Minnesord över Rune Karlsson

Rune Karlsson, Nybro, dog på sin 89-årsdag i gullvivornas tid.

Rune kom från Spaksmåla, en liten by i östraste Madesjö socken. Rune och hans familj fanns alltid där som närmsta grannar under min barndom. Rune var för mig en stor, klok och trygg person, mångsidigt begåvad men förutbestämd att som enda barn ta över sin mors gård. Det var en gård som gått i arv i generationer och där man kände varandra och markerna väl. Spaksmåla var vår lilla Bullerby och Rune fanns där alltid med sin varma vänlighet.

En gång var båda mina föräldrar i Nybro. Jag var ensam med mina syskon, det åskade och hunden skällde, jag hörde konstiga ljud. Jag gick och hämtade Rune och han kom genast med från sitt, gick en runda och kollade att allt var väl och gav oss trygghet. Det är bara ett av många exempel på det stöttande grannskapet.

Rune visade tidigt att han var intresserad av dokumentation. Jag kunde vara avundsjuk på Runes barn som så ofta blev filmade. Någon gång kom jag också med på en snutt och det blev roligt att se filmerna på kalasen. Det var bland oss ovanligt med ett sådant intresse för dokumentation. Rune lämnade senare jordbrukslivet för yrkeslivet och ett aktivt föreningsliv.

Jag har med åren förstått vilken insats Rune bidragit med genom sitt arbete i hembygdsrörelsen, för museet och med olika aktiviteter. Säkert blev det tiotusentals timmar i en tid då ingen räknade dem. Rune bedrev också ett omfattande lokalhistoriskt forskningsarbete när det gäller vår lilla del av världen. Han tog till vara de muntliga berättelserna hemifrån och gjorde omfattande källstudier före digitaliseringens tid. Han delade med sig skriftliga berättelser i kompendier om Iåsen, den stora skogsbranden 1652 och Nybros tillkomst. Tillsammans med Fritz Karlsson beskrev han de otaliga rester av kvarnanläggningar i våra bygder. I Hembygdskrönika för Madesjö, Örsjö och Kristvalla bidrog han under åren med mängder av artiklar. Utan Runes insatser hade min hembygd haft en mycket fattigare berättelse. Spaksmåla sörjer en god granne och vi är tacksamma över allt som Rune delade med sig av.

Birgitta Gustafsson