• KOMMENTERA
•      

Sommarsamtal med Suzanne Reuter

Bonus 2008-07-03 | Uppdaterad 2008-07-14

Foto: Helen Edvall

Namn: Suzanne Reuter. (Uttalas Röjter) Ålder: 56. Bor: I lägenhet på Söder i Stockholm. Gör: Frilansande skådespelare. Karriär: Scenskolan i Göteborg 1976-1979. Tevesuccéer som Lorry, Rederiet, Reuter & Skoog, Svensson, Svensson. Teaterroller i bland annat Hotelliggaren och Vem är rädd för Virginia Woolf, Rivierans Guldgossar. Aktuell: Urpremiär med farsen Lånta fjädrar i Kalmar den 3 juli. Tre böcker på Suzanne Reuters nattduksbord: Flyga drake av Khaled Hosseini, Mig äger ingen av Åsa Linderborg samt Peter Englunds Tystnadens historia och andra essäer. "Jag läser mycket om fiske och hästar också - och så manus".

Sökningen på nätet blev en fullträff, här finns allt hon kan begära av livet, med en vedeldad bastu som grädde på moset.
- Här kan jag verkligen vara ledig. Jag får en hel sommar när jag kan rida islandshäst, bada bastu och vara ute. Vad skulle jag göra i stan, vad skulle jag annars göra mellan föreställningarna? Jag kan inte vara stilla, dygnets timmar räcker inte till för allt jag vill göra utomhus.
Det är första mötet med Kalmar och Öland, sydostkanten har varit en vit fläck på kartan för Suzanne. Kärleken var ögonblicklig; första morgonen i Kleva bjöd på uteritt och ett fjäskande Öland vände finsidan till. Det gick hem hos Reuter.
- Vi red ända ner till havet, över ängarna, genom en skog och på igenvuxna vägar med vilda blommor. Underbart...jag gillar den här ön, säger hon och ler.

Suzanne Reuter är i högform. Det är länge sedan hon mådde så här bra, säger hon och berättar i nästa andetag att hon nyss kollat igenom de nyklippta avsnitten av Svensson, Svensson. Resultatet gör att hon mår om möjligt ännu bättre.
- Tretton nya avsnitt som är riktigt, jävla bra. Det är bra skrivet, vässat och i omsorgsfull regi.
- Jag har aldrig varit så bra som jag är nu. Det måste man väl kunna säga? Tennisspelare kan ju säga att de är sitt livs form och oslagbara på grus? Eller gräs, skitsamma, säger hon och skrattar. Det är lyckan i det här jobbet, när det inte går på rutin.

Valet av yrke går att spåra till en speciell tid och en speciell plats då det sade klick. Suzannes mamma, skådespelerskan Bojan Westin gjorde ett inhopp på Stora Teatern i Göteborg och det var där och då det hände, med femåriga Suzanne bakom scenen, storögt iakttagande.
- Å, de vuxna var så annorlunda jämfört med andra vuxna, de var barnsliga och verkade ha så roligt tillsammans på scen.
- Mamma jobbade inte när jag var liten, förutom enstaka inhopp, men jag satt ofta och tittade i hennes låda med tidningsklipp och bilder från hennes karriär. Och drömde, förstås.
Under ungdomstiden stod valen mellan skådespelare, sjuksköterska eller barnmorska.
- Men jag var slö i skolan och hade inga vidare betyg. Mycket berodde på mattespöket som tillsammans med oförstående lärare fullkomligt skrämde slag på mig. En del berodde också på att vår familj flyttade mycket och jag till slut mer eller mindre gav fan i skolan, slutade anstränga mig.
I tidigare intervjuer har Suzanne Reuter berättat hur flyttkarusellen gjorde henne till en social kameleont, en överlevare som anpassade sig till olika miljöer och hur hon ständigt spelade en roll. Det är ingenting hon vill sitta och gegga i idag. Nu är nu.
- Alla strapatser kan bara sluta med styrka. Vid min ålder har jag inte tid att leta baksidan på saker. Jag har blivit flexibel av att flytta mycket och jag kan landa var som helst. Jag behöver inte en massa saker för att känna mig hemma.

Efter Scenskolan, som hon gick ut 1979, har hon försörjt sig som frilans och genom åren befäst sin roll som en av Sveriges bästa komedienner. I frilansandet finns friheten hon eftertraktar, möjligheten att själv välja hur livet ska vara.
Livspusslet får hon ihop med god planering och listor i oändlighet.
- Jag har ännu inte hittat en almacka för 2010, men jag hittade en för i år och prutade ner den 30 procent eftersom det var i juni, säger hon och återger sina repliker från prutningsaffären med sin berömda bitch-röst. "Nämensnällanån, ni menar väl inte att ni tar fullpris, nu när halva året har gått?"

Vi förlorar oss en stund i listskrivandets fröjder, pratar om fina färgpennor och om lyckan att flytta in i en ny almanacka, som för oss planeringstokar är rena julafton.
Regnet kommer, Suzanne bjuder in till drängstugan på en kopp kaffe. Hon sitter skräddare i sängen och vi pratar på om Öland, om hennes fiskeresor till Jämtland och om största nappet, regnbågslaxen som vägde 5,2 kilo (fångad på torrfluga i Småland) och om den där storfisken som man inte får upp ur pimpelhålet i isen.
Hon är behaglig och lättpratad när det handlar om ”säkra ämnen”, ämnen som inte kan ge skvallerpressen nytt stoff och vi snuddar bara vid det symbiotiska förhållandet till medierna. Suzanne är proffsig och manövrerar vänligt samtalet från ämnen hon inte vill beröra. Sina barn har hon lyckats hålla pressen ifrån i alla år.
- Det är enkelt. Jag säger inget, meddelar hon och så var det slutpratat om det.

Suzanne Reuter talar däremot gärna om sitt engagemang för människor med Aspergers syndrom. Hon sitter i styrelsen för Left is Right, ett företag som anställer personer med Aspergers och hon betonar vikten av att höja statusen för diagnosen.
- Många med Aspergers har blivit så missförstådda, både i skolan och hemma, familjer har blivit illa behandlade för att det liksom inte är tillåtet att vara annorlunda. Det var detta jag såg i början av 80-talet, och som gjorde att jag ville engagera mig.
- Det handlar om att se människors förmåga i stället för oförmåga, se till det som är bra och göra något av det. Det brinner jag verkligen för.

Många av dina rollfigurer och sketcher har blivit klassiker, jag tänker på humorhöjdare som Lorry och Reuter & Skoog. Vilken sorts humor gillar du, vad skrattar du själv åt?
- Monty Python. Och Little Brittain, förstås, den är helt underbar. John Cleese och Pang i bygget är humor för alltid, Peter Sellers är för alltid.
- Och så gillar jag ju Peter Dalle, hans humor är också för alltid. Och Robert Gustafsson, han är en klassisk komiker, jag tror han är en av de skickligaste i världen. Det slog mig igår när vi repeterade: här får jag vara med, med Peter och Robert, dessa världsartister!
Själva humorbegreppet vill hon inte dissekera, hon har inte ord för det.
- Nä, och har jag inte orden så är jag väl inte intresserad då. Varför ska jag veta varför något är roligt, vad som är kvinnlig eller manlig humor - skit i det. När tajmingen eller en punch sitter, då känns det.

I kväll är det premiär i Krusenstiernska, miljön skäms inte för sig?
- Nä, gud, det är ett underbart ställe. Jag har aldrig spelat utomhusteater förut och att få spela på en så vacker plats är ju helt otroligt. Genrepet inför publik var fantastisk, en liknande skrattfest har jag inte varit med om tidigare i mitt yrkesliv, det är säkert. Den här farsen sitter som en smäck, säger hon belåtet.
- Regnar det är det inte hela världen, de som spelat utomhus förut säger att publiken brukar sitta kvar ändå.
Ja, och har man betalat så har man, vi är ju i Småland.

Marit Ollander Hjort
marit.ollander-hjort@barometern.se
Telefon: 0480-592 13

• KOMMENTERA
•