Kraven i skolan är ­­alldeles för höga

Wilma Karlsson ,
På gymnasiet är kraven alldeles för höga, tycker dagens insändarskribent som menar att det inte är konstigt att eleverna känner sig orkeslösa och trötta i skolan.
Foto:Jessica Gow/TT
På gymnasiet är kraven alldeles för höga, tycker dagens insändarskribent som menar att det inte är konstigt att eleverna känner sig orkeslösa och trötta i skolan.

Vi kliver upp tidigt på morgonen fem dagar i veckan och traskar i väg till skolan. Fem dagar i veckan sitter vi på en trästol raka i ryggen och lyssnar på läraren som babblar framför tavlan.

Men vet ni var det värsta av allt är? Jo, att det inte räcker utan vi måste fortsätta att stirra in i böckerna timvis även när vi kommer hem, för att nå upp till de höga målen skolan i dag förväntar sig. Det är helt enkelt för höga krav.

När jag var liten tyckte jag om skolan, att lära mig nya saker såg jag som ­något spännande och ­intressant trots att jag hade svårt att koncentrera mig. I åttan så släppte det allt mer och skolan började gå bättre än vad den någonsin gjort. Under denna tiden var det även första gången jag började känna mig stressad på ­riktigt av skolan. Att få ett B eller A som betyg gjorde mig gott i själen, jag kände mig stolt och lycklig för jag började lyckas. I nian sprang jag ut med betyg som snittade på B rakt igenom och jag kunde inte varit stoltare att jag hade kommit så långt. Vem gjorde jag det för? Jo, för mig själv.

Nu, två år senare, befinner jag mig på gymnasiet och jag håller bokstavligen på att gå in i väggen. Skolan känns rent av som ett ­maratonlopp där man ständigt måste präglas upp och ner för alla upp- och nedförsbackar. Jag har länge känt att skolan successivt har tagit över mitt liv och att jag fått prioritera bort andra saker för att hinna göra skolarbete. Det ska inte få vara så. För när sådant som får en att må bra försvinner, vad ska man finna glädje och motivation av?

Nu vet jag att ni tänker “men ungdomar bör lära sig saker och få höga betyg så att de kommer in på rätt utbildning”. Men då vill jag ställa frågan till er, är det verkligen värt det när man skadar sig själv så pass mycket inte bara ­psykiskt utan även ­fysiskt? Är det värt att ­sitta uppe sent tills ögonen bokstavligen nästan trillar ut? För att man ska nå så långt som möjligt? Är en utbildning viktigare än ett hälsosamt liv där du som människa faktiskt mår bra utan all press och stress?

Jag säger inte att man måste vara bäst, det räcker med att vara bra. Men frågan är om det gör det för skolans krav också? I dagens skola krävs det så mycket av eleverna, det krävs så mycket för att få ett högt betyg och det krävs så mycket mer för att bibehålla det. Får man A på alla prov utom ett så går man miste om chansen att få A inom kursen. Och det är ingen som tar hänsyn till en dålig dag då man presterar sämre utan enligt betygssystemet ska man alltid vara på topp. När man kämpat så länge och snubblar på mål­snöret, tror ni lärare ärligt att man ska orka resa sig upp igen och kämpa hårdare av det?

Kära skolor och lärare: öppna ögonen. Det är inte undra på att elever känner sig orkeslösa och trötta på skolan. Att de ger upp, slutar kämpa och bry sig när det går så långt att skolan tar över deras liv. Kära elever: fundera över vad som är viktigast för just dig, att stressa ihjäl dig och vara utbränd innan du hunnit fylla 20 eller ett hälsosamt liv? Det är en fråga man inte ens ska behöva ta ställning inför eftersom det visar hur höga kraven är.

VAD TYCKER DU? KOMMENTERA GÄRNA ARTIKELN NEDAN.