Suck
Söndag 01 nov 2009, 19:18
Nä. Det gick inte. Vi lyckades inte besegra DIF, vi lyckades inte ens göra mål på dem och vi lyckades inte nå tredjeplatsen. Nu hade en seger inte hjälpt oss eftersom Elfsborg vann, men vi ville så gärna avsluta snyggt, avsluta med en seger.
Men vi lyckades inte.
Chansmässigt var det kanske ett litet övertag till oss. Men DIF var beslutsamma, arbetsvilliga, visade hjärta och attityd och vid lineupen, när hela arenan kokade, skrek jag till Wastå att om man kan stötta sitt lag på det här sättet i motgång, då har man gjort sig förtjänt av respekt och att också kritisera sitt lag.
Matchen, då? Tja. Jag tycker att DIF tar sig an den på helt rätt sätt. Okomplicerat, upp med bollen på Dahlberg/Jonsson och fick de inte fast bollen pressade de och stressade de och vi var passiva, bekväma eller osäkra och kunde alltför sällan ta oss ur deras grepp och fick alltför ofta spela hemåt. Och så vill vi inte spela.
Men kanske lät vi DIF komma upp för högt i banan innan vi satte press, vi hade talat om mittlinjen och det är tio meter längre bak än vanligt och när vi väl vann bollen var det lååångt upp till DIF:s mål.
I andra halvlek gick vi över till 4-4-2, Sobra kom in som släpande anfallare, men det blev ingen ordning på det. Inte ordentligt, i alla fall. DIF anföll sällan, men behövde inte heller det eftersom de på en hörna kunde göra 2-0. Vi försökte. Vi gjorde verkligen det. Försökte. Och hade våra chanser att komma in i matchen, men brände.
Som en parantes undrar jag vad som har hänt med domare Strömbergsson. När han kom fram för ett gäng år sedan var han en skön kille som var en mästare på att hantera den verbala biten på planen. Nu är han tjurig och tvär, vägrar kommunicerar och gör ingen glad. Idag hade han föga hjälp av sina linjemän, som vinkade åt fel håll mest hela tiden. Eftersom det var blött och gropigt blev det många touchar och styrningar, men domartrion hade hemskt dålig känsla för vem som var sist på bollen. Både vi och DIF trodde knappt våra ögon stundom.
AIK vann guldet och när vi åt mat på ett hotell efter matchen såg vi inledningen av matchen i en eftersänd version. Damn, vilken magisk, magisk inramning!
Jag har en hel del folk i min omgivning som inte unnar AIK ett guld. Och visst, AIK dricker storhetsvansinnesdryck morgon, middag, kväll, men är inte det en aning charmigt också? Och AIK har onekligen fans som vet hur man ska stötta dem.
Jag tycker det är ett värdigt vinnarlag. De har varit i ledning sista tredjedelen av serien och har alltså kunnat hantera pressen som automatiskt kommer av det. Man har visserligen inte öst in mål framåt, men man har gjort tillräckligt för att vinna matcher och man åker ner till Göteborg och klår Blåvitt, man ger dem Blåvitts första förlust på hemmaplan för året, man vänder ett 0-1 underläge och lojale Daniel Tjernström får komma in och avgöra och Nils-Eric Johansson, ordinarie kapten (eller är det Tjernström som är ordinarie kapten, men som inte bär bindeln eftersom han är petad?) låter Tjernström bära bindeln och lyfta pokalen och det säger nog också något om AIK. Jag skrev i en krönika i Expressen idag att proletariatet har gjort revolution i huvudstaden, i AIK. AIK arbetade sig till guldet.
Och jag är svag för sådana beskrivningar som går att läsa på Expressen.se, som Hooiveld om att just Tjernström fick avgöra, att det var det vackraste som hänt den här säsongen och det där om Gary Sundgren, som hade sådan ståpäls att han inte visste vad han skulle kunna ha på sig på kvällens guldfest. När du kan få gamla spelare att känna så gör du saker och ting rätt.
Och, inte minst - grattis Bojan. Du får mycket skit, men är bättre än vad många vill erkänna. Det är min hälsning till dig. Från en vinnare till en annan.
Hoppas ni får samma glädje av Lennart Johanssons Pokal som vi har haft.
Onsdag 08 sep 2010, 17:41
Först när regnen kom
och högervinden ven
Tog jag ett tåg från Stockholm
vida världen via Flen
(Kent, Ensam lång väg hem)
Det blåser hårt. Det blåser ensamhet. Och vi har det samhälle den styrande politiken leder till. Tänk på dig själv, förverkliga dig själv, du har inget ansvar för de andra, varför ska du behöva bry dig om dem och vadå facklig verksamhet, vadå gemenskap och kollektivt ansvar, du är du och det är det enda riktlinje du behöver ha.
Först när regnet kom?
förstod jag något var fel?
Det var en stilla skakning?
under gatorna, långt ner
Det var den vanligaste förvarning
?varken mindre eller mer
Det blåser hårt, det blåser ensamhet, även om de som styr talar med len röst. Även om den som bestämmer hävdar att han är en lyssnande person. Ministrar har tvingats avgå, politiker har svikit, men han som lyssnar, de som talar med mjuk röst har duckat och tittat åt ett annat håll. "Det var ju inte vårt fel."
Först när våren kom?
med solidaritet?
längtar jag hem till Stockholm?
förstod jag vidden av mitt svek
?Och med den lamaste av ursäkter
?varken samtal eller brev
Så fanns det inget att egentligen säga?
det bara blev som det blev
Och vi som ska välja nickar godtroget i vår flock och låter oss förblindas av löften om 500 kronor mer i plånboken och han med den lyssnande personligheten och de med de mjuka rösterna ler och lovar att de bara vill oss väl, "vi rear ut offentliga verksamheter, det gör vi, men det säger ju sig själv att fri konkurrens på alla områden är saliggörande (vad menar du, skulle girighet och vinstintresse kunna bli problematiskt, hur skulle kärleken till pengar kunna bli ett problem, girighet är bara ett begrepp de fattiga tar till i sin avundsjuka, vi andra vet att pengar är underbara och om du har mycket vill du givetvis ha ännu mer, det är naturligt och vackert och väldigt mänskligt, det är inget fel med det, tvärtom och det där med skatter är ju bara packets försök att roffa åt sig våra pengar!) och den som är rik som satan ska ju inte behöva ha samma odrägliga förhållanden som pöbeln, kan du köpa dig upp och förbi är det din förbannade skyldighet att göra det, det är vår bestämda uppfattning och det är ett sådant samhälle vi håller på att skapa (om än bakom urgamla socialdemokratiska termer, vi kan ju inte säga hur det egentligen ligger till, då skulle ju ingen rösta på oss!), vi vill bort från det där socialistiska tjafset som drar ner den vackra eliten i dyn och Nietzsche var ju faktiskt inte helt fel ute när han anklagade moralister som Jesus och Sokrates för att förklena mänskligheten (vad är det för fel på hårdare och tuffare krav och vad gör det om vi bestraffar människor, se bara till att göra som vi säger så slipper du ju straff, det är ju enkel matematik) och det där Nietzsche sa om övermänniskan var ju faktiskt inte så dumt, det var väl en politiker som snappade upp det där och gjorde politik av det, vem var det nu igen, just det, det var...Hitler. Eh, hur som helst, vad var det vi pratade om, jo, om du inte är svag, sjuk, terrorist, kriminell eller allmänt trög har du inget att oroa dig för, det är de andra vi vill åt, du är ju en av oss, kompis, du är ju samvetsgrann och duktig och har jobb, då är det nemas problemas, men du måste väl ändå hålla med om att de där andra, de som INTE har jobb eller de som säger att de är sjuka, det är ju de som förstör för oss andra, men om den som säger att han eller hon är sjuk inte får några pengar kan de ju inte vara sjuka längre, voila, de blir de friska och du måste väl ändå hålla med om att den som inte jobbar måste vara en lat jävel som behöver en spark i röven. Eller hur? Men du är ju frisk, kry och arbetsvillig, du har givetvis inget att oroa dig över, du är på vår sida. Vi är här och de andra är där."
Det blev en ensam lång väg hem?
Det blev en ensam lång väg hem?
Det blev en ensam lång väg hem
Det blev en ensam lång väg hem?
Det blev en ensam lång väg hem
De som styr talar med len röst och han som bestämmer lyssnar och lyssnar och tillsammans ler de brett. Och samtidigt - att prata om solidaritet, empati, sammanhållning och medmänsklighet anses löjligt och den som ändå gör det måste ju vara kommunist och kommunism är detsamma som nazism och du är väl inte nazist?
Jocke Berg sjunger visserligen om just solidaritet, han tar ett tåg härifrån när högervinden viner och det är först när våren och solidariteten återvänder som han kan längta hem till Stockholm igen.
Men annars talar väldigt få om just solidaritet, om empati, sammanhållning och medmänsklighet och vi tänker istället lite mer på oss själva och lite mindre på varandra.
Det blåser högervindar. Det blåser kallt. Det blåser ensamhet.
Söndag 05 sep 2010, 22:43
På DN Kultur skriver Niklas Wahllöf:
"Sporten får ofta klä skott för det ruttna i journalistiken. Men ska den behöva kallas journalistik? För ett år sedan hade FC Barcelona köpt Zlatan Ibrahimovic från Milano-klubben Inter, och svenska medier blev Barcelonasupportrar i ett nafs. Åh, vilken fotboll och åh, vilket tränargeni Josep - snart ´Pep´med hela svenska folket - Guardiola var. Vips hade två tidningar Barcelona-korrespondenter i sin sold, en poserade i lagets matchtröja vid alla införanden. Men det svänger fort. I dag är Guardiola en pajas. Löjlig. Barcelona ointressant. Orsaken? Zlatan passade inte in och såldes till AC Milan. Nu gäller det för sportpress och charterbolag att ställa om - Milano är underbart. Igen."
Jag säger inte att Niklas Wahllöf har rätt. Jag påstår inte att hans syn på sportjournalistiken är rätt och riktig. Men han har poänger. För det är verkligen häpnadsväckande hur snabbt synen på Guardiola och Barcelona har förändrats. Och Milan, som ansetts trött, gammalt och ointressant är plötsligt heta och titelfavoriter.
Det finns givetvis saker som är märkliga i historien.
Men man får inte glömma bort att Barcelona och Guardiola inledningsvis backade upp Zlatan reservationslöst. Och gav honom chanser och förtroende.
Men sedan - jag har inte sett en enda kritisk fråga till Zlatan. Han har fått spy ut sin kritik till Guardiola obemött. Varför har ingen frågat om Zlatans del i konflikten? Vad kunde Zlatan gjort annorlunda? Men nu får Zlatan förlöjliga en tränare som bevisligen lyckats skapa ett sanslöst starkt kollektiv av individuella stjärnor - stjärnor som i ärlighetens namn är större än Zlatan - och de svenska journalisterna tycker till och med att det är roligt och lite coolt av Zlatan.
Ingen vänder på det - om man som spelare får många miljoner för att representera en klubb, har man då inga skyldigheter? Ska man då inte kunna acceptera att sitta på bänken? Men det är som i övrigt i samhället - man ser bara till sig själv och sin egen del och om man själv inte får det man förtjänar är det någon annans fel.
Och ingen frågar hur Zlatan själv tänkte när han valde att gå till Barcelona? Trodde han att han skulle rankas före ikoner som Messi, Iniesta eller Xavi? Insåg han inte att han i Barcelona skulle riskera att hamna på bänken då och då?
Äh, jag inser att det är en svår fråga att diskutera. För vi vet ju inte allt. Och det är klart att en tränare ska kunna föra en dialog med sina spelare, även de som för tillfället inte spelar, men DN:s Wahllöf har rätt så till vida att svenska medier plötsligt flyttat sökarljuset.
Och nu tycks det nästan vara synd om Zlatan.
Men. Det var ju faktiskt så att Zlatan blev skadad och andra spelare fick chansen. Och det var ju faktiskt så att det var då som Barcelona hittade den där farten i sitt spel igen. Och det var ju faktiskt så att en spelare som Pedro plötsligt tog stora utvecklingskliv och faktiskt tog sig förbi Zlatan. Och Bojan, som ett tag såg ut att vara på väg bort från Barcelona, hanterade att under lång tid inte få spela och när han väl fick chansen visade han entusiasm, lagglädje och glöd.
Medan Zlatan demonstrativt var tvungen att visa något helt annat när han kom in i matcher.
Och jag skulle inte heller, om jag var Guardiola, vilja ha en tjurande och splittrande spelare i min grupp.
Sedan måste jag säga att det är tämligen fascinerande att se på vilket sätt Zlatan har journalisterna virat runt sitt lillfinger. Han kan säga "jodå" och sedan le och få journalisterna att hjula av upphetsning. Fantastiskt.
Kanske bottnar allt i att Zlatans leende är bra för svensk fotboll, att produkten i stort blir bättre och hetare och det gör i sin tur journalisternas jobb roligare.
Och det är väl inget fel att gilla fotbollsspelare. Inte ens som journalist.
Bara det inte påverkar journalistiken.
Sedan finns det en lärdom i allt det här med Zlatan och landslaget. När Zlatan kom till Barcelona ville han inte spela i landslaget. Han behövde inte landslaget. Sedan bänkades han och nu vill han spela i landslaget igen. Jag tror vi kan lära oss det här: att oavsett hur stora vi är klarar vi oss i längden inte själva. Vi behöver allierade, vi behöver vänner. Och Zlatans allierade, Zlatans vänner är just nu landslaget.
Lördag 04 sep 2010, 13:30
Man kan säga så här - om det var någon spelare som skulle bli tvåmålsskytt, sett ur Hamréns perspektiv, var det Pontus Wernblom. Med tanke på medias vinkling och med tanke på den potentiella krutdurk som Källström/Wernblom utgjorde.
Man kan säga att allt det där tystnade.
Att Pontus Wernblom satte två är i sig osannolikt. Om du frågar mig. I alla fall om man tänker på vad han ska vara för spelare i landslaget. Men det vittnar om att han har den där goda förmågan att växa när det gäller. Åtminstone hade han det den här gången.
Det finns de som har fått för sig att jag inte gillar Pontus Wernblom. Jag förstår inte vad det kommer ifrån. Jag tog ju Wernblom i försvar när SVD:s Jan Majlard i en krönika menade att Pontus Wernblom och undertecknad var en fara för svensk fotboll. I min blogg i januari 2008 - efter att Wernblom blivit uttagen i landslagets vinterturné och Majlard inte kunde förstå varför - skrev jag så här.
Landskamper i all ära. Lördagen handlade om flickfotboll i Madesjö. Rektors-Henkes dotter Ottilia hade match och Tuva och jag stöttade vid sidlinjen. En och annan åskådare kommenterade Kalmar FF och någon förälder menade att underhållningsvärdet i den här F 10-matchen var ungefär lika stort som när Kalmar FF spelar och jag sa inte emot, jag sa till och med att några av tjejerna säkert skulle gå rakt in i FF:s startelva. Hossmos tjejer stretade emot bra, men ett sent hemmamål gav Madesjö segern med 2-1.
Sedan åkte vi vidare mot Ronneby Brunn. Jag hade lovat Tuva att hon skulle få bada i den varma poolen i spaet och nu skulle det löftet verkställas.
Kaldner i ett plan på väg till en match i Intertotocupen, 2006
Fredag 03 sep 2010, 17:35
Kaldner odlar skägg på träningslägret.
Nostalgi är farligt, jag vet, men igår åt jag lunch med vår gamle högerback, Niklas Kaldner. Han la av efter säsongen 2006, men var fram till dess min rumskamrat på läger och bortamatcher. Och det fanns också en tid när vi var en hel del på nattklubbarna i stan och så som jag minns det var han framåt och jag avvaktande och nu pratade vi om gamla FF-minnen och jag frågade också hur det var i Emmaboda, han har ju gjort en liten comeback i trean och ska försöka hjälpa Emmaboda kvar i divisionen och han berättade om en fotbollsvärld som var en bit från den han var van vid, men den hade sin charm och på kvällen var det fotbollsfest i Rinkabyholm, byns stolthet - Hossmo - kunde säkra avancemanget till division IV och det var bilar och folk överallt och kiosken kunde inte tillgodose kaffebehovet och många blev utan. Men på planen gick det som de flesta ville - Hossmo slog Torsås med 3-2 och det blev hemmagjorda bengaliska eldar, jubel, ringdans och tränardusch och tränare är en annan Kalmar FF-ytterback: Kjell Carlsson.
Tidigt upp idag. Tuva skulle till förskolan och jag hade bokat tennistid med Stefan. Halv nio äntrade vi en grusbana och det var kyligt i luften, men blå himmel och kastvindar och det blev raggartennis med få riktiga slag. Jag kände av förkylningen, kroppen var inte återhämtad och jag tog det tämligen lugnt. Stefan plågades i sin tur av träningsvärk så det var en föga vacker match som spelades. Jag tog första set - 7-5. Stefan det andra - 6-4. Sedan gick vi in i bastun.
Torsdag 02 sep 2010, 17:11
Jag är inte mycket för landskamper. Det är ingen hemlighet. Och det beror inte enbart på bitterhet. Eller avundsjuka för att jag aldrig varit uttagen i det svenska landslaget.
Det finns många skäl och jag har tidigare nämnt några av dem. Som det här med nationalism och flaggviftande och vad det får mig att tänka på och den där känslan fick jag bekräftad för ett tag sedan när jag läste en intervju med SD:s Jimmie Åkesson. Han berättade då att det var under VM-94 och den uppflammande nationella stoltheten - med alla dessa svenska flaggor - som han på allvar började hitta sin hemvist hos SD. Apropå SD, kika på den här videon.
Men framför allt handlar det om att landskamper stör klubbfotbollen. Och jag är en klubblagsfotbollskille. Lite som de som Simon Kuper berättar om i det intressanta reportaget De nya fansen i Offside # 4. Där beskriver Kuper hur allt fler bryr sig allt mindre om landslagsfotboll. Och numera hejar man hellre på de stora klubblaget. "Nationens betydelse håller på att minska och ersättas av en lojalitet mot dessa bolagsklubbar" säger Muhammed Musa, nigeriansk forskare.
Fotbollen globaliseras.
Nu är jag kanske inte en sådan som köper Manchester United-prylar eller Chelsea-tröjor, men jag tycker om när det är ligamatcher på kvällen. När man kan slökolla på en franska match eller en spansk eller en allsvensk match.
Men nu håller allt uppe på grund av landskamper.
Fan. Spela nu den där matchen och låt oss sedan komma igång med det som räknas.
Onsdag 01 sep 2010, 14:10
Klockan ringde, jag vaknade, Tuva fortsatte snarka och jag sträckte på mig, kände efter, hm, halsen känns klart bättre, jodå, kroppen reagerar som den ska, jag är frisk, jag är frisk, jag är frisk, intalade jag mig själv och klev upp, började göra frukost och försökte sedan väcka Tuva. Som inte ville vakna och jag fick klä på henne sovandes.
Jag smög in med Tuva på förskolan, bra, ingen tycktes ha sett Timeout igår, jag klarade mig från pikar och pussade Tuva hej då och åkte sedan ner till träningen.
Jag avstod träningen igår, jag kände mig risig i halsen och var egentligen överens med Nanne om att inte träna idag heller. Men så började den där Lutheranen i mig gnälla, fy, fy, fy, Henrik, du är en dålig människa som inte är där med dina lagkamrater och långsamt började jag den där mentala präglingen som går ut på att vända krasslighet till pigghet och när jag svängde in på Fredriksskans var jag pigg.
Jag klev in i omklädningsrummet och det visade sig att väldigt många hade sett Timeout. Men jag hade själv inte sett avsnittet - vågade inte - och förväntade mig att bli avrättad, men killarna var snälla och vänliga och till och med berömmande. Fan, var det så illa, alltså, så att de hade förbarmande över mig, tänkte jag.
"Ska du träna!?" röt sjukgymnast Kjell Svensson när han såg mig och jag pep "ja" till svar. "Kom in här så får jag lysa dig i halsen och om det är minsta rött åker du hem!" röt Svensson vidare. Jag försökte förklara att jag inte skulle ta i på träningen, att jag skulle ta det lugnt och att jag bara ville vara med killarna där ute, det gjorde ont i mig att inte vara med, men Svensson var obeveklig. "Jag vet hur du fungerar, om du är med på träningen tar du det inte lugnt. Och här ska inte riskeras något. Här är vi rädda om våra hjärtan." Och så lös han i min hals och skakade på huvudet. "Du tränar inte, du är röd i halsen, du har ett virus."
Jag satte mig ner. Tobinho låg på britsen och skulle bli tejpad. "Lyssna nu på Kjell. Jag vet hur du tänker, att du missade träningen igår och därför tappat på oss andra. Men se nu till att vila. Vi har inte match den här helgen, vila upp dig istället" sa han förnumstigt.
Plötsligt tillät jag kroppen att känna hur den egentligen mådde. Och det var inte hundraprocentigt. Giles Stille, som skulle hålla i träningen, kom in, "use your head, vi uppskattar att du vill träna, men det är bättre att du vilar".
Sedan stod jag en stund och tittade när de andra spelade och skrattade och hade roligt och kramades. Jäkla hals.
Måndag 30 aug 2010, 21:05
De som inte startade matchen igår tränade fotboll, medan övriga återhämtade kropparna genom styrketräning och qigong.
Jag stod och kollade en stund på fotbollsträningen och småskrattade för mig själv när det rök ur näsborrarna på Tobinho. Han tyckte en situation var uppenbar offside och slutade spela, Marcel fortsatte dock spela, men märkte snart att han var ensam om det. Han tittade förvånat omkring sig. "Vi spelar med offside" sa Tobbe syrligt.
Jocke Lantz, som var i Marcels lag, påpekade att det hade varit inkast och vad han visste kunde det inte bli offside på inkast. Tobbe kontrade med att i det här spelet, smålagsspel, använde de sig ju inte av inkast utan satte igång bollen med fötterna, men det var, enligt Lantz, att likställa med inkast. Således ingen offside.
Efter träningen tog jag tillfället i akt att hetsa de två stridstupparna mot varandra, men fick inte igång dem. Lantz menade att det berodde på att jag inte var på planen. Hade jag varit med där ute hade jag tjafsat så mycket att diskussionen aldrig hade dött ut, menade Lantz.
Äh, svarade jag, ni är bara gnälliga mittbackar. "Tacka vet jag Stefan Larsson, så ska mittbackar vara" sa jag. "Trevlig, ödmjuk och med respekt för oss mittfältare."
Lantz himlade med ögonen, men jag fortsatte: "Igår satte han upp en boll på mig och skrek samtidigt ´själv´, men när jag tog emot bollen kom en HBK:are uppsmygande bakom mig och eftersom jag lyssnade på Stefan och utgick från att jag var själv kunde han sno bollen av mig. Jag fräste givetvis som en galning åt Stefan och efter matchen kom Stefan fram och bad om ursäkt, ´jag sa att du var själv, men missade deras kille´ sa Stefan och jag svarade att det inte gjorde något, ´bättre att du säger något och det blir fel än att du inte säger någonting alls´."
Lantz bara skakade på huvudet. Och sa: "Jag skulle aldrig erkänt så som Stefan. Aldrig i livet!"
Trodde väl det....
Söndag 29 aug 2010, 22:06
Jag sitter i bussen. Vi är på väg hem från Halmstad efter en tung 1-2-förlust och vi har slafsat i oss en själlös portion lasagne och haft ett kioskstopp och några pratar, någon löser korsord, andra försöker sova och det finns givetvis massor att säga om matchen. Och det finns givetvis många som är kritiska, som vill såga och som är oroliga, men jag har sagt det tidigare när vi haft motigheter och jag säger det igen - vi som är mitt i det har ingenting att vinna på att måla allt i grått.
Vi ville ha en laginsats idag. En insats där vi vann boll ihop och sedan var direkta i vårt anfallsspel.
Defensivt hade vi inga större problem. HBK satsade på idel långa uppspel, men fick sällan in bollen bakom oss och istället kunde vi vinna andrabollen och få rättvända spelare. Men det är bara att konstatera - att därifrån, från det att vi är rättvända bakom deras mittfält, händer det väldigt lite. Tidigare har vi varit väldigt skickliga på att komma till avslut, nu kör vi fast och det får konsekvenser för hur vi sedan kan försvara oss. För vi tappar boll på väg fram med laget och då är det svårt att vara kompakta och aggressiva.
Men man kommer alltid tappa boll. Problemet just nu är sättet vi gör det. Att det så ofta beror på oss själva. Jag säger inget om du möter ett oerhört aggressivt och skickligt lag och liksom stressas till misstag. Men nu tappar vi boll till synes helt oprovocerat. Missar enkla mottagningar. Slår bort passningar.
Och det kan bero på att man helt enkelt är ur form, man känner sig klumpig och otajmad. Eller beror det på hög anspänning och nervositet.
Vilket det än är, vad det än beror på - efter matchen var vi unisont överens om att ta oss ur det här. Och det gör man tillsammans, i en positiv anda, där man enas inåt och utåt och struntar i vad tidningar skriver, vad publiken skriker eller vad vänner och bekanta tycker.
Det handlar om att ge varandra energi och kraft. Och det tänker vi göra.
Min erfarenhet är den att man ska försöka påverka det man kan påverka. Och jag kan inte göra något åt vad gemene man tycker och tänker. Men jag kan påverka hur jag känner inför situationen. Jag kan påverka hur jag förbereder mig inför varje träning och match.
Mot HBK kände jag mig pigg. Energifylld. Och fick allt som oftast fram bollen dit jag hade tänkt. Idag blev det förlust. Nästa gång betyder samma jobb, samma attityd en seger. Det är så jag ser på det, det är det jag tror på.
Lördag 28 aug 2010, 17:20
Marcels presentlåda...
Det var mörka moln inåt landet, men vi klarade oss från regnet när vi tränade och det var en sådan där träning då jag var tacksam över det liv jag valt eller om det var det här livet som valde mig och det må låta klyschigt och tårdrypande, men jag förstod vilken ynnest det var eller snarare är att få spela fotboll på heltid, att ha det som livsstil och till det få göra det i ett förening som man känner väldigt mycket för, att man får spela fotboll i den där föreningen som yrke och ju äldre man blir, ju mer tacksam blir man och det som var självklarheter när man var yngre - herregud, jag skulle ju spela fotboll för evigt! - är inte längre självklarheter och varje dag utan större krämpor är en bra dag och det här var en dag när den första tröttheten och segheten försvann av ansträngningen och man blev trött, men skönt trött och kroppen lydde impulserna och jag ville inte att träningen skulle ta slut, fem minuter till, fem minuter till och sedan, när vår buss rullade mot Halmstad, började regnet vräka ner.
Men innan vi åkte käkade vi på kansliet och tittade lite på ÖSK-HIF och vi konstaterade att domartrion gjorde en makalös, makalös tavla när de underkände ÖSK:s 2-0-mål för offside. Det var inte offside. Det var inte i närheten av att vara offside.
Innan träningen firades Marcel. Han fyllde år och fick en låda med diverse tvivelaktiga presenter. Bland annat en dildo och en stringtrosa. Grabbhumor när den är som bäst. Eller lägst.
Fredag 27 aug 2010, 23:36
Träning igår och vi körde tre mot tre och jag fick den frustande grävlingen mot mig, men jag varnade Erik Israelsson direkt, "nu möter du en rutinerad räv" sa jag. Inte, jag sa det inte, men jag tänkte det och Erik blev konfunderad när jag gång på gång backade ur duellen. Han ville ha konfrontation, det köttiga mot det köttiga, men jag visste att han skulle ta mig på ren bökstyrka, han har ju ett bakparti i paritet med Anja Pärssons och därför var min taktik att gå dit med tån, bara peta undan bollen och jag tänkte på vad Mattias Jonsson i DIF sa i fjol när vi möttes, att jag inte hade gått in riktigt i en duell i hela mitt liv, det var ju sant och nu kunde jag erövra bollen eller åtminstone inte förlora duellen. Ibland måste man portionera ut krafterna och förmågorna och ibland är en fördröjning eller ett oavgjort resultat bättre än full satsning och förlust.
Det är därför som jag inte är överförtjust i att glidtackla. Jag gör det ibland, men det är i grunden ett tecken på att man inte riktigt har kontroll på situationen. Att man måste ta till extraordinära åtgärder. Jag är mer en utnötare. Som springer med, är där och nafsar för att till slut hugga när motståndaren tappar koncentrationen eller tröttnar eller blir irriterad.
Fast jag medger - en fin glidtackling som på ett icke ojust sätt tar både bollen och får omkull motståndaren kan ha en psykologisk effekt. Den visar att "här är vi och vi tänker fan i mig inte backa en millimeter". Och spelaren som åker i backen blir tilltufsad och tvekar kanske nästa gång på vad han ska göra.
Onsdag 25 aug 2010, 11:57
Som vanligt får Alarmstreet, hjärnorna bakom vår tidning Kalmar FF i Fokus, oss att ställa upp på det mesta. Jag kan inte avslöja så mycket just nu, men jag kan säga så mycket som att några av oss igår var inblandade i något som bland annat innefattade en skottskärra, en klubbchef och Knut Knutsson och de andra i Antikrundan.
Tisdag 24 aug 2010, 12:17
Tuva började i förskoleklass och det är klart att det kändes lite speciellt och det är klart att hon var aningen pirrig kvällen innan och ville att jag skulle stanna kvar en stund i skolan. Och det är klart att jag stannade kvar. Jag var ju också en smula pirrig och det kändes fint att sitta och titta på henne och då och då kunna möta hennes fortfarande lite nervösa blick och lugna henne.
Och jag tänkte på när jag började skolan, på hur det kändes, på hur allt liksom började på riktigt då och också hur jag alltid trivdes i skolans värld. För mig var det trygghet. Och jag tänkte på fröken Lilja, på orgeln som fanns i klassrummet, på moackasinerna, på skolväskan, omslagspappret, pennvässaren och den ständiga strävan, på det den ständiga tävlandet, ett tävlande som alltid fanns där och aldrig behövdes uppmuntras av någon vuxen eller av någon fröken, den lockades fram mellan oss barn och vi tävlande i att multiplikationstabeller, i fotboll på rasten, i längdhopp, i kast med liten boll, i att hoppa hage, i brännboll, i allt och jag tänkte på den där texten jag skrev för några år sedan - Att springa genom minnen. Minnena kom tillbaka till mig.
Sedan pussade jag Tuva och sa att jag skulle åka. Hon nickade och log. Det nervösa i blicken var borta.
Jag gillade Dunga när han spelade, men jag har i efterhand förstått att alla inte var av samma åsikt. Jag läser Offsides VM-nummer och Rafael Maranhaos text "De förbannade förbundskaptenerna": Den handlar om Maradona och Dunga och i slutet frågar Maranhao Pelé vad han tycker om Dunga. Maranhao skriver:
"Pelé har bara gott att säga om Dunga.
- Dunga har gjort ett mycket bra jobb och fått med sig mycket bra resultat. Det är inte lätt för någon som precis börjat som tränare, särskilt inte när det är Brasiliens landslag som är det första uppdraget. Jag tror Dunga har en bra framtid som tränare.
Om Pelé säger det så...Jag frågar vad han tror om Maradona som förbundskapten.
- Jag fruktar att det inte kommer att sluta särskilt bra. Stora spelare blir sällan riktigt bra tränare. Det är synd att det är så, men det är sant. Min vän Franz Beckenbauer är ett av få undantag.
- Och så Dunga då, säger jag. Han har ju som du säger också gjort bra resultat.
Pelé ler:
- Du, jag trodde vi pratade om stora spelare."
Måndag 23 aug 2010, 09:44
Det är ingen idé att hyckla. Gårdagens insats mot Åtvidaberg var på många sätt alldeles, alldeles för dålig. Och den var det på så många sätt.
Och det hade väl varit en sak om vi hade blivit utmanövrerade av en skicklig motståndare som lyckades göra det svårt för oss. Men så var ju inte fallet.
Åtvidaberg var inte extrema i någon riktning och de gånger vi fick fart på passningsspelet och de gånger vi kom in bakom deras mittfält fanns det ju goda möjligheter att såra dem.
För det kan vi direkt konstatera direkt - vi var inne i ytor vi ville vara i. Men väl där hade vi gigantiskt hög felprocent. Och det hände alldeles för lite. Det togs alldeles för få initiativ. Och därför behövde Åtvidaberg knappt anstränga sig för att vinna tillbaka bollen och vi blev i vår tur utspridda som lag. Och då är det svårt att vara aggressiva och så är man inne i den där onda spiralen. Det blir halvdant överallt.
Samtidigt -Åtvidaberg hade ingen direkt spets för att oroa oss. Men till skillnad från oss tog de vara på sina möjligheter. En fast situation - 0-1 - och sedan en bollvinst utanför vårt straffområde - 1-2. Visst, Åtvidabergs 2-1-mål är ju turbetonat (och kom i ett skede när vi verkligen hade tagit över), ett chansskott utifrån som tar i stolpen och studsar i Wastås rygg och in i mål, men återigen, Åtvidaberg tog till vara på sina möjligheter. Det gjorde inte vi. Vi hade inte tillräckligt stor beslutsamhet när vi kom rättvända, vi hade inte tillräckligt stor beslutsamhet när vi fick målchanser, vi hade inte tillräckligt stor beslutsamhet när vi hade våra fasta situationer och då vinner man inga matcher.
Nu letas det fel, nu ska det sågas och det hör till. Men man kunde önska att det fanns fler som åtminstone så länge matchen varar stöttar oss. Och inte sitter knäpptysta för att när de väl får för sig att vädra luft bara klagar, klagar, klagar.
För min del är det sak samma, jag är van, men vi har yngre spelare (jodå), färska spelare och hur ska man kunna begära av dem att gå ut och känna tillförsikt och glädje i en sådan miljö?
För vår del handlar det som vanligt när det går motigt att avskärma oss, ena oss och inte glömma varför vi sysslar med det här; för att vi i grund och botten älskar att spela fotboll. Vi gör det inte för att få bra betyg i tidningar eller för att få bekräftelse från en publik. Det är faktorer som byggts på allt eftersom.
Glädjen till fotbollen, till den dagliga träningen, det är den som räknas.
Söndag 22 aug 2010, 13:59
En dag med tårar, av blödighet och öppet hjärta, ungefär som Jakob Hellmans Tårarna, men det skulle tränas ändå och ibland är det skönt att låta kroppen jobba och Erik tyckte att jag hade fel när jag bloggade om att det inte fanns en enda tipselitspelare som lyckats någon annanstans. Eller, han höll med om att det var så, men menade att det berodde på att ingen annan klubb ville kontraktera någon som inte fått lämna en tipselitverksamhet utan att få A-kontrakt och jag höll med om att det låg en hel del i det, men jag svarade att jag hade velat poängtera att jag inte höll med Jörgen Ström, som i Barometern fick det att låta som om det enbart var Kalmar FF:s fel. Att det kryllade av supertalanger som KFF av ren djävulskap inte ville använda. Jag sa till Erik att jag ville problematisera frågan en smula.
Med jag påstår inte att Kalmar FF är felfritt, långt därifrån. Jag var ju själv junior en gång i tiden och även då muttrade vi över att vi inte fick chansen. Jag tror att det är ett evigt tillstånd som junior - att tycka att man inte får chansen.
Sedan fick jag chansen och tog den.
Eller hur det nu var.
Hur som helst, jag sa till Erik att jag definitivt var öppen för att slänga in någon av de yngre. "Vi kan testa Måns Söderkvist på din position, Erik" sa jag och log. Men det tyckte inte Erik var så roligt.
Och apropå yngre spelare - i år har ju idel unga spelare tagit en plats. Etrit Berisha (som hade spelat om han inte var skadad), Ricardo Santos, Abiola Dauda, Mattias Johansson och Erik Israelsson. Och Johan Bertilsson är bara 22 år. Och så har ju Jocke Karlsson allt som oftast haft en bänkplats den här säsongen.
Ja, ja, det är en neverending diskussion.
Fredag 20 aug 2010, 18:01
Barometern har en genomgång av våra juniorer i dagens tidning och det är intressant läsning. Jag har inte koll på alla, men några av dem har då och då tränat med oss och det jag framför allt gillar med spelare som Hampus Bohman, Måns Söderqvist, Mattias Pavic, Ludvig Öhman och Daniel Ahonen är att det är vettiga killar. Rent mentalt. De tror på sig själva, men det finns inga abnorma egon.
Sedan skriver krönikören Jörgen Ström att Kalmar FF borde ge fler chansen och det är den där eviga frågan om vad som är vad. Får man chansen eller tar man den? I fjol var det Erik Israelsson som beklagade sig i en intervju, jag skrev en motkrönika och Erik muttrade lite. Men vad hände? Efter att i två säsonger inte tagit de möjligheter som funnits började Erik prestera. Och nu spelar han allt som oftast från start. Han spelar eftersom han gjort sig förtjänt av att spela. Det hade han inte gjort 2008 och 2009.
Jörgen Ström skriver att risken är att de unga spelarna flyttar till klubbar med "en öppnare syn på talangverksamhet" än vad Kalmar FF har.
Alltså, jag har inget emot att man kritiserar och har synpunkter och jag vet att det alltid kommer finnas det där snacket om att man borde ge den och den chansen. Många gånger vill man ha en förändring för förändringens skull.
Saken är bara den att det är något som ofta sägs av människor som inte sett spelarna träna. De har läst namnen i tidningen (som idag), de har hört surret, snacket, men har inte själva varit på Fredriksskans och tittat på hur det ser ut i tvålagsspelet en tisdag i mars eller i september. Det är ju ingen slump att vissa spelar och andra inte gör det. Även om det i diskussionen ibland låter som om det är en konspiration där man till varje pris vill hålla supertalanger och blivande världsstjärnor utanför startelvan.
Det är en sak att gemene man tycker så. Men Jörgen Ström borde veta bättre än att populistiskt vräka ur sig de där enkla åsikterna. Han har givetvis knappt sett spelarna han skriver om i aktion. Någon B-lagsmatch här och där. Mer är det inte.
Man kan också fråga sig - om Kalmar FF nu har så trång syn på talangverksamhet - vilka spelare det är som Kalmar FF har missat? För om det nu varit Kalmar FF:s fel att vissa spelare aldrig fått chansen och alltså inte berott på spelarna själva borde någon av dem gått till någon annan klubb och lyckats där? Kanske i Malmö FF eller i IFK Göteborg, som Jörgen Ström nämner som motsatser till Kalmar FF. Men mig veterligen finns det inte en enda tipselitspelare som lämnat Kalmar FF och sedan blivit allsvensk spelare någon annanstans.
Istället för att diskutera i den här återvändsgränden borde man diskutera HUR man överbrygger steget mellan junior och senior. På alla nivåer. För det är väl egentligen det enda vi kan konstatera - att det är ett enormt stort steg. Ett steg som vi i Kalmar FF givetvis vill att fler ska lyckas ta. Men varför klarar vissa av att ta det? Och andra inte? Och hur gör vi med dem som inte klarar av att ta steget? Vad har klubbar för ansvar där?
Det borde vi diskutera.
Ari Da Silva Ferreira mejlade mig förresten idag: "Hello Captain, how are you and Tuva? Blow a kiss to Tuva"
Man saknar onekligen killen en smula.
Torsdag 19 aug 2010, 13:34
Zlatan. Under en av sina få tysta stunder. Här sitter han på sin favoritplats. Favoritplats eftersom det är under en bild av sin kapten.
Det kom givetvis i nacken. Mitt skrävel om målgörandet. För när vi tränade dagen efter var den tillfälliga förmågan som bortblåst.
Vi hade en inläggsövning och visserligen började jag med ett behärskat avslut i bortre burgaveln, men sedan blev det inte mer. Värst var när jag i princip fick öppet mål från några meter. Jag kan skylla på att jag kom lite ur vinkel, jag kan skylla på att det kändes som att Etrit tyckte att anfallet var över och därför inte fortsatte att spela, men oavsett vad ska man bara stöta in bollen. Jag stötte den emellertid längs mållinjen och utanför stolpen.
Zlatan blev vild av glädje. Och glädjen tyckte inte avta trots att träningen fortsatte. Det var som om han själv hade gjort en makalös räddning på ett närskott från mig. Jag bet ihop och tänkte att hans stjärna minsann inte lös starkare bara för att han försökte släcka min, men jag sa ingenting.
I omklädningsrummet fortsatte han skrika om min miss. Men sedan blev han utmanad på pingisbordet och jag fick lugn och ro.
Eller, eftersom pingisbordet står precis vid min plats hade jag fortfarande Zlatan och hans vredesutbrott i mitt ansikte.
Det är tur att jag tror på en stoisk livsföring.
Onsdag 18 aug 2010, 13:58
Det var en härlig träning. Efter att ha joggat en kort sväng spelade vi på en mindre plan och det frustades, det passades och det stånkades och Tobinho var så där skönt Tobinho-aktig, det vill säga omutlig i duellspelet och var han inte först in i en närkamp var han sen och då tacklade han musten ur sina motståndare och tog bollen. Brassarna kallar inte Tobinho för "Traktor" för intet.
När vi joggade undrade jag i mitt stilla sinne hur jag skulle kunna ta mig igenom träningen med äran i behåll, kroppen kändes inte direkt...sprudlande. Men kanske lösgjorde uppvärmningen något, kanske är det bara så att ibland vet man inte hur kroppen egentligen mår, man känner efter, man tänjer och fingrar på ömma fästen och man knaprar värktabletter, "utifall att", men ibland är det där första kvittot man får på kroppens status ett falsarium och så var det nu, kroppen lydde varje ingivelse och det blev en bra och fin träning.
Fast när vi körde tre mot tre var det si och så med insatsen. Äldre mot yngre och det är en sak som förändrats de senaste åren. Skolningen när det kommer till press och understöd. Förr satt det i ryggraden hos alla, det tillhörde det autonoma nervsystemet, det var lika självklart som att andas, men det är inte så längre, men när vi sedan spelade på stor plan fick mitt lag spelet att stämma och Marcel var i zoonen och hittade fram med läckra passningar och Tobinho älgade iväg och ordnade ett assist och jag satte tre baljor. Tre!
Det ena var faktiskt rasande vackert. Jag löpte ifrån min bevakning, Marcel såg min rörelse och satte in bollen på marken och jag blev ren med Wastå, alla trodde att jag skulle avsluta på ett, Wastå fläkte sig för att täcka skottet, men jag chippade den försmädligt över honom och la sedan in bollen med det andra tillslaget i ett tomt och öppet mål.
Jag lät givetvis alla höra detta i omklädningsrummet efter träningen och jag sa nog, antagligen något överdrivet, att jag hade gjort min livs träning. Lantz sa att det var imponerande att kunna göra det vid 34 års ålder. Jag nickade ivrigt och missade att Lantz sa det med giftig ironi.
Från det ena till det andra - jag beställde skor från Puma, men de fanns inte i lagret. Så Puma fick plocka ett par från en butik i Helsingborg. Och butiken skickade med en liten hälsning: "OBS! Får ej användas till sabotage av Helsingborgs SM-guld. MVH Stadium Helsingborg"
Tisdag 17 aug 2010, 01:10
Jag läste BLT vid frukosten, det stod om de lokala lagen, om Mjällby och så kikade jag i Sydöstran, en andra tidningen i Blekinge och de skrev om att Marcus Ekenberg var petad av tränare Swärd (sedan kom han in och gjorde mål), BLT hade missat det helt och vid bordet intill talade man om MFF och HIF, om att HIF tycktes ha farit illa av sommaruppehållet och man talade om det märkliga i att man numera vattnade fotbollsplaner innan man skulle spela på dem och efter frukosten gick jag tillbaka till rummet, jag hade ingenting inplanerat och det gav mig en viss vånda, men det gav mig också ett visst lugn och jag la mig i sängen, jag tänkte vila en stund, men somnade.
Det var en njutbar sömn och när jag vaknade kände jag mig utvilad och gick ner till spaet och hade det i princip för mig själv. Och jag ville känna in varje minut, njuta av varje minut och efter två timmar hade njutningshungern inte stillats, den hade snarare ökat och jag gled ner i den varma poolen och några timmar senare åkte jag till Listerby, jag tog en kaffe på macken, jag åkte och kollade på en stuga vid havet som var till salu och den låg fint och den låg nära huset där en flickvän till mig från högstadietiden en gång bodde och sedan skulle Listerbys division V-lag träna, jag åkte till Åsavallen, Löpar-Ola och tillika tränare för gänget hade med sig ett par extra skor, nja, sa jag, jag kan väl jogga lite och var sedan med på träningen - jag tog det givetvis lugnt och fint - och Pelle, tränare nummer två för laget gick igenom kvällens manfall, någon var sjuk, en annan kunde inte komma eftersom sambon jobbade, detsamma gällde en tredje, en fjärde var bortrest, en femte hjälpte sin morfar och någon lämnade redan nu återbud till matchen på fredag, den i bottenstriden så viktiga mot Union, han skulle i väg med tjejen och det var så annorlunda, så djupt annorlunda från det jag är van vid.
Allt emellertid inte nödvändigtvis på ett negativt sätt och för mig var det lite som att förflyttas tillbaka i tiden, till då jag bodde hemma, till då jag drömde om att en gång får spela i Listerbys A-lag, till då allt sträckte sig så kort, men inte ägde mindre betydelse för det och nu tränade vi på B-plan och också gräsmattan var annorlunda. I Allsvenskan och på många av de arenor som jag lirat på i Europa är gräset kort, kort och sällan tjockt, men här var det högt, högt och djungeltjockt och bollen studsade upp och jag var väl inte klockren i mina lånade skor, det blev en och annan kanindödare och i omklädningsrummet efter träningen doftade det exakt på samma sätt som när jag var pojklagsspelare.
Vissa saker förändras aldrig.
Söndag 15 aug 2010, 18:51
Det var en svårt-att-sova-kväll i går. Brassarna bjöd hem mig till Ricardo, de skulle ha avskedsfest för Ricardos brorsa, som snart skulle åka tillbaka till Brasilien och jag sa att jag kanske skulle dyka upp, men det blev aldrig så, jag fastnade i soffan, framför TV:n och timmarna gick och så kom jag in i det andra setet mellan Murray och Nadal och Murray vann och så en stund senare var det den andra semifinalen, mellan Djokovic och Federer och jag kunde inte sluta titta, Federer har den där kombinationen av elegans och dödlighet som han är ensam om och till skillnad från sistone tycktes han livsfarligt beslutsam och han svepte Djokovic av banan i det första setet. Men så vände plötsligt Djokovic på matchen, jaha, tänkte jag besviket (samtidigt var jag glad att jag för en stund slapp tänka på annat än den där 1-4-matchen), skulle det bli så som det så ofta varit den senaste tiden, att Federer viker ner sig, men han vek inte ner sig, han reste sig i det tredje setet och gick till final.
Och jag har varit glad hela dagen. Av den anledningen. Vilket jag inte begriper själv. Men Federer är speciell för mig.
Fast samtidigt fanns ju matchen där i bakgrunden. Och efter dagen-efter-träningen insåg jag att jag ville smita i väg från vardagen, jag kollade om det fanns rum på Ronneby Brunn och det fanns det och i ensamhet stack jag ner till Provinsen och hann med en stund i spaet, jag låg stilla, jag läste och slumrade sedan en stund och när jag gick tillbaka till rummet (eller rum och rum, jag fick en synnerligen fin svit i två etage) gick jag framför en man och hans kanske fyraåriga son, de pratade sinsemellan, det var kärleksfullt och jag tänkte på Tuva och den där saknaden som alltid finns där när hon inte är hos mig, som är växlande, men som alltid finns där, den växte och när vi gick förbi ett solarium hörde jag sonen fråga sin pappa om de inte kunde testa att torka sig i den, "skulle vi inte kunna det, pappa?" sa han och pappan skrattade och förklarade att det inte är något man torkar sig i, det är något folk använder för att bli brunare och jag tänkte på Tuva och hennes funderingar.
Och saknade henne.
Lördag 14 aug 2010, 17:04
När Elfsborg hade gjort 4-1 på oss var till och med James Keene förvånad. "Vad hände?" sa han och jag skakade på huvudet. "Ni var ju bättre än oss i första halvlek och nu leder vi med 4-1" fortsatte han och jag hade inga bra svar.
Jag vet inte om vi var bättre än Elfsborg i första halvlek, men vi var i alla fall inte sämre. Vi visste att Elfsborg var starka på konstgräset, men vi hade taktiken klar. Och trots att Elfsborg nästan omedelbart satte 1-0 gjorde vi en fin halvlek. Elfsborg hade inte alls ett så där stort bollinnehav som de ibland kan ha, Anders Svensson dominerade inte spelet så som han ibland kan göra och när vi hade bollen kom vi ofta in bakom Svensson/Mobaeck på Elfsborgs mittfält och blev rättvända. Vi kvitterade och hade sedan bud på 2-1 och förutom en kort period i slutet av halvleken var vi nöjda i pausen.
Vi ändrade vissa saker rent taktiskt, vi ville få högre press på Elfsborg och vi blev lite rakare i våra lagdelar. Jag vet inte om Elfsborg märket det, antagligen inte, men det sa pang, pang, pang och så ledde de med 4-1. Och det var inte direkt så att det hängde i luften. Det bara small.
Allt det vi hade gjort bra innan paus misslyckades vi med nu. Vi hade ingen struktur när vi hade bollen, vi hade ingen struktur när Elfsborg hade bollen och vi gav dem hav av ytor och tid och då har de alldeles för många och för bra spelare och man jagade vålnader, spöken, man kom aldrig nära och det dränerade oss på kraft och vi blev ett tyst lag som jobbade en och en, det fanns inget gemensamt, inget kollektivt.
En sak imponerade emellertid - vår klack. Det krävs ryggrad att fortsätta ösa på trots att ens lag ligger under med 4-1. Tack!!
Fredag 13 aug 2010, 11:54
Tillbaka till vardagen, till arbetet och träningen och jag fick det på nytt bekräftat, man ska inte vara ledig, inte ens två dagar, kroppen vänjer sig fort och det gör ont att komma igång igen. Men vi tränade ordentligt för första gången på länge - det har mest varit matcher, återhämtning och så ny match - och det var bra fart även om Fredriksskans A-plan var sträv och bollarna fastnade.
Jag lät dock sjukgymnast Svensson stretcha ut mina baksidor, jag har en tendens att ibland bli stel i ryggpartiet, i synnerhet efter några dagars vila, men Svensson berömde min lekamen och min mjukhet, "tänk att vara så här vid 34 års ålder, du är ett unikum" sa han och jag smackade belåtet.
I omklädningsrummet efter träningen sa Lindberg att Mattias Lindström i HIF hyllade min musiksmak. Lindberg hade varit i Skåne och då hade Lindström sagt att han hade lyssnat på en Spotifylista som jag hade publicerat här och att han gillade den skarpt. Tydligen hade mitt första låtval, Islands in the stream, spelats på Lindströms bröllop.
Det är en klok man, den där Lindström
Det kommer gå bra för honom i livet.
För övrigt har Expressen.se träffat Debrecens tränare. Och han säger följande:
- Både Kalmar och Elfsborg var väldigt bra lag, det märkte vi när vi spelade mot dem. Men de hade inte tur. Du vet, vi spelar inte i några toppligor. Och då behöver man tur, säger András Herczeg.
- Vi sitter i samma båt. Det är väldigt små skillnader mellan oss och de svenska klubbarna. Egentligen har vi nog sämre förutsättningar. Men man behöver tur, annars går det inte att lyckas.
Onsdag 11 aug 2010, 10:18
Så fick vi vår semester till slut. Även om ingen av oss egentligen ville ha den. Vi hade hellre fortsatt att ha ett hektiskt schema med resor till obskyra länder, kvällsmatcher i regn, i hetta, i hagel sent om kvällarna och sedan propellerflygplan hem till Kalmar, vi hade hellre haft det så, men vi orkade inte fullt ut vända mot Levski, vi kom bara till 2-3 och några minuter kvar, vi kom inte närmre och efter TFF-matchen tränade vi lätt och sedan fick vi två dagar ledigt.
Två dagar!
Det kändes konstigt att ha sex dagar mellan matcherna och jag passade på att ge mig av mot provinsen. Jag har inte besökt Blekinge så frekvent på sistone, men nu messade jag Löpar-Ola, "på med kaffet" och han satte på kaffet och så bokade jag rum på Ronneby Brunn och jag har ju läst om de där författarna, poeterna som alltid hade sina stamhotell, fast det var ju i städer som Köpenhamn, Berlin eller Paris, jag har mitt i Ronneby och jag stannade till på vägen ner hos Ola och jag körde genom välbekanta byar och mitt öga spanade efter en Till Salu-skylt utanför en fin stuga, men jag hittade ingen och sedan uppdaterade Ola mig på det senaste inom Listerby IK.
Ihop med Målvakts-Pelle har Ola tagit över ledarskapet för L.I.K säsongen ut, laget ligger pyrt till i femman och vi talade om träningsupplägg och taktik och jag lovade att komma förbi torsdagens träning och kika lite. "Har du skor?" frågade Ola innan jag gick och syftade på fotbollsskor. Jag skakade på huvudet. "Jag tar med mig ett par. Om du får för dig att vilja vara med på träningen."
Nu väntar dock Brunnens spa-avdelning. Läsning och avkoppling.
Tisdag 10 aug 2010, 16:50
Två Kalmar FF-legendarer: Håkan Lindqvist och Dennis Nilsson.
Daniel Mobaeck.
Daniel Mendes och undertecknad...
Tisdag 10 aug 2010, 13:38
Dudu och Micke Eklund vid en måltid.
Nanne har genomgång. Och Giles Stille var assisterande redan då.
Kjell Svensson och Bagarn.
...och vi låg i Superettan, Nanne hade precis kommit tillbaka som huvudtränare för Kalmar FF efter en sväng i HIF och på det ett sabbatsår. Våra brasilianska importer hette Dudu och Daniel Mendes, Kjell Svensson var redan då sjukgymnast, Wastå vaktade målet, Bagarn nickade bort bollar, jag städade på mittfältet och Daniel Mobaeck var påläggskalv. Några ur den riktigt gamla FF-generationen, den som på något sätt var en förutsättning för allt det som sedan kom, var fortfarande kvar - Håkan Lindqvist, Krister Andersson och Dennis Nilsson.
På den tiden delade jag rum med Lucas Nilsson. Tobinho? Äh, han svek oss. Och stack till Norge. Pengarna var tydligen viktigare än lojaliteten....
Det året var vi på träningsläger i Norcia, en enslig by i bergen i Italien. På morgonen när vi vaknade var det snö på marken och vi längtade faktiskt till La Manga.
Måndag 09 aug 2010, 12:45
Nanne är arg, förbannad, besviken och säger att vi inte är tillräckligt bra och så är det kanske. Även tränare får vara förbannad och besviken. Att Nanne sedan är som argast efter en vinst, där vi trots allt visade att vi inte vek ner oss utan öste vidare trots en hel del motigheter, är kanske märkligt.
Men Nanne är faktiskt konsekvent. För han ser till prestationen, han ser till utvecklingen och då kan man faktiskt vara nöjd efter en förlust och missnöjd efter en vinst.
Och det har ju hänt, om än inte så ofta, att han varit nöjd även efter ett mindre bra resultat.
Jag var dock väldigt nöjd med segern. I omklädningsrummet efter sjöng vi segersången så att väggarna skakade och Douglas och Bertilsson, som inte kan texten än, skrattade när Wastå, Tobinho och undertecknad gav hals.
I bilen hem talade Tobbe och jag om planen. Att det är förbannat synd att det varit så mycket regn de senaste matcherna. Egentligen är planen ypperlig, men mot DIF, Sofia och nu mot TFF har den varit vattensjuk. Jag spelade med skruvdobb på båda fötterna, men ändå slog jag vid ett par tillfällen omkull, det var som om gräset bara släppte under mig.
Om en stund blir det träning och för första gången på länge, länge är det mer än två, tre dagar till nästa match. Det kommer bli ovant.
Här är förresten lördagens Expressen-krönika. Som handlar om vilken effekt fotboll kan ha på mig.
Söndag 08 aug 2010, 21:51
Jag väljer att se det som någon form av retroaktiv utdelning. Att vi äntligen, äntligen fick de där marginalerna med oss, de där marginalerna som vi haft så svårt att få med oss på sistone.
Det var givetvis turbetonat att avgöra när matchen i princip var över. Men samtidigt var det en rättvis seger. Om man ser till spelet och antalet chanser.
TFF kom till matchen med fyra raka segrar och vi kom från en Bulgarienresa. Jag oroade mig en smula över att vi kanske skulle vara sega, att matchen i Sofia och resan hem skulle sitta kvar någonstans i oss och på uppvärmningen talade vi mycket om att ge varandra energi.
Nanne hade förklarat att backlinjen skulle ha koll på Jensens djupledslöpningar och jag skulle låsa Drügge och inte låta honom vara rättvänd och vi hade bra kontroll, TFF var frustrerat och vi vaskade fram chanser. Men som så många gånger tidigare var vi inte distinkta och så precis innan halvtidsvilan kom en rensning från TFF-försvaret, vår backlinje stod och sov och Drügge kom loss och gjorde 1-0.
Det var en rejäl käftsmäll.
I pausen sa vi dock att vi inte skulle tycka synd om oss själva - det är annars ett ytterst mänskligt beteende - och Nanne sa att vi inte skulle jaga något. Vi skulle mala på, göra det vi hittills gjort, då skulle vi vinna.
Och vi fortsatte.
Jag ska inte påstå att vi var briljanta. Fortfarande kan vi visa större beslutsamhet när vi attackerar, fortfarande kan vi ha högre passningshastighet och fortfarande kan vi göra många saker mycket bättre. Men vi var bättre än TFF och skapade chanser, men ingenting gick in.
Tiden började rinna ifrån oss. Men så fick vi en vänsterhörna, jag satte den dit vi sa att den skulle sitta och Ricardo nådde högst och nickade in kvitteringen.
Nu knäade TFF, men vi höll på att kasta bort vårt övertag när vi plötsligt började skyffla bollar mot deras backlinje. Det var ju så de ville att vi skulle spela. Passningsspel, passningsspel, skrek vi till varandra och efter några kombinationer kom Mendes loss och sköt - men deras målvakt prakträddade. Jag visste att tiden snart var ute och sprang mot hörnflaggan för att slå hörnan och jag satte den lite högre än tidigare, det brukar bli situationer då och Tobbe nickade en TFF-spelare i ryggen, men fick tag i andrabollen och skickade in den framför TFF:s mål och där var Mendes och med knapp styrfart rullade bollen över mållinjen. Strax därefter blåste domaren av matchen.
Otroligt skönt och också otroligt starkt!
Jag tycker att vi - trots alla brister - visade karaktär. Och vi visade också att vi har en hel del kräm kvar i kropparna. Vi orkade verkligen ösa på hela vägen in.
Söndag 08 aug 2010, 10:53
Här.
Fredag 06 aug 2010, 12:17
Det åskade, det regnade och det till och med haglade timmarna innan avspark i Sofia. Tobinho och jag kurade på hotellrummet, men så sprack det upp strax innan vi skulle ha vår matchgenomgång.
Nanne förklarade hur vi skulle agera. Vi misstänkte att Levski Sofia skulle vara det spelförande laget och det var viktigt att vi klarade av att hantera det. Att vi orkade ligga rätt, att vi orkade vara aggressiva när tillfället gavs och att vi orkade anfalla när vi vann bollen.
Vi anlände till arenan, kollade in planen - som hade tålt regnet bra - och bytte sedan om. Vi skojade, vi skämtade och det fanns väldigt mycket energi i laget och när vi kom ut till uppvärmningen möttes vi av en visselkonsert från Levskipubliken.
Och sedan - efter uppvärmningen och de sista förberedelserna i omklädningsrummet - klev vi ut på arenan och möttes av ett öronbedövat jubel. Wastå och jag kollade på varandra och Wastå skrek att det "alltid borde vara så här" och jag nickade till svar.
Vi började matchen klockrent. I tio minuter gjorde vi det mesta rätt. Och vi kände att det fanns tid och ytor att själva ha bollen. Men så löpte deras droppande anfallare in bakom mig och in mellan högerbacken Jocke Lantz och mittbacken Tobbe Carlsson, det blev ett glapp och Tobbe försökte hinna ut, men Levski-spelaren slog in bollen hårt längs marken och mellan Tobbes ben, jag hann tänka att det skulle bli svårt att få undan inspelet, men såg sedan att Stefan Larsson var först på bollen framför vårt mål, men på något sätt gled bollen under hans fot och Levski-anfallaren lyckades på något sätt instinktiv reagera och stötte in 1-0.
Arenan exploderade.
Vi pushade på varandra, lugnt och fint, fortsätt med det vi hittills gjort, ingen panik och jag hittade Abiola, som spelade släpande anfallare, som frispelade Douglas, vår spets, som var ytterst nära att med bredsidan kvittera. Men bollen smet precis utanför stolpen.
Levski spelade offensivt, de stod högt med laget och ytterbackarna fyllde på. Det skapade tryck mot oss, men samtidigt fanns det stora möjligheter när vi väl vann bollen. Och vi fick möjligheter och det i sin tur gjorde att vi orkade försvara oss.
Men så slog Levski ett inlägg som blev för långt, Lantz trodde nog att bollen skulle rinna över kortlinjen, men Levskis lilla brasse hann upp den, hans inlägg touchade Lantz och på bortre stolpen nådde inte Jimmie Augustsson högst i nickduellen utan istället nickade Levski in 2-0.
I paus gjorde Nanne två byten. Lantz gick ut, Mattias Johansson flyttade ner från höger mittfält till högerback och Johan Bertilsson kom in på Mattias plats på mittfältet. Och Mendes kom in i stället för Abiola.
Vi kände att vi hade mer kraft i oss och vi sa till varandra att det räckte med ett enda mål för att det skulle vara match igen. Blev det 2-2 var vi vidare.
Och trots att Levski hade mycket boll och spelade bra kände vi att vi skulle få lägen.
Och det fick vi.
Men precis som mot Blåvitt hade vi inte skärpan när chanserna dök upp. Mendes hade två stycken, varan ett friläge, men Levskis målvakt räddade och istället för att vi gjorde 1-2 satte Levski 3-0. Vi rensade undan en hörna och flyttade upp, men Levski skickade tillbaka ett hårt inlägg mot bortre stolpen, jag flyttade kanske in aningen för långt och Erik, Mendes och jag tappade kontakt i sidled till varandra och Levskis anfallare utförde ett nummer i den högre skolan, han backade för att nå bollen, och då brukar man inte få någon kraft i nicken, men han fick både kraft och precision och nickade tillbaka den i hörnet som Wastå förflyttade sig från.
Nu var det tungt.
Men vi stretade vidare och efter kombinationsspel utanför Levskis straffområde - Mattias Johansson spelade in till mig, jag satte in bollen på Mendes och Mattias fortsatte sin löpning och efter lite flipperspel fick Mattias tillbaka bollen och sköt in 1-3 med vänstern - fanns det i alla fall puls i matchen.
Och med tio minuter kvar knoppade Erik in 2-3 efter en frispark från kanten.
Arenan i Sofia blev dödstyst. I några sekunder. Sedan startade en orkan till stöttning av de sina.
Men matchen levde och jag såg paniken i Levski-spelarnas ögon, de kände att något otäckt höll på att hända och de förstod knappt hur, matchen hade ju varit deras, nu var det plötsligt vi som hade kraften och vi tryckte fram laget och Levski Sofia backade och med fem minuter kvar hamnade bollen hos Mendes precis utanför deras straffområde, han utmanade backen, vi fyllde på i straffområdet, Mendes sköt - men tämligen lamt och deras målvakt räddade.
Och istället för kvittering kontrade Levski Sofia in två mål på övertid - det sista var rasande snyggt.
Det var inte alls orättvist att Levski Sofia vann. Spelmässigt var de bättre än oss i Sofia. Chansmässigt var det jämnare - 7-5 till Levski - och det är en insikt vi måste lära oss något av. Att det finns sätt och metoder att besegra riktigt bra lag på.
Men då kommer vi tillbaka till det här med noggrannhet. Då måste man vara distinkt när man får chanser. Och då måste man ta rätt beslut i försvarsagerandet.
Det gjorde vi inte i tillräcklig utsträckning i går.
Och det irriterar. Att vi hade våra chanser, men inte tog dem.
Nåväl.
Förlusten svider, de två sista målen känns onödiga, men jag njöt också i viss mån av att spela. Atmosfären på arenan var underbar, Levski Sofia var ett skickligt lag och jag kände mig stark och smidig och när jag hade bollen hamnade jag aldrig i tidsnöd, jag kände att jag hade bra kontroll och kunde spela bollen dit jag ville och jag orkade samtidigt grisjobba i 90 minuter. Det är en behaglig känsla.
Och jag är faktiskt lite, lite stolt att vi - trots bekymmer med skador och avstängningar - jagade Levski Sofia hela vägen in.
Onsdag 04 aug 2010, 21:45
Det var samma propellermaskin som tog oss till Moldavien som skulle flyga oss till Bulgarien och Tobinho och jag pussade småflickorna och sa hej då, det gräts en skvätt och snart satt vi i planet och dundrade upp i luften och över Boholmarna – där döttrarna stod och vinkade.
Jag valde Stefan Larsson som reskamrat. Han kollade trav, trav och trav, jag läste Folkhemspopulismen av Markus Uvell och Erik Meier Carlsen och så Runer Jonssons Svenskarna och deras prövningar och det var tämligen molnigt och hoppigt hela vägen, man fick hålla hårt i kaffemuggen så att man inte spillde, vi flög på 6000 meters höjd och det tog nästan fyra timmar innan vi var framme.
Svante Samuelsson satt med en turistbok om Bulgarien och kollade upp heta nattklubbar och hittade också ett intressant stycke om revolutionären Vasil Levskij, som levde på 1800-talet. Om jag förstod saken rätt är våra motståndare, Levskij Sofia, en slags hyllning till revolutionären (till skillnad från CSKA Sofia, som var arméns lag). Svante Samuelsson tyckte att jag skulle nämna att Levskij varit en av mina stora inspiratörer i livet om jag fick chansen i någon intervju i samband med matchen och jag memorerade hans namn och leverne.
Efter en stund tröttnade jag på att läsa och undrade om Stefan ville kolla film med mig. Det ville han och vi började kika på Spiderman 3. Och båda blev fuktiga i ögonen när det kom en scen med en pappa som tvingades fly från polisen och därför inte kunde vara med sin dotter.
Inflygningen blev ytterst luftgropig och brassarna svor högt av rädsla bakom oss och Stefan och jag försökte tänka på annat och snackade väder och vind och vi såg CSKA Sofias jättegryta till arena och strax intill Levski Sofias något mindre arena och när vi väl hade studsat ner fick vi bli sittandes i planet, tydligen hade flygplatsen i Sofia stängt. Det var ett oväder med regn och åska – jo, tack, vi märkte det när vi landade – som gjorde att allt stod stilla, men efter 20 minuter kunde vi kliva av och hämta vårt bagaget.
Jag tog på mig practical joke-rollen och gömde undan Tobinhos väska. Så han stod och väntade och väntade och såg allt mer bekymrad ut, alla hade fått sina väskor, men inte han och han gick bort till ledarna och det gemensamma bagaget, kanske fanns väskan där, men icke. Då hade jag inte hjärta att fortsätta undanhålla honom sanningen. Han sken upp, ”fan, för en stund var jag övertygad om att jag hade glömt checka in min väska i Kalmar, det var inte otänkbart att jag bara hade gått ifrån den”, sa han.
Han har trots allt viss självinsikt.
Och i ankomsthallen blev vi överfallna av journalister. I synnerhet Nanne, som omsvärmades av diverse TV-team. Själv kände jag att det räckte med intervjuer på engelska, jag gjorde min beskärda del i Moldavien, och smög undan.
Jag tänkte dock tanken – undra hur Levski Sofias spelare upplevde vistelsen i Kalmar? De måste frågat sig vad det var för liten håla de kommit till. Där inga journalister tog emot de på den minimala flygplatsen. Och sedan fick de spela en match på något som mest liknande en träningsanläggning.
Bebyggelsen i utkanten av Sofia påminde om den i Moldavien och Kalmarpostens Göran OT Dahlberg gjorde iakttagelsen att det blev finare och bättre ju närmre centrum vi kom och sa att det var som på Öland – underutvecklat i norr för att i södern vara prunkande.
Även på hotellet stod TV-team och väntade och vi förstod att intresset var stort och utanför entrén jagade några autografjägare oss och en av dem hade ytterst fina porträttbilder på oss och på mig hade han en färgbild när jag lyfte Lennart Johanssons Pokal och Emin Nouri, bulgarättling, berättade att det hade varit över 90 000 bulgarer som hade försökt få hem det första mötet från Fredriksskans via Kalmar FF:s hemsida och trycket blev så hårt att serven brakade.
Efter mat och vila åkte vi poliseskort till arenan och genomförde sedan ett mjukt träningspass i den varma, men fuktiga kvällen.
Som avslutning körde vi en inläggstävling. Lagen var uppdelade åldersvis och jag, Tobinho, Lantz och Lindberg tillhörde de gamla och vi fick inleda. Lantz satte direkt en språngskalle och jag stänkte in en vristare och vi jublade och var segervissa, men sedan bommade Tobinho två nickar och de andra åt i fatt vårt försprång, men när det gällde som mest levererade vi som bäst och det stod mellan vårt gäng och ett mindre namnkunnigt gäng och vi gick på knock- Lindberg nickade in en boll och sedan dundrade (jodå) jag in ett mål via ribban och det knäckte de andra.
Paulus tittade på vårt målgörande med stora ögon och sa på klingande finlandssvenska - ”gåbbarna överpresterar”.
Vid kvällsmaten blossade den där oändliga diskussionen mellan Erik Israelsson och Zlatan Azinovic upp. Som handlar om vilket lag som var bäst – Lindsdals 88-killar eller Kalmar FF:s.
Båda var lika säkra på sin sak. Och sedan bröt de ner varenda möte lagen emellan och Erik berättade om en cykelspark som han utförde utanför straffområde och som slutade med en bomb i kryssen, men Zlatan mindes det mer som en halvmörsare som studsade ett par gånger i marken och så fortsatte det.
Match i morgon, alltså. Det blir hårt och tufft. Vi är aningen åderlåtet på grund av skador och avstängningar och en spelare som Sobralense saknas givetvis i en match som denna.
Men, men, vi ska kämpa.
Vad mer kan man göra?
Måndag 02 aug 2010, 22:13
Tobbe jagade upp töserna i ett älgtorn.
Tobbe på blåbärsspaning. Med döttrar och hundar i släptåg
Dagen efter den tunga dagen och jag ville minst av allt tänka på fotboll, men när Tuva pratade om vad hon hade gjort kvällen innan kom jag inte undan, hon och några andra barn hade spelat fotboll, det var jättekul, sa hon och kom sedan på mitt mantra om att det viktigaste inte är att vinna, utan att kämpa och ha kul och la därför till "det viktigaste är ju inte att vinna, det är att ha kul" och jag nickade och så fortsatte hon: "hur var det för er i går, pappa, hade ni kul?"
Nja, så jäkla kul var det inte på Gamla Ullevi.
Men sedan skulle dagen gå i icke-fotbollens tecken, Tobinho och jag planerade in en skogsutflykt med kidsen och Tobbe siktade ett blåbärsnäste i en skog i trakterna och vi gav oss i väg och körde och körde och när vi väl stannade omslöts vi av stora träd och lugn. För att en stund senare inse att det inte var så lugnt, trots allt, för skogen vi var i hade börjat att avverkas och det dånade från skogsmaskinerna.
Nåväl.
Vi pallade inte flytta på oss och vi klampade in i skogen och hittade direkt blåbär, men Tobinho är aldrig nöjd, det finns ett bättre snår, det finns större bär längre in, jag lovar, mässade han och drog vidare, men Sabine och jag satte ner fötterna och stannade på en plats vi tyckte var fin. Tobbe och ungarna sniffade dock vidare, men kom snart tillbaka.
Sabine oroade sig för vildsvin, kidsen för myggor och getingar och Tobbe skrattade gott åt deras ynklighet. Tills han själv blev stucken av en geting. Då skulle sticket visas upp för barnen, "kolla, kolla" och han kramade ut deras medlidande och koketterade i det närmaste och sedan, när vi var hemma igen, kom Tobbe förbi och i princip hystade in två ungar och en hund, han ämnade försöka ligga med Sabine och planerade därför in en romantisk kväll på Öland. "De stannar här i natt" väste han och spekade sedan i väg på sin moped.
Så där stod jag med tre ungar och en hund och det blev simhall, Maxi och sedan stuvade makaroner med falukorv och när barnen hade slickat rent sina tallrikar bjöds det på glass och sedan läsk och chips och de lärde sig en sak, att när de är hos Henke sparas det inte på godsakerna.
Men jag fick slita - och sprang mellan dammsugning, sängbäddning, matlagning, hundpassning, flickpassning och mys och hann mellan varven lyssna på småflickornas samtal.
Tuva frågade minstingen Filippa om det inte var jobbigt att ha så lång lugg och jo, det var det ju, svarade Filippa, hon skulle klippa sig snart, sa hon, men la till med skräck i rösten: "Jag vill inte se ut som Henke."
Sedan somnade de tre små tjejerna.
Henrik Rydström
33 år, bördig från Blekinge, pappa till Tuva 6 år, fotbollsspelare, nöjesrecensent, skribent, lärare, lutheran, mystiker, ödmjuk besserwisser som försöker späka både kropp och själ.
henrik.rydstrom@barometern.se
Telefon: 0480-591 00
90 röda minuter
Håller koll på vad som händer kring Kalmar FF, lagen, supportrarna och hur snacket går på Fredriksskans.
Tips? Nyheter? Mejla:
90minuter@barometern.se
Christian Gustafsson
33-årig sportreporter på Oskarshamns-Tidningen. Bor i radhus i Kristineberg i Oskarshamn. Pappa till Tilde, 8, och Idde, 5. Gift med Anna. Född och uppvuxen i Oskarshamn. Flyttade till Stockholm 1998 och hamnade så småningom på Aftonbladet. Flyttade hem igen 2001 och har sedan dess arbetat på OT. Idrottsmeriter? Spelat division 1-innebandy med Oskarshamns IK (tvåa i poängligan 97/98!) och Farsta Sharks samt division 5-fotboll med Bråbo. Gillar: Steven Gerrard, familjen och Liverpool. Ogillar: Ärtor och Manchester United. Starkaste idrottsminne: När OT-fotografen Hasse Broms tvingade ner mig i en låda för att plåta mig som ”gubben i lådan” inför seriefinalen mot Södra Kärr i innebandyettan.
christian.gustafsson@ot.se
Telefon: 0491-575 11
Fotbollsbloggen
David Winberg, 34 år, har jobbat som sportreporter/redigerare på Barometern sedan december 2007.
Född och uppvuxen i Ljungarum i Jönköping. Hamnade i Kalmar 2002 via stoppen Växjö, samt amerikanska Little Rock, Orlando och Winston-Salem.
Den här bloggen kommer att handla om fotboll i allmänhet och lokalboll från division 2 till sexan i synnerhet.
Tips?
Nyheter?
Mejla mig!
david.winberg@barometern.se
Telefon: 0480-592 55
Viktor Gibbs Sjödin
Viktor Gibbs Sjödin, en profil både på och utanför isen. Känd i hockey-Sverige för sin vassa penna och hårda tacklingar. Tidigare spelade han i Bofors, nu är det IK Oskarshamn som gäller. Viktor bloggar om det senaste i laget.
viktor.gibbs.sjodin@barometern.se
Lisas inlägg
Lisa Petersson är en 18-årig fotbollsspelare i IFK Kalmar. Uppvuxen i Lindsdal med KFF-spelaren Erik Israelsson som granne. Målmedveten, utåtriktad, många bollar i luften, strukturerad, positiv och önskar att dygnet hade fler timmar.
Här får du läsa allt om damfotboll och IFK Kalmar i synnerhet.
lisa.petersson@barometern.se
Ronja Koepke
Mediestudent, skribent, teaterapa, musikfreak, fotonörd och arbetsmyra. Läser tredje året på Högskolan i Kalmar. Bloggar om skolans vardag, helgens partaj, livets funderingar, förlust och sorg, passion och kunskap. Jag älskar att resa, skratta, läsa böcker, dansa på nattklubbsgolvet och skriva musik, noveller och dikter. Här kan du läsa om hur man blir bemött som ung färsking i mediebranschen. Följ tankar, känslor, funderingar och fakta. Read it.
ronja.koepke@barometern.se
Telefon: 0480-591 00
Sofia Ekholm
Här kan ni följa mina tankar och reflektioner! Jag skriver med en touch av ironi, om allvarliga och lättsamma saker. Bloggen är både djup och ytlig, och speglar mitt synsätt på saker och ting. Jag är elak, retfull, jag hissar och dissar, klagar, försöker ibland vara rolig, dömer, njuter, rekommenderar, berömmer, påpekar, analyserar och avråder. Min blogg är seriös men inte allvarlig. Ta det jag säger med en nypa salt. I morgon kanske jag har ändrat åsikt.
sofia.ekholm@barometern.se
Almedalsbloggen
Under Almedalsveckan är Barometern på plats i Visby. Där tar vi rikspolitiken på pulsen inför det stundande valet. Ideologierna, utspelen och påhoppen - vad tycker Du? Var med och kommentera och debattera med oss här på bloggen! I text och bildger Barometern sin bild av Almedalsveckan. Medverkar på Barometerns Almedalsblogg gör Ulf Wickbom, Jakob E:son Söderbaum och Gunilla Petri-Westin.
opinion@barometern.se
Huvudnyheter just nu
LÄS MER
