Bonus

Dramatiska dagar då vintern sköljdes bort

Bonus Artikeln publicerades

Med fågelvinden från söder vällde de in; Tranor, strandskator, starar, lärkor, tofsvipor, grågäss, storspovar, ringduvor, rödhakar...

Det blev till att kasta allt man hade för händer och rusa ut till hänryckningen där ute i marssolen. Inget kunde plötsligt vara viktigare än att köra ut i det öländska landskapet och uppleva naturens storartade förvandlingsnummer.
Den 27 mars kom föraningen. Ute på Tjärhovsbågen i Kalmar blåste en annan vind än vinterns envetna, kalla nordan - en svag, välvillig sydvind, full av löften. Och ur den disiga marsdagern över Kalmarsund ljöd plötsligt strandskatornas gälla pipor.
Med ökande plusgrader kom också regnet. Och strandskatorna följdes på tisdagen av pärlande drillar över Färjestadens ännu yrvakna glåmighet - storspovar. Sedan anlände tofsviporna och lärkorna.
Det suckade och frasade i tynande snödrivor, porlade av smältvatten i stuprören. Den två meter höga snögubben på tomten regnade sönder till en ynklig liten hög. Över våra hus flög grågässen, par om par. Och stararna var plötsligt på plats på hustaken, snärpande, visslande, prövande sina starmelodier av importerade ljud från vinterkvarteren.

Ett vattenrike
På onsdagen inleddes den stora förlossningen, med sol och åtta plusgrader. Inom en timme fann jag mig stående i stövlar, mitt ute på alvaret mellan Resmo och Stenåsa. De måste bara upplevas - de dyrbara timmar när vintern fick ge vika för vårens anstormning. Med smältvattnet porlande kring stövelskaften klafsade jag runt där ute, omtumlad och förvirrad av storheten i förvandlingen. Ruttnande isflak kom glidande förbi, på väg mot sin undergång i alvarets bäckar och diken. Tokbuskarna vajade i strömmarna, hela hällmarker stod under vatten. Alvaret var ett hav.
Över allt detta tillrade lärksången i härliga räckor av toner. Och sju tranor med kurs mot Frösslunda fullbordade alvarupplevelsen.
Det var som om fyra vintermånader inte hade funnits - så obegripligt snabb var förändringen. Plötsligt fanns bara det omtumlande nuet där, med porlande vatten och lärksång.

Fulla bäckar
Öland lutar mot öster. Alltså gick min färd vidare från alvaret, österut mot Frösslunda, Stenåsa, Hulterstad och Skärlöv. Överallt var bilden densamma - bäckarna från alvaret hade redan börjat stiga och vattnet brånglade sig med full kraft genom brovalv och vägtrummor. Längs stränderna rev strömmarna med sig sjok av snö och is.

34 tranor
Storbrobäcken i Skärlöv som en stor del av året är torrlagd gick nu i skjortärmarna. Klädd i vita bräm tumlade bäcken ner genom sjömarkerna. Längs landborgen i Alby, Triberga och Hulterstad sträckte sig ett solglittrande rike av vindkrusat smältvatten och svartnande is.
Södra Kvinneby bro blev sista anhalten i våräventyret. Där ute, på ett solbelyst fält öster om landsvägen, stod 34 tranor som kommit med vinden från söder. Det var stillhet i flocken. Med värdiga transteg spatserade en del av fåglarna sakta omkring och plockade i sig något från marken. Andra stod stilla och putsade sina fjädrar. Vi tycktes stå i tyst förbund, tranorna och jag. De bekymrade sig inte mycket över min närvaro.
En flock skogsduvor svepte fram på låg höjd över min utsiktsplats. Och från snåren längs Frösslundabäcken kom ett par gnistrande tonräckor från en rödhake.
Fågelvåren hade kommit till Öland.