Barnens hälsa prio ett

Debatt Artikeln publicerades

”Det är inte möjligt för en klasslärare att samtidigt leda en hel klass och hjälpa elever med stora behov av särskilt stöd.”

Under mina sju år som skolöverläkare i Kalmar kommun har jag träffat ett stort antal elever med svårigheter inom områden som aktivitets- och impulsreglering, koncentration, socialt samspel, motorisk kontroll och abstrakt tänkande. En del uppfyller kriterier för ADHD, Asperger, autismspektrum med flera. Men långt ifrån alla.
Ofta har de andra kombinationer av symtom som sammantagna ändå ger betydande svårigheter. Tillsammans utgör de 10–15 procent av eleverna. För inte så få av dem blir skolan ett misslyckande. Och risken för ett framtida utanförskap är stor.
Som avgående skolöverläkare vill jag ge några synpunkter på tre problemområden:
1. Det är inte möjligt för en klasslärare att samtidigt leda en hel klass och hjälpa elever med stora behov av särskilt stöd. För alltför många av våra elever fylls därför bara delar av skoldagen med meningsfullt och aktivt lärande. Inom skolans elevhälsa finns bra kompetens men dimensioneringen motsvarar inte behoven. Ingen rektor i Kalmar har därför möjlighet att fullt ut uppfylla skollagens krav på att skyndsamt utreda elevers behov av särskilt stöd om eleven riskerar att inte nå målen eller uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation. Nästan varje vecka har jag ställts inför problem där skolans resurser inte räcker till.
2. När extra åtgärder sätts in sker det vanligen först när skolan misslyckats. Elevens självkänsla har redan fått en knäck. Utanförskapet börjar gro fast. Behovet av insatser ökar sen efterhand och de största resurserna måste sättas in på högstadiet. Inte sällan tillkommer nya problem – eleven stannar hemma, besväras av värk, blir depressiv, utåtagerande, självskadande, får panikångest.
3. I Kalmar finns, sedan NP-teamet för några år sedan integrerades med BUP, inte längre någon separat verksamhet med spetskompetens inom området neuropsykiatri.
Jag har mött alltför många föräldrar som är besvikna över att de inte får vare sig förståelse eller hjälp för sina barns svårigheter.
Jag vill här skissa några idéer till förändringar.
1. Med begreppet sociala investeringar menas att samhällets insatser för barn och unga ses som en investering och inte bara som en kostnad och en utgiftspost. Det finns beräkningsmodeller som visar att samhället gör betydande ekonomiska vinster genom att sätta in insatser tidigt. Ju tidigare ju högre avkastning. Bäst redan i förskolan.
Flera kommuner har börjat inrätta sociala investeringsfonder för att skapa resurser till det. En social investeringsfond i Kalmar skulle kunna frigöra medel så att flertalet elever med neuropsykiatriska svårigheter kan få hjälp att lyckas i skolan.
2. Finland har uppmärksammats för sina goda skolresultat i internationella jämförelser. En av de viktigare orsakerna anses vara att de tidigt identifierar inlärningssvårigheter och omedelbart sätter in intensivt stöd när svårigheter noteras. I årskurs 1 får hela 35 procent av eleverna specialpedagogiskt stöd för att i högstadiet halveras till 16 procent. Lärarna ser oftast tidigt vilka barn som behöver extra insatser. Men vår tradition att jobba utan extra insatser så länge det går behöver brytas. Åtminstone till en början måste större resurser till för att göra det möjligt.
3. Det behövs ett organisatoriskt nytänkande i hur man samverkar kring barn med neuropsykiatriska funktionssvårigheter. De måste tidigt få sina svårigheter uppmärksammande och allsidigt bedömda. Avsikten är att kartlägga, förstå och anpassa insatser utifrån det enskilda barnets svårigheter.
För detta krävs team bestående av medicinsk, neurologisk, psykiatrisk, psykologisk, neuropsykologisk, logopedisk, motorisk, pedagogisk och social kompetens. Utöver utredning ska familj, ungdomar och skola få kompetent stöd .
Det finns i Kalmar redan nu ett litet konsultteam, VITS-teamet, där kommun och landsting samverkar. Det skulle kunna utgöra ett embryo till ett nytt och utökat team, som måste få de resurser och den kompetens som krävs för att verkligen göra skillnad för dessa barn/ungdomar och familjer.
Eric Carlsson, tidigare