Förstatligande lamslår

Debatt Artikeln publicerades

”Låt oss lägga diskussionen om skolans huvudmannaskap åt sidan. Ska man söka svaret på de sjunkande kunskapsresultaten finns det också många andra förändringar att analysera.”

Förslaget att förstatliga skolan är ett olyckligt stickspår. Möjligen lyfter Folkpartiet frågan för att komma undan sitt nationella skolmisslyckande? Efter snart åtta år av politiskt ansvar i regeringen fortsätter som bekant skolresultaten att falla. Oavsett motivet innebär debatten att fokus flyttas ifrån det forskningen anser är det absolut viktigaste för skolutvecklingen, nämligen lärarnas betydelse och förutsättningar att göra ett bra arbete. Inget talar för att frågan om vilken samhällsnivå som bär huvudmannaskapet innehåller lösningen på skolans utmaningar.
Att återförstatliga skolan skulle innebära ett omfattande experiment som skulle sluka stora resurser och lamslå skolutvecklingen i flera år.
Det finska exemplet talar dessutom för att ett kommunaliserat skolsystem visst har goda förutsättningar att lyckas. Finland omnämns ofta som en av världens mest lyckade skolnationer, och i Finland är skolan kommunal. De förbättrade kunskapsresultaten i Kalmar visar också att en kommunal huvudman har förmåga att styra och kraftsamla lärarna och rektorerna för en bättre skola.
Därtill finns det andra starka skäl till att ha ett decentraliserat ansvar: Verksamheten kommer närmare med­borgarna och möjligheterna blir bättre att göra lokala avvägningar/prioriteringar beroende på de skiftande förutsättningar som finns i landet.
Samtidigt är det viktigt att påminna om att skolans huvuduppdrag helt och hållet är statligt reglerat genom läroplan och kursplaner.
Skollagen är därtill Sveriges mest omfattande lagstiftning som ger rektor både ansvar och befogenheter som kommunen inte har möjligheter att påverka. Därtill finns det en stark statlig styrning och kontroll genom Skolverket och Skolinspektionen.
Jag menar att statens ansvar för att skapa en likvärdig skola bör öka.
Framför allt vad gäller att skjuta till resurser för att minska klasserna, öka antalet specialpedagoger och att stoppa den vinstjakt som tyvärr finns inom en del av den privata skolverksamheten i dag. Men att staten ska ta ett större ansvar kräver inget byte av huvudman.
Det finns heller inget som säger att ett förstatligande skulle förbättra arbetsvillkoren för lärarna. Många lärare minns nog fortfarande de stormiga åren på 1970- och 1980-talen då lärarna demonstrerade mot staten som arbetsgivare. Faktum är dessutom att de statliga lärarna inte har haft bättre löneutveckling än varken kommunalt eller privat anställda.
I Kalmar har lärarna och förskollärarna haft en av de högsta löne­ökningarna i hela landet de senaste tre åren. Vi har ökat lönerna med 12,6 procent jämfört med det nationella avtalet som har givit 7,7 procent, ett bra exempel på vad lokala beslut kan leda till.
Låt oss lägga diskussionen om ­skolans huvudmannaskap åt sidan. Ska man söka svaret på de sjunkande kunskapsresultaten finns det också många andra förändringar att ana­lysera: den ekonomiska krisen på 1990-talet, förändringarna inom lärarutbildningen och det fria skolvalet är tre.
Det finns således ingen snabb och enkel lösning på skolans utmaningar. Ett återförstatligande skulle kräva långa utredningar, ta tid och blockera nödvändiga satsningar. Följ i stället Lärarförbundets uppmaning: prioritera tidiga insatser, gör läraryrket attraktivare och ge lärarna tillräckligt med tid att undervisa och hjälpa eleverna.

Jonas Hellberg (S), ordförande i barn- och ungdomsnämnden i Kalmar kommun