Annons

"Jag dör lite om jag inte får agera"

Hon är en klassiskt skolad teaterskådespelare som längtar tillbaka till scenen. Sofia Bach har gjort mängder med film- och tv-roller, men känner sig allra mest hemma framför en levande publik.
Jubilaren • Publicerad 15 augusti 2018
Efter två år på Kulturamas teaterlinje började Sofia Bach söka in till scenskolan. På fjärde försöket blev hon antagen.
Efter två år på Kulturamas teaterlinje började Sofia Bach söka in till scenskolan. På fjärde försöket blev hon antagen.Foto: Hossein Salmanzadeh/TT

– Min yrkesidentitet är skådespelarens. Jag jobbar med mina erfarenheter och känslor, mina iakttagelser av världen. När jag inte får möjligheten att göra det känner jag mig lite vingklippt, säger hon.

Det är en av sommarens alla olidligt heta dagar med en nära hundraprocentig luftfuktighet. Sofia Bach följer tålmodigt fotografens instruktioner längs med Söders gator och brister då och då ut i ett stort skratt för att sedan snabbt samla ihop sig och bli allvarligt koncentrerad.

Annons

Hon har spelat i julkalendrar, kriminaldramer, barnprogram och på privatteatrar. Haft roller i filmer som Monky och All inclusive, gjort monolog på Riksteatern och levererade under flera år spetsiga kommentarer i TV4-programmet Parlamentet.

– Det var jättenyttigt. Och svårt. Att vara komiker är astufft. Men det var också ett bra sätt att vänja sig vid kameran. Till slut blev den en vän, säger Sofia.

Efter ett halvt decennium i rutan slutade hon medverka i panelprogram. Det var ett medvetet val. En önskan om att jobba mer med rollarbete och gräva sig in i huvudet på olika karaktärer. Ändå tror hon att många fortfarande ser henne som komiker snarare än skådespelare.

– Jag är ganska less på hur branschen delar in folk i fack, vi måste lägga av med det. En skådespelare måste få göra både drama och komik. Det är som att säga att en musiker bara skulle få spela en genre.

Uppvuxen på Värmdö fastnade Sofia för underhållning i skolans roliga timme och blev inspirerad av tv-serien Fame. Trots att skådespeleri inte fanns i släkten var det aldrig någon som opponerade sig mot hennes vägval.

– Pappa drömde nog om att själv bli skådespelare, men jag tror inte att det var lika acceptabelt när han var ung, säger Sofia.

Efter två år på Kulturamas teaterlinje började hon söka in till scenskolan och på fjärde försöket säkrade hon en av de åtråvärda platserna. Hon är en sådan som gillar att lira och improvisera, som trivs i repetitionsarbetet och tycker om att mejsla fram en karaktär tillsammans med regissör och medspelare.

– Att spela föreställning ger en adrenalinkick, det är som en katalysator…”boom boom”, säger Sofia och gestikulerar.

– Det ger en känsla av att gå i mål.

När regissören har lagt sista handen vid en pjäs är det skådespelarnas show. Film och tv är annorlunda. Scener betas av i den ordning de är smidigast att filma och den slutliga historien fogas samman först i klipprummet. Men på teatern råder alltid direktkontakt.

Annons

– Teatern är där jag känner mig mest hemma. Jag har ett stort behov av att få utlopp för min kreativitet, att få skapa, säger Sofia.

– Det kan vara svårt att gå upp på scenen efter en jättedålig recension, eller dåliga publiksiffror, men man får aldrig sluta arbeta. Alla produktioner blir inte supersuccéer, men de kan ändå vara viktiga, beroende på vad de berättar.

I perioder har hon skådespelat mindre, och det har lämnat henne med en rastlöshet, och ett tomrum i själen.

– Jag kan inte välja bort skådespeleriet helt, jag blir för ledsen då. Jag dör lite om jag inte får agera, säger Sofia.

Arbetsmarknaden för konstnärliga yrken har erkänt bistra villkor, skådespelarnas skrå är inget undantag. Att få fast anställning vid en teater är ytterst sällsynt och film- och tv-inspelningar pågår oftast bara korta perioder.

– Det är tio år sedan jag stämplade sist. Min handläggare var en etablerad regissör. Då minns jag att jag tänkte ”det här är så sorgligt, jag klarar inte det här”.

Sofia tackade för sig, gick ut och kom aldrig tillbaka. I dag har hon två yrken. För tre år sedan tog hon examen som estetisk förskollärare – en arena som däremot skriker efter arbetskraft.

– Ovissheten äter på en inom skådespelaryrket, speciellt när man har ansvar för andra, som sin familj. Jag vet aldrig i förväg om ett år ska bli bra eller dåligt och har alltid haft svårt att sälja in mig själv. Man vet att det kommer roller, men man vet inte när. Jag jobbar hela tiden på att hitta en ro i det.

Hemma förbereder maken Anders Johannisson en premiär. Han är en av de där få som har en fast anställning vid teatern, Stockholms Stadsteater närmare bestämt.

– Ibland kan jag bli lite avundsjuk, men allt har sina för- och nackdelar. Samtidigt är jag mer fri att tacka ja till roliga projekt eftersom jag inte är knuten till en plats.

Annons

Hon kan fortfarande förundras över vilka intressanta miljöer hon får möta i sitt yrke.

– För några år sedan spelade jag in en scen inuti en uppstoppad blåval. Sådant är det inte många som får göra! Det var jättehäftigt, och lite makabert också, haha.

Hossein Salmanzadeh
Hossein Salmanzadeh
Anna Hultman
Anna Hultman/TT
Anna Hultman/TT
Så här jobbar Barometern Oskarshamns-Tidningen med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons