. Även om det var roliga saker, var det inte bra. Jag mådde inte bra i mig själv, jag var alltid tillgjord och fick aldrig slappna av.

I flera år skadade Hanna sig själv genom att skära sig, det händer fortfarande att hon gör det när ångesten är för stark.
Foto: Privat
I flera år skadade Hanna sig själv genom att skära sig, det händer fortfarande att hon gör det när ångesten är för stark.

Hon vände sig till vården för att få hjälp men kände att ingen tog henne på allvar och i stället började hon skada sig själv för att få utlopp för sin ångest.

– Det är fruktansvärt att inte bli tagen på allvar och att inte få hjälp. Det tar så mycket mod och energi att söka hjälpen och att sedan få ett nej, det är som ett slag i ansiktet. Det kändes som att jag inte var värd att få hjälp och jag hade nog inte fortsatt om jag inte haft min kille. Jag fick jättemycket hjälp av min kille, det är mycket tack vare honom, och min familj och mina vänner, som jag klarat mig. Jag hade aldrig klarat det själv och jag förstår de som ger upp, de som inte orkar längre.

Under många år skadade Hanna sig själv genom att skära sig.

– Det händer fortfarande när ångesten är för stark. Jag förstår att det är orimligt för många men det ger utlopp för att man mår så dåligt, man förtjänar att må dåligt.

Går det att beskriva ångesten?

– Det är jättesvårt...panikångest är som ett tryck över bröstet, det gör ont i bröstet och susar i huvudet och det känns som man ska dö, det känns som att hjärtat ska stanna. Ångesten som bara är känns som något som gnager, den är alltid där, varje dag och den följer mig som en följeslagare. Allt känns tungt, man är trött och har en hopplös känsla. Det känns som om något skaver, men man kan inte säga vad.

Efter många turer till vårdcentralen, akuten och psykakuten och många olika läkare träffade Hanna till slut rätt person som tog henne på allvar. Hon fick rätt medicin och samtalsstöd och mådde bättre och bättre.

– Det finns ju hjälp att få, men det är så många i dag som är drabbade så vården har inte hängt med, det finns inte så mycket tid från vårdens sida känns det som, tyvärr.

Jag vet ju inte hur man är som frisk eller hur man inte mår dåligt.

Hanna fick en remiss till ätstörningskliniken i Göteborg där man konstaterade att hennes ätstörning är så grov att hon måste få behandling och den 5 november börjar hon sin fem månader långa behandling där.

– Det är jätteblandande känslor, på ett sätt är jag förväntansfull och glad att jag ska få hjälp men jag är också livrädd inför det. Nu ska jag varje dag stå ansikte mot ansikte med mina största rädslor och släppa taget om något som följt mig i sju år. Jag vet ju inte hur man är som frisk eller hur man inte mår dåligt. Men jag ser fram emot att bli frisk. Mycket av min ångest kommer från hur jag ser på min kropp och på mat och när ätstörningen ger med sig tror jag att depressionen ger med sig också.

Vad mår du bra av?

– Av min pojkvän, min familj och mina vänner. När jag har mycket ångest vänder jag mig till min pojkvän och det blir alltid bättre, det är någon där som vet om att jag är ledsen. Det hjälper mig mycket att spela piano också eller läsa en bok, för då flyr man sina egna tankar.

Vad har du för råd till andra som mår dåligt?

– Det jag borde ha gjort tidigare; prata med folk. Jag vet själv hur svårt det kan vara, men det är det viktigaste man kan göra, ett nödvändigt ont, och sedan blir det bara bättre. Sträck ut en hand, det finns alltid någon som tar den och då blir man mindre ensam. Att släppa in någon i min mörka bubbla gjorde sådan skillnad!

Hanna tillsammans med pojkvännen Simon som hon träffade när hon flyttade till Göteborg och som är hennes stora stöd när ångesten känns som värst.
Foto: Privat
Hanna tillsammans med pojkvännen Simon som hon träffade när hon flyttade till Göteborg och som är hennes stora stöd när ångesten känns som värst.

Fakta

Hanna Hartvig

Ålder: 22 år.

Familj: Mamma, pappa, storasyster samt en hund och två katter.

Bor: Göteborg, men kommer från Hultsfred.

Gör: ”Sjukskriven! Annars socionomstudent.”

Intressen: ”Musik, både att lyssna på och utöva, böcker och vänner!”

Lyssnar på: ”Mest poddar, annars älskar jag lugn akustisk musik.”

Läser: ”Kriminalromaner!”

Tittar på: ”Serier och youtube! Jag älskar One tree hill, men även serier såsom Robinson och Bonde söker fru!”

Tre ord om mig: ”Envis, omtänksam och målmedveten.”

Det här är jag stolt över: ”Att jag klarat mig ur det jag varit med om, min resa hittills liksom. Och även att jag nu ska ta ännu ett steg. Sen är jag också otroligt stolt över min podd och Marielle som jag har den med, samt min pojkvän och min familj. Jag är extremt stolt över min pojkvän som lyckas hålla så många bollar i luften, handskas med mina demoner och fortfarande vara den underbara kille han är.”

Visa mer...
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.