En värdig avslutning

Debatt

Terminsslutet i Sveriges skolor närmar sig. Och därmed intensifieras den fortlöpande debatten om skolavslutningar i kyrkan.

Artikeln publicerades 31 maj 2012.

Skolverket har i sina anvisningar gjort en tydligare betoning av skolans icke-konfessionella grund och att skolavslutningar i kyrkan inte får ha några religiösa inslag. Det har gett nytt bränsle åt den inomkyrkliga diskussionen där man är delade i två läger. En del församlingar tycker att om man går med på detta krav så förråder man kyrkan och säljer sin själ. Att inte ens kunna läsa Välsignelsen är att gå för långt. Därför säger man nej till att upplåta sin kyrka på skollagens villkor.

Andra församlingar accepterar regelverket och upplåter sin kyrka. Man vill inte bryta traditionen och är medvetna om att kyrkan och kyrkorummet ingår i vårt gemensamma arv. Kristen eller ateist, religiös eller ej, så är kyrkorummet laddat med människors livskamp, livets grymhet, sorg och glädje, genom århundradena. Den har varit och är en plats för livets allvar som en ateistisk skribent formulerade det för ett antal år sedan. I andra kulturer är det moskén, det hinduiska eller buddhistiska templet som har denna allmänmänskliga laddning med anknytning till tidigare generationer.

Jag stödjer den nya skollagen fullt ut. Jag ska genom ett exempel visa på komplikationer i en så till synes oförarglig sak som att önska ”Guds frid” eller läsa Välsignelsen.

I sitt herdabrev skriver Lundabiskopen Antje Jackelén:
”Man kan undra hur det egentligen går till att känna sig kränkt av värden som står för kärleken till nästan? Kan man bli kränkt av att någon önskar en Guds frid eller av att någon säger ”jag ber för dig”? Kanske det. När Jesus skickade sina vänner på uppdrag lärde han dem att möta människorna med en fridshälsning. Om människorna inte ville ta emot friden skulle vännerna vara säkra på att den återgick till dem själva. I så fall skulle de bara skaka dammet från sina fötter och gå vidare.” Antje Jackelén diskuterar här kring de politiska debattörer som motsatt sig startandet av ett hospice på kristen grund. Men det hon skriver är lika relevant för diskussionen kring skolavslutningar.

Biskop Jackelén frågar: ”Man kan undra hur det egentligen går till att känna sig kränkt av värden som står för kärleken till nästan?”.
Som grund för sin ståndpunkt hänvisar hon till Luk 10:5-12. Mitt enkla svar är att hänvisa till den bibelvers som kommer omedelbart efter. För att få det i sammanhang tar jag med tre verser och markerar vers ”Men har ni kommit till en stad där man inte tar emot er, gå då ut på gatorna och säg: Till och med dammet som har fastnat på våra fötter här i staden stryker vi av – behåll det. Men så mycket skall ni veta: Guds rike är snart här. – Jag säger er att på den dagen skall det bli lindrigare för Sodom än för en sådan stad.” (Luk 10:10-13).

Jackeléns argumentation är ett exempel på ett vanligt kristet fenomen: selektiv bibelläsning.
I detta fall innebär det att biskop Jackelén låtsas som om vers 13 inte existerar med Jesus brutala kollektiva dom över de byar och städer som inte tar emot fridshälsningen och evangeliet. Eller är hon omedveten om vers 13?

Man skulle kunna säga att genom att förbjuda relig i ösa/kristna inslag på skolavslutningen befrias kyrkan och prästerna från att indirekt förkunna dessa hårda domsord från Jesus över barn och föräldrar som är avvisande till kristen tro.

Om kyrkans företrädare samarbetar med skolan på skollagens villkor är jag övertygad om att det kan bli värdiga och bra skolavslutningar även i kyrkorummet. En avslutning som skolan utformar och som rymmer livets djup gemensamma för alla människor och som pekar framåt mot en global gränsöverskridande värld, i kyrkan eller annan lokal, är en mycket bättre lösning.

Carl Gustaf Olofsson, Styrelseledamot i Humanisterna i Kalmar län