Ni kan inte ana hur skönt det känns! Resan från Newark till LA gick smidigt och jag lyckades sova bort en bra stund. Undvek dessutom middagen som bestod av en inplastad cheesburger.
På LAX väntade en jättelimousine som tog oss fram genom den massiva trafiken i LA. Sju filer och massor av på och avfarter. Jag är uppväxt då gangstarap var som störst så för mig var det stort att få åka förbi skyltar som visade mot South Central och Crenshaw. "How to survive in South Central" som Ice Cube rappade en gång i tiden.
Väl framme vid hotellet blev vi medvetna om att den här veckan handlar om allt annat än avkoppling. För på plats stod kamerateamet som ska dokumentera varje steg vi tar. Så vi fick göra en massa omtagningar på när vi steg ur limousinen och när vi rusade in på hotellet.
Hotellet ligger i södra LA bland alla skyskrapor. Mäktigt!
Imorgon blir det en ganska lugn dag med morgonmöte halv elva och sedan registrering på eftermiddagen.Ska försöka hinna ut och kolla in stan lite också.
Och nu när det är dags för er i Sverige att stiga upp så jag jag gå och lägga mig. Klockan är 01:22 här nu och jag är helt slut!
Så var då denna bloggperiod till ända. Det har varit en spännande resa och det har varit otroligt kul att få dela med mig av mina erfarenheter till er alla. Tack för alla fina kommentarer och all fin respons.
Men tyvärr så är det slut nu men ni kan följa min blogg HÄR i fortsättningen. Där kommer ni bland annat få läsa om ett spännande (ännu så länge hemligt) projekt till hösten och ni kommer även att få höra om mina kontakter med en viss ”svensk Hollywoodfru”… Tävlingen i Hollywood gav ringar på vattnet och allt det kommer ni, kära läsare, att få ta del av först!
Just nu befinner jag mig på en camping i Danmark, nära LEGOLAND. Vi var där idag och jag måste säga att jag rekommenderar det till alla barnfamiljer. Kul för stora som små. På campingen igår mötte vi en familj som vi började småprata med och det visade sig att de kom från Kalmar! Det är en liten värld och vi Kalmariter är på väg att erövra den.
Så nu lämnar jag er, för tillfället, och vad vore väl mer passande än att avsluta med en klassisk filmavslutning…
Låg och läste saga för min son igårkväll. Vi befinner oss i Malmö just nu och ska bege oss till LEGOLAND idag. Så det är en lycklig kille som springer runt här.
Men, som sagt, jag låg och läste saga igår och var så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. En gång tappade jag boken då jag slumrade till men jag väcktes snabbt av min son som skrattade högt åt händelsen. Jag kämpade vidare i sagan men det blev bara värre, för på nåt sätt somnade jag men läste ändå vidare. Hur det nu gick till? Men följande kom ur min mun: "Ut for flotten med Pinocchio och Gepetto ombord och imorgon blir Tyskland större."
Då vaknade jag av att grabben satt och gapskrattade. Jag har ingen aning om var det sista kom ifrån men Pinocchio handlar inte mycket om Tyskland om man säger så...
Påminner mig om en annan sak som hände för ett par år sedan då jag jobbade extra som blomsterbud. Jag kom till ett kapell med begravningsblommor mitt i lunchtid. Hörde två som stod och pratade där inne och jag kan inte redogöra för hela händelsen, men uttrycket: "Jag ska bara sätta på ugnen" fick en helt annan innebörd...
Sedan jag kom hem har det inte gjort annat än regnat. Jag åkte från den svenska underbara sommaren och kom hem till väta.
Fast det är rätt skönt att vara hemma i alla fall! Men det är en lycklig Magnus som tänker tillbaka på Hollywood och när jag såg Dean Martins handavtryck på Hollywood Walk Of Fame.
Vem skulle inte vilja leva på den tiden och sitta och röka och dricka whiskey i direktsändning...
Mmmm...så mycket fantastisk mat vi har fått på våra flygturer de senaste dagarna. Pasta, kyckling, lax...allt i samma härliga grå nyans. Här ser ni smörgåsen vi fick efter åtta timmar utan mat på flyget mellan San Fransisco och Frankfurt.
I finalen i Hollywood tävlade även juniorer. De flesta var ungefär nio år och uppåt. I klassen "modell" gick de först i casualkläder, alltså vardagskläder. Till vår fasa var nästa deltävling "badkläder". Då kommer dessa små barn ut i bikinis och baddräkter! Jag blev svårt chockad medan det runt omkring mig applåderades och jublades. Jag tyckte det var fruktansvärt att bevittna och vi i det svenska teamet valde att inte titta vidare. Flickorna var speciellt utsatta då de knappt hade en trasa på kroppen och var sminkade till oigenkännlighet medans pojkarna "skämtades bort" med badankor och armpuffar.
Varför kan man inte bara låta barn vara BARN? Vad är det för mening med att låta dem springa halvnakna framför tusentals människor? Jag, som förälder, skulle ALDRIG låta mitt barn vara med i något sådant.
Eftersom jag är skådespelare så är det nog fullt möjligt att min son själv kommer att vilja prova på att stå på scen. Av erfarenhet vet jag att det är ofrånkomligt. Han ska, av egen fri vilja, börja på teater till hösten på Kulturskolan. Och jag tycker att det är kul att han vill prova på det för jag vet hur bra det är att träna teater. Man utvecklar sitt självförtroende och öppnar sina sinnen och jag vet hur viktig min egen träning varit för mitt liv, för mig själv och min relation till andra människor. Så länge det bygger på lek och att ha roligt
Och om han om ett par år vill ställa sig på scen och sjunga eller spela teater för en publik så är det helt ok för mig. Men att göra något så fruktansvärt som att visa badkläder som inte ens är lämpligt för en vuxen att ha på sig så blir det ett stort och rungande NEJ!
Nu har jag äntligen kommit hem till Sverige efter nästan ett dygns resande. Vi flög mot ljuset så vi har bara haft drygt fyra timmars natt uppe i luften. Fattar inte hur det funkar, men så är det. Nu börjar knoppen kännas som gröt och jag fruktar att det kommer att ta några dagar innan man är människa igen. Imorgon bär det hem mot Kalmar igen på morgonen och tillbaka till verkligheten. På onsdag ska vi in i studion igen och spela in ett par nya avsnitt av "Klint & Kvisk" för P4.
Det är lite sorgligt att ha lämnat alla fina människor jag lärt känna under de här dagarna men jag är säker på att våra vägar möts igen.
Beklagar att det blivit ont om inlägg de senaste dygnen men resandet har kommit ivägen. Imorgon kommer dock ett inlägg om barnmodeller som tydligt avspeglar nöjesindustrin i USA...
Så var äventyret slut. Om ett par timmar bär det iväg mot flygplatsen. Sen ska vi jaga ikapp nio timmar...hur det nu ska gå till.
Igår var det en trevlig avslutningsbuffè på takterassen. Det blev avsked till svenskarna som skulle åka tidigt. Resten åker samtidigt idag men mot olika destinationer.
Vilka underbara människor jag träffat. Det är dom som gjort resan till ett minne för livet.
Men nu vill jag hem till mina nära och kära i Sverige. Så...
Igår kväll var det dags för finalen i World Championship Of Performing Arts. Sverige hade fyra deltagare som gått vidare till det livesända evenemanget.
Härmed kan jag stolt meddela att det var en svensk som knep titeln "bästa kvinnliga skådespelare"! Cora Watson heter hon och utklassade alla i sin kategori. De övriga tre gjorde väldigt bra ifrån sig i kategorierna "manlig modell", "kvinnlig modell" och "sång".
Så nu är tävlingen över och ikväll blir vi bjudna på buffè på takterassen vid poolen. Det har varit en fantastisk vecka och alla i det svenska landslaget är helt underbara. Vi har kommit varandra väldigt nära under så få dagar och det är ju ett gott tecken.
Men det ska bli skönt att komma hem! Imorgon eftermiddag, lokal tid, går planet hem via San Fransisco - Frankfurt - Köpenhamn. Inte smidigaste vägen, men men...
Igår var vi uppe på hotellrestaurangen på 35:e våningen. Hissarna går utanpå huset så det var en hisnande upplevelse att skjutas rakt upp i luften. Vajrarna ser inte mycket ut för världen. Hur de lyckas hålla uppe en hel hiss är obegripligt.
Det blir nog en tur dit upp ikväll igen så jag kan njuta av en underbar skyline i downtown LA för sista gången. För denna gången...
Igår kväll hamnade vi på en fantastisk italiens restaurang. Bra priser, underbar mat och fantastisk service.
Väl tillbaka på rummet och toalettbestyren var avklarade så skulle jag spola. Vattnet bestämde sig då för att inte spola undan utan istället svämma över kanten. Det forsade, bokstavligt talat, ut över hela golvet och ut på mattan i hallen. Jag försökte torka upp det med handdukarna men efter fyra badlakan insåg jag att det inte skulle räcka. Så det blev till att ringa efter en vaktmästare som kom med en gigantisk sugpropp som han började gå lös med på toaletten.
Sedan utspelade sig följande lilla dialog:
Magnus: "Does this happen a lot?"
Liten latinamerikansk vaktmästare: "NO!!!"
Men han hjälpte mig att få ordning på toaletten. Sen dök städpersonalen upp med en massa handdukar. Samtidigt ringde en orolig man från receptionen och undrade nervöst: "Is everything ok up there Sir?"
Och vid det laget så var everything ok och jag kunde lägga mig med ett leende på läpparna. Hoppas att mattan torkar bara.
Så har jag då varit i Hollywodds epicentrum och det var en otäck upplevelse. Agentmässan var Hollywood i ett nötskal. Ett skrämmande evenemang fyllt av folk som inget hellre vill än att bli sedda. Ett gigantiskt rum med små bord där representanter för olika agentbyråer har parkerat sina stora "här har ni mig"-rumpor. Omsvärmade av föräldrar med uppiffade barn med volanger på klänningarna, rosetter i håren och påklistrade leenden. Modeller med kort-kort och stilettklackar som med turbofart zickzackar mellan borden i hopp om att hitta någon att visa tuttarna för i utbyte mot en B-roll i en B-film.
Det är en tragisk bild som målas upp här i filmens huvudstad. Ett fullständigt meningslöst evenemang som målas upp som den viktigaste händelsen i världen. Och jag kommer på mig själv med att stå mitt i allt detta med stora stirrande ögon, hakan nere vid knäna och den där bekanta känslan som smyger sig på...Fy fasen så bra vi har det i Sverige!
Trevligt resesällskap. Bland annat med två ölänningar till höger.
Oj oj oj...det har varit hektiska dagar.
Kan meddela att jag inte gick till final, men fyra andra svenskar gjorde det. Två i modellklassen, en i skådespeleri och en i sång. På fredag direktsänds finalen HÄR.
Men, det viktigaste här är något som heter "go-see". Det är en agentmässa som kommer att vara på hotellet och har man riktig tur så har man fått en liten gul lapp, en inbjudan, till en agent som på något sätt är intresserad av en. Jag har lyckats få en sådan lapp och ska träffa en agent idag som heter Felicia. Det ska bli väldigt spännande att se vad hon vill.
Har kollat lite på tävlingarna de senaste dagarna och måste säga att det är väldigt blandad kvalitet. Vissa länder har nog inga större krav på sina deltagare för mycket är rent ut sagt skit. Sverige har hållt väldigt hög nivå och vi har fått mycket beröm.
Jag är förvånad över hur dålig organisation det är här. I sverige har vi allting digitalt men här i USA kör man fortfarande med gamla hederliga papper vilket resulterar i en massa fel. Vi ligger långt före i utvecklingen där och det är märkligt att USA som ska vara störst, bäst och vackrast är kvar i stenåldern.
Igår hann vi iväg på en utflykt till Santa Monica pier. Det var helt fantastiskt att få komma till havet och se de stora vågorna rulla in. Ute på piren ligger dessutom ett helt makalöst tivoli. Så i vissa avseenden är USA faktiskt störst, bäst och vackrast.
Då var min insats avklarad och jag stod som sista namn på tävlingslistan för förmiddagen. Det gick på ett kick! In - en minut - ut! Amerikanskt och härligt som det ska vara. Det var en lite märklig känsla. Lite som att göra en audition fast med publik. Efteråt tyckte jag så klart att jag kunde presterat bättre, men det tycker jag alltid. Det är både det positiva och negativa med yrket, att man alltid strävar efter att bli bättre. Efteråt blev jag intervjuad av WCOPA:s web-tv som tyckte jag hade gjort det bra.
Jessica och Cora i det svenska teamet tävlade också i "acting" på förmiddagen och gjorde lysande prestationer. Då var man stolt över att vara svensk.
Nu blir det en snabb matbit sen ska vi iväg och heja fram svenskarna som tävlar i "sång".
Om drygt två timmar är det min tur att framföra min minut. Lite nervöst är det allt. Mest för språket för det är lite ovant att framträda på engelska. Men men...det blir nog bra ändå.
Tom Cruise sönderbombade hus i "War of the worlds"
Kraschat flygplan i "War of the worlds"
Gabrielle Solis hus i "Desperate Housewives"
Waterworld-setet
Besöket idag på Universal Studios bevisade att amerikanarna är spritt språngande galna och har på tok för mycket pengar. Det jag har sett idag överträffade mina vildaste fantasier. Den berömda touren runt studion tog oss till Wisteria Lane där "Desperate Housewives" spelas in och toppades med den nya King Kong 360 3D som var helt galen. Man blev inslussad i en mörk tunnel med gigantiska bioskärmar på båda sidor. Runt omkring oss slogs King Kong mot dinosaurer i full storlek. Jag kan inte ens beskriva det men det avslutas med att hela vagnen som vi åker i faller hundratals meter och slungas fram och tillbaka. Inte på riktigt så klart men det är nog så nära verkligheten man kan komma. Kolla HÄR
I "Waterworld" har man ett skådespel som mer liknar en film. Hela setet från filmen med samma namn är kuliss. Det sprängs, pangas, hoppas och det är helt galet och avslutar med att man helt enkelt nästan spränger hela setet. Nämnde jag att ett helt flygplan kommer inkraschande också??
Imorgon är det tävlingsdags! En del av oss svenskar har tävlat idag och alla verkar nöjda. Ska bli spännande att se hur många av oss som tar sig till semifinalen.
Så var det då dags för den spektakulära invigningen som visade sig vara helt otrolig.
Vi blev upphämtade med bussar vid sju på morgonen och det var en syn. Över trettonhundra deltagare samlades utanför i alla möjliga kreationer. Lilla Sverige var blygsamt som sig brukar. Vi hade inte ens fått tröjor med tryck. Hade varit kul med en svensk flagga eller nåt, men nej... Vi var i alla fall gula och blå.
På plats vid Nokia Theatre fick alla landslag ställa upp sig i bokstavsordning i en lång kö. Vi hamnade mellan Sydafrika och Trinidad&Tobago (förlorade inte Sverige mot dem i fotboll??).
När Trinidad drog igång med sina slagverk då svängde det så hela LA gungade. Jäklar vilket ös! Kolla in klippet!
På andra sidan stod, som sagt, Sydafrika och jag kan lugna alla med att Vuvuzelorna lever och frodas även i LA...
En besvikelse var att Dolly Parton inte dök upp. Det var utlovat och vi fick heller ingen förklaring. Däremot uppträdde förra årets vinnare och jag blev otroligt imponerad. Han sjöng som en gud! Så nu förstår man vilka kvaliteter det finns här och vilken hårt konkurrens det är.
Jodå, långt där borta ser man den. Hollywoodskylten.
Michael Jacksons stjärna på Walk of Fame
Mysigt värre i Hannibals cell...
Idag var det stor invigning vid Nokia Theatre i downtown LA. Det var ett spektakel utan dess like. Mer om det senare...
Efter det var det ledigt en bra stund så jag beslöt mig för att göra ytterligare en upptäcksfärd. Denna gång med tunnelbanan. Mycket billigt och mycket smidigt! Första stoppet blev Santa Monica men det besöket blev inte så långvarigt då stationen låg på tok för långt från stranden.
Så det blev till att hoppa på tunnelbanan igen. Vid nästa stopp, Hollywood Highland, blev resultatet mycket bättre. Jag hamnade mitt på Hollywood Walk Of Fame med alla stjärnor på marken. En av de första jag såg var Michael Jacksons. Letade efter Marlon Brandos och Al Pacinos men lyckades inte hitta dem.
Vad jag däremot hittade var Hollywoodskylten! Äntligen! Första gången jag fick syn på den var rent sagolikt. Där stod lilla jag mitt i filmens huvudstad. Planerar att hänga med på en guidad busstur senare i veckan som kör ända upp till skylten och dessutom tar en sväng i Beverly Hills.
Ett besök på Hollywood Museum hanns med också. Där kunde man bland annat skåda Hannibal Lecters fängelsecell från "När lammen tystnar". Det var lite scary att gå omkring där faktiskt. Vidare hittade jag David Hasselhoffs kläder från "Baywatch", Christopher Reeves kostym från "Stålmannen", en massa klänningar som Marilyn Monroe burit samt Darth Vader och C3PO från "Star Wars".
För en filmnörd som mig är detta så nära himlen jag kan komma!
Vi gav oss ut på en promenad nu ikväll i hopp om att i alla fall få skymta den välkända skylten. Men icke! Vi ser bergen men inte skylten. Det påstås att man kan se den från en av hissarna på hotellet.
Så nära men ändå så långt borta...
...men på måndag tar vi tunnelbanan dit! Tjohoooo!
Dagen började med ett litet morgonmöte med hela laget. Info, info och åter info. Sedan blev det en rundtur på det gigantiska hotellet där vi befinner oss. Det visade sig att en del filmer spelats in här. Bland annat så användes hissen som går till vårt rum i "True Lies" med Arnold Schwarzenegger.
Efter möte och rundtur beslöt jag mig för att ta en ensampromenad i stan. Jag bara älskar LA! Vilken frihetskänsla det är att bara gå och gå och ständigt se nya saker, nya ställen och nya människor. Det tar liksom aldrig slut. Man bara går och går och går.
Sprang in en sväng på varuhuset Macy`s, käkade en pizzaslice och hade det allmänt mysigt i hettan. Jag har fått i uppdrag av Albin att köpa LEGO. Hittade en leksaksaffär men de hade precis samma saker som hemma. Dock något billigare faktiskt.
På eftermiddagen var det dags för registreringen för alla tävlingsdeltagare. Vet ni hur det låter när över 1300 uppspelta människor från olika delar av världen kacklar samtidigt? Dessutom försökte det Irländska landslaget tränga sig före oss svenskar i kön. Vi satt så klart först. Vi är ju duktiga vi svenskar. Släppte vi förbi dem? Nej!
Har dessutom fått min tävlingstid. Någon gång mellan 9-13 på tisdag är det dags. Ingen nervositet ännu, men det kommer kanske.
Nu blir det tidig sänggång för vi ska upp tidigt till invigningen där det sägs att Dolly Parton ska uppträda. Evenemanget sker på Nokia Center som ligger mitt emot det stället där man hade Michael Jacksons minneshögtid.
Ni kan inte ana hur skönt det känns! Resan från Newark till LA gick smidigt och jag lyckades sova bort en bra stund. Undvek dessutom middagen som bestod av en inplastad cheesburger.
På LAX väntade en jättelimousine som tog oss fram genom den massiva trafiken i LA. Sju filer och massor av på och avfarter. Jag är uppväxt då gangstarap var som störst så för mig var det stort att få åka förbi skyltar som visade mot South Central och Crenshaw. "How to survive in South Central" som Ice Cube rappade en gång i tiden.
Väl framme vid hotellet blev vi medvetna om att den här veckan handlar om allt annat än avkoppling. För på plats stod kamerateamet som ska dokumentera varje steg vi tar. Så vi fick göra en massa omtagningar på när vi steg ur limousinen och när vi rusade in på hotellet.
Hotellet ligger i södra LA bland alla skyskrapor. Mäktigt!
Imorgon blir det en ganska lugn dag med morgonmöte halv elva och sedan registrering på eftermiddagen.Ska försöka hinna ut och kolla in stan lite också.
Och nu när det är dags för er i Sverige att stiga upp så jag jag gå och lägga mig. Klockan är 01:22 här nu och jag är helt slut!
Jag är tillbaks i Staterna! Det var tolv år sedan sist och himmel så kul det är att vara tillbaks. Jag fick flashbacks av hur det var första gången jag kom hit.
Det har varit en händelserik start.
På Kastrup mötte jag upp mina reskamrater Elin, Evelina och Willy. Vid incheckningen fick vi höra att planet var fullbokat och de erbjöd oss 6000 för att ta ett plan nästa dag istället. Ett erbjudande som var svårt att tacka nej till, men eftersom vi var tvungna att vara i LA nästa morgon så fick vi tacka nej och på nåt förunderligt sätt så "fanns det plötsligt platser".
Vid bagagekontrollen åkte Elin fast med en burk Keso. Det var ett stort spektakel om huruvida det var farligt eller inte. Till slut släpptes hon MED Keso. Jag antar att de bestämt sig för att det inte var ett hot mot rikets säkerhet.
Landningen i Newark var dryg och jobbig. Värsta turbulensen jag någonsin varit med om och vi var rejält skakiga och bleka i nyllet när vi väl kom av.
Så var det dags att köa till passkontrollen. Då jag redan varit i USA så visste jag hur kinkiga de kan vara. Och mycket riktigt. Vi hamnade hos en riktig tjurskalle, fast med glimten i ögat. Vi hade fått order om att säga att vi skulle hit på semester. Han blev konfunderad när vi sa att vi var arbetslösa hemma i Sverige och ändå hade råd att åka till USA. Sen följde utfrågning om när vi skulle åka hem osv osv.. Han såg skeptisk ut hela tiden men han släppte in oss efter den obligatoriska registreringen av fingeravtryck.
Sen höll Elin på att dö (nästan) vid bagageutlämningen. Nåja...hon svimmade i alla fall. Men där visade amerikanarna från sin bästa sida och visade hur hjälpsamma de är.
Och nu sitter vi då och väntar på att få boarda planet till Los Angeles. Sex timmars flygresa till sen väntar limousinerna och sen en efterlängtad säng på hotellet.
Med tanke på hur händelserik denna första dag varit så blir det säkert massor att berätta den kommande tiden.
Nu är klockan snart elva på kvällen hemma i Sverige. Här är klockan snart fem på eftermiddagen. Solen skiner och det är varmt!
Idag har jag klarat av första etappen i min långresa, nämligen Kalmar-Malmö. Alltså 300 km avklarade.
Imorgon återstår resten av resan, närmare bestämt 10220 km.
Lite nervositet börjar smyga sig på. Har jag packat allt? Tror det. Jag har i alla fall mitt pass, mitt VISA kort och kalsonger. Det har jag kollat vid ett flertal tillfällen idag.
Resten kan jag liksom inte riktigt rå på. Hur är mina reskamrater i landslaget? Blir det förseningar? Hur kommer tävlingsveckan att se ut?
Vet inte heller hur bloggmöjligheterna ser ut under resans gång, men jag lovar er att så fort tillfälle ges så skriver jag ett nytt inlägg. Vem vet? Nästa gång jag skriver kanske jag befinner mig i Los Angeles. Ljuva tanke...
Intervjuad av Tobbe och Markoolio precis innan jag går in på scen
Förra året medverkade jag i Talang på Kalmar Teater. Det var en fantastisk upplevelse och jag mötte många intressanta människor. Det var denna medverkan som också, till stor del, nu tagit mig till World Championship Of Performing Arts.
Jag gick till slutaudition i Talang men där tog det stopp. Då var jag väldigt besviken men nu är jag glad över att det blev som det blev. Bert Karlsson hade rätt. Vad skulle jag göra för att toppa detta numret? Nu gick jag i alla fall därifrån med ett uppträdande som jag är nöjd och stolt över.
Skulle in på Ölands Köpstad idag och köpa shorts. Gick runt inne på H&M men kunde inte hitta herrkläderna så jag frågade en expidit. "Vi har inga herrkläder", informerade hon.
Är det nu jag ska skrika om diskriminering och jämställdhet?
Sitter just nu i en stuga på Eriksöre camping på Öland och förbereder det sista inför resan. Föräldrarna är på besök, vi badar och bara tar det lugnt. Igår bemödade vi oss iväg till Färjestaden och gick och svettades en stund på marknaden.
Albin vann ett uppblåsbart svärd efter att ha prickat två ballonger med pilar.
Det blev munkar, våfflor och glass och när vi kom tillbaka till campingen blev det ett kvällsdopp i solnedgången.
Kan knappt fatta att det bara är ett par dagar kvar! På torsdag bär det av ner mot Malmö för att sedan på fredag förmiddag köra över Öresundsbron till Kastrup. Sen väntar en nio timmar lång resa till New Jersey och Newark Airport tätt följt av en sex timmar lång resa med inrikesflyget till LAX.
Så nu försöker jag ta det så lugnt som möjligt med Albin innan jag åker. Sen dröjer det mer än tio dagar innan jag ser honom igen. Det är en plågsam tanke och det enda som jag inte ser fram emot med resan.
Nu blir det lite bad, glass och eventuellt en tur till mysiga Borgholm.
Lämnade precis Öland och vid påfarten av bron hade det varit en olycka. Såg inte riktigt vad som hade hänt men det såg ut som att en bil kört på en motorcyklist och det låg någon mitt på vägen. Köerna blev längre och längre och ambulans skyndade till olycksplatsen. När jag kört förbi så blir jag förbannad. För då blir jag omkörd av en bil med släp i säkert 110 km/h! Mitt på Ölandsbron och precis efter en olycksplats! Hur tänker man då?
Jag är av den uppfattningen att om någon vill köra ihjäl sig så "be my guest" men blanda inte in mig och mina medtrafikanter i det hela.
Så snälla ni, sakta ner och håll avstånden så lovar jag att olycksstatistiken kommer att sjunka drastiskt.
Idag damp detta mail ner i inkorgen från Starquest (som har hand om oss i svenska landslaget).
"När ni kommer till LAX så står det en limo och väntar på er inne inne på ett väntområdet på LAX. Limousiner får inte lov att vänta på de ordinarie vänt platserna på LAX. När ni landar har en från varje grupp som landar samtidigt fått uppgiften att ringa till limousinbolaget och bekräfta att ni har landat och samtliga i gruppen har fått sitt bagage, då kommer limousinen inom 10 minuter och hämtar upp er."
Jag hade nöjt mig med taxi men det är tydligen så här man ska färdas i Hollywood.
Tänk så besvikna folk kommer att bli när limousinen stannar utanför hotellet och de förväntar sig nån riktig superkändis à la Brad Pitt eller George Clooney och ut kommer istället Magnus Kviske, revyskådis från Kalmar.
Den planerade sovmorgonen blev det inget av idag. Vid åttatiden ringde båda våra mobiler. Det var flickvännens mamma som sa att larmet gått hemma hos dem och eftersom de var på Borgholm bad hon oss åka dit och kolla. Lite adrenalinpumpad blev man allt. Skulle vi mötas av svartklädda ninjor som gömde sig i skuggorna. Eller kanske nån superbrottsling, efterlyst i fem världsdelar, "armed and dangerous" och vårt infångande av honom skulle hyllas världen över och vi hissas som hjältar.
Nej...
Vi gick runt i huset med en liten pennkniv och kollade under sängar, i garderober och bakom soffor utan att hitta någonting.
Men man har ju hört att ninjor kan gömma sig överallt. Kanske till och med i en kökslåda? Däri kollade vi aldrig...
Säsongen 2012 tar den här spelartrion dig med bakom kulisserna i Oskarshamns AIK:
Johan Törnström: 23-årig back från Oskarshamn där jag bor med min flickvän. Har OAIK som moderklubb och varit klubben trogen sedan barnsben. Studerar just nu till idrottslärare i Kalmar.
Johannes Lagesson: 21-årig back som har lirat i Kalmar Södra IF och Kalmar FF innan det blev OAIK där jag är inne på min andra säsong. Bor tillsammans med min flickvän och jobbar i Kalmar.
Carl Aldebert: 23-årig central mittfältsdynamo och lagkapten i OAIK. Oskarshamnare som för närvarande är bosatt i Kalmar där jag är inne på mitt sista år som socionomstuderande. Utöver OAIK finns mina sympatier hos Änglarna.
Vi lever alla tre efter mottot "You´ll never walk alone" och har Anfield som favoritresmål. Kort och gott så älskar vi Liverpool FC.
It, sociala medier, prylar och teknik. När den Lindsdalsbon Fredrik Nygren börjar blogga på Barometern och OT gör han det som en förlängning av rollen som panelmedlem i Bonus Weekends teknik- och motorpanel. Själv följer 38-åringen dagligen 300 bloggar. Han är tvåbarnspappa, tjänstledig från jobbet som webbutvecklare på Gota Media AB och brinner även för motorcyklar och löpning.
Johan Israelsson
25-årig mittfältare i Lindsdals IF. Har varit klubben trogen sedan barnsben med undantag för två säsonger då jag spelade division 1-fotboll i Malmöklubben Limhamn/Bunkeflo. Har koll på det mesta som händer i och runt Lindsdals IF. Är bror till Kalmar FF-mittfältaren Erik Israelsson.
Sofie Waller
23 år gammal lagkapten och innermittfältare i Lindsdals IF.
Jag började min fotbollskarriär i Mörbylånga GOIF, vidare genom olika lag i öländska byar för att slutligen hamna där jag är idag; på startlinjen för division 1-spel med Lindsdal. En positiv och målinriktad tjej som genom Lindsdalsbloggen tänkte dela med sig av sin vardag, lite synpunkter men framförallt; sitt lag.
David Winberg, 36 år, har jobbat som sportreporter/redigerare på Barometern sedan december 2007.
Född och uppvuxen i Ljungarum i Jönköping. Hamnade i Kalmar 2002 via stoppen Växjö, samt amerikanska Little Rock, Orlando och Winston-Salem.
Den här bloggen kommer att handla om fotboll i allmänhet och lokalboll från division 2 till sexan i synnerhet. Tips? Nyheter?
Mejla mig!
35-årig sportreporter på Oskarshamns-Tidningen. Bor i radhus i Kristineberg i Oskarshamn. Pappa till Tilde, 8, och Idde, 5. Gift med Anna. Född och uppvuxen i Oskarshamn. Flyttade till Stockholm 1998 och hamnade så småningom på Aftonbladet. Flyttade hem igen 2001 och har sedan dess arbetat på OT. Idrottsmeriter? Spelat division 1-innebandy med Oskarshamns IK (tvåa i poängligan 97/98!) och Farsta Sharks samt division 5-fotboll med Bråbo. Gillar: Steven Gerrard, familjen och Liverpool. Ogillar: Ärtor och Manchester United. Starkaste idrottsminne: När OT-fotografen Hasse Broms tvingade ner mig i en låda för att plåta mig som ”gubben i lådan” inför seriefinalen mot Södra Kärr i innebandyettan.
Julia Ekstam är en ambitiös 22 åring, född i Kalmar men bosatt i Stockholm. Följ henne genom livet i media & event branschen och läs om hennes hejdlösa skildringar om människorna, mötena och upplevelserna därtill.
21-åriga IFK Kalmarspelaren Cassandra Olofsson gör sin 6:e säsong i den blåvita tröjan. En energisk tjej med glimten i ögat som alltid har ett skratt nära till hands.
Här får vi följa med henne bakom kulisserna på Gröndal och läsa om hur det är att vara en damfotbollsspelare i en elitsatsande förening
På Redaktionsbloggen berättar Barometern-OT:s redaktionsledning om tidningens utvecklingsarbete, och om hur vi resonerar i olika publiceringsfrågor. Vi hoppas också att den ska leda till en utökad dialog med er läsare.
Viktor Gibbs Sjödin, en profil både på och utanför isen. Känd i hockey-Sverige för sin vassa penna och hårda tacklingar. Tidigare spelade han i Bofors, nu är det IK Oskarshamn som gäller. Viktor bloggar om det senaste i laget.
35-årig skådespelare, komiker, musikalartist från Malmö men numera bosatt i Kalmar med min son, Albin. På min blogg kan du följa min resa från Kalmar till Hollywood och mitt deltagande i världens största tävling för artister, World Championship of Performing Arts
"Mycket konstigt att han väljer att byta spelare i backlinjen efter den stabila insatsen senast. Backlinjen idag höll ingen hög klass. Nenad såg mest ut att vilja vara någon annanstans."
I Fastighetssök kan man söka efter gjorda fastighetsaffärer i Kalmar och Blekinge län. Det går att filtrera sin sökning efter vad det är för slags fastighet, när köpet är gjort, pris och taxeringsvärde.
Läs mer
LÄS MER
