..och så kom äntligen det glädjande beskedet. Jag får äntligen börja träna, dock lite lätt. Alltså jogging, lätt styrketräning, passningsövningar, teknik, men absolut inte några närkamper och inte heller ta ut sig helt. Samtidigt säger läkarna att jag får träna så mycket som jag orkar och så mycket som kroppen pallar, men det är inte för mig lätt träning. Att träna så mycket jag orkar i det här läget är att träna tills man spyr, varje dag, allt för att komma tillbaka så snabbt som möjligt, men läkarna hade tydligen inte samma uppfattning. Hur eller hur så får jag börja träna, det är huvudsaken!
Tydligen ska det vara väldigt svårt att hitta en fin liten lägenhet i centrala Kristianstad med tillträde snarast möjligast.. Det är egentligen bara det jag väntar på för att sedan kunna flytta ner.
En liter glädje, några deciliter spänning och utmaning, en matsked press, en tesked vemod och allt detta kryddat med lite stimulerande underhållning - min blogg här på Barometern.se har innehållit det mesta av allt, eller nästan allt, och har kretsat kring IFK Kalmar, fotboll och hur det är att vara fotbollstjej med stora krav på sig själv och sin omgivning. Eftersom jag gick restaurangskola och jobbat som servitris i några år, samt har en bror som är kock och en pappa som lagar underbar mat varje dag, relaterar jag alltid till mat och allt vad det innebär, för er som inte märkt det liksom.
Jag älskar att dricka kaffe i omklädningsrummet med laget, på stan med vännerna, hemma i min ensamhet, på Barometerns redaktion tillsammans med gubbarna. Nu kommer Lasse Hansson, han som faktiskt fixade så att jag fick blogga här, ringa mig direkt och skälla ut mig för att han enligt honom själv inte är gubbe och det är klart han inte är! Jag ville bara få en chans att tacka honom inför alla er läsare som kanske till och från eller dag ut och dag in följt min blogg.
Som ni kanske förstår är min tid som bloggare här på Barometern.se över. Jag och Lasse har tillsammans kommit överens om att det är dags för mig att börja på nytt i Kristianstad och samtidigt lämna över bloggen till någon ny i IFK Kalmar. Det är viktigt för mig att någon från laget fortsätter att informera och underhålla folk om just IFK Kalmar.
För er som tycker att min blogg är i alla fall lite rolig eller intressant, kan jag meddela att jag kommer starta en ny och kanske mer privat blogg men som garanterat kommer innehålla mestadels fotboll! Vilken adress det blir är dock oklart och jag hoppas Lasse låter mig lägga upp en länk här så ni kan följa mig, innan bloggen försvinner helt.
Första natten i Kristianstad spenderades hos Mia Carlsson, det blev en kväll med fotbollstittande och mycket godisförtäring. Morgonen efter var det dags för träning och jag fick lära mig att det gäller att komma i rätt lag när det är dags för tävling. Visst, jag är en tävlingsmänniska och hatar att förlora, men de från Island är helt sjuka. Att förlora finns inte i deras värld och hade jag varit i deras lag på träningen hade jag blivit halshuggen efter mina smått klumpiga misstag i tekniktävlingen. De från Island visade den värsta tävlingsinstinkten jag någonsin sett, utan överdrift. Sån tur är lyckades ingen i min kvadrat tunnla mig och jag slapp därför betala straffpengar.
Dagen har gått sakta men säkert i Kristianstad och mestadels stod vi ute i Åhus iklädda matchställ och gjorde reklam för KDFF samt hoppa i hoppborgen tillsammans med Betas (tränarens) dotter.
Ikväll våldgästade jag Elin "Sparven" Nilsen och övertalade henne om att pizza är perfekt dagen innan match eftersom hon spelar imorgon. Hon gick med på den energirika dagen-innan-matchmiddagen och slapp också diska. Mätt och belåten sitter man i hennes soffa och funderar på om det finns någon mer förvirrad människa än just Elin. Förmodligen inte, lär bli svaret på min fråga och Elin är väl medveten om det också. Jag känner inte henne så väl men kan garantera att "no stress" är hennes motto.
Imorgon möter vi Umeå hemma och på torsdag är jag spelklar för KDFF. Alla papper är påskrivna och klara och nu väntar vi bara på den första september. Äntligen!
Jag sitter och försöker lära nyförvärvet Sandra lite svenska, medan de andra i laget lär henne skånska. Stackars sandra..
En fotboll, en ihopsydd och uppumpad liten boll som man slått till sedan man var fem år, kändes för mig helt främmande. Den liksom klistrade fast sig vid fötterna, jag fumlade och inget ville som jag ville. Kontakten mellan mina pumaskor och nikebollen var onaturlig. konstig och obekväm. Det tog ett tag, sedan blev jag vän med bollen igen. Ge mig någon vecka så kommer bollen vara min allra bästa vän igen. Själva speluppfattningen och förståelsen för spelet var jobbig och ansträngd. Jag hade ingen koll på mina medspelare, de är som när man är ute i skogen och plockar svamp och ser inte någon dum svamp så långt ögat räcker. Men helt plötsligt, där lite gömt, ser man en svamp och just då inser man att det är fullt med svamp överallt. Så var det med mina medspelare igår. Det tog ett tag, men sedan såg jag dem.
Imorgon åker jag ner till Kristiansstad igen för att medverka på en typ av reklamdag med KDFF. Skriva autografer, ta kort och göra reklam är bara lite av allt vi ska göra. Det ska bli underbart att få spendera en hel dag med sitt nya lag och jag uppskattar verkligen hur jag blivit mottagen av laget.
Min första fotbollsträning på fem veckor ska äga rum imorgon, onsdag, och visst känns det skumt när man inser att man förmodligen tappat all bollkänsla man någonsin haft. Jag lär springa runt med fötter som slår till bollen likt spetsiga träben, svett rinnandes längs mig som floder, och ben tunga som cementblock. Konditionen ska vi inte ens prata om, trots att jag sprungit som en liten dåre här hemma för att komma igång igen. Det är en rätt mysig känsla man får när man kommer på att det är dags att börja på allvar nu, det är nu det gäller. Snart är jag en KDFF-spelare på riktigt. Min sjuka kropp, som faktiskt fortfarande är sjuk men som inte kommer påverkas negativt av träning längre, tränar under samma förutsättningar som alla andra från och med nu, med undantag att jag inte kommer orka lika mycket nu i början. Jag kommer äntligen få vara som alla andra, en del av laget och stämningen. Den nya "islänningen" (smeknamnet jag fick efter första träningen) är nu tillbaka.
Imorgon tar jag med mig min kompis ner till Skåne för att undersöka Kristianstad som stad. Kanske får man tips om någon lägenhet då eftersom det verkar vara omöjligt att få några fina kvadratmeter att bo på.
Jag har spenderat några dagar i en av Kalmars fina förorter och njutit av tillvaron och friheten att bara vara jag. Bortsett från lite blogginlägg och något enstaka sms och telefonsamtal har jag annars varit ganska isolerad och det har inte stört mig alls. Jag vill annars påstå att jag är en folkskygg stadstjej som vill ha folk runtomkring mig men bara på avstånd, och några dagar ute bland villor och knöliga gräsmattor är bara nyttigt för mig. Okej jag erkänner, text-tv har varit på konstant, datorn har letat sig in på fotbollskanalen.se och andra liknande sidor och igår åkte jag till Gröndal för att se derbyt mellan IFK och Öster. För mig kliar det i hela kroppen utan fotboll, och det kliar ännu mer när man ser Östers tafatta spel igår i andra halvlek. Om man inte räknar målen de gjorde var de mestadels stillastående och inte alls likt det Öster som jag är van att möta och i det här fallet titta på. Kanske är anledningen att de kommit från matcher där tre poäng plockats hela tiden, men borde man inte hitta motivationen i ett derby?
Men jag har inte bara varit ute i förorten utan också mitt ute i ingenstans på Öland där kräftskiva och nubbe väntades men där istället kycklingpaj och coca cola fyllde min mage. Ladugården vi var på, jo det var faktiskt en ladugård och den var också ihopsatt med ett hus där min kompis bott i hela sitt liv och fortfarande bor för den delen, men den ladugården var så idyllisk och mysig att jag trodde jag befann mig i tidigt 1900-tal. Det fanns inget varmt härligt vatten, toalett var inte att tänka på utan dass fanns ute, alla möbler var av slitet trä, växterna på innergården slingrade sig längs de röda plankorna och allt var så avslappnat och lugnt. Jag kan fortsätta måla upp en bild för er men jag kan också beskriva huset som en blandning mellan antikrundan och insidan av Pippis hus. Jag fullkomligt älskade stämningen och allt runtomkring igår, men när mobilen är ur funktion, gruvägarna slingrar sig som en osynlig minimal väg och närmsta granne finns först en kilometer bort, inser jag att jag hör hemma i stan och inte ute på landet.. Kalla mig bortskämd snorunge eller vad ni vill, men bekvämlighet är något jag gillar.
Mamy utlånad till Djurgården? Jag är skeptisk med tanke på hur förbannat svårt det var för mig att byta klubb mitt i säsongen. I Mamys fall handlar det om utlåning och det gjorde det för mig också i början men alla vet hur det blev med den utlåningen. Det blev givetvis en övergång då tränaren Lasse ville att jag skulle satsa helhjärtat på KDFF, allt för att spelaren ska komma i första hand sa han och det köper jag, det var nog det bästa för alla egentligen nu när man tänker efter.
Jag tror faktiskt inte att Mamy kommer röra på sig just nu men jag är oerhört glad för hennes skull att hon varit iväg och provtränat med Djurgården och det är nog inte bara jag som undrat varför det aldrig hänt tidigare med tanke på hennes enorma kunskaper som hon besitter. Mamy är en unik fotbollsspelare utan att överdriva och klubbarna som vill ha henne kommer få plocka fram den stora plånboken vilket gör att det kommer bli ännu svårare för henne att komma någonstans eftersom alla klubbar inte har den ekonomin som IFK tror att de har. En målskytt släpper man inte bara sådär, det är skillnad på mig som snittar ett mål om året.
Med tanke på Mamys ambitioner hoppas jag verkligen att jag kommer få möta henne i Allsvenskan!
En tung förlust mot Bajen.. Det är sådant som händer och förluster är alltid lika tråkiga. Men det är bara att ladda om för nu i helgen ska Hedvig Lindahl gifta sig och spelarna kommer givetvis vara där! Nästa match är hemma mot Umeå den 28:e.
På måndag ska jag tillbaka till läkaren och förhoppningsvis kommer jag äntligen få börja träna då. En hel jävla månad utan fotboll är en lång, mycket lång månad, trots att alla dygn i månaden består av 24 timmar så känns det ändå som att dygnen bestått av minst 50 timmar var och antalet dagar i månaden har varit minst det dubbla.
För någon dag sedan var jag ute och sprang några kilometer och för första gången på en månad klarade jag det utan att stupa och få andnöd. Givetvis rann svetten som aldrig förr men vad gjorde det när man var ute på Stensö och sprang och mötte inte en kotte, eller var det just kottar man mötte.. Direkt efter mitt lilla träningspass åkte jag till jobbet för att säga hej och de funderade seriöst på om jag tagit något med tanke på min något speedade tillvaro. - Jag har bara tränat, det borde ni kanske testa när ni har tid, sa jag då eftersom merparten av mina kollegor inte gör annat än jobbar.
Imorgon är det derby, då ska det återigen avgöras om vem som är bäst i Småland. Öster eller IFK? Jag både tror och hoppas på IFK, och kampen om vilket lag som är snyggast vet jag att IFK vinner med hästlängder. Snacket om vilket lag som är snyggast har nämligen varit mer poppis än vilket lag som är bäst. Upp till bevis imorgon!
IFK besegrade Lindsdal i semifinalen i Smålandscupen och Amanda gjorde äntligen ett typiskt Amanda-mål. Hon "gjorde sin gubbe" flera gånger om och la sedan in den bakom målvakten. Ibland kunde man tro att Amanda föddes till att göra mål och kanske är det så också. Jag skulle kollat matchen tills verkligheten tog ett stadigt grepp om en och släpade en till jobbet då en av kollegorna blivit sjuk. På jobbet satt jag och väntade på att gästerna skulle trilla in, samtidigt som sms-rapporterna var betydligt fler än gästerna för tillfället. Antalet gäster ökade sedan och sms:en blev få och allt slutar med "att det var en tråkig match men en skön seger".
Ikväll spelar KDFF borta mot Hammarby och om det spelas lika fin fotboll som i helgen kan Bajen börja försvara sig redan nu.
Mamy till Djurgården? I helgen satt jag på tåget tillsammans med Djurgårdens duktiga Irma, född 94, och de såg ut att behöva lite kraft framåt om man sett matchen mellan KDFF och Djurgården eftersom statistiken skott på mål var 17-1 till KDFF. Irma och jag har gjort lite landslagsuppdrag tillsammans och trots att det var ett bra tag sedan nu, så kändes det som igår när man började prata minnen.
Jag satte mig på tåget, tog med mig några böcker och så gick resan ner till Kristianstad väldigt snabbt. Onödigt dyr taxi och en kaffe från Pressbyrån och sedan stod man vid sidan av planen på Vilans IP där KDFF tog emot Djurgården. Matchen började med ett självmål eller snarare ett missförstånd som ledde till självmål. Men mitt nya lag repade sig och började rulla runt fint. Det lönade sig och ställningen var ett tag senare 1-1. En tjock grillad korv och ytterligare en kopp kaffe senare står det sedan 2-1 och till och med 3-1 och anfallsspelet var stundtals helt fantastisk. Det var roligt att stå vid sidan av och titta på, man såg att spelarna hade väldigt, väldigt roligt. Givetvis hade jag velat vara med men jag får allt vänta. Däremot blev jag insläpad i omklädningsrummet där jag skulle vara med på den berömda vinnardansen där kronan eller mössan, kalla det vad ni vill, bärs av den som är i mitten av ringen och dansar. De två nyförvärven fick på sig mössan och kände sig en aning obekväma, själv stod jag och gömde mig bakom en spelare för att slippa undan solodansen. Den sparar jag till när jag står där i ringen med en svettig matchtröja och känner glädjen av att vinna med mitt nya lag.
IFK tappade ledningen mot Tölö borta igår och matchen slutade 2-2. Jag vet inte varför Tölö borta alltid ska vara ett problem, när det har sett enkelt ut i hemmamötet.
Själv ska jag ner till Kristianstad idag och kolla när de möter Djurgården. Jag vet äntligen lite mer om boende och tanken är att jag flyttar ner vid månadsskiftet och kommer till en början att bo i hus tillsammans med en eller två av de nya spelarna. Intressant ska det bli och jag undrar hur lång tid det kommer ta innan de märker att jag är rätt sällskapssjuk..
Milan gästar Malmö idag och jag hade mer än gärna sett matchen. Igår började också den "riktiga" fotbollen som vissa kallar det. Allstå har Premier League börjat och snart också italienska ligan. En av mina bröder som äter, sover och andas fotboll och framförallt Tottenham, var en aning besviken igår eftersom Spurs match blev framskjuten. Han satt och tjurade som ett litet barn och jag förstår honom helt!
Jag trodde nästan förhållandet mellan mig och trevlige Herr Träningsvärk tagit slut, men idag gjorde han sig påmind. Vi har inte gjort slut, han är överallt och visst är det en härlig känsla. Jag har tidigare sagt att jag och Mr Bänkpress är sambos och att man har en typ av gruppförhållande med sitt lag och jag inser nu att jag kokar ihop en fin soppa på förhållande och samboliv och enligt mig är det bättre med fler kockar. Min soppa är början på min väg tillbaka till fotbollen och inom två veckor får jag äntligen börja sparka på den där bollen som jag håller så kärt.
Första dagen på gymmet, min tanke var att köra lite lugnt, känna på vikterna och köra igenom hela kroppen sådär lagom mycket som man vill göra efter att inte ha besökt den där svettiga och underbara källaren (gymmet) på över en månad. Jag och min träningskollega var helt själva på gymmet och jag tänkte börja med lite dips. Om jag tidigare klarat runt 13, hade jag som rimligt mål att klara i alla fall åtta för jag har ingen aning om hur mycket man tappar på en månad. Jag började med mina dips och när jag var på åtta kände jag att fan jag klarar någon till, så jag gör nio och kämpar mig till tio och då växer den där vinnarinstinkten och jag hör en röst säga "vafan är du klen eller, har du klarat 13 innan så gör du det nu med" och jag tar i med hela kroppen, till och med tårna, för att klara 13 dumma dips. Jag klarar 13 dips och då kommer jag på att läkaren sagt att jag måste träna lite lagom och absolut inte pressa mig till max men hur lätt är det?! Jag insåg väl också då att min puls var högre än väntat och att min bröstkorg hoppade lite som den ville så knäböjen och brutalbänken fick sig en mjukstart. Då blev doktorn och min kropp glad.
IFK tog sig vidare i Smålandscupen efter en vinst mot Emmaboda. Nästa möte är Lindsdal den 16e augusti
Kristianstad förlorade med 3-1 igår mot Linköping.. IFK ligger under med 1-0 i Smålandscupen borta mot Emmaboda som gjorde sitt mål på sin "välgörenhetsstraff". Just nu sitter jag och kollar på LdB FC Malmö mot Umeå IK som för övrigt bjuder på underhållande fotboll. Det är en hel del spelare med som jag spelat tillsammans med och visst gör det matchen lite mer intressant. 1-1 i halvtid.
Jag tror inte jag är ensam om att längta till all fotboll som kommer att visas på tv snart. Alla ligor drar igång och man kan sjunka ner i soffan med en kopp kaffe och låta fotbollen förgylla ens dag. Mitt hjärta kommer alltid att klappa för Milan och den italienska fotbollen, men hatten av för engelsk fotboll som är en klass för sig.
..och så kom äntligen det glädjande beskedet. Jag får äntligen börja träna, dock lite lätt. Alltså jogging, lätt styrketräning, passningsövningar, teknik, men absolut inte några närkamper och inte heller ta ut sig helt. Samtidigt säger läkarna att jag får träna så mycket som jag orkar och så mycket som kroppen pallar, men det är inte för mig lätt träning. Att träna så mycket jag orkar i det här läget är att träna tills man spyr, varje dag, allt för att komma tillbaka så snabbt som möjligt, men läkarna hade tydligen inte samma uppfattning. Hur eller hur så får jag börja träna, det är huvudsaken!
Tydligen ska det vara väldigt svårt att hitta en fin liten lägenhet i centrala Kristianstad med tillträde snarast möjligast.. Det är egentligen bara det jag väntar på för att sedan kunna flytta ner.
Pappa, jag och ena brorsan satt tillsammans i den klassiska tipslördag-soffan och kollade på Milan. Eller jag kollade på Milan, de andra kollade på matchen mer generellt. Med en taskig första halvlek lämnade jag soffan i hopp om att matchen skulle vända. Och mycket riktigt, när jag sedan befinner mig på Gröndal får jag ett sms om att mitt rödsvarta lag leder med 2-1 och att bland annat Zlatan, som äntligen förstått att det är snyggt med tofs, gjort mål. Gattuso blev varnad och Silva gjorde en grym match - allt är som vanigt.
IFK gjorde en bra andra halvlek mot Södra Sandby (det var bara den jag såg) och Cassa som varit skadad en tid spelade hela matchen. Även Amanda fick spela en halvtimme och satan va glad jag blev av att se henne spela igen. Men gladast av alla är nog Amanda själv. Linnéa gjorde mål, Cassa gjorde också mål och hela IFK var fyllt av energi, det syntes tydligt och ni kan tänka er hur jobbigt det är att sitta vid sidan av planen när de spelar så bra. Elin Olofsson spelade på en ovan ytterbacksposition men det gick fint tycker jag. 6-2 slutade matchen.
På Gröndal känner jag mig hemma, bland alla underbara människor som kommer fram och pratar, skrattar och uppriktigt visar sin genuina sida. Jag bpde tror och hoppas att det kommer bli likadant i Kristianstad.
Kristianstad möter på måndag Linköping borta.
Folk undrar, folk frågar, folk funderar och spekulerar, folk bryr sig, folk bryr sig inte alls, folk är avundsjuka, folk är lyriska och folk gläds. Allt prat om min övergång till Kristianstad har framkallat så många känslor att jag undrar hur mycket det är möjligt att känna på så här kort tid. Jag försöker hålla folk underrättade om vad som händer och sker och just nu går alla och väntar på att jag ska bli frisk så jag så småning om får börja träna igen. Först då får jag lite ordning på vardagen och kan flytta ner på riktigt.
Två veckor utan träning. Total vila och kroppen förslappas, försvagas, förfulas och listan av negativa ord kan göras lång. Det är först nu när jag är pigg om dagarna jag börjar få ångest över att inte få träna. Ångest över att inte får dra på sig sina obekväma och illaluktande ljumskbyxor, inte få känna lukten av benskydden som också skaver bort den fina solbränna man fixat, inte få sätta upp håret och sedan gå och svära på hårfan som alltid trillar ner i ögonen när man tränar. Innan när jag var inlagd på sjukhuset kunde jag inte ens tänka på träning, då hade jag brytit ihop och aldrig blivit frisk. Jag tillät inte mig själv att tänka på vardagen. Men det är nu, när jag faktiskt känner mig frisk som jag skulle kunna döda för att få kämpa med mina chins och dips inne i hettan på gymmet. Men min tid kommer. Snart får jag träna som aldrig förr! På tisdag ska jag ta nya prover och först då kanske, om alla håller tummarna, får jag börja träna lite lätt.
För ganska exakt fyra år sen trillade det ner ett vitt, stort kuvert i brevlådan och kuvertet liksom längtade efter att komma till mina händer så jag kunde öppna det. Jag minns det som om det vore igår, det var när vi fortfarande bodde i Lindsdal, jag låg ute och solade på trädgården och mamma var hemma för hon hade semester. När jag sedan då får se det fina kuvertet ser jag också ett märke därpå som gjorde så mitt hjärta stannade. "Svenska Fotbollsförbundet" var avsändaren och mitt namn och min adress var fint handskrivet med stora och tydliga bokstäver. Jag visste exakt vad det var för innehåll som väntade och som sagt, mitt hjärta stannade. Eftersom jag inte är någon rökare och kommer heller ALDRIG att bli det, hämtade jag mig istället en kopp med svart, nybryggt, underbart kaffe och satte mig i den knarriga kökssoffan för att stilla och lugnt öppna brevet som jag gjort mig förtjänt av. Och när jag väl öppnar och ser att det är en kallelse till mitt första landslagsläger ropar jag på mamma, och ringer också pappa och mina bröder för att berätta om den stora möjligheten som väntar på mig i Katrineholm. I kallelsen är det också mängder av papper där jag ska fylla i storlekar på miljontals olika kläder och allt vad det är. Det var papper om doping, vilka som också var kallade, adresser och helt enkelt en salig blanding av papper.
Hur mitt första landslagsläger var har jag inte direkt stenkoll på. Jag har som det så fint kallas minnesluckor och det beror nog på att jag var så inne i det jag gjorde, jag njöt av stunden att få vara där, och jag var så fokuserad på allt och alla, att det var som att leva i en dröm alla dagar man var iväg. Men jag kommer ihåg vissa spelsekvenser som innermittfältare, jag vet att jag bodde tillsammans med Julia Roddar från Dalarna och hon pratade roligt, jag lyssnade på låten Samson med Regina Spektor, förbundskaptenen Marie Bengtsson var som Gud, och maten var god. Vi sjöng Amy Winehouse låt Rehab på stationen sen åkte alla hem till sin del av Sverige och det var början på en magisk resa.
Man kan säga vad man vill om landslag och hur man blir behandlad när man är iväg för att representera sitt land, men känslan att gå in på planen med den blågula tröjan på, är på alla sätt obeskrivlig.
Precis som jag trodde så tog Moa och hennes lag hem guldmedaljen till Gröndal. Henne kan man lita på! Jag hoppas också hon var med på löptestet idag som IFK hade. Löptest för mig har alltid varit mer ansträngande psykiskt än fysiskt och jävlar va nöjd jag är att jag inte var med och sprang sju varv runt Fredriksskans idag.
Sladjan är inte längre kvar på Viasat och hans efterträdare blir ingen mindre än Lars Lagerbäck. Två helt olika människor byter plats och jag ser fram emot resultatet som kommer att bli mer än intressant.
Kristianstad har värvat ytterligare en spelare och det skulle inte förvåna mig om hon och jag blir sambos inom en snar framtid.
Birros böcker har aldrig tidigare varit så här uppskattade som nu när jag varken får jobba eller träna. Tristessen är enorm här hemma och hans unika verk går inte annat än älska. Grande Birro!
Hur bearbetar man en tung förlust där man släppt in fem mål? Och vad är det som gått snett när man släpper in så många mål. Svaret jag fick från spelarna igår när jag frågade vad som hände var att alla faktorer var fel och det var en dålig laginsats. Jag son satt hemma och hade koll på matchen mellan Linköping/Kenty och IFK blev knappast glad och man börjar som sagt fundera över vad som är fel. Senare på kvällen träffade jag Mamy utanför en mack och hennes kommentar om matchen var bara "fy fan".
Idag ska jag äntligen avnjuta lite fotboll och stötta bland annat min kära vän Moa som är med som överårig och spelar cup här i Kalmar.
Läget om Kristianstad är följande: vi har fullt upp med att hitta boende till mig så jag kan flytta och komma till rätta med allt. Gällande träning så vet jag inte än eftersom jag fortfarande är sjuk och hur länge jag kommer vara det är fortfarande oklart.
Sjukhusvistelsen är över för den här gången och sjukskrivningen och total vila kändes lika ej välkommet som den skyhöga räkningen som trillar ner på dörrmattan varje månad. Uttrycket "klättra på väggarna" kommer få en helt ny innebörd efter en veckas instängd och överaktiv Lisa. Jag vill även passa på att tacka alla som visat sitt stöd nu när jag varit inlagd på sjukhuset. Ni som kommit och hälsat på, skickat sms, hört av er på ett eller annat sätt och som skickat blommor - Tack.
När jag sitter hemma i min ensamhet och följer sporten, nyheterna, simning, dokumentärerna på kunskapskanalen, Jims värld och allt vad det är, ser man blöta och trötta fotbollsspelare som är ute på promenad och sökande efter lite godis. Det är cup i Kalmar och stan kryllar av fotbollslag och familjer som är med för att stötta. Det går inte annat än tänka tillbaka på hur det var när man var mindre och packade väskorna för att bo borta några nätter. Jag skulle kunna skriva en hel bok om mina och Amandas äventyr när vi var iväg och spelade i hela Sverige. Målet var alltid att vinna vilket vi också gjorde (förutom Gothia), för vi var riktigt duktiga som små. Flickor födda 91, plus jag, för jag var också 91:a, enligt mig själv och alla andra, men inte på papperet. Målet var även att ha kul och träffa nya människor vilket vi också var mästare på. Nu så här nåra år efter kan jag tänka tillbaka på hur det var i Danmark och på Dana Cup, när vi gick den traditionella grusvägen som var fylld med blommor, eller mördarbacken upp till skolan i Göteborg och Gothia, eller varför inte namndiskussionen efter Rödsle cup när vi träffade några killar från Gotland och de kallade sin kompis för "tåååbeee" och vi trodde faktiskt han hette det, tills vi fick reda på att han egentligen kallades Tobbe men att dialekten gjort det svårt för oss att förstå.
Fotbollen ger en minnen och vänner för livet och när man tänker tillbaka på allt, blir jag ännu mer sugen att börja träna igen. Det är perfekt väder för fotboll nu, blött, halt och bollen går snabbt, det triggar en precis lika mycket som min förebild gör och gjort sen jag var liten. Han är ingen mindre än - Gennaro Gattuso.
Jag har fått uppfattningen, om man lyssnat på Linnéa när hon berättat om sitt Vena, att det är en liten by med kanske 100 hus som ligger långt, långt, ifrån varandra. Alla är bönder och familjerna består av mamma pappa och många barn. Precis som Linnéa så har även andra familjer grisar som husdjur. Hemma i Vena känner alla varandra. Jag kan framför mig måna upp en liten mysig bild och verkligen se hur underbara Vena är en fristad för Linnéa. Men egentligen har jag inte den blekaste om hur stället ser ut eller hur många det bor där eller vad det finns för husdjur. Hur som helst blev hon hyllad av fansen när nu Vena bjudit in IFK Kalmar för en jubileumsmatch. Det går inte annat än älska bilden!
Läget är lugnt här på sjukhuset.. Igår fick jag åka in till akuten efter att mått dåligt hela helgen, nu är jag inlagd och kommer att få stanna i några dagar. Men läget är som sagt lugnt, jag har sköterskor som tar hand om mig, min mobil och min dator är med, jag får mat på bordet precis som hemma. Jag kunde ju haft det värre.
Sporten har rullat på tv:n ett antal gånger och hur glad blir man inte när man ser sin polare Joel Allassson jubla med sitt IFK Göteborg. För de som inte vet, är Joel från Nybro och har fortfarande sin härliga dialekt kvar, trots tre år i Göteborg.
Bara för att man fick chansen, ett erbjudande och en möjlighet att uppfylla sin dröm, mitt under sommaruppehållet, så ser en del mig som svikare. Spelarna i IFK ser mig inte som svikare, de gläds med mig och önskar mig all lycka till, Lasse, Hasse, Johan och Freddan önskar mig också all lycka till och ser inte heller mig som svikare. Men det finns vissa som gjort livet en aning surt för mig ett tag och fått mig att missa det roliga för en stund. Nu kommer allt förhoppningsvis lösa sig och ingen är gladare än jag själv som kan pusta ut och börja fokusera på riktigt.
IFK spelade igåt mot Linköping och förlorade tyvärr med 11-3. Men matchen var jämn fram till det återstod 40 minuter av matchen då siffrorna började rinna iväg. Kristianstad mötte idag Djurgården på bortaplan och även där blev det dessvärre förlust. 2-0 slutade matchen efter att KDFF spelat med en spelare mindre på plan.
Jag antar att kroppen sagt ifrån och det är nog därför jag blivit sängliggande hela helgen utan varken kraft eller ork till någonting.
Fotbollsvärlden är en djup jävla djungel om man går utanför planens linjer och man slutar aldrig förvånas. Det är pengar, utbildningsbidrag, avtal, kontrakt, och andra papper som ska fixas och om någon spelare får för sig att röra på sig som leder till att två klubbar ska komma överens, kan det ta tid.
Jag hade idag packat väskorna för att följa med IFK på träningsläger. En halvtimme innan samlingen får jag ett samtal som säger att jag inte längre är välkommen i IFK.. Klubbarna är tydlligen överens nu och därför ska papper skickas in till förbundet sedan tillhör jag Kristianstad helt och hållet.
Jag hoppas IFK får ett underbart träningsläger nere i Sölvesborg och att matchen mot Linköping bjuder på mer än underhållning och fin fotboll. Jag hade mer än gärna dragit på mig IFK-tröjan en sista gång.
Min utlåning till Kristianstad verkar ta längre tid än vad man trott och förmodligen rör det sig heller inte om någon utlåning utan istället en övergång. Allt är för tillfället väldigt oklart och i mitten av två klubbar står jag, helt hjälplös och väntar på att de båda ska komma överens.
På fredag åker vi på träningeläger med IFK. Även den här gången blir det ner till härliga skåne som alltid överraskar oss. Lägret är mellan fredag och söndag och givetvis ska det spelas matcher och inte bara tränas. Linköping blir motståndet på söndagen, en match som vi ska ta revansch i.
Jag har tidigare beskrivit min ledvärk som mer liknar en gammal tants värk. Nu efter några veckor gick jag ytterligare till en sjukgymnast för att verkligen få bukt på det här och han skickade mig vidare till läkare direkt. Blodprover togs och nu inväntar jag svar. Det de båda befarar är borrelia...
Träningen med IFK igår var i Saxnäs, något som jag missat helt och någon träning för mig blev det alltså inte. Lite avis är man på alla som åkte dit för att träna, grilla, bada och mysa. Jag hade mer än gärna varit med!
Igår på dagen hade massa unga fotbollstalanger samlats på Gröndal och jag tillsammans med Stoffe och Lennart iaktog deras träning med nöje. De var duktiga och deras lilla miniläger håller på fram till torsdag. Tanken är att några av dem ska gå på fotbollsakademin och även ansluta till IFK, några av de som var med igår spelar redan i IFK också. Åldrarna varierade mellan 95 och 93.
Sverige tog en imponerade bronsmedalj, USA vann tyvärr inte finalen, alla i Japan ser likadana ut, jag är inte lik Lotta Schelin och Hope Solo är den mest omtalade spelaren i VM och det har kanske mest att göra med hennes utseende men också skulle jag vilja utnämna henne till bästa målvakten i VM. Tre veckors underhållande och inspirerande fotboll är nu över och jag är övertygad om att damfotbollen kommer växa efter det här. EM i Sverige om två år kommer bli något fantastiskt!
IFK gör idag första träningen efter sommaruppehållet och enligt mig har det varit det längsta uppehållet någonsin. Det känns som man varit ifrån varandra i flera veckor och nu när man kommer tillbaka blir man som en liten skolflicka som ska berätta allt man gjort på sommarlovet för sina vänner. Nu kommer inte jag få vara med på "första dagen i skolan" utan jag får tissla och tassla imorgon istället. Amanda Fredriksson kommer förmodligen träna ordentligt ikväll och efter att hon käkat kladdkaka och tacos hemma hos mig i helgen är jag övertygad om att hon kommer orka träningen galant. Elin Olofsson tog en runda förbi underbara Göteborg och fick sig lite behandling så nu kommer hon också in i träningen snart igen.
Utan att nämna några namn så verkar det som att kärleken flödar i IFK...
Idag blev det klart, jag stod utanför Telia och småfrös och var på väg till Zorbas för lite lunch när det ringde. Pierre Persson från Kristianstad ringde och den där lunchen blev en aning framflyttad eftersom samtalet tog sin lilla tid. Men nu har jag tagit ett beslut som tidigare gett mig huvudbry och fått mig att se erhört labil ut, i alla fall om man ska lyssna på vad mina arbetskollegor sa igårkväll när jag flydde till jobbet som är min fristad och för att få lite lugn och ro för att tänka och bara vara. Och idag är som sagt beslutet taget - jag ska bli utlånad till Kristianstad den här hösten. Samtidigt ska jag ha möjlighet att spela med IFK och tanken är att jag ska träna med båda klubbarna. Huvudsyftet är dock att spela allsvensk fotboll.
Givetvis är man lite kluven för jag ska ju faktiskt delvis lämna mitt gamla lag och börja om från noll igen, fast ändå har jag mitt trygga IFK kvar. Nu förstår jag de män som har flera fruar som de ska ge lika mycket kärlek och tid till.. Jag kommer alltså ha två hem, två klubbar, två underbara lag, två mål att sträva mot, två tränare att lyssna på och två spelidéer att följa. På måndag är det tanken att jag ska ner till Kristianstad igen för att skriva på lite papper och lösa mer praktiska saker.
I IFK har det hänt saker nu under uppehållet. En amerikanska är på väg hit för att provträna och massa unga talanger är inbjudna på måndag för att få visa upp sig.
Jag själv kan tycka att andras inlägg är en aning för långa ibland och igår klagade min kompis på mina inlägg som också var för långa. Därför får det här inlägget bli till alla som inte tycker om långa inlägg:
Tack till DW som valt världshistoriens fulaste bild som någonsin skådats - känner mig oerhört smickrad.
Timbuktu, Veronica Maggio, Regina Spektor samt Adele förföljer mig vart jag än är.
Tack för kaffet.
Säsongen 2012 tar den här spelartrion dig med bakom kulisserna i Oskarshamns AIK:
Johan Törnström: 23-årig back från Oskarshamn där jag bor med min flickvän. Har OAIK som moderklubb och varit klubben trogen sedan barnsben. Studerar just nu till idrottslärare i Kalmar.
Johannes Lagesson: 21-årig back som har lirat i Kalmar Södra IF och Kalmar FF innan det blev OAIK där jag är inne på min andra säsong. Bor tillsammans med min flickvän och jobbar i Kalmar.
Carl Aldebert: 23-årig central mittfältsdynamo och lagkapten i OAIK. Oskarshamnare som för närvarande är bosatt i Kalmar där jag är inne på mitt sista år som socionomstuderande. Utöver OAIK finns mina sympatier hos Änglarna.
Vi lever alla tre efter mottot "You´ll never walk alone" och har Anfield som favoritresmål. Kort och gott så älskar vi Liverpool FC.
It, sociala medier, prylar och teknik. När den Lindsdalsbon Fredrik Nygren börjar blogga på Barometern och OT gör han det som en förlängning av rollen som panelmedlem i Bonus Weekends teknik- och motorpanel. Själv följer 38-åringen dagligen 300 bloggar. Han är tvåbarnspappa, tjänstledig från jobbet som webbutvecklare på Gota Media AB och brinner även för motorcyklar och löpning.
Johan Israelsson
25-årig mittfältare i Lindsdals IF. Har varit klubben trogen sedan barnsben med undantag för två säsonger då jag spelade division 1-fotboll i Malmöklubben Limhamn/Bunkeflo. Har koll på det mesta som händer i och runt Lindsdals IF. Är bror till Kalmar FF-mittfältaren Erik Israelsson.
Sofie Waller
23 år gammal lagkapten och innermittfältare i Lindsdals IF.
Jag började min fotbollskarriär i Mörbylånga GOIF, vidare genom olika lag i öländska byar för att slutligen hamna där jag är idag; på startlinjen för division 1-spel med Lindsdal. En positiv och målinriktad tjej som genom Lindsdalsbloggen tänkte dela med sig av sin vardag, lite synpunkter men framförallt; sitt lag.
David Winberg, 36 år, har jobbat som sportreporter/redigerare på Barometern sedan december 2007.
Född och uppvuxen i Ljungarum i Jönköping. Hamnade i Kalmar 2002 via stoppen Växjö, samt amerikanska Little Rock, Orlando och Winston-Salem.
Den här bloggen kommer att handla om fotboll i allmänhet och lokalboll från division 2 till sexan i synnerhet. Tips? Nyheter?
Mejla mig!
35-årig sportreporter på Oskarshamns-Tidningen. Bor i radhus i Kristineberg i Oskarshamn. Pappa till Tilde, 8, och Idde, 5. Gift med Anna. Född och uppvuxen i Oskarshamn. Flyttade till Stockholm 1998 och hamnade så småningom på Aftonbladet. Flyttade hem igen 2001 och har sedan dess arbetat på OT. Idrottsmeriter? Spelat division 1-innebandy med Oskarshamns IK (tvåa i poängligan 97/98!) och Farsta Sharks samt division 5-fotboll med Bråbo. Gillar: Steven Gerrard, familjen och Liverpool. Ogillar: Ärtor och Manchester United. Starkaste idrottsminne: När OT-fotografen Hasse Broms tvingade ner mig i en låda för att plåta mig som ”gubben i lådan” inför seriefinalen mot Södra Kärr i innebandyettan.
Julia Ekstam är en ambitiös 22 åring, född i Kalmar men bosatt i Stockholm. Följ henne genom livet i media & event branschen och läs om hennes hejdlösa skildringar om människorna, mötena och upplevelserna därtill.
21-åriga IFK Kalmarspelaren Cassandra Olofsson gör sin 6:e säsong i den blåvita tröjan. En energisk tjej med glimten i ögat som alltid har ett skratt nära till hands.
Här får vi följa med henne bakom kulisserna på Gröndal och läsa om hur det är att vara en damfotbollsspelare i en elitsatsande förening
På Redaktionsbloggen berättar Barometern-OT:s redaktionsledning om tidningens utvecklingsarbete, och om hur vi resonerar i olika publiceringsfrågor. Vi hoppas också att den ska leda till en utökad dialog med er läsare.
Viktor Gibbs Sjödin, en profil både på och utanför isen. Känd i hockey-Sverige för sin vassa penna och hårda tacklingar. Tidigare spelade han i Bofors, nu är det IK Oskarshamn som gäller. Viktor bloggar om det senaste i laget.
Lisa Petersson är fotbollsspelare i IFK Kalmar. Uppvuxen i Lindsdal med KFF-spelaren Erik Israelsson som granne. Målmedveten, utåtriktad, många bollar i luften, strukturerad, positiv och önskar att dygnet hade fler timmar.
Här får du läsa allt om damfotboll och IFK Kalmar i synnerhet.
"Mycket konstigt att han väljer att byta spelare i backlinjen efter den stabila insatsen senast. Backlinjen idag höll ingen hög klass. Nenad såg mest ut att vilja vara någon annanstans."
I Fastighetssök kan man söka efter gjorda fastighetsaffärer i Kalmar och Blekinge län. Det går att filtrera sin sökning efter vad det är för slags fastighet, när köpet är gjort, pris och taxeringsvärde.
Läs mer
LÄS MER
