Om benämningen älska varit ett namn hade det varit Nina Hobert. Hon är min mamma och pappa, bästa vän, själsfrände och idol. Hon vet allt utan att jag behöver säga något.
Pappret är påskrivet så nästa vecka börjar jag på Michel Bindefeld AB. Den var vad jag gått och tryckt på den senaste veckan.
Min genomskinliga hud behöver lite sol, jag har hört att vårsolen inte är bra men jag behöver få färg. Så vi tog med med oss en filt och en påse chips (hört att chips inte heller är bra) och la oss i en solig park söder om söder. Vi har en heldag idag, jag och Martina, hon åker iväg på jobbresa i NYC imorgon, en helt vanlig arbetsvecka för dem som jobbar med det störta plåtningarna och det fetaste stylisterna.
Passade på att fråga efter det senaste trenderna och Martina började pratar om hösten, om raka linjer och mörka färger. Jag har inte ens hunnit snappa upp vad man ska ha på sig i sommar. Eller vad man skulle ha på sig i vår. Men jag måste ha en bra kavaj, vida byxor, lite mer raka byxor, dyr kvalitet, låg midja och ett ebay konto - det sa hon. Så nu ska jag köpa mig en stil.
Nå väl, nu ligger jag röd och lätt genomskinlig i Martinas soffa och fyndar på ebay. Dagens tips är solkräm. Gärna Skin Plans med solsensor på flaskan så man vet hur länge man kan vara i solen utan att bränna sig. För det har jag gjort idag. Inte bra.
Jag sitter på flyget tillbaka till Stockholm, tätt intill mig hamnar ett till synes glatt par med en stor glad godispåse. Kvinnan räcker över påsen och frågar om jag vill ha lite färdgodis. Jag tackar nej och håller ett försvarstal om mina lårs markanta tillväxt men passar på att hylla hennes vänlighet att bjuda en främling på godis. Jag menar, hur ofta händer det i Sverige? Ungefär lika ofta som Kalmar FF vinner allsvenskan – för sällan.
Vi övergår från lår till jobb och jag frågar intresserat om deras – Jag är pastor i en församling i Umeå, svara han… och för mig känns hela guds- svärmeriet så otroligt paradoxalt vilket jag givetvis talar om, men jag är kåt på lärdom och passar på att fråga allt jag kommer mig för – varför får man inte göka innan giftermål, måste jag be för att gud ska hjälpa mig, varför hjälper bara gud vissa, varför dog min pappa och varför är min kompis mamma fortfarande sjuk?
Frågestunden pågick från det att kaffet serverades till att bordet skulle fällas upp för landning. För att tron ska bli så reell som möjligt bör man hålla sig till en religion och undvika att plocka lite från varje, berättar de. Och där sket sig mig teori att man får karma av att vara snäll och att be till pappa istället för gud. Jag kan alltså inte vara troende light, jag måste ge mig hän fullt ut. Det vore så mycket lättare om gud vore ett fotbollslag som man kunde heja på. Typ Kristus KFF? Hej och hå kämpa på, och så kan man byta lag när man vill, lite omväxling förnöjer, som min mamma brukar säga. Men det funkar ju tyvärr inte så.
Det är intressant där här med Gud ändå. Jag ska helt klart ta mig en funderare.
Sedan en tid tillbaka har jag väntat in värdigt väder för att promenera till jobbet. Jag är så less på trånga tunnelbanevagnar och trötta morgonandedräkter.
Men idag skiner solen ta mig fan. Slussen står som vanligt stilla strax före åtta och stressade billister tutar när taxibilar drar om i bussfilen. En helt vanligt morgon i Stockholm helt enkelt. Men idag luktar alla Pepsodent, solen skiner och alla är glada.
Jag tar av mig skinnjacka och promenerar raskt längst vattnet. Måsarna skriker och det doftar hav. Bakom killen i shorts skymtas de blommande körsbärsträden i Kungsträdgården. Okej, han är lite tidig med brallorna, men fattar ni vad som händer? - Det börjar bli sommar nu. Tänk att det skulle bli en sådan i år också.
För några år sedan var jag fanatiskt besatt av The Sims. För er som inte vet vad det är, så är det ett dataspel där man skapar olika karaktärer, bygger deras hem, skaffar passande jobb och nätverkar med andra simmar i bygden. En kub över karaktärens huvud indikerar på hur simmen mår. Om den behöver träna, äta eller umgås och så vidare.
Jag minns att jag beställde en svindyr, specialanpassad laptop som kunde lagra hur mycket The Sims som helst, färgerna och pixlarna skulle få mig att känna mig som ett med spelet. Jag köpte även en knall rosa The Sims- dress som jag hade ibland när jag spelade.
Nu under påskhelgen fick jag låna min pojkväns, systers The Sims 3. Lite bättre, lite nyare - jag var helt i extas… men jäklar vilken besviken – jag har helt enkelt tröttnat, i en ringa ålder på 22.
Jag tänker att det kan ha varit så att Facebook blev mitt nya The Sims. Att jag utan både dress och superdator kunde se vad människor gjorde, när de ville äta, vad det jobbade med och hur deras nyrenoverade boningar och nyfödda barn såg ut. Jag vet inte vad som är mest tragiskt, att våra cyber- liv börjar likna The Sims eller att min dress var rosa. Själv känner jag mig så cyber att självaste internet framstår som omodernt.
Kålsoppan jag nyss åt kändes lika livlös som min lägenhetskompis praktikplats. Hon läser till obduktionstekniker och lika ofta som jag etiketterar inbjudningar sätter hon skalpellen i lik. Intressant med livsöden. Men snacka om dötrist jobb – i dubbel bemärkelse.
Vi stiger in i salen och emma är exalterad. Jag är apatisk. Jag vet att inställningen inte kommer underlätta mina chanser att hänga med så jag bestämmer mig för att ge allt.
I danssalen blåser ventilationen kallt och instruktören ser ut att vara förlöst i en enkel 1 å 2, 3 ,4…
Jag hänger inte ens med i uppvärmningen. Jag snubblar i piruetten och svär över sliriga skor. Instruktören fortsätter… 5 å 6, 7, 8. Det är 45 minuter kvar, och jag ger inte allt. Jag lutar mig istället mot ventilationen och ser hur mina chanser dansa iväg. Pang!
Snacka om att bli inslungad i centrifugen direkt. Samtidigt som jag skulle vilja testa alla jobb som finns, känner jag mig väldigt nöjd med att stanna där jag är nu. Jag trivs. Japp, där har vi veckans jobbstatus.
Okej hörni... jag har tappat det här med att blogga. Jag vet helt enkelt inte vad jag skriva. Jag har inga dagens- outfit och min klädstil är ganska dov. Jag sminkar mig mycket och har nyligen börjat älska nagellack. Fashion bor inte här, så att säga.
Ska vi göra en klassisk bloggstund när man får skicka frågor? Ni kan ju maila.
Fan så nice det är att vara produktiv. Jag är inte etta- väljare när det kommer till att göra saker efter jobbet, men denna vecka har jag lyckats.
I måndags var det premiären och även kallat studiebesök, intressant och se hur andra företag jobbar, än så länge inte jätteimponerad. I tisdags var det slutfest med Lyxfällan, jag var sämst på lasergame men åt mest. I onsdags var jag på after work, likaså torsdagen. I fredags färgade jag håret, var på after work igen och sedan en öppning av en överklassklubb, som nämnvärt var under all kritik. Trots hemskickad inbjudan plus OSA datum lyckades arrangören bjuda in dubbelt så många som klubben kunde ta, man hänvisades att komma tillbaka om 1-2 timmar då ställer var fullt. Champagnehinkarna ersatte bubbel mot billig öl och tilltugget var slut. Men ingen större sorg, jag satt där på min vita, höga häst och kände hur glad jag var att jag jobbar med det bästa. Vinkade ner till ponnyn och ba ”heeeej!!!”.
Ja… idag är det lördag och jag har köpt en röd linnekavaj och en par braller. Sen svirade jag om, städade mitt rum och monterade min nyinköpta hylla jag köpt under dagen. Sen blev jag upphämtad för att kolla på ”The magic of Julien”, väldigt bra även om jag mest förbannade mig över att inte kunde lista ut trollkarlenens knep – ett bord flyger ju inte och man kan faktiskt inte trolla fram 6 vita duvor. Fan.
Nu har jag tänt ljus, jag är naken och jag ska sova. Känns ändå som ett värdigt slut på en produktiv vecka.
Klockan visar sent och jag är salongsberusad. Som sig bör efter en galapremiär. Första akten av En fiende att dö för av Peter Dalle, satt jag och tänkte på hur glad jag är att jag inte är känd, att jag exempelvis kan ramla framför fotografer utan att någon bryr sig.
Lyxfällan- Patrick smilar upp framför fotoväggen som om han vore född där. Själv står jag i en pose jag aldrig tidigare bekantats med - forcerad och tafatt… Gud, jag är så glad att jag inte är känd.
Nä ni, nu visar klockan sent och det är dags att sova. Imorgon är de slutfest för Lyxfällan, bara det är värt 8 timmars sömn.
När jag gick i mellanstadiet trodde mina lärare att jag hade ADHD. Så jag fick en plats längst ner i hörnet, en egen skärm och en egen skrivbordslampa. Jag fick till och med ett par mindre fashionabla hörselkåpor (tänk byggarbetare) för att ge fan i att prata med klasskompisarna. SOM jag älskade min plats där bakom skärmen, mitt egna lilla klassrum där jag kunde göra precis vad jag ville. När jag ville koncentrera mig ”lite extra” stängde jag till skärmen och där bakom höll jag på med allt annat än kunskapsrelaterade saker - jag skrev lappar till kompisarna, klistrade in klistermärken i filofaxen, skrev kärlekslistor och lyssnade på freestyle fast att man inte fick. Jag förstod helt enkelt inte varför kunskapen var viktigare än att hångla och lyssna på Absolut Hits 2.
Jag minns att jag började plugga matte A i 9an. Det var bara jag och mattesnillena som gjorde det, även om jag, bortsett från dem bara bläddrade i boken. Som tur var räddades Matteproven med hjälp av kodord på suddet och lappar i den vrålvaderade bh:n.
ÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHH, jag är så jävla besviken över den där tiden! Att jag liksom inte snappade upp vart malaga låg i förhållande till Sverige, att jag inte lärde mig hur man räknar ut ett bråk med hjälp av penna och papper så att jag idag slipper känna mig som ett pucko.
Jag tror inte om min lärare kunde gjort en mer imponerande insats och haft koll på mig - för att bli tvungen att göra en sak bara för sakens skull har aldrig riktigt fallet mig i smaken. Jag tänker att någon kanske skulle berättat för mig att kunskap är viktigt, att jag skulle stor nytta av den framöver. Lätt att säga med facit i hand, men jag tror att jag skulle intresserat mig mer av kunskapen då än att hångla. Eller har jag fel? Man kanske inte är mottaglig för det i den åldern? Kan man inte få in i en 14årings hjärna att det är svinviktigt med kunskap? Om ja, varför gjorde ingen det, eller missade ni bara mig där bakom skärmen?
Två stora saker har hänt sedan sist: Jag har svårt att såra människor och jag har världens snällaste programledare.
Bromma Airport har inte det största utbudet på mat, men de har en flottig glasdisk med några mindre pigga toasts. Jag beställer en sådan. Jag väntar in toasten och vilar ögonen på tjejen jag nyss beställt av. I periferin ser jag hur det ryker lite om toastmaskinen. Åh gud vad genant för henne om jag ba - ”du, det brinner nog lite i toastmaskinen där”… så jag säger inget, för att bespara henne den eventuella genansen. Hennes chef blir lätt uppjagad över det rykande järnet och när hon söker sig till mig blick kollar jag upp i taket(!) för att det inte ska bli pinsamt för henne om hon SER att JAG VET att toasten brann upp. Att det var hennes fel. Hon skulle kanske tycka det var fruktansvärt jobbigt. Senare kommer min toast in, blek och slapp. Den är iskall i mitten – frusen, MEN JAG FÖRMÅR MIG INTE ATT SÄGA NÅGOT. Jag vill ju inte att hon ska bli sårad. Hon kanske inte blir det men OM. Då är en kall macka värd risken.
Lyx- Patrick har flera gånger sagt till mig att det kommer bli mitt fall, att jag är för snäll. Jag måste ju ha lite krav och förstår vad jag är värd. Förstå vad jag betalar för, som i fallet med toasten. En varm toast…
Efter ett glas för kallt rödvin (som jag kunde sagt när jag fick provsmaka vinet) kommer vi in på den där förbannade fortkörningsboten igen. Lyx-Patrick frågar om jag fått den betald, jag kupar mig som kurvan på ett frågetecken och munnen flyger ner och blir en naturlig symbol för pricken under tecknet - ”VARFÖR skulle någon betala min bot, Patrick? Jag körde för fort och visst, de bad mig skynda mig men hade jag varit 33år istället för 22 hade jag vetat om att man inte kör så fort” . Det är sällan han inte säger något klokt till svars... - "Hade du varit 33år, Julia, då hade du aldrig varit assistent” och så räcker han fram handen som vid ett avtalshandslag - "Jag tar den boten på 2800kr, du gör ett fantastiskt bra jobb och det blöder inte lika mycket för mig som det gör för dig. Okej?! Jag säger så klart - "Absolut inte, varför ska du ta den, nej nej, det ska du inte…" Han spänner ögonen i mig för att indikera att det är nu jag tappar det, nu jag måste stå på mig. Jag kisar med ögonen och möter hans hand och han kramar åt den, ”nu betalar jag den, ge mig boten”. Och så har vi en deal, jag och världens snällaste programledare.
Om benämningen älska varit ett namn hade det varit Nina Hobert. Hon är min mamma och pappa, bästa vän, själsfrände och idol. Hon vet allt utan att jag behöver säga något.
Pappret är påskrivet så nästa vecka börjar jag på Michel Bindefeld AB. Den var vad jag gått och tryckt på den senaste veckan.
Idag är en bra dag. Helgen var också bra. Hela livet är bra nu. Fick precis en lektion i hur man får saker och ting gjort. Eller rättare sagt hur man inte glömmer saker. Det är ju lätt hänt. Jag tänker nämligen bemästra konsten, bli ett jävla uppslagsverk. Kunna allt, ha koll på allt, KOMMA IHÅG ALLT.
Jag ska börja imorgon. Känns ändå rättvis start med tanke på att håll-koll-på-detta-och-gör-det-gärna-också- jobbet (Lyxfällan), slutar om en vecka.
Var på möte hosX i måndags, gick bra. Fick feedback på fredagen och kändes bättre. Får definitivt svar i veckan och då kan ni glädjas med mig, tänkte att ni skulle få smaka lite på visionen jag hade här om inlägget.
Imorgon ska jag på lägenhetsvisning över lunchen sen bär det av till Blekinge för säsongens sista inspelning av Lyxfällan. Sen ska jag till Göteborg. På måndagen därpå börjar jag på något av mina eventuella jobB. Jag är glad idag, livet är bra nu. Tja.
Förresten, här är en bra början om man vill minnas allt.
Solsken och stjärnsnö, bra väderlek för snabb bilfärd till Katrineholm. Kör för fort men är framme i lagom tid.
Framåt eftermiddagen måste jag hämta en inspelningsdisk på herrgården där vi bor, gärna snabbt också. TUNG låt på radion, maxar volymen och bootsen bli som bly över pedalen. Jag får syn på hastighetsmätaren – 110km/h på en 70 väg! Jag bromsar in i samma ögonblick som jag undrar vad det är för svartklädd idiot som står längre fram vid vägkanten mitt ute i den sörmländska skogen. Den svartklädda idiotens kompis i gul fucking polisväst springer ut till vägkanten och vinkar in mig. Hej hej, gick lite fort där du, du var uppe i 92. Här får du en bot på 2800 spänn.
Jag ber för kung och fosterland att han kanske kan bortse från den där, det är ju trots allt alla hjärtans dag… tyvärr sa den svartklädda killens idiotiska kompis och räcker över boten.
Med allt ont kommer något gott, sade varenda en. Jag skulle precis fylla sexton år och hade förlorat min bästa vän och förebild. Jag sökte med ljus och lykta för att hitta det goda som alla pratade om, men utan resultat.
Men ibland blottar det sig, det där goda som pappas bortgång skulle bära med sig. Det kanske låter konstigt - men han är med mig, och bara tanken får mig att känna mig oumbärlig och gudalik. Det är som att pappa är gud och jag är Jesus. Lille sonen med pattar som får uppenbarelser när fasan står i farstun. Ni vet, när det känns som att man har gjort allt men inget går vägen, då löser det sig ALLTID på BÄSTA tänkbara sätt.
Man ska inte ropa hej om man inte har någon att hälsa på, så jag tänker inte dela med mig av min goda drömvision förrän det är spikat. Förrän jag är spikad.
Jag ligger runt en del, från den ena till den andra, säng till säng. Jag bara kör! Jag har dock blivit kräsen på senaste tiden då upplevelserna bara blir skönare. Mycket vill ha mer.
Jag gillar inte när det är för hårt men vet att mina ord inte spelar någon roll, så jag biter ihop och vaknar med ömmande kropp. Det är baksidan med att sova på hotell - att sängstandarden inte är densamma. Men det blir så när man ligger runt en del.
Nu ska jag lägga mig igen, denna vecka i Örebro. Sov gott.
Krakow är som ett litet paket - fullt av orgasmerande arkitektur med renässanshus och praktfulla kyrkor.
Krakow- City, även kallat Old City, frestar med smycken för småmynt och pälsar för hundralappar. Tar man spårvagnen ner mot floden hamnar man vid de gamla judekvarteren, jag hade hoppats på mer än en betongplätt med duvor, även om fiken omkring var varma och inbjudande.
Maten är egentligen inte så nämnvärt, mycket soppa och piroger i Polen, lite är gott men smakar därefter. En tre- rätters middag för 2 hamnar mellan 200- 400 kronor. Massage 200kr. Nagellack 10kr. Sprit 50kr. Spårvagn 6kr.
För mig var Polen inte mer är svinkallt och vackert. Tyvärr. Jag är förbannat dålig på att måla upp en stad i skrift, så här får ni lite bilder istället.
Min mammas stenåldersdator tillåter inga spontana blogginlägg även om detta må räknas som ett. DET...TAR...LÅÅÅÅNG...TID... innan tangenterna hostar fram en versal. Tröttsamt.
Har kölskador* från Krakow. Mer om det på söndag, för då ska jag och min dator har bloggfest.
Hej så länge. /Julia i Kalmar
Källa: Köldskador innebär oftast att du förfryser händer, fötter, näsa och öron. Huden blir vit och man tappar känseln i den köldskadade kroppsdelen. www.vardguiden.se
Jag vet inte riktigt vad jag skriva nu. Jag jobbar mest och det gör säkerligen du också. Jag hade nog inte läst din blogg om du skrev om ditt arbete, då hade jag förmodligen redan arbetat med det, om det nu intresserade mig. Jag har personligen väldigt svårt för bloggar, det är nästan så att jag ogillar min egen.
Jaha, då ska vi se… i morgon ska jag åka nattåg till Nina i Malmö, hon flyttar tillbaka till LA nästa vecka och jag måste bara hålla om henne lite innan dess. Gud, henne skulle jag kunna älska till döds och ändå dö lycklig. Nå väl, när jag kommit hem från Malmö ska jag byta väska och hämta pojkvän för att åka på spa- och sex weekend i Krakow, sen funderar jag och Ida på att avsluta ledigheten med en tur till vår närmaste huvudstad i öst – Tallinn.
Det är väl det. Just nu. Hej så länge
Mina genetiska drag är fantastiskt bra, jag är nöjd med dem. Den dagen det börjar hänga i facet skulle jag säkert överväga att injektera en dos upplyftande OM det inte vore så att jag nyss kollade på Kalla Faktas dokumentär om Botox.
Att Botiulinumtoxid som finns i Botox är ett nervgift som förlamar muskeln kunde jag lista ut med mitt rynkfria arsle, men att 40-45 möss, ibland grisar och apor, ligger och lider några timmar(!) för att läppen ska bli frodig, det visste jag faktiskt inte.
Om jag ska vara lite rationell kan jag tycka att djurförsök är okej om vi dealer med livet. Du har cancer men kan överleva av medicinen som är testad på djur gör att du kan fortsätta leva. Mössen miste livet snabbt och smärtfritt, visst, men du kan hålla om dina barn igen. Men när vi tänjer på gränsen, så till den grad att mänskliga ting med vetenskapligt bevisad smärtgräns, utsätts för plågsamma spasmer för att din läpp råkar vara mindre än min, då har vi gått lite för långt. Tycker inte du det, tycker jag heller inte att du ska fortsätta läsa min blogg.
Jag vaknade i morse och kände mig så jävla sugen på livet. Vädret var värdelös och min nyutvecklade bältros bultade tyngre än svartklubbarna i LA, men något var det, något som kändes så förbannat bra.
Kvällen innan hade jag ägnat åt fotvård, kroppsdelen gud glömde att ge bältros. Min sprudlande själ sinades ut med badbomben, ut i fotbadet, färglös med en doft av rosor. Där satt jag, blekfet och knottrig i ett fotbad och funderade återigen på vad jag ska göra när jag blir stor. Vevade runt med foten i hopp om något jävla tecken men inte ett smack kunde sias i fotbadet. Torkade fötterna och kände hur lite kung jag var över mitt egna liv. Jävla bitterfitta, tänkte jag och gick och la mig.
Sen kom idag, som första supen av år i nykterhet, kicken, adrenalinet, ruset. Nu är det 2012, och jag ska inte skylla något på att det inte går, att jag inte orkar eller kan. Jag kan allt, jag blir vad jag vill bli och jag tycker att Du ska känna samma sak. Gör du inte det, tycker jag att du ska överväg att tänka så.
Fick feber igår på årets sista dag men tänkte att lite alkohol tar död på det mesta. Blev ordentligt i gasen och vaknade upp med rödprickig hud vilket mamma anar vara mässling alternativt en skön röda hund, har tydligen missat bägge som barn.
Efter lite sjukvårdsrådgivning kan det också vara; Svinkoppor, bältros, denguefeber, skabb eller atopiskt eksem.
Ligger nu med feber och vill kräkas. Hoppas ert årsskifte var lite bättre. Happy ending, 2011.
Likt din adventsljusstake lyser jag med min frånvaro. Gott folk, jag jobbar ihjäl mig. Jag överdriver aningens men inte mer än sedvanligt folk.Det bor ju inte bara människor med taskig ekonomi i Stockholm, vilket gör att man får bila en hel del, men det med glädje. När man då inte bilar sover man. Därav min frånvaro.
Jaha, nämnvärt i sammanhanget.. Var på julbord med Metronome Film & Television här om kvällen. Svalde ostron med starksprit och slog klackarna i taket, detta enda in till timmarna då Moderna museet ekade tomt och kvällens dj, Peter Siepen slängde av sig tischan och gnuggade skivor för allt var han var värd (är fortfarande överväldigade över den snart 50åriga gubbens kropp – bra tyck, Peter).
Mina borsherrar, Filip och Fredrik var inte bara mitt bordssällskap utan även programledare för hela hopen av mediamänniskor. Ägnade därför större delen av middagen tillsammans med ett veganskt emo som tyckte ostron var mord. Det tyckte jag inte jag och tog en kallsup av allt som ostronen hade att erbjuda..
Fan, nu ska jag upp om några för få timmar, jag LOVAR att uppdatera er snart igen. Glad jul. Hej.
Har försökt andas så mycket som möjligt genom munnen då näsan är helt fucked up. Ligger på Vildmarkshotellet på Kolmården och vilar upp mig inför onsdagens Julfest på Meter. Tänkte klara av två dagars inspelning också i och för sig. Är sjuk och jobbar sjukt mycket. Skön kombination.
Fördelen med att jobba med mobila TV- inspelningar är hotellen. När man slutar jobba så slutar man. Man slipper klädhav och mögliga muggar, måsten och massmail. Ändå perfektion, hörrni!
Fick i skrivande stund ett samtal från inslagsproducenten som tyckte det var synd att inte nyttja spaavdelningen. Jag känner lite att jag håller med henne.
Nackdelen är dock att om jag varit i Stockholm hade jag varit på ACNEs julfest nu. Martina ringde igår och frågade om jag skulle följa med och att säga nej till det känns lika dåligt som det känns bra att vara på Norrköpings fetaste hotell.
Nu måste jag kasta på mig rocken och gå på spa – känn lite sympati, tack! Ska ge er lite bilder sen. Hej på er.
Igår for benen något jävulusiskt till tung trancemusik i källaren på Berns. Basen pumpade, så i den grad, att jag var förvånad att näsblodet inte forsade. Efter några tappra försök att hitta rytmen gav vi upp, svepte drinken och drog hem.
Och så kom söndagen och en släng av helgen-är-slut-desperation har beaktats. Bästa medlet mot det är en hop goda vänner och glögg framför brasan på Djurgårdsbrunn.
Nu mår vi bra, jag mailar och Ida sover – kvalitetstid! Hej!
Det var visserligen fredag kväll och en fullt anständig tid att sätta på sig festblåsan och köra igång med hela utekvällsköret. Men jag orkade verkligen inte.
Jag och körtelfeber- Mira tog istället tillfället till akt att julbaka. Mira som jobbat och lyckats föräta sig av alla Leilas bakverk visste så klart vad som var bäst – Leilas förbannat goda Saffransskorpor. Och det kan ha varit det absolut godaste jag ätit i skorp- och saffrans väg. Här har ni receptet:
Ingredienser
100 g smör ?1 g saffran? 2 st ekologiska ägg? 1.5 dl strösocker? 5 dl vetemjöl? 1.5 tsk bakpulver ?1.5 dl hel sötmandel? Och så lite råsocker
1. Sätt ugnen på 175 grader. 2. Smält smöret tillsammans med saffran, häll över i en bunke och rör ner äggen. 3. Blanda de torra ingredienserna med hel sötmandel och vänd ner det i bunken. 4. Forma degen till 3 längder och lägg dem på en plåt. Strö över råsocker. 5. Grädda dem i mitten av ugnen i cirka 25 minuter. 6. Ta ut dem och sänk temperaturen till 125 grader. 7. Skär längderna i 1 centimeter tjocka skivor och lägg tillbaka dem på plåten. 8. Torka skorporna i mitten av ugnen i cirka 10 minuter. 9. Stäng av ugnen och låt skorporna stå och torka i eftervärmen tills ugnen kallnat (eller över natten).
Här sitter jag och dricker kaffe. Ett sådant som förmodligen dricks i varenda tågvagn en trött kväll som denna.
Likt din adventsljusstake har jag lyst med min frånvaro och jag får väl be om ursäkt för det, men jag har nämligen haft en liten semester. En av våra programledare har varit ordentligt krasslig så inspelningar har skjutits upp, och i all min medömkan har jag passat på att umgås med min ny- införskaffade karl. Vi har hånglat offentligt och hållit oss till de ingrodda normaliteter nyförälskade par har. Kör för det!
Jaha, vad önskar ni er i julklapp? Ingen som vill vara med i Lyxfällan förresten?
Säsongen 2012 tar den här spelartrion dig med bakom kulisserna i Oskarshamns AIK:
Johan Törnström: 23-årig back från Oskarshamn där jag bor med min flickvän. Har OAIK som moderklubb och varit klubben trogen sedan barnsben. Studerar just nu till idrottslärare i Kalmar.
Johannes Lagesson: 21-årig back som har lirat i Kalmar Södra IF och Kalmar FF innan det blev OAIK där jag är inne på min andra säsong. Bor tillsammans med min flickvän och jobbar i Kalmar.
Carl Aldebert: 23-årig central mittfältsdynamo och lagkapten i OAIK. Oskarshamnare som för närvarande är bosatt i Kalmar där jag är inne på mitt sista år som socionomstuderande. Utöver OAIK finns mina sympatier hos Änglarna.
Vi lever alla tre efter mottot "You´ll never walk alone" och har Anfield som favoritresmål. Kort och gott så älskar vi Liverpool FC.
It, sociala medier, prylar och teknik. När den Lindsdalsbon Fredrik Nygren börjar blogga på Barometern och OT gör han det som en förlängning av rollen som panelmedlem i Bonus Weekends teknik- och motorpanel. Själv följer 38-åringen dagligen 300 bloggar. Han är tvåbarnspappa, tjänstledig från jobbet som webbutvecklare på Gota Media AB och brinner även för motorcyklar och löpning.
Johan Israelsson
25-årig mittfältare i Lindsdals IF. Har varit klubben trogen sedan barnsben med undantag för två säsonger då jag spelade division 1-fotboll i Malmöklubben Limhamn/Bunkeflo. Har koll på det mesta som händer i och runt Lindsdals IF. Är bror till Kalmar FF-mittfältaren Erik Israelsson.
Sofie Waller
23 år gammal lagkapten och innermittfältare i Lindsdals IF.
Jag började min fotbollskarriär i Mörbylånga GOIF, vidare genom olika lag i öländska byar för att slutligen hamna där jag är idag; på startlinjen för division 1-spel med Lindsdal. En positiv och målinriktad tjej som genom Lindsdalsbloggen tänkte dela med sig av sin vardag, lite synpunkter men framförallt; sitt lag.
David Winberg, 36 år, har jobbat som sportreporter/redigerare på Barometern sedan december 2007.
Född och uppvuxen i Ljungarum i Jönköping. Hamnade i Kalmar 2002 via stoppen Växjö, samt amerikanska Little Rock, Orlando och Winston-Salem.
Den här bloggen kommer att handla om fotboll i allmänhet och lokalboll från division 2 till sexan i synnerhet. Tips? Nyheter?
Mejla mig!
35-årig sportreporter på Oskarshamns-Tidningen. Bor i radhus i Kristineberg i Oskarshamn. Pappa till Tilde, 8, och Idde, 5. Gift med Anna. Född och uppvuxen i Oskarshamn. Flyttade till Stockholm 1998 och hamnade så småningom på Aftonbladet. Flyttade hem igen 2001 och har sedan dess arbetat på OT. Idrottsmeriter? Spelat division 1-innebandy med Oskarshamns IK (tvåa i poängligan 97/98!) och Farsta Sharks samt division 5-fotboll med Bråbo. Gillar: Steven Gerrard, familjen och Liverpool. Ogillar: Ärtor och Manchester United. Starkaste idrottsminne: När OT-fotografen Hasse Broms tvingade ner mig i en låda för att plåta mig som ”gubben i lådan” inför seriefinalen mot Södra Kärr i innebandyettan.
Julia Ekstam är en ambitiös 22 åring, född i Kalmar men bosatt i Stockholm. Följ henne genom livet i media & event branschen och läs om hennes hejdlösa skildringar om människorna, mötena och upplevelserna därtill.
21-åriga IFK Kalmarspelaren Cassandra Olofsson gör sin 6:e säsong i den blåvita tröjan. En energisk tjej med glimten i ögat som alltid har ett skratt nära till hands.
Här får vi följa med henne bakom kulisserna på Gröndal och läsa om hur det är att vara en damfotbollsspelare i en elitsatsande förening
På Redaktionsbloggen berättar Barometern-OT:s redaktionsledning om tidningens utvecklingsarbete, och om hur vi resonerar i olika publiceringsfrågor. Vi hoppas också att den ska leda till en utökad dialog med er läsare.
Viktor Gibbs Sjödin, en profil både på och utanför isen. Känd i hockey-Sverige för sin vassa penna och hårda tacklingar. Tidigare spelade han i Bofors, nu är det IK Oskarshamn som gäller. Viktor bloggar om det senaste i laget.
Julia Ekstam är en ambitiös 22 åring, född i Kalmar men bosatt i Stockholm. Följ henne genom livet i media & event branschen och läs om hennes hejdlösa skildringar om människorna, mötena och upplevelserna därtill.
"Mycket konstigt att han väljer att byta spelare i backlinjen efter den stabila insatsen senast. Backlinjen idag höll ingen hög klass. Nenad såg mest ut att vilja vara någon annanstans."
I Fastighetssök kan man söka efter gjorda fastighetsaffärer i Kalmar och Blekinge län. Det går att filtrera sin sökning efter vad det är för slags fastighet, när köpet är gjort, pris och taxeringsvärde.
Läs mer
LÄS MER
