Lika taggade som Rikard Gynge efter ett handledsskott i första krysset for jag och Carl-Johan mot träningen i morse. Väl på plats tog vi en varm dusch tillsammans och såg till vår stora glädje hur flera frusna lagkamrater följde i våra fotspår. Vi tränade tillsammans precis som varje dag och tjoade vid gjorda mål och svor högljutt då det inte riktigt gick som vi ville. Den samlade skaran valde efter avslutat ispass att bötfälla undertecknad nå det grövsta för utebliven mustasch, men jag hävdade att min överläpp varit beprydd av hår i flera veckor nu och att det istället bara var skägget som glömts att rakats av. Mina försök att tas till nåder talade dock för döva öron och bötern stog fast och jag tjurade ihop. Det i sig bäddade för en händelsefattig söndag som enbart berikades av en repriserad säsong Californication. Ni vet serien där Hank Moody lever rövare bland kvinnor och sprit i ett fiktivt Los Angeles. En karaktär som jag inte bara ser upp till och samtidigt skräms av, utan också kan känna igen mig i. Men förmodligen har jag som många andra bara svävat iväg till en värld där jag både agerar bättre och sämre än jag egentligen gör. Och med tanke på det klimat vi återfinner oss i samt bristen på spänning i detsamma kan jag med en ordentlig kryddning enbart kalla mig för en Hank Moody Jr Light och knappt ens det. Men oavsett vad så är faktan den att vi ligger här i min soffa och njuter av en serie samtidigt som vi runt hörnet har en av säsongens viktigaste matcher.
Så när vi nu lämnat den låtsasvärld där man gör som man känner kan vi med liten tillförsikt se fram emot morgondagens uppgift. Än så länge ligger fokuset i att ta sig upp i tid för att inte missa den mindre smickrande avresetiden 09.00 och den än mindre uppskattade bussresan på cirka åtta timmar med ett matstopp inräknat. Men som coach brukar säga - "det är vår verklighet". Något han har alldeles rätt i tills det att förutsättningarna ändras. Så om ingenting oförutsett händer vet ni vart jag och mina lagkamrater befinner oss i morgon från tidig dag till sen natt. Det vill säga på väg till dalarna för att kriga hem tre poäng till Småland igen.
Wish us luck eller ge fan i att göra det. Hur eller hur (för att använda en av småländskans fulaste fraser) får den som lever se hur äventyret slutar.
Ikväll ska det spelas ishockey av den viktigare sorten. Då vill man naturligtvis ha bästa möjliga förutsättningar. Därför kan jag på tjejigt facebook-manér glädjande berätta att jag sovit som ett barn, ätit upp min gröt och konstaterat en klarblå himmel utanför mitt fönster.
Jag hade nämligen förmånen att få ta ett skift på stadens coolaste fritidsgård mitt i självaste stadsparken. Har hängt där hela eftermiddagen och det var ett jobb jag verkligen diggar. Delvis för att jag är smartare och bättre än alla barnen på alla aktiviteter, men också för att ungdomar är så förbannat häftiga. De är oförstörda på ett sätt som vi äldre aldrig någonsin kommer få tillbaka. Och jag avundas dem. Istället för att bry sig om namnval på nyfödda prinsessor eller taskiga ekonomiska situationer i diverse länder så handlar problemen istället om tuffa läxor eller en dubbeltimme i engelska. Att försöka vara en bra förebild för dessa framtida genier är en härlig utmaning. Därför delgav jag alla inom hörhåll mina visdomsord om livet som kommer. Mitt bästa tips för dagen var att de alla ska försöka spara 500 kronor i månaden från och med nu tills de är 25. De som klarar det kommer garanterat tacka mig om 10 år när det ligger en skön buffert och skvalpar i ett konto bara redo att användas till vad fan som helst.
Förutom visdomsorden så spöade jag naturligtvis varenda kotte i pingis ungefär fyra gånger om och förnedrade tre unga herrar i monopol. Köpte upp en hel radda gator och byggde hotell redan den första halvtimmen och gick därefter rent hus på ungefär fem minuter.
När klockan slog elva packade vi ihop, kramades och önskade varandra lycka till i framtiden. Hoppas jag får chansen att arbeta där igen.
Nu måste jag ladda för en match mot Almtuna imorgon. En viktig sådan sägs det.
Då var äntligen söndagen här igen och helgen förbi.
Fredagens förlust sved ordentligt. Speciellt eftersom vi var bättre än Malmö och "förtjänade" tre poäng. Men samtidigt måste vi ju göra mål på våra chanser, annars är det rätt så värdelöst att kämpa och slita i en hel match. Trots nederlaget vaknade jag upp som en lycklig man på lördagen. Jag vet att det kan låta löjligt men att få spela fler minuter och bidra till laget kändes bättre än någonsin. Det är definitivt något jag saknat på sistone. Precis som vanligt gäller det nu att inte älta det förflutna och ladda om för vad som komma skall. En tuff vecka med tre bortamatche och vi måste börja plocka poäng nu om vi vill hänga med i racet. Och det vill vi ju.
Nog hockeyprat.
Ikväll börjar det som HELA landet har väntat på sedan maj förra året. BIG BROTHER! Så alla ni som förespråkar intellektuell tv med mening och betydelse - Suck it! Nu ska vi gotta oss i dramatik och intriger och fylla och fest hela våren lång. Oj, så kul det ska bli. Hoppas jag. Förmodligen blir jag besviken på deltagarna. Eftersom varken Rodney eller jag själv kommer delta, och inte heller vår brusch Daggen i Växjö så kommer programmet definitivt sakna något. Men vi får i alla fall ge det en rejäl chans.
Till de som säger att jag lever ett simpelt liv säger jag - fuck you.
I form av aktiviteter och tider att passa lever jag och mina medarbetare mer simpelt än många andra. Den senaste veckan är ett oerhört bra exempel på just det. Det har funnits EN tid att passa varje dag. En enda. Och det klockslaget är kl 09.15 på morgonen då man bör befinna sig inom omklädningsrummets väggar. I övrigt har den senaste veckan varit en av de tuffaste på länge. Om vi håller oss uteslutande till det mentala planet det vill säga. Det har nämligen inte hänt någonting. Aaaabsolut ingenting. Varje dag har varit den andra lik. På pricken nästan.
Jag har spenderat den uteslutande med Troy Davenport. Vi är båda panka som kyrkråttor och har därför gått in i survival mode. Det innebär att vi efter träningen vandrat hem till mig på den alltid lika oplogade vägen förbi OK-macken med krökt rygg likt de luffare vi trots allt är. Just nu i alla fall. Väl hemma borstar vi av oss snön, vänder ut och in på våra fickor i hopp om att finna pengar men får istället rota fram någon gammal foliekartong från frysens allra mörkaste vrår. Medan maten i sakta mak värms i den något föråldrade ugnen brer vi ett par skivor skogaholmslimpa vi funnit på Ica till förmånligt pris och slår oss ned i soffan. Där blir vi sedan sittande tills att mörkret har lagt sig och det dags att dra sig tillbaka. Något undantag sker för toalettbesök och nytt intag av föda. Vi säger inte mycket. Vi gör ännu mindre. Jag befinner mig på soffans vänstra sida. Troy på den högra. Ibland somnar en av oss. Ibland byter den andra avsnitt på den serie vi plöjer igenom i hopp om att få tiden att gå. Så har dagarna sett ut. Utan några som helst undantag. Det är slentrianmässigt, tråkigt och förmodligen även hälsofarligt i längden.
Ikväll fick jag nog. Troy gick hem tidigare än vanligt och kvar blev jag med ensamheten och några smutsiga tallrikar med tillhörande bestick. Det gick inte längre. Jag pälsade på mig tillräckligt för att inte förfrysa min karibiska röv och drog ut på promenad. Det snöade ordentligt och jag halkade omkring på de fortfarande lika oplogade vägarna i mina vita sneakers. Men det var skönt. Fantastiskt till och med. Jag andades frisk luft och kände ett uns av lättnad över att min iniativförmåga ändå tagit mig ut på den där promenaden. Efter att ha suttit på Forum-trappan en stund och blickat ut över det ödelagda busstorget traskade jag hemåt igen.
Och nu sitter jag här. Med ännu en dag i mitt liv passerad och en match att se fram emot. En av de viktigare på länge. Hur den slutar har jag som vanligt ingen aning om, men ifall det skulle bli så att poängen hamnar hos oss kan jag nog förlåta den här veckan för att den varit en av de mer händelsefattiga på mycket länge.
Som alltid reflekterar jag över vad som sker just i skrivande stund för att ni ska få en inblick i min fantastiska vardag. Nu har klockan precis passerat midnatt och jag skickar röstmeddelanden via HeyTell (en walkietalkie-app) med målvaktslånet från frölunda, Linus Fernström. Vi diskuterar när han ska hämta mig imorgon och att han låter alldeles för mycket som karaktären Kurt Olsson i Rena rama Rolf. Det är skoj.
Idag har stadens idrottsliga stolthet varit på stadens industrimässiga dito, SCANIA. Där tillverkar man lastbilshytter som man sedan transporterar till Frankrike och Holland. Vad som sedan sker i Frankrike och Holland fick vi inte veta men min gissning är att man svetsar fast de där hytterna på ett chassi med hjul och motor så att det sedermera kan bli en färdig lastbil. Vi traskade runt i den enorma fabriken tillsammans med en guide som pratade på som aldrig förr i en mikrofon som var kopplad till hörlurar i våra öron och vi fick lära oss mer än vi någonsin kunde ana. Eftersom vi är programmerade att inte ta in allt för mycket information som inte rör ishockey kan tyvärr ingen av oss återge mer än bara några procent av besöket. Men det gör det för den delen inte mindre värdefullt.
Den generella uppfattningen hos denna grupp besökare verkade vara att Scania är en väldigt stor fabrik som har funnits väldigt länge med väldigt många arbetare som generar mycket pengar via de lastbilshytter som tillverkas och kan målas i över 350 olika färger. Av de anställda vi träffade på hälsade de flesta glatt medan andra stirrade på oss som den flock utbölingar vi faktiskt var. En herre var också frispråkig nog att håna oss för förlusten mot Tingsryd senast. Carl-Johan och jag, som föll längre och längre bak i ledet ju längre den guidade turen varade, hamnade i en lågmäld diskussion kring en mörkhårig brud som gick omkring nedanför oss på fabriksgolvet. Det var självklart hennes fördelaktiga utseende i de beige-blå kläderna som tilldrog sig vår uppmärksamhet, men vi var än mer imponerade av det faktum att hon alla de gånger vi såg henne verkade fungera som en mycket social och trevlig länk mellan de olika medarbetarna och tog det rätt lugnt med själva arbetandet. Hon agerade exakt så som jag själv hade gjort i samma situation, vilket innebar att jag omedelbart fattade tycke för hennes inställning och attityd till livet i stort.
Med facit i hand var det här, sånär som på en bortamatch i valfri svensk stad, den mest händelserika onsdagen på mycket länge. Min respekt för hederligt arbetande folk ökade ytterligare. Teorin om att jag inte är ämnad att varken gå eller stå en längre tid blev återigen bekräftad. Och guidade turer man inte själv valt att vara med på kommer för alltid ta en tillbaka till tiden i grundskolan.
Imorgon tränar vi tidigt. Sen tar jag ledig helg och signar ut i ett par dagar.
Då var det tisdag kväll och jag har skickat hem målvakts-Bengtsson till sig för den här gången. Han stövlade in här tidigare efter att hans internet havererat och han således var mäkta uttråkad. Vet dock inte om jag ska tro honom. I min mening är hela hans existens mycket suspekt och jag är inte ens övertygad om att han bor här i stan. Ingen har någonsin varit hemma hos den där Bengtsson så därför kan han likväl bo i Kalmar. Eller kanske Växjö. Who knows..
Sen sist har vi spelat två matcher. Eller rättare sagt, de flesta har spelat. Jag själv har hamnat i någon sort obekvämt fack där lite speltid börjar bli en dålig vana och det är allt annat än jätteskoj. Man vill alltid bidra så mycket som möjligt och hockeylivet är inte fullt lika givande när man inte får vara med i den utsträckning man önskar. Men som de fullblodsproffs vi är utan varken känslor eller auktoritet ler vi med vårat bredaste leende och försöker göra det bästa av situationen. I nuläget innebär det att i den mån det går försöka ta laget till playoff. Efter fredagens vinst mot Västerås såg det plötsligt bra ut. Inte direkt spelmässigt eftersom jag tycker att Västerås var oehört bleka, men att få med sig poängen är alltid bra. Därför känns det än mer onödigt att förlora mot ett gäng som Tingsryd bara några dagar därpå.
Nu väntar ett speluppehåll. Det känns lite unikt för att vara hockeyallsvenskan. Sen jag började spela i den här serien har det inte existerat några uppehåll för landslagsuppdrag. Men det är mer än välkommet och i praktiken innebär det ett gäng träningar och sen ett par dagar ledighet och sen träning igen.
Rykten säger att vi ska träna powerplay nästa vecka. Så efter det kommer vi göra massor av powerplay-mål och vinna matcher av bara farten.
Imorgon ska hela laget till Scania på studiebesök. Vi ser fram emot det jättemycket och hoppas att de anställda där inte retar oss allt för mycket bara för att vi inte har ett riktigt jobb med timlön, kafferaster och sån där struktur vi puckjagare saknar. Jag själv arbetade skift på en läkemedelsfabrik i tre veckor förra våren. Det var hur kul som helst tyckte. Men så handlade det också om tre veckor. Kanske hade blivit långtråkigt efter ett tag..
Nu är det time för tandborstning och sånt där skit man lär göra varje kväll innan läggdags.
Sist det buades friskt i Arena Oskarshamn var i november hemma mot Sundsvall. Men igår var det dags igen. Utan ha någon exakt decibellmätare till hands så tycktes nästan buropen ljuda högre igår än senast. Och om så var fallet var publiken som utfärdade dessa läten av besvikelse på helt rätt spår. Igår kväll spelade vi rent ut av bedrövligt. Inte mycket fungerade och vi jobbade inte tillsammans och det gick således åt helvete. Så fort vi ser till våra egna intressen istället för lagets bästa tenderar vi att falla på eget grepp och förlora poäng vi lika gärna kunnat vinna. Onödigt, är det spontana ord som dyker upp i mina tankar när jag skriver om det här beteendet vi gjort till en dålig vana den sista tiden.
Inom gruppen pratar vi om att hålla ihop. Om att spela för varandra och göra de små sakerna som krävs för att nå framgång. När allting flyter på går det där av sig självt. Ingen ifrågasätter vårt agerande på samma sätt. Men nu, när det berömda gruset har nått maskineriet är ibland goda råd dyra. Det är nu den verkliga utmaningen kommer. Hur reagerar vi i motgång? Och i ett såhär viktigt skede av säsongen. Börjar det funderas över sommarlov, fysträning och nästa stopp på karriärståget eller kan vi ta oss samman och prestera bra ishockey de resterande matcherna för att ge oss chansen att ha en lång och rolig säsong?
Jag tycker inte att det är farligt att prata om såna här saker. Vissa tycker det. Men inte jag. Det vore i min värld naivt att låta bli. Rent ut av dumt att inte inse vilka alternativ man står för och välja en väg att gå. Och för mig finns det egentligen bara en sak att göra. Att köra på och ge allt för att när säsongen väl är slut kunna se sig själv i den där imaginära och oerhört uttjatade spegeln och känna att man gjorde allt man kunde.
Så när vi nu har blivit utbuade av publik, utskällda av tränare och utskåpade av ett ganska mediokert Borås så är det dags att vända blad. Att vi går och vinner mot Västerås imorgon är långt ifrån någon garanti. Men om vi inte förstått vad som krävs och åtminstone gör en bättre prestation tillsammans som ett lag, ja då är det defintivt något som är galet.
Lika taggade som Rikard Gynge efter ett handledsskott i första krysset for jag och Carl-Johan mot träningen i morse. Väl på plats tog vi en varm dusch tillsammans och såg till vår stora glädje hur flera frusna lagkamrater följde i våra fotspår. Vi tränade tillsammans precis som varje dag och tjoade vid gjorda mål och svor högljutt då det inte riktigt gick som vi ville. Den samlade skaran valde efter avslutat ispass att bötfälla undertecknad nå det grövsta för utebliven mustasch, men jag hävdade att min överläpp varit beprydd av hår i flera veckor nu och att det istället bara var skägget som glömts att rakats av. Mina försök att tas till nåder talade dock för döva öron och bötern stog fast och jag tjurade ihop. Det i sig bäddade för en händelsefattig söndag som enbart berikades av en repriserad säsong Californication. Ni vet serien där Hank Moody lever rövare bland kvinnor och sprit i ett fiktivt Los Angeles. En karaktär som jag inte bara ser upp till och samtidigt skräms av, utan också kan känna igen mig i. Men förmodligen har jag som många andra bara svävat iväg till en värld där jag både agerar bättre och sämre än jag egentligen gör. Och med tanke på det klimat vi återfinner oss i samt bristen på spänning i detsamma kan jag med en ordentlig kryddning enbart kalla mig för en Hank Moody Jr Light och knappt ens det. Men oavsett vad så är faktan den att vi ligger här i min soffa och njuter av en serie samtidigt som vi runt hörnet har en av säsongens viktigaste matcher.
Så när vi nu lämnat den låtsasvärld där man gör som man känner kan vi med liten tillförsikt se fram emot morgondagens uppgift. Än så länge ligger fokuset i att ta sig upp i tid för att inte missa den mindre smickrande avresetiden 09.00 och den än mindre uppskattade bussresan på cirka åtta timmar med ett matstopp inräknat. Men som coach brukar säga - "det är vår verklighet". Något han har alldeles rätt i tills det att förutsättningarna ändras. Så om ingenting oförutsett händer vet ni vart jag och mina lagkamrater befinner oss i morgon från tidig dag till sen natt. Det vill säga på väg till dalarna för att kriga hem tre poäng till Småland igen.
Wish us luck eller ge fan i att göra det. Hur eller hur (för att använda en av småländskans fulaste fraser) får den som lever se hur äventyret slutar.
Klockan är sent och det är lördag. Sitter i min ensamhet på allévägen och spelar First Aid Kit och försöker avgöra om det gänget verkligen är så mycket att hänga i julgranen. Hittills har de sammetslena rösterna inte gjort mig besviken och jag kan konstatera att musiken passar åtminstone den här tidpunkten på dygnet utomordentligt bra. Har spenderat kvällen med Carl-Johan och för ungefär tolfte gången i mitt liv sett filmen Hundtricket. Varför vi såg den är högst oklart, men i en värld full av dålig film gjorde den sitt jobb och fick kvällen att passera. Har under de senaste timmarna också via telefon och internet beblandat mig med den kategori jag egentligen tillhör. Den som utnyttjar lördagar till roligheter och dricker på tok för stora mängder alkohol med vänner och främlingar för att sedermera betala en random person 100 kronor för att köra dem till närmaste dansgolv. När man sitter på andra sidan bordet med ett glas coca-cola zero i handen och betraktar dessa varelser som inför ens ögon förvandlas från folk med sunt förnuft till packade idioter är det alltid lika trevligt att reflektera över hur stört det egentligen är. Men trots att man kan påpeka lördagens uppenbara pros and cons i all oändlighet så verkar mina vänner må bra och ha roligt. Och det är trots allt viktigast. Sen att samma personer kommer svära högljutt och önska mig död när jag ringer och väcker dem tidigt i morgon bitti är en helt annan historia.
Då jag anser mig vara en person som gör allting man borde göra och ibland alldeles för mycket så är jag givetvis en supporter av de båda herrarna Filip och Fredrik. Jag ser programmen, lyssnar på podcasten och har nu även börjat hänga på hemsidan. Där skrev Fredrik i dagarna om sin egen Bucket List, fast tvärtom. Det vill säga saker man i alla oändlighet borde undvika att göra innan man dör. Efter att ha läst igenom hans egna punkter och även många av de som kommenterat inlägget kände jag mig förvirrad. Jag är lagd som så att jag gärna vill känna igen mig i andra men ju fler saker jag läste som undvikits av människor desto mer bekymrad blev jag. För så har jag nämligen aldrig tänkt. Det finns i stort sett absolut ingenting jag vill undvika. Hela min livsfilosofi är uppbyggd på att jag måste testa så mycket som möjligt och helst precis allting före den dag jag lämnar jordelivet. Att jag inte kommer hinna med så mycket som jag vill är självklart en stressfaktor - men att medvetet låta bli att göra saker? - nej där går gränsen. Och jag har mina aningar om att hela det här tänket kan vara anledningen till att jag ibland hamnar i onåd hos människor som anser att jag "inte borde gjort si eller så". Men problemet där är ju att de människorna enbart utgår ifrån sin egen bild av rätt och fel och inte ens är intresserade av att veta hur jag ser på saker och ting och livet i stort. Just därför måste jag fortsätta att testa på nya saker och inte låta bli att göra ett skit. Förutom att se serien "24" förstås. Det tänker jag aldrig göra i hela mitt liv. Eller äta något som är riktigt, riktigt starkt. Det är ju bara dumt.
Men nu kan jag inte babbla mer för en berusad Tobias Hoffner ringer och vill prata danssteg och BIK Karlskogas otroligt viktiga match mot Sundsvall borta imorgon.
Dagen efter en förlorad match förväntas man av vissa vara bitter och bekymrad. Men av andra att glömma och gå vidare. Jag gjorde något mitt i mellan och besökte min oerhört kära vän Sofie. Hon äger ju hela Oskarshamn inofficiellt så därför tror jag att hon är mer min vän än jag är hennes. Men som det proffs hon är tog hon emot mig på sitt kontor med öppna armar och vi diskuterade precis som alltid allting mellan himmel och jord. Om inte jag vore en så oerhört slapphänt person många gånger skulle jag nog göra det enda rätta och besöka henne oftare. För jag går alltid ifrån våra möten med nyfunnen livsgnista och en och annan idé om hur mänskligheten ska kunna räddas.
Hela den där planen, om att rädda mänskligheten, fick dock ett abrupt slut här under kvällen när jag fastnade i ett program om jordens undergång. Det handlade inte om någon larvig undergång bara sådär rätt upp och ner utan om hur vi människor själva förstör vår planet och utrotar vår egen art. Programmet fick mig att vilja bli miljöaktivist på heltid men min brist på tålamod med mig själv och andra gör att jag får börja med att tänka på hur jag tar hand om min omgivning och göra de runt omkring mig varse om detsamma.
Jag har många gånger under min vistelse i den här staden pekats ut som en åsiktsmaskin. En människa med åsikter helt enkelt. Brukar sällan reflektera över titeln men idag på min promenad från Sofies kontor till lunchstället slog det mig vilket idiotiskt uttryck det är. Jag är ingen maskin och har inte heller fler åsikter än någon annan. Skulle nog istället vilja påstå att den som inte tycker någonting om någonting och om den i så fall gör det inte säger så när saken kommer på tal är en idiot. Talets gåva, konversationer och diskussioner är något av det bästa vi människor har. Personligen tycker jag om människor som pratar. Hellre för mycket än för lite. På så vis lär jag känna dem bättre och blir det alldeles för mycket är det bara att be dem hålla käften. För hur mycket man än gillar prat, så är en tyst minut en av de finaste stunderna som finns. Det är ju också bevisat genom alla de tysta minuter man tjongar iväg då någon minnesvärd person gått ur tiden.
Tycker för övrigt att folk i allmänhet borde kolla in gruppen M83 och det nya albumet som släpptes i höstas. Har somnat till deras härliga drömpop (för att göra en gräslig direktöversättning) flera nätter i rad nu.
Efter en lång dag i sällskapets tecken varvar jag nu ner framför programmet "Kvällsöppet" som jag har blivit tillsagd att se just ikväll. Tydligen ska hockeyallsvenskans blondaste snubbe, Mattias Månsson, debattera om hästhoppning. Den meningen enbart gör att jag just nu sitter och glor på det här bedrövliga programmet istället för att göra något mer vettigt. För det man nu diskuterar är politik. Och politik är skit minst åtta gånger av tio i min bok.
Jag inledde med att skriva om sällskap. Det är just precis vad jag haft idag. Heeela dagen. Och då mår jag automatiskt lite bättre. Om sällskapet inte är dåligt förstås, men sådant försöker jag undvika till varje pris. Har hur som helst hängt med två målvaktsbrorsor idag. Båda våra keeprar Linus och Alexander för att vara mer exakt. För er som inte har koll är det två grabbar som inte känner varandra så värst bra, men ändå är mer lika än vad de själva vet om. Det tycker jag är oerhört fnissigt och jag tar på mig rollen som den skojiga barnvakten till de här två pojkarna.
Vi startade upp med lunch där vi även fick sällskap av den ständigt ifrågasatte Maxim, som får mer skit än någon annan jag känner, och Jadeland som är den som delar ut mer skit till Maxim än någon annan jag känner. Därefter kikade vi förbi OT-redaktionen där kollegan CG satt och rullade tummarna och gjorde ingenting som vanligt och vi samtalade länge och väl. Jag gillar honom betydligt mer "in person" än på internet.
Kvällen avrundades med middag hos mig och filmen 50/50. Som den oerhört lättinspirerade människa jag är blev jag lycklig av filmen och känner mig nu mer förberedd på vad jag skulle göra om jag eller någon i min närhet skulle drabbas av en olustig sjukdom.
Och nu sitter jag här och Mattias Månsson har debatterat klart om ridsportens tillkortakommanden. Jag fick kämpa för att inte stänga av ljudet men kan inte för något i världen tycka illa om den killen. Tvärtom så tycker jag om honom.
Imorgon åker vi till Ljungby och vi vill verkligen ha tre poäng där. Det börjar dra ihop sig och det är faktiskt hur skönt som helst.
Sitter just i detta nu nedfrusen och hungrig i soffan efter ett äventyr som i den här kommunen inte kan bli mycket vildare än såhär. Men eftersom jag inte orkar förklara det allt för utförligt så kan vi sammanfatta det hela med en lånad bil, diesel som blev bensin och ett ovälkommet stopp vid ett rödljus i Mönsterås. Var för övrigt på väg att hämta Troy, som den goda lagkamrat jag är. Men det sket sig ju nå det grövsta så han fick hoppa på en buss. Får hoppas att han kommer fram hit i alla fall.
Som synes är vi hemma från vår roadtrip. Den började i dur men slutade i moll. Efter förlusten mot Sundsvall fick vi oss en redig (för att prata småländska) utskällning där vårt beteende på såväl som utanför planen ifrågsattes och det var nog på sin plats. Därefter vaskade coach om i kedjorna rejält och jag själv hamnade längst ut på bänken. Det suger ju naturligtvis nått enormt eftersom det är roligare att spela, men vi vann matchen mot Bofors igår och då är det inte mycket att göra åt.
Förutom de två matcherna bidrog resan till att vi blev en tajtare grupp och att böteskommitén blev ofantligt mycket rikare. Det var välkommet efter två skrala veckor i början av månaden.
Nu laddar vi om för Rögle på hemmaplan imorgon. Har hört att det blir fullsatt, men å andra sidan hör man mycket skit som inte stämmer.
Trots att jag i normala fall är ett fan av nöjesfält och dess attraktioner kan jag just i nuläget inte glädjas sådär oerhört åt de emotionella berg och dalbanan jag gått igenom den senaste veckan. Likt en gravid kvinna har jag haft dalar och toppar som krockat med varandra någonstans i mitten och i praktiken inneburit att jag inte alltid gjort det jag ska, och istället råkat göra saker jag inte borde.
Men. Jag har inte mördat någon vad jag vet och borde därför fortfarande vara på lagens goda sida och kan med högt huvud ta mig an den här veckans stora äventyr. En resa genom Sverige.
Om cirka 43 minuter, det vill säga kvart i åtta (en söndagmorgon), lämnar bussen trygga Oskarshamn för en fyra dagar lång roadtrip genom ett vackert svenskt vinterlandskap. Med på bussen finns två fulla händer utlänningar, ett par fjuniga svennar, en nysignerad Hagelin och en nyklippt Jadeland. Även ass coach Larsson har styrt upp sitt hårsvall men 71ans snaggade hjässa som vi fick skåda igår tar ändå priset. Att i så pass ung ålder gå från att ha en prisbelönt, guldskimrande frisyr till en mer eller mindre arméliknande buzzcut visar prov på stort mod och en skön trygghet within. Kudos till honom.
Istället för att såga mig själv för uteblivna rader, som en medioker modebloggare hade gjort, vill jag credda mig själv för nyfunnen fantasi och ett överraskande ordbajseri denna tidiga timma. Kanske är jag hög på excitement inför det som komma skall, eller så sover jag fortfarande och blir lika förvånad som er över att det finns ett nytt inlägg att läsa när jag senare vaknar upp ur denna dvala.
Hur som haver ("skorna skaver" INTE men dom läcker in lite grann), nu måste jag plocka upp Carl-Johan och hans rygg.
På återhörande torsdag om inte annat. Förhoppningsvis med en hel hög nyfunna poäng och ett glatt humör.
Då var den stora dagen här. Facebook och twitter spammas sönder av folk som ska se matchen i natt, vill men inte kan se matchen i natt, inte borde men ändå kommer se matchen i natt...och så de som är sjukt taggade och redan har börjat dricka bärs i landslagströja och långkalsonger.
Det är alltså finalen i J-VM jag pratar om, för de som inte förstod det.
Tyvärr så har någon ouppmärksam tomte på hockeyförbundet lagt en allsvensk hockeyomgång i morgon eftermiddag. Man kan ju tycka att det borde ligga i förbundets intresse att vi spelare studerar matchen och låter oss inspireras så att vi i framtiden kan spela bättre hockey och ta fler medaljer. Men icke.
Vi får istället se det hela positivt och det är ju i sanningens namn inte så svårt. För imorgon är det efter ännu en veckas uppehåll dags för match. Södertälje kommer på besök och det ser vi fram emot. Det har varit en bra vecka av träning där min lina med Chris och nu även Carl-Johan Svensson har flängt runt som galningar och haft en hel del kul. Grädden på moset kom idag då Chris fyllde 24 bast och nu är närmare 30 år gammal än 18 år ung. Stackars honom!
--------------
Just ja, blev som vissa kanske har sett utnämnd till ÅRETS SPORTPROFIL 2011 i länet (?) av den här tidningen. Kring det har jag inte mycket att säga förutom att det självklart var en rolig grej. Men att jag skulle ha gjort mig förtjänt av det eller kämpat särskilt hårt vore att överdriva. Däremot blir jag glad om intresset kring ishockeyn i Oskarshamn kan öka en smula. De skadar aldrig, och då vet jag också att jag gjort någonting vettigt under den tid jag var här.
Nu ska jag uggla runt på wikipedia en sväng och se om jag kan lära mig något nytt, för att därefter borsta tänderna i 146 sekunder och sedermera hoppa i säng.
God natt och väl mött på arenan imorgon. Matchstart kl 16.00! Do not forget.
En smått jäktad nyårshelg är till ända och som vanligt då ett år förvandlas till ett annat så funderar vi på livet. Löften avges på löpande band och de flesta handlar om folk som vill förbättra något hos sig själv. Sluta med det ena, eller börja med det andra. För egen del har jag gett upp nyårslöften. Visst kan jag göra ett helhjärtat försök att förbättra mitt liv, men det vore dumt att lova något som ändå kanske skiter sig helt och hållet.
Jag får göra mitt bästa helt enkelt. Som vanligt.
Hur firade jag då in det nya året? Med fest såklart. Attendade en tillställning i huvudstaden med en del skönt folk och en del som hade potential att vara sköna om dom bara inte haft för mycket fokus på att försöka vara något de inte är. Typ intressanta och ambitiösa. Men den lilla klicken som tillsammans med mig dansade som galningar sent in på natten till högljudd elektropop gjorde ändå den här nyårsnatten mycket minnesvärd. Vid tolvslaget klättrade vi upp på Observatoriekullen och kramades med tusentals andra som var lika glada som vi att vara där just då. Den halva flaskan mousserande vin jag fick sprutad i mitt hår kändes vid tillfället som ett naturligt inslag i festligheterna men luktade desto värre dagen efter.
Men nu är det måndag och det är januari och jag luktar inte längre mousserande vin och nyårsfest. Istället har vardagen kommit tillbaka och vi gör oss redo för fredagens match. En tuff vecka med mycket träning står på agendan och det ska erkännas att man just såna här dagar, när det roliga är slut och det alldaglia tar vid precis där det slutade, undrar vart livet är på väg. Framtiden är förvisso lika oklar för mig som för många andra men den tål att tänkas på ibland och kanske borde man till och med försöka göra något av den.
Så utan att avge varken löften eller ord jag ändå inte kan skriva i sten så finns förhoppningar om ett bra år. Ett år av utveckling till det bättre och kanske ett nytt inslag med nyfunnen inspiration. Inte bara för mig utan även för min omgivning. Jag skulle kunna börja redan i morgon med att göra fint i min lägenhet och ringa årets första viktiga samtal. Men jag ska inte lova för mycket, risken är alldeles för stor att det inte blir av.
Då var jag tillbaka efter ett längre juluppehåll än planerat. Har faktiskt varit utan dator under hela den senaste veckan, vilket medfört en viss kritik från bloggläsare som haft tråkigt på jobb och dylikt. Precis som varje år var ledigheten gemytlig. Jag rände runt en aning i mellansverige men spenderade den viktiga tiden hemma hos familjen, just så som är förväntat av en relativt ung grabb som har en familj att tillgå. Det åts god mat, delades ut julklappar och pratades skit. Just så som det ska vara.
Dessförinnan körde coach skiten ur oss. Mer eller mindre. Förutom att vi fick en hejdundrandes rolig julfest av klubben så fick vi dessutom ett par tuffa träningpass att ta med oss hem. Gött. Mos.
Men nu är vi som sagt tillbaka allihop i en enda julfet röra av hockeyspelare. Och det var faktiskt skönt att dra igång med träningen igen. Den stora delen av rosten borstades bort redan igår kväll när vi körde ett bra ispass. Därefter attenade jag en juldagsförfest i nyktert tillstånd och försökte njuta så mycket som möjligt av sällskapet. Tycker ändå att jag hanterade det hela ganska så bra och hamnade i en intressant diskussion om fördomar gentemot människor man inte känner med en duo tjejer som slängde i sig ett par shots ren vodka mellan meningarna. Den ena av de två hade hört om oss hockeyspelare och ansåg att vi var "speciella" vilket jag i vanlig ordning avfärdade och jag tror att vi blev vänner till slut.
Idag var en ny dag med träning och imorgon väntar match mot Leksand. En oerhört uppsnackad sådan. Varför den är det kan man ju sia om men att det ska komma mycket folk ser jag i alla fall fram emot.
Slutligen vill jag poängtera roligheten i att ha lagkamrater runt omkring sig som ibland förstår mig lika lite som jag förstår dem. Det var nämligen så att en av dem, vi kan kalla honom Chris, frågade mig idag om vi skulle köra lite "snabba fötter" före träningen. Varpå jag svarade "Jo visst, when in rome liksom!". Tillbaka fick jag bara en frågande blick precis som den Ron Burgundy visar upp när uttrycket används i kultfilmen "Anchorman". Jag förklarade vad det hela betydde och saken var ur världen. Men när Hagelin senare på träningen fintade bort ett par spelare och gjorde mål vräkte jag ur mig till samma lagkamrat att Hagge såg ut som "a million bucks!". Återigen såg min käre vän ut som ett stort frågetecken och jag insåg att det i vissa forum inte alls fungerar att använda engelska uttryck som passar sig mycket bättre än vad de svenska skulle ha gjort.
Nu laddar vi för match mot Leksand och ser fram emot en bra tisdagskväll. Om vi ramlar eller tappar pucken så är det helt normalt. Lovar att vi i alla fall försöker och gör vårt absolut yttersta för att ta hem poängen!
Sitter just i detta nu, som den svenne jag är, och fnissar lite lätt åt den oerhörda tragiken som förekommer på kanal sju. "Tomten är far till alla barnen" rullar sina sista dramatiska scener och jag ser framför mig hur alla svenskar gottar sig åt misären och de torra skämten som utspelar sig där. Ursäkta om jag låter bitter, men den här sortens humor är inte min absoluta favorit.
Vad som däremot glädjer mig är alla de ljuspunkter som vi har framför och bakom oss. Tre raka vinster var både välbehövligt och mycket skönt. Det har varit tight i alla matcherna men de gånger man kan jobba till sig tre färska poäng är alltid bra dagar. Oavsett hur det ser ut. Imorgon spelar vi den sista fighten före juluppehållet och den kommer garanterat bli minst lika tuff som de tidigare. Speciellt eftersom det i dessa tider gäller att ha fokus på att verkligen kräma ur det sista man har under de där tre perioderna och inte tänka för mycket på ledighet och julklappar. Lyckas vi med det, och får med oss poäng även imorgon så är vi värda var sin highfive tycker jag.
En annan ljuspunkt är något som ligger mig varmt om hjärtat. Nämligen musikhjälpen. Det var min storasyster som förra året fick mig insnöad på radioprogrammet som samlar in pengar till folk som behöver det. Varje år är temat ett nytt och i år går pengarna till kampen för flickors rätt att gå i skolan. Uppmanar alla läsare att gå in på www.musikhjalpen.se och skicka iväg ett sms med en låtönskning och stöd hela det här projektet. Att det dessutom är sjukt bra underhållning dygnet runt i en veckas tid gör absolut inte saken sämre.
Den tredje saken att glädjas åt just nu är självklart att det snart är jul. Ingen överdrivet spektakulär högtid i min smak, egentligen. Det var länge sen jag firade den med en stor tjock släkt där man fick julklappar man länge väntat på. Men det lilla uppehållet från match och träning där man får en chans att träffa familjen och umgås med sina icke hockeyspelande vänner kan vara bland det bästa som finns. Förutom att man kan koppla bort arbete och bara göra något annat på annan ort, så fungerar det även ypperligt som nytändning när man väl kommer tillbaka.
Nu laddar vi för match imorgon. Ryktet säger att Blue Front kommer till Tingsryd med en busslast människor som jag hoppas kommer leva rövare som aldrig förr. Ta vara på att det är fredag, snart jul och att ni har min fulla tillåtelse att skrika, dansa och sjunga för full hals.
Imorgon smäller det i Arena Oskarshamn. Eller det kan jag ju inte svära på till hundra procent. Men det är i alla fall gratis entré till matchen mot Västerås. Så till alla er som alltid velat gå och se mig lira hockey men har varit för fattig eller snål för att göra't tidigare, nu har ni chansen!
Om ni har en tjugolapp över rekommenderar jag att slänga den på en kartong varma popcorn. Väl värt pengarna!
Själv har jag laddat upp hemma hos målkungen Nybeck där vi åt en köttfärssås ihopkokad av nummer åttiofem Carl-Johan Svensson. Han gjorde den efter eget recept utan, lök, utan krossade tomater och utan någon som helst struktur. Resultatet var.....okej.
Klockan är bara strax över åtta denna söndag morgon och ögonlocken är aningens lite tyngre än vad de skulle vara andra dagar. Per automatik ställer min kropp in sig i "weekend-mode" och säger därför till mig att vara både seg och trött denna tidiga timme. Men med vetskapen om att många av mina vänner just i detta nu ligger berusade i sina sängar efter en sen natt med en överjävlig bakfylla incoming kan jag ändå kliva upp med ett relativt glatt humör.
Varför jag är uppe? Vi ska till Borås.
Den senaste veckan har vi både förlorat mot Örebro och vunnit mot Mora. Vi innehar just nu den där åtråvärda sjundeplatsen och att få ha kvar den under julen är inte alls livsviktigt, men det hade varit rätt så skönt. Då kan man, om någon nyfiken jävel på hemmaplan skulle undra hur det går, i alla fall säga att "vi ligger på slutspelsplats". Vilket jag antar är hela poängen med att inneha just en sådan placering vid ett längre uppehåll.
Igår var det lördag, veckans i särklass mest åtråvärda dag (möjligtvis förbipasserad av fredagar). Vi tränade under förmiddagen och gick sedan hem för välbehövlig vila. Chris ringde dock och väckte mig tio minuter i fyra och sa att det var dags för barnkalas. Krigade mig upp och vi for till en fritidsgård där femton vilda 9-åringar firade en födelsedag precis sådär som man själv gjorde i den åldern. Det var lekar och skrik och ståhej och hamburgare och tårta. Jag utmanades i biljard och briljerade och deltog i den klassiska grenen Hela Havet Stormar som jag tog hem efter en tuff final mot Chris där min något större bakdel vägde över till min fördel då det kom till att buffla in sig på den sista stolen. En gigantiskt stor chokladpeng var priset och jag gick hem från kalaset lite mer stolt än jag var när jag kom dit.
Och nu som sagt, sitter jag här och trycker i mig de sista skedarna gröt innan det bär iväg till arenan. Där är säkert redan Sam Lofquist och skjuer slagskott på den frivilliga isvärmningen medan det också finns en stor chans att Jadeland sitter i soffan och dricker kaffe med nybakad morgonfrisyr.
Om allt går som det ska är vi med från start idag och gör det jobb som ska göras och tar med oss tre poäng hem. Om det skulle gå käpprätt åt skogen så lovar jag att förklara varför imorgon. Men låt oss hoppas att jag slipper.
Idag har jag gjort något jag absolut inte kan rekommendera till någon. Jag har suttit framför datorn heeeela dagen. Ända sen lunch. Det var inte heller så att jag hade något viktigt att göra. Nej, jag har bara suttit här. Som en idiot utan syfte eller mening med någonting och bara glott på en miljon twitter-inlägg och övrig skit som går att hitta på nätet.
Det har definitivt gjort mig dummare. Tragiskt egentligen. Måste aktivera mig på ett bättre sätt framöver om jag inte vill tappa all form av kreativt tänkande och socialt umgänge.
Av allt jag sett och läst om under denna eftermiddag fanns det dock en sak jag snappade upp. Den eviga diskussionen om jämnställdhet mellan män och kvinnor vevades ännu ett varv och nu var det kultur saken gällde. Det var nämligen en kulturellt insatt kvinna som var upprörd över att fyra av landets största konstmuseum endast har 29% material skapat av kvinnor på sin meny. Spontant kändes hon bara jävligt bitter, för i min värld så tar man väl in de tavlor som är fina och som folk vill se på. Vem som har gjort dem är ju sig helt oväsentligt. Typiskt kvinnor. Aldrig nöjda med någonting.
Imorgon åker vi till Örebro. Ett starkt lag med självförtroende. Hur vi ska spela och hur det kommer gå kan man ju spekulera kring så mycket man vill men min förhoppning är att vi ska kunna grisa oss till en seger däruppe.
Nu är det läggdags för den här, för dagen rätt så intetsägande, hockeyspelaren.
Precis som förutspått mynnade gårdagens drabbning ut i tre synnerligen (för att citera min tränares favorituttryck) viktiga poäng. Av någon jävla anledning är vi bra hemma. Tror vi tycker det är roligare att spela då. Speciellt på fredagar.
Lillebror Gibbs är på bejublat besök i staden efter att ha fått ett par dagars permission från marinkåren där han härjar till vardags. Jag hävdar att han bara är ute och åker båt medan han själv i alla fall försöker låtsas som att han faktiskt fyller en viktig funktion i världen. Hur som helst. Tog med mig honom ut till stadens vattenhål, Åströms, efteråt där vi satt vid ett bord med folk och skrattade förbannat mycket med samma folk, åt annat folk och i ansiktet på folk vi tyckte förtjänade det. För egen del var jag oerhört städad och väluppfostrad för att vara jag och lyssnade istället på folkets nyfikna frågor om hockey och annat. Nog för att jag hellre dansar än pratar när jag är ute, men det är alltid lika kul att höra folkets hyllningar till mig som skribent och människa jämfört med den, i deras ögon, bedrövliga kollegan CG. Människors ärlighet i berusat tillstånd är därför inte alltid till ondo, den kan vara mycket underhållande också.
Nu ligger vi här, lillebror och jag, i bara kalsonger och smider planer inför denna fantastiska lördag. Det enda jag vet säkert är att min favoritcenter i hela världen, Chris Nybeck, inte kommer att vara med oss eftersom ett gäng flickvänner har styrt upp något så supergay som en spelkväll för lagets par. Det horribla och smått diskriminerande initiativet får avsluta detta inlägg och fungera som en påminnelse till alla oss singlar där ute om vad vi går miste om när vi väljer att inte begränsa oss till obligerat umgänge med en enda människa av det motsatta könet. Det vill säga, inte så mycket.
I kölvattnet efter ännu en rastlös afton vankar jag av och an på mina 47 kvadratmeter. Funderar på vad jag ska ta mig till för stunden, och även på lång sikt. Som så många gånger förr läggs de långsiktiga tankarna över framtida förehavanden snabbt på hyllan och ersätts enbart med kortsiktiga. Ett par timmars nördande framför datorn i samband med radiolyssning och därtill en misslyckad köttfärssås till middag är allt min en gång så kreativa person mäktat med idag. När jag säger idag så utgår det naturligtvis ifrån att jag redan tränat och gjort de sysslor jag är obligerad att göra i mitt yrke. Så därför. En händelselös afton. Återigen.
Efter en minst sagt deprimerande onsdagsresa till Ängelholm gick solen upp även idag och vi skulle in till coach för enskilda samtal. För att klargöra eventuella oklarheter så var naturligtvis resan inte särskilt deprimerande över huvudtaget förrän pucken släpptes, matchen spelades och förlorades, och vi fick åka hem utan poäng och jag personligen utan en god sinnesstämning. Nåväl. Det var dags för enskilda samtal. De genomfördes på ett annat sätt än tidigare. Coach pratade. Jag lyssnade. Det stod klart från ett tidigt stadie i samtalet att det nog egentligen inte var mycket till samtal eller konversation. Man skulle kunna likna det vid en monolog där någon berättar för dig vad du har gjort, vad du inte har gjort, vad du ska börja med och ge fan i att göra. Vid ett par tillfällen tog jag sats för att flika in i det påstådda samtalet men insåg genast att ett sådant alternativ inte fanns, och stängde därför min mun igen. Då det hela var klart, cirka sju och en halv minut efter det startade, gick jag ut ur det lilla rummet och visste inte om jag blivit klokare på någonting egentligen. Men jag tolkade den ensidiga konversationen och de förhållandevis korta konstateranden som gjordes kring min prestation såhär långt in på säsongen som att jag i varje fall inte varit helt värdelös och möjligtvis hade en fortsatt framtid inom föreningen ett par matcher till.
En sak som dock etsade sig fast efter mötet var att man uppfattade mig som en ganska djup person som i vissa fall inte skulle "grubbla" så värst mycket. Det kan på sina håll därför ses som stor ironi att just det skulle vara ordet jag minns bäst. Lyckligtvis kan jag dock upplysa om att det inte är av den anledning man kan tro. Tvärtom. Det förvånar mig nämligen att folk, mer ofta än jag själv tycker är rimligt, ser mig som en djup person. Självklart är det svårt att veta hur andra människor ser på sig själva, men i min värld är jag ju precis sådär lagom djup, ytlig, ärlig och grubblande som en människa borde vara. Inte för att jag på något sätt är perfekt, men jag skulle å andra sidan inte vara som jag är om jag inte ansåg att det fungerade och att fler människor borde ta efter. Det vore hyckleri från min sida. Däremot tror jag att jag är bra på fasader. Skådespel. Jag kan mer eller mindre acklimatisera mig till vilken social situation som helst och verka vara det ena eller det andra. Antingen för att det är vad situationen kräver, eller för att jag helt enkelt kan och vill.
Som i hela den ovanstående texten till exempel. Den får mig att i just detta nu framstå som en ynklig, ensam och deprimerad människa på fel plats i livet med varken vänner eller kärlek i min närhet. Det är precis en sån där text som får min mor där hemma att skicka mig ett sms och fråga om jag verkligen mår bra. Och det gör jag ju. Det här är bara tankar i en text på en torsdag som i mitt liv blir historia så fort de skickas ut för allmän beskådning. Allt som händer då det är gjort är material för nya skriverier och med risk för att bli allt för sportnördig och jobbfokuserad på min fritid så vore faktiskt tre poäng och en bra prestation imorgon ett mycket välkommet tillskott till både mitt och många andras välmåenden.
För övrigt är rubriken som lyder "Depraverande" bara ett ord jag slog upp idag. Det har stört mig länge att jag inte vet exakt vad det betyder. Men nu vet jag, och genast mår jag bättre.
Det var en gång och året var 2006. Jag flyttade till amerika och vaskade efter guld men kom hem rätt så tomhänt. Där borta startade jag en blogg. Det var inne på den tiden och det var ett bra sätt för nära och främlingar att följa min framfart där borta.
Nu har det gått fem år sedan dess och väldigt mycket har hänt. Men samtidigt ganska så lite. Jag bor kvar i Sverige, jag spelar fortfarande ishockey och jag bloggar fortfarande. En skillnad nu är att jag har skaffat mig twitter. Och twitter är, i mina ögon, fantastiskt. Det är så pass färskt i Sverige och har precis exploderat bland svenska ishockeyspelare. Lätt att det blir så ibland. Några spelare skaffar det, och säger till sina kompisar att göra samma sak. Och ingen vill vara utanför så fler och fler hakar på trenden och vips så finns vi alla där ute och skriver en massa dynga som ibland är intressant och ofta helt jävla hjärndött. Det bästa av allt med twitter är att klubbarna inte riktigt har upptäckt det än. Ännu har inga större skandaler skett som inneburit att vi fått några restriktioner eller regler för hur det ska användas. Det är frihet helt enkelt.
Och vad ska man egentligen säga? Om spelare, eller människor som vi faktiskt är, vill säga något via 140 tecken till alla därute i världen så är det väl egentligen fritt fram. Så länge vi inte avslöjar för mycket om föreningens brister eller klagar allt för högljutt utan glimten i ögat så är det nog svårt för klubbarna att förbjuda någonting. Men även det borde bara vara en tidsfråga. Media har ju hakat på twitter. Vi citeras i kvällstidningar och saker pusslas ihop med varandra för att skapa storys.
För min egen del så gillar jag flugor som twitter. Det är kul att härja på nätet och stilla sin rastlösa hockeyspelarsjäl tills det att man tröttnar. För självklart kommer även twitter att dö ut. Snart tas det upp som en egen punkt på mötena om medieträning och vi regleras från att yttra vår ärliga åsikt och då är det plötsligt inte lika kul längre.
Men just nu för stunden är det som sagt fantastiskt. Sen att vår egen head coach har utnämnts till inofficiell twitterkung bland sveriges tränare skadar inte det heller. Visst är han bra, Fredrik, men han är lite för klipsk, slipad och vältalig för att det ska bli riktigt intressant. Och då ska vi inte prata om min kollega Christian. Av ren sympati har jag nu följt honom sen oktober. Tänkte att det kanske skulle bli intressant. Men efter femtielva tweets om speedway, och resten om sånt jag redan visste så är snart råttet mågat. Ger honom nog en vecka till. Han är ju trots allt snäll och så, även om han vägrar acceptera att vi lever på olika planeter och ska bedömas därefter.
För övrigt har jag fått en släng av huvudvärk och snuva. Trodde bara det var brudar och klent folk som åkte på sånt. Men nu är bevisligen motsatsen bevisad.
Sen sist har vi spelat två matcher. Resultatet blev inte alls som vi hoppats. Förlust båda gångerna mot lag som vi absolut ska kunna slå om vi spelat bättre. Men saker är som dom är och svackor kan alla hamna i. Det gäller bara att försöka göra de så korta som möjligt.
Men de som var på matchen igår var inte alls nöjda med vad vi presterade. Det började buas och folk lämnade sina platser när Sundsvall gjorde 4-1. Och det är väl egentligen helt okej. Folk får göra precis som de vill. Det kommer trots allt fler matcher där vi kommer spela bättre och göra massor av mål och vinna.
-------------
Stämningen i laget är i alla fall god. Vi är fast beslutna att vända den negativa trenden och det enda sättet vi kan göra det på är tillsammans. Och det känns bra. Att alla är med på vad som gäller.
Träningen i förmiddags var också den gemytlig. Chris slog en indianare på sista tävlingen som gjorde honom till mobboffer i cirka 45 sekunder. Men sedan avjorde Löfstedt till mitt lags fördel och glädjen gick inte att ta miste på.
När vi klivit av isen fick vi i uppgift av coach att skriva ned tre bra egenskaper hos varje person på ett papper. Liknande saker har man gjort ett par gånger i karriären och det är alltid lika knepigt att försöka få till det utan att skriva "snäll, glad och bra på hockey" på varenda kille. Men efter någon timme var vi klara och svidade om för lunch. Den intogs på fingerkroken där grädden var slut till pannkakorna vilket fick oss att bli lite besvikna. Då blev i alla fall jag desto gladare när vi tog rulltrappan ner till Flanadens bottenvåning där jag fick syn på min vän Gustav Thorell. Han satt där som en riktig luffare med sina lagkamrater i Sundsvall och var allmänt uttråkad. De har match i Tingsryd imorgon och blev därför kvar här i Oskarshamn. Jag berättade om allt de inte fick missa här i byn. Om döderhultarmuseét, långa soffan och den fantastiska hamnen. Sundsvallsgrabbarna gäspade lite men nickade artigt och vi styrde vidare mot hemmet.
Och nu sitter jag här och ser på fråga Olle-dokumentären. Helt sjuka dokumentärer egentligen som ännu en gång i ordningen påminner mig om att det finns människor till allt. Och att jag ändå är rätt så tacksam att jag är som jag är och att min majoriteten av min omgivning är ungefär likadan.
------------
Imorgon kommer Bofors på besök. De gänget är ju typ bäst i världen just nu så det krävs en rejäl skärpa från vår sida för att ta några poäng. Men å andra sidan, någon gång måste även dom förlora och då är det lika bra att det blir imorrn.
Då var det plötsligt, hastigt och mycket olustigt söndag kväll och slut på helgen. En helg som spenderats på ett sätt som jag egentligen inte unnar någon i min ålder som har ett behov av aktivitet och rörelse. Då pratar jag inte om träning. För tränat, det har vi gjort. Men därutöver har det inte blivit många knop gjorda. Och vad finns det egentligen för alternativ. Fastnaglade i hockeylivet med 80 kilometer till närmaste aktiva samhälle blir det ofta såhär. Det är inte mycket att göra åt och egentligen inte mycket att gnälla över. Men i brist på annat så är det trots allt skönt att konstatera, tillsammans med sina lagkamrater när vi sitter framför teven och ser på "Så mycket bättre" som ett gäng gamla tanter, att vi under säsong lever ett oerhört ostimulerande liv.
Men vi gjorde det bästa av situationen. Calle köpte "graejer" för flera hundra kronor, däribland en mycket god kladdkaka, och vi samlades ett gäng och såg på Timbuktu & Co och pratade väldigt mycket skit. Spelresultat varvades med hockeysnack och Bengtsson försökte rätta den som sa något fel och så där höll vi på.
Och som sagt, plötsligt var det söndagkväll. Helgen var över.
Nu kommer istället en ny vecka. En mycket viktig sådan med tre matcher där vi behöver poäng för att hänga med på den övre halvan av tabellen. Och på det får vi även en lönehelg och en ledig lördag. Skadade spelare är på väg tillbaka, dagens träning var full av kamp och det ser i största allmänhet rätt så bra ut för IK Oskarshamns hockeykrigare.
Som en sista notis vill jag berätta att jag gjorde boil-in-bag-ris idag. Eftersom jag är bekväm av mig kändes det som ett måste att prova på. Men hela processen kändes oerhört överreklamerad. Det är dyrt som fan och den enda skillnaden är egentligen att någon har förpackat en perfekt portion i en plastpåse som du kastar ner i samma vatten du hade kokat vanligt ris i om påsen inte funnits.
Förlust mot ett rätt så mediokert Malmö igår. Tycker vi förtjänade fler poäng än de vi fick, men sånt jämnar säkert ut sig i längden.
--------------
Idag har jag tagit tag i livet en smula. Försöker ju hitta tillbaka till storformen nu när Chris har lämnat mig i sticket och övriga kedjekamrater jag tidigare haft spelar med annat folk för tillfället. Men det är en rätt så skön utmaning. Lite extra gym på morgonen, ett bra ispass och sen cykel efteråt. Då känner man sig tillfreds med sitt dagsverke och vet att man gjort vad som krävs för att bli bättre.
Avslutade kvällen först med ett besök hemma hos min vän Johan. Han är en galet insnöad Oskarshamnare och bevisade det idag en gång för alla. Vi pratade om skridskor och jag sa att man kan ha en specialgjord "plös" om man så vill. Johan blev som ett frågetecken och undrade vad plös är för nåt. Jag höll på att ramla ur soffan av förvåning. Vi konsulterade för säkerhets skull även med hans flickvän men inte heller hon hade hört det här utomjordiska ordet. Inte heller skämdes dom. Men det gjorde jag och funderade på om inte lagboken måste skrivas om så att folk får lära sig i alla fall grundläggande svenska ord oavsett vart de bor och vuxit upp någonstans.
Efter den dråpligheten slöt vi fred och drog till bandyplan för att spela lite hockey. Jag fick spela med Fisherman-Mårten, Bisen och Lillbögen. Vi spöade Johans lag med en massa randoms i ganska så enkelt.
Nu sitter jag hemma och kollar på en sjuk Fråga Olle-dokumentär om GILF's. Jag blir mer och mer äcklad och ämnar att byta kanal så fort sista tecknet är skrivet.
Södertälje imorrn i AXA sports center. Fick just frågan på facebook som lyder "Vinner ni imorrn?!". Det måste vara den dummaste frågan man kan fråga mig tror jag. För jag vet aldrig innan om mitt lag vinner eller ej. Det visar sig alltid efter att matchen är spelad.
Den lediga helgen satte sina positiva spår i form av ett glatt sinne, men även ett par negativa med tanke på de sega kropparna under mångdagsträningen. Det var dock inte värre än att vi kunde börja lägga fokus på dagens uppgift. Malmö på hemmaplan. Tyvärr så har det fokuset förändrats drastiskt under de senaste 24 timmarna. Det är nämligen så att vi har en sabotör ibland oss. Igår hade Evan tejp på skridskoskenan. Och idag var Lidhammars snören sönderskurna. Hittills har ingen vågat kliva fram och erkänna dåden, något som skapat irriation hos de drabbade. Förhoppningen är att vi ska kunna gräva ner stridsyxan under ett par timmar ikväll, för att genast återuppta den imorgon förmiddag.
För min egen del har ishockeyn inte gått riktigt lika bra de två senaste veckorna. Vet inte om det är för att det är november, eller att jag varit sliten eller att jag saknar min center Chris som gick och skadade sig mystiskt där i samma veva. Vad det än har varit börjar jag se ljuset nu igen. Och de glädjer mig eftersom mitt mål inför säsongen var att glädjas varje dag över att kunna spela ishockey och vara ödmjuk och även en smula tacksam. Lyckas jag med det så ofta som möjligt samtidigt som jag kör allt vad jag orkar så borde jag kunna vara nöjd när säsongen är till ända.
I skrivande stund har jag just ätit upp mitt pre game-meal bestående av spaghetti och en svingod köttfärssås. Det blev aningens försenad eftersom jag inte direkt insåg att jag var tvungen att sätta på spisplattan för att få pastavattnet att koka. Men det löste sig till slut och nu jäser jag i soffan mätt och belåten.
I just detta nu njuter jag av en ledig helg på (en inte helt) okänd ort. Detta för att jag är portad från Oskarshamn på lediga helger eftersom jag bara ställer till med skandaler och sattyg. Kan vara så att jag portat mig själv, men det är ju inte ett sämre initiativ för den saken.
Dalarna är ett landskap jag besökt förut, bott i, kommer besöka igen och faktiskt var i igår. Vi mötte Leksand, förlorade rätt så klart men torkade tårarna rätt så snabbt och åkte hem igen. För det kommer trots allt fler matcher som, nu när den föregående redan är spelad, blir betydligt viktigare att lägga fokus på.
-----------------
I morse kom jag att tänka på något som ofta gör mig förbannad. Och folk som känner mig vet att jag inte så värst ofta blir uppriktigt förbannad. Även när jag blir arg på riktigt är jag inte tillräckligt långsint för att vara det någon längre stund utan lugnar ofta ner mig på saken är löst eller tio minuter har passerat.
Hur som helst..
Just nu och för all framtid kommer jag vara förbannad på folk som säger att de inte "kan göra saker". Alltså att man säger, "nej, det där kan inte jag göra". Exempelvis om man är på en fest. Det dras igång ett stabilt ölspel där man ämnar att få igång deltagarna. Turen går till någon kille eller tjej som får i uppdrag att svepa vad dom har i glaset. Då, från ingenstans häver personen ur sig att "den inte kan svepa". Nu förstår jag att man inte ska förespråka svepande av starka drycker i en offentlig hockeyblogg, men det jag vill få fram är att den personen visst kan svepa. Om livet står på spel och den verkligen vill. Eftersom jag inte vill vara någon hycklare så bevisade jag tesen häromdagen då ett bilbatteri byttes med mina egna händer. Och det från en man vars händer inte ska befinna sig under motorhuven på en bil, under några omständigheter.
Alltså fastställer jag här med att alla människor kan göra i princip vad som hest om man bara tror att man kan och har rätt inställning. Det gäller i alla fall mig. För hittills i mitt liv har jag inte stött på någonting jag inte klarar av. Så de så.
En hel del har hänt sedan sist. Vi har spelat typ trettiosex matcher och tränat ett par pass. Därför har mitt fokus legat på hockeybiten de senaste dagarna.
Måste börja med att credda klubben till Ladies Hockey Night i fredags. Och då framförallt till alla de damer som slöt upp och skapade den överlägset bästa stämningen jag känt av i arenan sen jag kom hit. Det skreks när vi gjorde mål, och när vi tacklade och vid avblåsningar gick vågen och hejaramsor hur högt som helst. Jag togs tillbaka till tiden i USA när det var likadan stämning. Fest helt enkelt. Och det är så jag vill ha det.
-----------
På isen har vi gått och vunnit fyra raka matcher. I tidningar pratar man om ödmjukhet och vattenskallar och fötter på jorden och allt vad det heter. Men egentligen är inte allt det där så svårt. Människor fungerar som de gör och när man har självförtroende så flyter saker och ting på, ända tills man får för mycket självförtroende och överskattar sin förmåga. Då går det sämre och man dalar lite, för att sedan kämpa sig till en seger och få självförtroende på nytt. Så är det för alla lag i serien och det gäller bara att försöka behålla topparna så länge som möjligt, och göra svackorna så korta man bara kan.
-----------
Har två roliga domarnotiser att dela med mig av från den senaste veckan.
När vi mötte Mora borta förra onsdagen så blev jag, enligt mig, felaktigt utvisad för charging. Jag protesterade högljutt men en linjedomare tog bort mig mot utvisningsbåset. Jag gav mig inte men då sa linjedomaren om huvuddomaren "lyssna inte på den idioten, han kommer ändå inte ändra sig". Har alltid levt med tron om att domartrion är kompisar med varandra, men så kanske det inte alltid är.
Och igår när Hagelin blev tacklad i ryggen och inte fick med sig någon utvisning så klagade vi från båset. Hagelin gick fram till domaren och frågade varför domaren inte blåst. Då fick han till svar från en skrikandes och till synes mycket upprörd domare "Men stå upp då för i helvete!". Det var lite chockerande att höra eftersom man anser att domarna inte borde svära och säga elaka saker till spelarna. Det skapar liksom en dålig stämning.
Men men. Med ränder kommer ansvar. Och ibland även maktmissbruk och högmod.
Och en tredje notis från den senaste veckans ishockey som fick mig att fnissa till var när Västeråsklacken i söndags skrek "Ho-ho-horunge!!" till Sam Lofquist efter ett gruff framför mål. Där borde supportrarna ta reda på att Sam inte är svensk ochi nte förstår språket och således inte kan ta åt sig av de fina ramsorna. Gör om, gör rätt.
-----------
Nu måste jag göra något jag aldrig gjort förut. Fixa ett bilbatteri.
Då var vi hemma från Dalarna igen. Kom hem i går morse (torsdag) kl halv sju typ. Därför är dygnet just nu lite halvt upp och ner men det borde ordna upp sig med tiden. Tre poäng tog vi med oss från Mora också, skönt och glädjande. Är inte den som har stenkoll på tabellen direkt men jag förstår så mycket att det är bättre när vi tar poäng än när vi inte gör det. Allt för att hänga med i racet om de där playoff-platserna.
Resan i sig var också bra och utan större bekymmer. Chris trodde att han bröt handen efter en tackling mot Örebro. Han fortsatte att fejka skadan även dagen efter för att få slippa en träning men var plötsligt fit for fight igen när det vankades match. Myyycket misstänkt.
Böterna rasslade också in i strid ström under de tre dagarna vi var borta och ett par liftkort till den kommande skidresan bör vara betalda. Vi ligger bra till ekonomiskt och enligt mina och Carl-Johans beräkningar så ska vi kunna ro det här i hamn.
-------------
Ikväll är det så äntligen dags att uppmärksamma alla kvinnor här i byn. Det är nämligen Ladies Night på matchen ikväll där jag hoppas på mycket damer av alla möjliga slag som äter och dricker och tjoar tillsammans. Efteråt fortsätter spektaklet på Hotell Ett och jag tror att vi spelare ska dit och göra lite highfives och mingla i största allmänhet.
Nu är det match om fem timmar och jag har en skön känsla i kroppen. Om det är på grund av matchen eller för att jag just ätit och därav hamnat i matkoma vet jag inte riktigt, men det kvittar egentligen.
Säsongen 2012 tar den här spelartrion dig med bakom kulisserna i Oskarshamns AIK:
Johan Törnström: 23-årig back från Oskarshamn där jag bor med min flickvän. Har OAIK som moderklubb och varit klubben trogen sedan barnsben. Studerar just nu till idrottslärare i Kalmar.
Johannes Lagesson: 21-årig back som har lirat i Kalmar Södra IF och Kalmar FF innan det blev OAIK där jag är inne på min andra säsong. Bor tillsammans med min flickvän och jobbar i Kalmar.
Carl Aldebert: 23-årig central mittfältsdynamo och lagkapten i OAIK. Oskarshamnare som för närvarande är bosatt i Kalmar där jag är inne på mitt sista år som socionomstuderande. Utöver OAIK finns mina sympatier hos Änglarna.
Vi lever alla tre efter mottot "You´ll never walk alone" och har Anfield som favoritresmål. Kort och gott så älskar vi Liverpool FC.
It, sociala medier, prylar och teknik. När den Lindsdalsbon Fredrik Nygren börjar blogga på Barometern och OT gör han det som en förlängning av rollen som panelmedlem i Bonus Weekends teknik- och motorpanel. Själv följer 38-åringen dagligen 300 bloggar. Han är tvåbarnspappa, tjänstledig från jobbet som webbutvecklare på Gota Media AB och brinner även för motorcyklar och löpning.
Johan Israelsson
25-årig mittfältare i Lindsdals IF. Har varit klubben trogen sedan barnsben med undantag för två säsonger då jag spelade division 1-fotboll i Malmöklubben Limhamn/Bunkeflo. Har koll på det mesta som händer i och runt Lindsdals IF. Är bror till Kalmar FF-mittfältaren Erik Israelsson.
Sofie Waller
23 år gammal lagkapten och innermittfältare i Lindsdals IF.
Jag började min fotbollskarriär i Mörbylånga GOIF, vidare genom olika lag i öländska byar för att slutligen hamna där jag är idag; på startlinjen för division 1-spel med Lindsdal. En positiv och målinriktad tjej som genom Lindsdalsbloggen tänkte dela med sig av sin vardag, lite synpunkter men framförallt; sitt lag.
David Winberg, 36 år, har jobbat som sportreporter/redigerare på Barometern sedan december 2007.
Född och uppvuxen i Ljungarum i Jönköping. Hamnade i Kalmar 2002 via stoppen Växjö, samt amerikanska Little Rock, Orlando och Winston-Salem.
Den här bloggen kommer att handla om fotboll i allmänhet och lokalboll från division 2 till sexan i synnerhet. Tips? Nyheter?
Mejla mig!
35-årig sportreporter på Oskarshamns-Tidningen. Bor i radhus i Kristineberg i Oskarshamn. Pappa till Tilde, 8, och Idde, 5. Gift med Anna. Född och uppvuxen i Oskarshamn. Flyttade till Stockholm 1998 och hamnade så småningom på Aftonbladet. Flyttade hem igen 2001 och har sedan dess arbetat på OT. Idrottsmeriter? Spelat division 1-innebandy med Oskarshamns IK (tvåa i poängligan 97/98!) och Farsta Sharks samt division 5-fotboll med Bråbo. Gillar: Steven Gerrard, familjen och Liverpool. Ogillar: Ärtor och Manchester United. Starkaste idrottsminne: När OT-fotografen Hasse Broms tvingade ner mig i en låda för att plåta mig som ”gubben i lådan” inför seriefinalen mot Södra Kärr i innebandyettan.
Julia Ekstam är en ambitiös 22 åring, född i Kalmar men bosatt i Stockholm. Följ henne genom livet i media & event branschen och läs om hennes hejdlösa skildringar om människorna, mötena och upplevelserna därtill.
21-åriga IFK Kalmarspelaren Cassandra Olofsson gör sin 6:e säsong i den blåvita tröjan. En energisk tjej med glimten i ögat som alltid har ett skratt nära till hands.
Här får vi följa med henne bakom kulisserna på Gröndal och läsa om hur det är att vara en damfotbollsspelare i en elitsatsande förening
På Redaktionsbloggen berättar Barometern-OT:s redaktionsledning om tidningens utvecklingsarbete, och om hur vi resonerar i olika publiceringsfrågor. Vi hoppas också att den ska leda till en utökad dialog med er läsare.
Viktor Gibbs Sjödin, en profil både på och utanför isen. Känd i hockey-Sverige för sin vassa penna och hårda tacklingar. Tidigare spelade han i Bofors, nu är det IK Oskarshamn som gäller. Viktor bloggar om det senaste i laget.
Viktor Gibbs Sjödin, en profil både på och utanför isen. Känd i hockey-Sverige för sin vassa penna och hårda tacklingar. Tidigare spelade han i Bofors, nu är det IK Oskarshamn som gäller. Viktor bloggar om det senaste i laget.
"Polisyrket innehåller många dråpliga historier. Ungefär som den som hände i Enskede i natt. Då fastnade en inbrottstjuv i ett staket och kunde inte komma loss"
I Fastighetssök kan man söka efter gjorda fastighetsaffärer i Kalmar och Blekinge län. Det går att filtrera sin sökning efter vad det är för slags fastighet, när köpet är gjort, pris och taxeringsvärde.
Läs mer
LÄS MER
