”Det här är mammas lopp”
Det råder Ironmanfeber hemma hos Patrik Mizera i Lindsdal. Cyklar, våtdräkter, löparskor och diverse träningskläder vittnar om att det är något på gång.
– Den här veckan är höjdpunkten på året för då samlas hela familjen, säger Marie Sander och får medhåll av sönerna Daniel och Patrik Mizera.
– Det här är den bästa uppladdningen man kan få, att vara tillsammans, säger Daniel.
– Man ska ha kul, för det är ju inte bara ett lopp det handlar om utan om hela året, säger Patrik.
Varje gång han och storebror Daniel har kört Ironman har mamma Marie stått längs banan och hejat fram dem.
– Det har varit roligt och känslosamt. Man blir ju stolt som mamma, säger hon.
Nu är det hennes tur att ta emot publikens jubel, för ikväll kör Marie Sander Kalmar Mini Tri för första gången i sitt liv. Hon gör det tillsammans med sönerna och de gör det som ett lag, Team Marie Sander.
– Jag gör det delvis för att bevisa för mig själv att trots att man har reumatisk värk och fibromyalgi kan man göra något. Sedan jag började träna mår jag mycket bättre i min kropp, säger Marie.
Redan som 26-åring, när sönerna Daniel och Patrik var små, började hon känna av värken, men inte förrän 2001 fick hon diagnosen reumatism. För drygt fem år sedan fick hon dessutom fibromyalgi.
– När jag mår som sämst kan jag inte göra mycket, då tar jag mig knappt ur sängen och har ingen ork i kroppen och ont i lederna. Jag höll på att styrketräna när barnen var små, men när jag fick diagnosen satte jag mig ned och sa ”jag är sjuk och kan inte göra någonting”.
De senaste åren har Marie promenerat till och från, men i maj kom hon igång med regelbunden träning – mycket tack vare sönerna Daniel och Patrik.
– Jag fick en racercykel av dem när jag fyllde år så att jag inte skulle kunna skylla på att jag inte hade en cykel, säger hon.
Under sommaren har Marie, som numera bor i Falun där även Daniel och hans familj bor, varit nere i Kalmar och tränat med Patrik.
– Mamma har varit vansinnig på mig ibland. Jag har pushat på henne och då blir hon arg, jag märker det så väl, skrattar Patrik.
Från att tidigare aldrig ha sprungit sprang hon i somras sin första kilometer.
– Konditionen var på noll och från maj till nu har det hänt jättemycket, något jag inte trodde själv. När jag sprang 600 meter i somras rusade pulsen så att jag trodde att jag skulle dö, men Patrik skrek bara ”fortsätt spring, du dör inte”, skrattar hon.
Tillsammans med sönerna har hon sakta men säkert trappat upp träningen och nu är hon redo att genomföra Kalmar Mini Tri.
– Jag känner mig i bra form, men man vet ju aldrig hur jag mår när jag vaknar på morgonen, säger hon försiktigt.
– Ja, fast du är ju i din bästa form på flera år nu. Du har ju aldrig kunnat springa tidigare, säger Patrik.
Han vet själv hur det känns att börja från noll. 2013 vägde han 116 kilo och valde soffhäng före träning.
– Det började med att min sambo Sara och hennes syster skulle göra en ”plankan-utmaning” och de frågade om jag skulle vara med. Jag trodde att jag var stark, men efter 15-20 sekunder orkade jag inte mer och då förstod jag vilken dålig form jag var i.
Han började promenera och la om kosten och bara några månader senare sprang han sitt första lopp, Sylvesterloppet.
– Nu tycker jag att det är jättekul med träning. Nu är det roligare att hitta på grejer än att ligga i soffan.
Patrik Mizera brukar använda hashtag #kanjagkandu på sociala medier och ikväll cyklar han, storebror och mamma i likadana tröjor med texten på.
– Det är precis det här det handlar om, kan jag kan du. Det har vi med oss överallt.
Mamma Marie Sander tänker fortsätta att träna även efter Kalmar Mini Tri.
– Jag vill inte gå tillbaka och må dåligt igen. Även om jag fortfarande är sjuk förebygger träningen mycket. Barnbarnen är en anledning till träningen också. Jag vill ju finnas till för dem och jag vill vara aktiv.
Hur tror ni loppet blir ikväll?
– Mamma kommer att vara jättearg på oss under loppet, sedan jätteglad. Det blir väldigt känslosamt. Vi gör det här för hennes skull. Det här är mammas lopp, säger Patrik och Daniel.
