Att inte ge upp är Augustins talang

När han ska beskriva hur ett dygn i hans liv ter sig, kommer ett ursäktande leende.

– Nu kommer jag att låta som världens tråkigaste människa.

Men, förklarar Augustin Erba, han är helt enkelt en person som tycker att struktur och prioritering är ”ett sätt att få rätt saker gjorda”. Därför disponerar han sin tid omsorgsfullt. I säng vid halv tio på kvällen, för att kunna vakna av sig själv vid fem–sex nästa morgon. Då är han uppe före fru och barn och kan sitta och skriva i lugn och ro, oftast något skönlitterärt.

Sedan är det dags för frukost med familjen, och en cykeltur från hemmet på Söder till DN-skrapan i Marieberg. Väl där fördelar han sin tid mellan två roller; som en av två redaktörer för tidningens helgmagasin, och som producent av radiopoddar på nystartade Studio DN.

Det senare är inget nytt område för Erba, som tidigare var anställd i olika roller på Sveriges Radio. Mixen av arbetsuppgifter tilltalar honom.

– Å ena sidan får jag hålla på med sådant som jag har gjort väldigt mycket, det vill säga rita nya programformat och jobba med ljud. Där känner jag mig väldigt trygg. Sedan får jag jobba med sådant som jag tycker att det är roligt att få utvecklas inom, som att lära mig skriva bättre rubriker och ingresser och liknande.

Han säger själv att det var ”ren tur” att han sökte sig till Journalisthögskolan en gång i tiden. Från början läste han teknisk fysik i två år på KTH innan han bytte spår. Han gillade att skriva och insåg att matematikeryrket skulle bli väl ensamt. Lusten till gemenskap beskriver han som en drivkraft i yrkeslivet.

Ensamt är emellertid också författaryrket. Augustin Erba är författare till två romaner varav den första, Ensamhetens broar (Albert Bonniers Förlag, 2009) handlade om militärtjänsten. Det dröjde till 2015 innan nästa roman, Blodsbunden, kom ut. Den berättar historien om ett utsatt barn i en Stockholmsförort; pojken Amadeus som växer upp i miljonprogrammet Fisksätra, med syskon och två föräldrar stadda på en klassresa nedåt. Hans mamma är en prinsessa av den kejserliga Habsburgska ätten. Hans pappa en egyptisk gästforskare som med hårdhet driver sonen att satsa på studierna, för att han ska skapa sig ett bättre liv än sina föräldrars.

Det är en berättelse om mobbning, misshandel, fattigdom, psykisk ohälsa och utanförskap, men också om hopp. Det är en rätt otrolig historia, som har en hel del gemensamt med författaren själv. Även Augustin Erba är uppvuxen i Fisksätra, som son till en ungersk prinsessa och en atomfysiker från Egypten.

– När jag tänker tillbaka på den där lille killen som växte upp granne med knarkare och där sirenerna lät regelbundet, och faktiskt upplevde tillvaron som fullständigt hopplös, så tänker jag ibland att det kanske är det som är min enda riktiga talang, det enda som jag inte riktigt kan förklara varifrån det kommer. Att inte ge upp utan bara fortsätta, oavsett hur det känns.

Var romanen ett sätt att få ett grepp om din egen historia?

– Nej, jag hade bearbetat den på olika sätt under lång tid, och det var egentligen först när jag var klar med bearbetningen som jag kunde skriva den. Jag ville ju att det skulle vara en berättelse, inte en partsinlaga.

Till hösten kommer romanen ut på tyska, och han har redan hunnit friska upp skoltyskan för att kunna läsa reaktionerna. Så småningom hoppas han också bli klar med sin tredje roman, som han skriver på nu.

– Jag hoppas att jag ska våga vara lika modig med den som jag var med Blodsbunden. Att skriva utan hänsyn till mig själv, säger Augustin Erba.