Nya tider kräver vassare försvar

Krutröken efter Folk och Försvars traditionella årskonferens i Sälen förra veckan kan nu sägas ha lagt sig. Det positiva med all rapportering under några dagar om svensk försvars-, säkerhets- och utrikespolitik är att det kan bidra till att nyansera en ibland ganska spretig debatt.

Låt oss börja med det självklara som ibland glöms bort: Sverige har inte varit i krig på 200 år, vilket troligen är världsrekord i fred. Det betyder inte att yttre hot eller konfliktsituationer har saknats – tvärtom: Två världskrig och det Kalla kriget har utkämpats vid vår dörr. Vårt närområde är därför ingalunda förskonat från krig eller konflikt.

Vårt land är fantastiskt. Trots våra politiska olikheter är det många gånger mer som förenar än vad som skiljer oss åt. Vi lever i världens kanske tryggaste land. Vi har en välfungerande samhällsapparat och vi är en av de äldsta fortfarande fungerande demokratierna.

Jag tillhör dem som menar att den senaste tidens försvarsdebatt ibland missar helheten. Därmed inte sagt att kritik är fel i sig – tvärtom. Försvars­frågan mår bra av ett sakligt utbyte med högt i tak. Däremot gynnas varken saken eller förankringen hos allmänheten om debatten förs skevt varför vissa förtydliganden kan vara på sin plats:

Försvarets grundläggande problem beror inte så lite på ett arv från tidigare socialdemokratiska regeringar. Alliansen initierade därför en reformering i samband med regeringsskiftet 2006. Det kommer att ta tid eftersom behoven varit så djupgående. Försvaret går från ett rent invasionsförsvar till ett riktat insatsförsvar. Kalla krigets slut har radikalt förändrat hotbilden mot Sverige. Internationellt samarbete med FN, EU och Nato kräver anpassning av verksamhet, bemanning och kompetens. Naturkatastrofer, sjöröveri och humanitära behov är numera en del av försvarets funktionssätt – både här hemma liksom internationellt. Centralt är att kunna ge hjälp och även ta emot hjälp.

Genom reformen har försvarets mobiliseringsförmåga stärkts. När Alliansen tillträdde låg försvaret i spillror. Då krävdes tre år för att mobilisera 30 000 man, varav ett år för de första 10 000. Någon samlad nationell försvarsplanering fanns inte. Därför initierades den kanske mest genomgripande anpassningen av försvaret i modern tid. Vi går från ett tungt och trögt värnpliktsförsvar till en toppmodern insatsorganisation på 50 000 man som med kort varsel står redo om vårt land skulle hotas. Och nu senast fattades beslut om 60 Jas Gripen av den senaste versionen!

Europa har förändrats enormt sedan Järnridån och dess kommunistiska diktaturer förpassades till historiens skräphög. Östersjön är inte längre ett vatten mellan öst och väst med Sverige inklämt i mitten utan ett i allt väsentligt fredligt hav. Därför har också hotbilden mot oss förändrats. En storskalig invasion av Sverige är osannolik under överskådlig tid, även om vi inte kan utesluta incidenter i närområdet. Nya hot som exempelvis terrorism, cyberattacker och klimatrelaterade risker har tillkommit.

Omvärldsförändringar kräver att försvaret följer sin samtid såväl som sin framtid – vilket är exakt vad försvarsreformen syftar till. Nya tider innebär nya behov vilket i sin tur kräver anpassning och uppdatering av personal, materiel och förvarsuppgifter.

När andra länder tvingas minska sin försvarsförmåga på grund av pressad ekonomi kan vi satsa. Detta klarar vi av eftersom vi har sunda statsfinanser. Alliansen tar ansvar för ekonomin, men vi tar även ansvar för försvaret. Det finns nämligen inget försvar för ett dåligt försvar.

Hans Wallmark, riksdagsledamot (M), ordförande Utrikesutskottet och ledamot i Försvarsberedningen