En Dikt om Förskolan

,

Artikeln publicerades 18 juni 2016.

Stort tack till dig pedagog som rimmar

på dina lediga trötta timmar.

Rimmar om vardagen för pedagoger och barn,

så att jag fick vatten på min kvarn.

Vi föräldrar ser ju också problemen

när barnet undrar, vems är nu de benen?

Nya ansikten nästan varje dag

som om variation vore en lag.

Att inskolas som liten telning

är inte lätt med denna resurstilldelning.

Att finna trygghet i en ny stor grupp

när nya ansikten ständigt dyker upp.

Pedagoger måste också få va lediga, sjuka och vabba,

med fler från början skulle det inte tryggheten sabba.

På förskolan Getingen som ett exempel bara,

kunde två huvuden till, en bra början vara.

Två som kan va på den avdelning som behöver,

som vet hur man där äter, utflyktar och söver.

Så inte ordinarie personalens arbetsdag

går till att instruera nya i sitt arbetslag.

Två till som barnen blir trygga med,

som kan trösta och mäkla fred.

Min son tog tid på sig att komma in i gruppen

och som konsekvens fick jag på kuppen

stor inblick i förskolans verksamhet

och med det kom en viss tveksamhet.

Hur ska de ha tid att med barnen träna

när de alltid måste trolla med knäna.

Slå knut på sig själva för att kunna se var och en,

sånt engagemang vid resursbrist, det måste ge men:

att inte räcka till där och då,

för att verksamheten planerats så,

för att planeringen gjorts för en utopi,

det ger en tärande känsla inuti.

Det tär på pedagoger och det drabbar våra barn,

så din text gav mig verkligen vatten på min kvarn.

Till pooler och bassänger, och till Kalmar FF:s lån,

de pengar som satsas ser jag som ett hån.

För en dag var de 13 barn och två personal,

ja, den budgetfördelningen är katastrofal.

Barnens trygghet var dag är en rättighet,

men hur blev KFF­s lån ­kommunal angelägenhet?

Pedagogerna brinner för att barnen ska kunna tindra,

– låt inte resursbrist den saken förhindra.