"Ska någon ha kaffe" undrar Emin och får springa iväg och hämta ett gäng koppar och Abiola frågar Erik om han "wants to be destroyed", de två har en intern uppgörelse i Fifa 10, Erik gick fram till 7-2 i matcher, men nu har Abiola fyra raka segrar och Erik flackar med blicken, han har börjat tvivla, "now I know how you play" säger Abiola och Erik försöker stärka sig med att om Abiola kan vinna fyra i rad kan han göra detsamma, det vänder snart, det vänder snart och bredvid oss fortsätter Lantz en utläggning om de bästa college-filmerna och Thorbjörnsson får i uppgift att ranka de fem bästa och här och där snackas det Shahktar, killarna är djupt imponerade av vad vi fick möta, fast jag tycker att det trots allt är ett helt okej resultat mot Uefacup-vinnarna, i synnerhet med den frånvaro av spelare vi hade och med det täta matchandet som vi är inne i (Shahktar har något bredare trupp, det sägs att de har 60 spelare med sig hit) och det snackas om små brassar som var pilsnabba och Abiola vet vad var och en kostade att köpa och Tobinho var med all rätt nöjd med sin insats och han tyckte de flesta i laget gnuggade på riktigt bra och jag snackade med killarna efter matchen, ytterbackarna fick mycket att stå i och Emin sa "att de slaktade oss!" och mittfältet fick slita ont i alla förflyttningar, Erik gjorde ett hästjobb, men var helt slut efter, sa han, "de gav oss en lektion" och Åhlander snackade om den där jobbiga känslan att aldrig vara riktigt nära, att försöka störa dem och pressa dem, men inte riktigt lyckas hela vägen och så frustrationen att få för korta anfall, att allt defensivt jobb gör att man inte orkar ha ett eget spel, men oavsett vad är vi fortfarande i uppbyggnad och igår fick Jael spela och han är inte alls inskolad i vårt system så väldigt många saker kan fortfarande bli väldigt mycket bättre.
Min krasslighet går mot det bättre, även om det idag inte är helt bra. Jag har sovit och läst. Läser PO Enquist Ett annat liv. Tycker den är bra.
Ärligt talat Rydström. Sätt punkt ibland, du har inte riktigt den skrivbegåvningen att det blir läsvärt när du skriver en enda lång mening. Det blir inte något flyt, om det nu är det du eftersträvar. Tack.
Postad av guldhöken 2010-02-10 08:00
Ett annat liv
Tycker du att Ett annat liv är "bra"? Jag antar att du som svensklärare utnyttjar stilfiguren litotes. Det är ju för bövelen nästan hans bästa bok!!!
Postad av Erik Wreland 2010-02-10 08:03
ynklig
att det kan vara så mycket skriveri ang lite förkylning...
Postad av olle 2010-02-10 14:55
Skrivbegåvning...
För att uppfatta, och uppskatta, skrivbegåvning krävs lite "läsbegåvning"...
Hm. Märklig match och märkligt resultat. För sett till hur det såg ut där ute idag borde det inte blivit 0-3. Jag vet, det kan tyckas vara en lam ursäkt och jag tar verkligen ingenting ifrån Blåvitt. De gjorde saker och ting enkelt, de hade en ytterst skicklig Hysén där framme och det räckte till 3-0. Vilket kanske också säger något om oss.
Jag tycker att vi var bra i första halvlek. I synnerhet första 30. Med tanke på planens beskaffenhet hade vi stundom ett bra passningsspel och bakåt hade vi kontroll på nämnda Hysén. Inläggen, som vi tidigare haft sådana problem med när vi mött Blåvitt tog backlinjen säkert bort och Erik dunkade en boll i ribban och så räddades Sobralenses straff. Spelmässigt lyckades vi med det vi ville lyckas med - komma in bakom Blåvitts mittfält. Vi kände nästan matchen igenom att vi hade övertag mitt på planen, det var inte många passningar Blåvitts mittfält lyckades genomföra och när den långa bollen kom upp på Hysén orkade de inte fylla på.
Men sedan fick vi ett inkast, vi flyttade upp folk och bollen kom ut till Emin (som var den som skulle säkra bakåt) och vi tyckte att han blev nedgjord, men ingen signal från domaren och Blåvitts målvakt satte snabbt igång bollen, men Paulus bröt. Fast bollen hamnade hos Selakovic som hittade Hysén i djupet och vi hade ju fortfarande för lite folk hemma och via Paulus täckande kropp satte Hysén 1-0.
När planen är så här dålig är det skönt att leda matchen. Då kan man ligga rätt, spara kraft och låta motståndarna jaga och blotta sig och det var det vi tvingades till, jaga och blotta oss, men vi kände oss starka direkt i andra halvlek, vi parkerade på Blåvitts planhalva, men så kom en lång boll, Hysén pinnade iväg, rundade Paulus och la in 2-0.
Då blev det givetvis en tung fortsättning. Men vi försökte. Och Blåvitt satt i knät på Kim och skickade långt på Hysén. Men vi skapade inte så mycket. Även om vi hade övertaget.
Och det är den där märkliga känslan som sitter kvar. Att tre individuella misstag i kombination med en hypervass Hysén ledde fram till 0-3. Och att de här tre situationerna gör att Blåvitt ser imponerande ut och vi ser svaga ut.
Samtidigt - Blåvitt vinner med 3-0 och att vi då har - åtminstone i 60 minuter - ett bra spel mellan straffområdena hjälper föga. Vi är medvetna om det.
Träningen dagen innan seriepremiären hemma på Fredriksskans mot Blåvitt och mitt i spelet jagade testspelande Johann en boll på kanten, blicken var fäst på nämnda boll och han såg inte bänken som av någon outgrundlig anledning stod nästan på sidlinjen och han sprang in i den i hög fart, trillade och skrek av smärta. Vår sjukgymnast skyndade sig till Johann, några spelare joggade dit för att se vad som hade hänt och de grimaserade illa, Jael visade att benen var av och jag gick fram, Johann var som i chock och sjukgymnast Svensson höll om honom och jag frågade om benet var brutet och det trodde man, jag undrade om någon hade ringt ambulans, men det hade ingen och jag ropade till en journalist som kollade på träningen och han ringde och medan ambulansen dröjde fick vi andra fortsätta träningen, men vi kunde inte flytta på Johann så vi fick flytta på spelplanen och så körde vi igång igen.
Det är så vi fungerar. Vi går vidare. Vi måste gå vidare. Oavsett vad som händer.
Men vi lider med Johann.
Och det här med Yannick - det är ju på alla sätt och vis sorgligt. För alla. Jag kan inte kommentera domen och det som utspelade sig vid händelsen. Men om jag bara diskuterar det sportsliga är det ju givetvis ett avbräck för Kalmar FF. Yannick var vår stora värvning inför 2010 och vi var alla i laget imponerade över kvaliteten han höll. Suck.
Och om det påverkar oss? Det kan vi inte tillåta. Vi går vidare. Vi måste gå vidare. Oavsett vad.
Wastå och jag gick från träningen till Number eight. Som är ett litet fotbollsprogram på barometern.se. Där jag snackar fotboll. Och gästas av storheter. Och som premiärgäst hade jag alltså Petter Wastå.
Ni kan kika på första avsnittet här. Och ja, vi filmar utifrån dogma-regler. Vi håller stenhårt på det. Det ska vara grått, taffligt och på uppstuds. Med en kille i mössa som inte riktigt vet vad han håller på med.
Solen sken och det var nog den som lurade oss, som förförde oss för vi fick för oss att det skulle vara skönt ute på konstgräsplanen, att det skulle bli en behaglig stund i träningens tjänst och de flesta tog bara på sig det mest nödvändiga och joggade sedan ut. Och blev knivhuggna i ryggen.
För vinden var obönhörlig. Den var bajonettvass och grym och Johann, vår testspelande amerikan, skakade av köld och jag förklarade för honom att vi var i Kalmar, här blåser det alltid och jag visade honom mina sju lager av tröjor och han nickade imponerat.
På kvällen ringde Expressen och gjorde en intervju - som blev så här - och vi pratade också om Blåvitt-matchen och jag nämnde det där med Sebastian Eriksson, som i senaste mötet skulle döda mig, och som vanligt fick jag höra att de andra spelarna tyckte att det var fel av mig att jag berättade om snacket på planen, man tyckte att det skulle stanna där. Jag är emellertid av åsikten att det man säger ska man stå för, även om det sker i affekt på planen - och att det snarare är så att det är aningen pubertalt att komma med fjantiga hot. Och så länge jag håller mig till sanningen och också berättar vad jag själv säger, på gott och ont, där ute kan det aldrig vara fel.
Just det - 12.30 idag kan ni ställa frågor på expressen.se till undertecknad. Kom an!
Tobbe muttrade i omklädningsrummet, det var tydligen kvinnodagen i måndags och därför hade Sabine beordrat ner honom till TV:n i källaren, tillsammans skulle de titta på kungabröllopet från 1976 som SVT sände. Sabine slukar allt som har med kungafamiljen att göra och Tobbe fick snällt acceptera hennes order och efter kungabröllopet blev det Hollywoodfruar och när jag öste ut mitt förakt för Tobbes flathet tog han tillbaka lite av det han hade sagt, det var inte alls så att han blev tvingad, han gjorde det ju för Sabines skull, han lät henne tro att det var hon som bestämde när det i själva verket och alltid är Tobbe som bestämmer och Lindberg hörde Tobbe och nickade ivrigt på huvudet, "så gör jag också, så gör jag också, hon tror att hon styr och jag låter henne tro det - men det är ju jag som är chef".
Nåja.
Jael kom tillbaka igår och ingen slogs med honom, ingen bråkade med honom och ingen hade krissamtal med honom. Det finns annars en hel del som tror att det är just det som händer. Jael hade varit en kort sväng till Brasilien och blivit pappa och nu visade han stolt upp bilder på sin son.
I lördags länkade jag till ett briljant Sven Melander-klipp, när han tvingar fram vad barn idag helst av allt önskar. Fred, så klart.
I går messade Sven Melanders son och tillika min Expressen-kollega, Viktor: "Farsan hälsar att numera önskar svenska barn mest av allt i hela världen att du tar på dig ett par större shorts. Och ge fan i att ta poäng av MFF."
Sorry. Blir nog pervest tajta shorts i år. Och poäng av MFF, hur skulle vi kunna undvika att ta det?
Fotboll på morgonen och det var sjövilt och galet. Det gnälldes och skälldes och Giles försökte hålla efter alla, vädjade till det moraliska samvetet, inget fusk, killar, men eftersom någon kom undan med det fortsatte övriga och man förstår att det är illa när en sådan go gubbe som Thorbjörnsson börjar nalla på reglerna och skrika ut bollar som inte är ute.
Jag var i uppror mot de flesta och gormade och hytte med näven och Sobralense fick sig en utskällning när han bröt mot ett par regler och när sedan en solklar offsidesituation släpptes igenom med ett baklängesmål som följd kokade det i mig och jag undrade hur fan vi skulle kunna sätta press om motståndarna kunde stå offside bakom oss och Giles höll med mig, "det var en miss från oss".
Efter träningen försökte vi reda ut alla situationer och jag frågade Sobralense om han var tjurig på mig, men då var han sitt rätta bumbibjörnsaktiga-jag och bara log och jag ville omfamna honom, men Wastå satt och pustade på sin plats, "ringrostig?" undrade jag och tänkte på ett par tveksamma ingripande, men det handlade mer om att morgonträningar inte riktigt var hans grej, sa han, "ändå var jag uppe vid sju, promenerade en timme, åt en rekorderlig frukost, läste tidningen".
Inne på toaletten friserades Thorbjörnsson. Tobbe Eriksson stod med trimmern och plöjde igenom den tjocka manen och efter en stund tog han ett steg tillbaka, granskade sin skapelse och sa lakoniskt "så ja, det blir bra".
Tobinho hamnade i en ordväxling med HBK-publiken igår. Stefan Larsson blev knockad i en duell, HBK fick bollen och vi skrek på domaren att han skulle blåsa av på grund av huvudskada. Bollen åkte ut över sidlinjen - om det var medvetet från HBK:s sida uppfattade jag aldrig - och i samma veva blåste domaren av spelet. När Stefan Larsson var spelklar igen skulle domaren göra ett nedkast, men Tobbe brölade, "det är ju vår boll!". Han menade att det var vårt inkast - HBK hade ju slagit ut bollen - och försökte få domaren att förstå det, "det är vårt inkast!" vrålade han och domaren ropade till sin linjeman och frågade om bollen hade varit över sidlinjen innan han hade blåst av spelet och svaret blev "nej". Antagligen tog linjemannen en rövare, hade han nog ingen aning, men följden blev att det inte var vårt inkast utan nedkast. Tobbe var inte nöjd, han kunde liksom inte släppa det där med inkastet, han hade ju med egna ögon sett bollen fara över sidlinjen och brölade en gång till, "men det är ju vårt inkast!". En man i publiken replikerade - "hur kan det bli inkast om spelet redan var avblåst?".
Tobbe hörde vad han sa, funderade lite och blev tyst. "Bra svar" skrek en annan man i publiken till allas förtjusning. Även Emin Nouri flinade och han flinade så mycket att han glömde bort en HBK-spelare, som tog sig förbi honom och på det efterföljande inlägget höll HBK på att reducera.
Vi klev ur bussen och ut på konstgräset och på uppvärmningen var vi konfunderade, det konstiga gräset var extra konstigt och vi halkade mest omkring, men sedan när matchen kom igång var det inte så farligt. Men bollen studsade ovanligt högt och gled liksom iväg och det fick konsekvenser för spelet, men första kvarten var vi distinkta och bra och borde gjort ett, två eller tre mål, men sedan tog HBK över, vi slarvade eller var det kanske de höga studsarna och bollglidandet som ställde till det, men när vi gjorde 1-0 fick vi tillbaka stadgan och 2-0-målet var makalöst snyggt. HBK hade hörna, Tobbe Eriksson fick bollen och passade Emin, som la den till Abiola, som hittade Ricardo, som hittade tillbaka till Abiola och då hade Mendes gjort en monsterlöpning och var fri i bortre delen av HBK:S straffområde och Abiola såg honom och gav honom bollen och Mendes fick öppet mål.
I halvtid kände vi dock att det fanns mer i oss och det känner vi även efter slutsignalen. Det sköna var att vi kunde spela ett kontrollerat försvarsspel där Tobbe och Paulus vann allt i luften och när vi tog rätt beslut i passningsspelet gav vi nästan varje gång HBK problem. Och det var därför som deras mittbackar exponerades tämligen kraftigt och framstod som...tröga.
Det tjafsades en del på planen och Nanne sa efter matchen att jag hade ett tvångsbeteende - ”så fort du ser en domare måste du ifrågasätta”. Det är ju inte sant, det är bara när domarna har fel som jag ifrågasätter. Problemet är emellertid att de nästan alltid har fel...
Marcus Olsson sprang runt och bad alla och envar ”suga kuk” och Kujovic och jag diskuterade om vem som var smartast – jag föreslog att vi skulle kolla vem som hade bäst ordförråd – och det var, som ni förstår, ingen häpnadsväckande hög nivå på det sagda. Hur hade jag, till exempel, tänkt att vi skulle kontrollera ordförrådet? Hm.
Men vi vann med 3-0 och vi tycker nog att vi har en fin nivå i våra bästa stunder.
Wastå messar att jag ska hälsa grabbarna, själv ligger han hemma i den varma sängen och vältrar sig i vällust – om jag får gissa fritt – eftersom hans skada fortfarande inte är helt läkt (han tränade dock i veckan och visade då att vila är hans melodi, har sällan sett honom rädda så många och svåra lägen).
Vi andra har just hoppat på bussen, det väntar match i Halmstad mot Bollklubben och vi gnuggar sömnen ur våra ögon och det läggs fram förlängningssladdar, det är alltid ett evigt pusslande så att alla får varsin uttag till sina datorer och vi löser det till slut och Ola ställer den vanliga frågan längst fram i bussen till de andra ledarna - ”någon som vill ha kaffe?” - och alla vill ha kaffe och Marcel undrar om jag menade att också han såg ut som en Bumbibjörn, men nej, det var Thorbjörnsson som menade att Sobralense gjorde det och Marcel andas ut och igår hade jag en ledig dag, jag hälsade på hos Cola-Mackan och Revy-Tina i Trekanten och de slängde på mig olika peruker, tog bilder och skrattade rått åt mig, det gjorde lite ont, men jag skakade av mig flinen och på kvällen snyltkäkade jag hos Rektors-Henke och det skulle tittas på Sjunde chansen i Melodifestivalen och Kjelle Carlsson, trippande vänsterkantspelare i Kalmar FF på 1990-talet, låg pompöst i soffan och slängde sig med sarkasmer och bröt endast av med att då och då dra upp tröjan, spänna magmusklerna och utbrista, ”känn då, känn då, jag är fortfarande lika vältränad” och när mammorna tittade bort bytte vi till La Liga-fotboll.
Apropå fotboll – Bojans irritation hos Ekwall efter Supercupfinalen kändes aningen krystat. Här satt han som vinnare, han hade uppfattat en situation blixtsnabbt och tagit en chans som uppenbarade sig och smekt fram bollen till Flavio som gjorde det matchavgörande målet, det fanns ingen anledning till aggression eller tjurighet. Att Gustav Svensson ansåg att frisparken slogs från fel plats var ju faktiskt en helt korrekt synpunkt. Genom att Bojan slog den där han slog den förbättrade han vinkeln avesvärt för sin passning, men det var ju inte Bojans fel och det påstod inte heller Svensson. Det var en domarmiss. Och Ekwall undrade bara så där i förbifarten hur Bojan såg på situationen och det måste man ju få undra. Det var ju ingen kritik mot Bojan eller AIK.
Från Bojan till...Sven Melander.
Säga vad man vill om Sven Melander och Nöjesmassakern och hur förlegad humorn i programmet kan tyckas vara idag. Det här är oavsett vad stor humor.
Vi satt i omklädningsrummet, träningen var slut och snön som plötsligt hade börjat falla, kylan som borde vara borta, det nedslitna konstiga gräset och så tempospelet, tillsammans hade det slitit på oss, på våra kroppar, på våra psyken och nu satt vi urlakade, trötta och tysta, jag började slita av mig alla tröjor jag hade tagit på mig - med underställ rörde det sig om sju lager - och det tog sin tid, samtidigt bröts tystnaden av att Marcel slängde på en skiva, artisten var för mig okänd, men det var sambarytmer, det var en brasiliansk artist och samtliga brassar fick något nöjsamt över sig, de började långsamt röra sig till rytmen, sjunga med och jag var bara tacksam över att det inte var Zlatans kassa skivor som spelades. Det gick en liten stund, sedan började livet komma tillbaka till oss. Jag kontrollerade att bastun var igång och det var den och snart trängdes vi där inne, Thorbjörnsson påpekade i vanligt ordning att det var "för jävla varmt", som om det kom som en överraskning i en bastu och när vi hade bastat klart och började klä på oss diskuterade Thorbjörnsson och Tobias Eriksson lågmält olika travlopp medan Emin och Sobralense snackade och gestikulerade mer högljutt, kanske för att de inte talar samma språk - Sobralense snackar varken engelska eller svenska, Emin talar inte portugisiska, ingen av de förstår alltså vad den andra säger, men de snackar ändå alltid oavbrutet med varandra och till slut tycktes de vara överens och log mot varandra och Thorbjörnsson blev rörd av scenen och sa att Sobralense är otroligt lik en bumbibjörn, "man vill bara hålla om honom, den lilla köttbullen" och jag förstod vad han menade, det var inget homoerotiskt i det sagda, det handlade bara om att Sobralense var så kramgo och mysig, precis som en bumbibjörn.
Sedan kom Ola Ragnarson in i omklädningsrummet, "vad är det för skit som spelas?", ryckte ut sladden och allt blev tyst.
Tobinho hittade ett bordtennisnät, två rack och boll i sitt skåp, vi städade av ett bord och så blev det pingismatcher. 2003 hade vi ett minipingisbord precis utanför sjukgymnast Svenssons behandlingsrum - Dudu var en jäkel på det - men till slut lackade sjukgymnast Svensson ut på livet och stojet som kom av matcherna och när vi vände ryggen till hade det försvunnit och har inte synts till sedan dess. Vilket egentligen var synd. För så tidigt har aldrig killarna varit till träning som då. Rodevåg och några andra lunsar kom ner flera timmar innan träningen startade, bara för att hinna med så många matcher som möjligt.
Nu var det dags igen och Tobinho blåste upp sig och skröt, bara för att han vann en match mot Jocke Lantz. Det är knappast en merit.
Zlatan fick syn på bordet och skrek, "JAG BORDE VARA BRA PÅ DET HÄR. JAG BORDE VARA GRYM!" och när han slog Lindberg med 6-4 blev det en yster krigsdans runt bordet.
Lindberg uppmärksammade att Erik Israelsson vid något tillfälle hade sagt att han skulle slå JO Waldner om han bara hade fått möta honom, Erik protesterade, "så sa jag inte!" och så försökte de enas om vad Erik egentligen hade sagt, men Erik erkände att han var bra och berättade stolt att han en gång hemma i garaget i Lindsdal hade slagit killen som var Smålandstrea, men sedan greppade han racket och fick storpisk av Tobias Eriksson, "du måste vara bland de bästa i Norrland" tyckte någon, men Erik var besviken på sig själv, "vad händer, vad händer" och efter matchen försökte han förklara, "jag spelade på tre procent av min förmåga" sa han och Eriksson ställde då den berättigade frågan "varför det?" och Erik försökte förklara, att det var tre procent av den förmågan han besatt en gång i tiden, då han var kung i garaget i Lindsdal mot den där Smålandstrean.
Nu grinade verkligheten honom i ansiktet.
Och det gjorde ont.
Förresten, Johan Orrenius har gjort en skön intervju med Emin Nouri. Vilken kille!
Efter en slumrande morgon tog jag mig till en studio hos P4 Kalmar för att kopplas upp mot P4 Radio Blekinge. Alltid kul när mitt gamla landskap minns mig.
Sedan spelade jag in en hälsning till Alex Schulman. Han skulle komma till radion några timmar senare och jag sa något i stil med att om jag ens kunde bli en bråkdel av den stora och härliga människa han är skulle jag bli glad och lycklig.
Sedan blev det bad i Mönsterås. Det var familjen Tobinhos och så Tuva och jag.
Videogenomgång av diverse matcher idag och Zlatan muttrade och svor, inte bara det att hans skada inte vill läka, han och hans grupp tvingades se andra halvlek av Manchester City-Liverpool och han fick ny energi i sin ilska mot Premier League, "det var en fruktansvärd match, ibland, alltså, är Premier League sååå usel" och Thorbjörnsson kontrade lakoniskt att "Chievo-Siena är ju klart mer sevärd" och Zlatan missade den där nyansen av ironi som fanns i Thorbjörnsson röst och trodde han hade en kumpan och nickade ivrigt, "precis, precis!",
Vid lunchen på kansliet plockade jag fram de gamla pärmarna med tidningsurklipp om Kalmar FF. Varje år sedan 1950-talet finns vackert dokumenterat och jag började med 1994 och visade Abiola och Etrit hur jag såg ut som junior och läste högt, så klart, om de goda omdömena och sedan tittade jag i 1996-pärmen och hittade artiklarna som förkunnade att Wastå la av med fotbollen, "Kalmar FF har tagit död på min glädje" sa Wastå i en intervju, för att sex månader senare göra comeback, "vilan har gjort mig gott, jag har ju aldrig varit en träningsnarkoman" sa han i en artikel och vi insåg att vissa saker aldrig förändras. Nanne satt vid bordet bredvid och sa, apropå mitt gottande i historiken, att jag "kommer fastna i nostalgin", men jag kontrade med att "det är viktigt att veta sitt ursprung och ha perspektiv på nuet" och så hittade jag 1997-pärmen, året då vi låg i division II och Tobinho och undertecknad var mittfältsduo, Tobbe var vår offensiva mittfältare och vi insåg att vissa saker faktiskt förändras. Sedan dök en bild på Kalmar FF:s nytillträdde tränare upp. Det var på hösten 1997 och Nanne Bergstrand stod i en alldeles för stor kavaj och poserade och bredvid på bilden stod Kjell Nyberg och när Nyberg nu fick syn på bilden blev han nyfiken, "vafan, Nanne, du var ju gråhårig innan jag blev det!" och så var den dagen räddad för herr Nyberg.
Efter kvällsträningen hade Zlatan bråttom och jagade på Lindberg, det vankades hockey i Nybro. Zlatan är ju ett av Vikings största fan och nu hade han lurat med skåningen Lindberg. Fast Lindberg - som i HIF blev utsedd till truppens överlägset största toffel - var först tvungen att ringa hem och fråga om lov. Svaret blev emellertid positivt. Emin Nouri skulle också hänga på, "jag har varit på hockey en enda gång, i Tingsryd, trodde aldrig jag skulle gå i Nybro" sa han och såg själv förvånad ut, efter en stund kröp det fram att han var rätt ointresserad av matchen i sig, men han hade lirat pengar på Vikings. Abiola fick de dock inte med - "det är för kallt i hallen".
Själv hade jag också bråttom. Tuva ville hem och mysa. Vilket innebar oboy och tecknad film.
Saker och ting vinklas, det blir en annan andemening och någon skickade ett mejl till mig och undrade varför jag "attackerade James Keene" i en intervju efter vårt möte mot Elfsborg i lördags och tja, det gjorde jag inte, jag attackerade givetvis inte honom, jag bara förklarade - som jag också förklarade här i bloggen - att jag under matchen försökte påpeka dubbelmoralen hos Elfsborgsspelarna. Som givetvis inte är unik eller ovanlig hos oss fotbollsspelare - vi ser flisan i vår fiendes öga, men inte balken i vårt eget.
Jael spelar tufft och vi har jobbat hårt med honom under träningar att inte spela fult och jag menade att det kanske var något Elfsborg borde göra med James Keene, men det gör de ju givetvis inte för de har nytta av hans råhet och fränhet - och jag tycker att han har en enorm attityd och arbetsförmåga - och så länge de har det kommer de inte skala bort det.
I övrigt var det idag dubbla träningar i det hemska vädret, fast vi var mest inne och sysslade med kroppslig och själslig återhämtning.
Saker och ting vinklas, det blir en annan andemening och någon skickade ett mejl till mig och undrade varför jag "attackerade James Keene" i en intervju efter vårt möte mot Elfsborg i lördags och tja, det gjorde jag inte, jag attackerade givetvis inte honom, jag bara förklarade - som jag också förklarade här i bloggen - att jag under matchen försökte påpeka dubbelmoralen hos Elfsborgsspelarna. Som givetvis inte är unik eller ovanlig hos oss fotbollsspelare - vi ser flisan i vår fiendes öga, men inte balken i vårt eget.
Jael spelar tufft och vi har jobbat hårt med honom under träningar att inte spela fult och jag menade att det kanske var något Elfsborg borde göra med James Keene, men det gör de ju givetvis inte för de har nytta av hans råhet och fränhet - och jag tycker att han har en enorm attityd och arbetsförmåga - och så länge de har det kommer de inte skala bort det.
I övrigt var det idag dubbla träningar i det hemska vädret, fast vi var mest inne och sysslade med kroppslig och själslig återhämtning.
Saker och ting vinklas, det blir en annan andemening och någon skickade ett mejl till mig och undrade varför jag "attackerade James Keene" i en intervju efter vårt möte mot Elfsborg i lördags och tja, det gjorde jag inte, jag attackerade givetvis inte honom, jag bara förklarade - som jag också förklarade här i bloggen - att jag under matchen försökte påpeka dubbelmoralen hos Elfsborgsspelarna. Som givetvis inte är unik eller ovanlig hos oss fotbollsspelare - vi ser flisan i vår fiendes öga, men inte balken i vårt eget.
Jael spelar tufft och vi har jobbat hårt med honom under träningar att inte spela fult och jag menade att det kanske var något Elfsborg borde göra med James Keene, men det gör de ju givetvis inte för de har nytta av hans råhet och fränhet - och jag tycker att han har en enorm attityd och arbetsförmåga - och så länge de har det kommer de inte skala bort det.
I övrigt var det idag dubbla träningar i det hemska vädret, fast vi var mest inne och sysslade med kroppslig och själslig återhämtning.
1-1 mot Elfsborg på konstgräset i Borås och vi tycker att resultatet är helt okej, men vi tycker också att vi inte alls hade tillräckligt pigga ben, att vi därför gav Elfsborg onödigt mycket tid, i synnerhet i slutet av första halvlek och i början av andra.
Vi tog emellertid ledningen med 1-0 och i mina ögon var det en solklar straff när Jael gjordes ner. Jag är vanligtvis straffskytt, men sätter ingen prestige i det och frågade Jael redan innan avspark om han eventuellt ville slå en straff och han nickade ivrigt och jag vet ju hur viktigt det är för anfallare – och i synnerhet nya sådana – att få göra mål och när vi nu fick straff frågade jag honom och han sa att han ville, men att jag fick bestämma. Och jag bestämde att Jael fick slå den och han gjorde mig inte besviken.
Jael var annars ett hett samtalsämne på planen och bland Elfsborgsspelarna. Han har tidigare haft en tendens att ha armbågarna väl högt, men jag tycker inte han hade det idag. Ändå skrek Elfsborgsspelarna i varenda duell och domaren började lyssna på dem och blåste och blåste. Mitt standardsvar till Elfsborgsspelarna var att jag aldrig hörde ett ljud från dem när deras rabiata anfallare vid namn James Keene skövlade folk, då var det tydligen inte så viktigt att spela juste och de mumlade bara något ohörbart till svar.
Sedan var det jävligt grinigt mest hela tiden. Florén tyckte at Jael var en köttbulle och Fredrik Berglund klagade högljutt på vårt spel, vi spelade tydligen alltid väldigt tråkig fotboll och jag trodde det där dog ut med Paul Lindholms utträde ur Allsvenskan, men icke.
Där emellan spelade vi lite fotboll och Elfsborg hade mycket boll, men kom sällan till klara lägen. Det gjorde å andra sidan inte vi heller.
I slutet av matchen höll det på att bli handgemäng mellan Ricardo Santos och deras målvakt och efter slutsignalen undrade Fredrik Berglund vad det var med vår brasse och jag sa ”tja, detsamma kan man fråga sig om er anfallare, Keene” och det tyckte Berglund faktiskt var en berättigande replik.
Nu har vi käkat på Scandic i Borås och det blir en kväll i bussen.
Jag klär på en sovande Tuva, jag har, för säkerhets skull valt tights, rosa tröja och rosa kjol – allt för att minimera besvikelse när hon väl vaknar – och jag bär ut henne i bilen och jag försöker lindra den där otäcka ”för-tidig-morgon-jag-borde-ligga-i-sängen-och-sova”-känslan och viskar till Tuva – eller är det till mig själv? - att hon kan somna om i bilen och det är regntunga skyar över all snö och när Tuva är hos farmor och farfar och jag i spelarbussen på väg till Borås och träningsmatch mot Elfsborg somnar jag, kudden mot det kalla bussfönstret, kroppen i en märklig ställning och jag vaknar till då och då för att räta på mig, för att vrida på den värkande nacken, men varje gång tar sömnen vid igen, men när jag väl är vaken ser jag byar och städer och på taken till sina hus, till sina samlingslokaler, till sina affärer skottar människor bort den blöttunga snön och vi kör in i Värnamo och börjar leta efter restaurangen som vi ska äta lunch på och vår röda buss med Svenska mästare- och Svenska cupmästare-inskriptionen drar till sig blickar och efter lunchen och kaffet pratar Tobbe och jag om att det känns som Söderettan 1994, då åkte vi alltid matchdagen, oavsett hur långt det var och man vecklade ut kroppen efter timmar i buss och försökte gå ut och göra en bra prestation och vi var rörande överens om att vi hade det bättre idag, när vi alltid åker dagen innan och bor på hotell och får ladda i lugn och ro och www.expressen.se berättar att Lars Lagerbäck är klar som förbundskapten för Nigeria och vi skakar på våra huvuden, kan det verkligen vara sant?, det är sant och jag frågar Abiola Dauda, vår nigerianska anfallare ”why?” och han visar med fingrarna att Lagerbäck får bra betalt, jo, jo, det förstår jag, men hur tänker Nigeria, frågar jag och Abiola svarar att ”de måste ju ha någon”.
Kanske är det en så osannolik kombination att det kommer bli bra?
För Abiola Dauda kommer det emellertid inte förändra något. Lars Lagerbäck har ju aldrig varit på Fredriksskans.
Det var aningen segt idag, löptestet från igår satt i hos de flesta - till och med löparen Emin Nouri sa att det hade sprutat mjölksyra ur öronen på honom - men vi tränade inte så länge, det är ju match i Borås mot Elfsborg imorgon, och Tuva och jag stack och inhandlade presenter, Tobbe skulle ju få något nu när han blivit så gammal och Sabine skulle få något eftersom hon är en sådan eminent värdinna och så var ju småtjejerna tvungna att också få något.
Sedan blev det födelsedagsmiddag och Sabine bjöd på oxfilé och potatisgratäng och när Tobbe fick sin present mumlade han något om att han faktiskt hade tänkt köpa något till mig också, det var bara det att det inte fanns när han skulle inhandla det och nog lät det aningen nödlögnsaktigt.
Men vi glömde snart uteblivna presenter och Sabine plockade fram gamla kort.
Och vi insåg att Tobbe och Sabine varit ihop läääänge.
På morgonträning var Zlatan tjurig, Tre Kronor hade fått stryk av Slovakien, han muttrade om 14 skott och 4 mål och jag frågade om någon i laget varit en besvikelse och han skrek "Weinhandl, en katastrof!", sedan fortsatte Zlatan köra knäböj. Vi andra värmde upp och tvingades sedan plåga oss igenom ett konditionstest - målvakterna slapp springa - och jag tänkte på de där skidåkarna, på hur oroliga de måste vara inför ett lopp för kroppen är svår att lita på, den kan kännas fin, men svika fatalt och så kan det motsatta gälla, att man inte förstår hur man ens ska kunna ta ett steg, men när man väl börjar ta de där stegen kan man inte sluta.
Vi gjorde samma test i januari, jag förklarade då i bloggen att det var en variant av jojo-testet, alltså där man springer mellan två koner - 20 meter mellan dem - och man ska följa en förutbestämd rytm och springer man för snabbt blir man varnad och springer man för långsamt blir man varnad och efter två varningar är man ute och så går det snabbare och snabbare. Varianten vi körde tidigare år, som gick aningen långsammare - var jag mästare på, men nu är det Emin Nouri som är jävligast och han sprang bra idag också, men Jocke Karlsson sprang som om han var besatt av något, som om något själsligt jagade honom och inte gav honom någon ro och han sprang och sprang och vann testet och bland toppnamnen fanns Jocke Karlsson, Emin Nouri, Jimmie Augustsson och så Stefan Larsson och undertecknad.
Så förlängde jag mitt kontrakt med Kalmar FF. Igen. Det blir två år till och för varje år inser jag att det största ansvaret man har gentemot föreningen, som betalar min lön, är att se till att man är i fysiskt toppslag. För bara då kan man bidra på planen. Och det är det man får betalt för. När man var yngre tänkte man inte så mycket på det där, det löste sig av sig själv, trodde man, kost, vila, sömn, återhämtning, det handlar väl om sunt förnuft och det är klart att det gör det, men det gäller också att leva där efter och jag försöker ta fasta på det.
Jag är glad och stolt att Kalmar FF vill förlänga med mig.
Jag tar det verkligen inte för givet.
Och just det - gammelfarfar fyller 35 år idag! Grattis, Tobinho!
Men också Erik Israelsson fyller år idag. Men han vilade från träningen, han är lite småskadad och när jag frågade hur mycket han fyllde sa han "21, men kroppen är som 37".
Vi snackar inte så mycket OS i laget. Hockey, ja visst, men inte skidåkning, puckelpist eller curling. Däremot surrades det om Euroleague i fotboll i bastun idag och jag kollade med David Elm hur Shakhtar var och han sa utan omsvep att Fulham-killarna var imponerade över Shakhtar-spelarnas teknik och han förutspådde att de skulle få springa väldigt mycket i returen i Ukraina. Men än så länge tycks Fulham-spelarna springa bra. Ledning med 1-0...
Vi var lediga idag och Tuva och jag tog sovmorgon och slöade och gottade oss och tog det lugnt och sedan lunch på Ikea och efter det strålade vi samman med Big Bone-Jon och sonen Fabian på Leos lekland och det är gott att Jon Björklund är tillbaka i kalmartrakten. Han var vänsterspringare hos oss 2001-2004, gick sedan till Tönsberg i Norge och har varvat ner från fotbollen och vi snackade om det där, att fotbollen varit en del av hela hans vuxna liv, men inte längre är det, det är en omställning och jag minns när Jon lirade hos oss, hur vi jagade varandra på träningarna, att det gick prestige i det, ingen ville vika ner sig, men efter var det grytor och kaffe hemma hos mig på Ängö, åh, det var lyckliga tider, vi låg visserligen i Superettan, men någonting grodde, någonting växte i Kalmar FF, så här i efterhand kan man säga att vi visste att något stort var på gång, men det visste vi inte då, åtminstone inte vidden av det och året efter, 2004, blev Jon utlånad till Tönsberg och lånet blev permanent och en bra kompis var inte längre kvar.
Jag har många gånger önskat att Jon hade fått vara med hela vägen.
En dag, en lång dag i Kalmar FF:s tjänst och när vi hade teorigenomgång på morgonen muttrades det om hockeytjejerna, en och annan i laget tyckte att det var patetiskt, tjejernas snack om OS-guld, men också medias medlallande, varför hade ingen genomskådat dem, 1-13 och 1-8!! och ändå får de spela bronsmatch, hur fan skulle de kunna misslyckas med att ta sig dit, kan man fråga sig, men jag menade att hockeytjejerna säkert tog poäng mot Nybro Vikings, men det fick en av Vikings största supportrar, Zlatan, att gå i taket, han protesterade vilt och kanske var det därför som det sedan satt en bild uppsatt i mitt skåp, det var en bild på mig ur en tidning, men någon - läs Zlatan - hade ritat dit en massa attribut och givetvis kom killarna och berättade att det var Zlatan som var mannen bakom verket, killarna vet vem de ska vara lojal mot, och när jag konfronterade honom blev gesterna yviga och han lovade att ställa golaren till svars, "ni slickar bara kaptenens röv, det är äckligt".
Anders Timell har ett webb-program på www.svenskaspel.se - Vancouvervakan - och i dagens program blev jag demolerad av Alex Schulman. Han sågar mig. På alla fronter. Men den andra gästen, Sportbladets tipsexpert, Ulrik Sandebäck, försvarar mig fint och till och med Timell får rycka in.
Det är gott med vänner.
Något helt annat - det här kan vara en av världens bästa låtar. Man kan ju inte bli annat än glad när man hör den.
Fick första säsongen av Twin Peaks i present och det var med skräckblandad förtjusning som de två första avsnitten avnjöts. Jag har varit maniskt rädd för Bob. Ni vet, den där onda kraften i serien, som personifieras av mannen i det stripiga håret. Bob. Och som tog agent Cooper i besittning i det sista avsnittet, vilket då fick fick min värld att falla samman. Han var den goda, den rena, den underbara, den man ville vara som, han var ju immun mot det mörka.
Där och då lärde jag mig att ondska aldrig är svart eller vit.
Jag älskade serien när den sändes och jag minns att det var fler som gjorde detsamma, jag minns att vi var hur många som helst som satt i ett samlingsrum på Elitpojklägret i fotboll i Halmstad 1991 och kollade på ett avsnitt. Serien var stor.
Stämningen, det mystiska, det otäcka, humorn, men också alla karaktärer och så musiken, åh, musiken, ni vet den här låten och så kvinnorna i serien, i synnerhet de mörkhåriga, de har antagligen definierat mitt kvinnotycke för resten av livet, jag inser det nu, jag var kär i Audrey Horne, jag var kär i Mädchen Amick och kanske också både i Norma Jennings och Josie Packard, men det var framför allt det två förstnämnda och Agent Cooper drack kaffe och helst skulle det vara "Black as midnight on a moonless night" och serien är fortfarande bra. Riktigt bra.
På Fredriksskans är det inte riktigt lika infernaliskt spännande som i Twin Peaks, åtminstone inte just nu, när konstgräsplanen är som betong och det föll snö innan dagens träning och bollen for som på is och vid sidan om stod kommunalrådet Johan Persson, jag undrade om det fanns en ny konstgräsplan i budgeten, men han log bara snett och Tobbe sprang omkring med sådana där grusskor som man hade i mitten av 1990-talet, som är tunga som bly, men han valde dem framför fjäderlätta fotbollsskor, de sistnämnda ger allvarliga tåskador när det är så kallt och det konstiga gräset är så kasst och efter träningen, satt jag för mig själv undrade om det här med den svenska trion i längdskidåkningen som hyllades så unisont för lagarbetet de tydligen genomförde, jag greppar inte riktigt vad det där lagarbetet innebar - alltså, jag begriper ju att det fanns en gemenskap i loppet, att de unnade varandra framgångar, att de gjorde vad de kunde för att hjälpa varandra, men hur mycket kan man egentligen hjälpa någon annan i ett lopp, är det inte snarare så att vi vill att det ska vara en lagseger och att det färgar vår uppfattning? - det lät nästan ett tag under loppet som Söderberg och Hellner offrade sina egna möjligheter till att ta guld eller medalj (det gjorde de ju uppenbarligen inte) för att hjälpa Olsson, jag kanske fattar trögt och kollade givetvis med experten Ekwall, som svarade att det tydligen ska vara jobbigt att åka om någon och eftersom Hellner och Södergren höll nere farten i klungan fick deras lagkamrat jobba ostört, men vadå, de andra nationerna var väl inte förbjudna att åka om Hellner och om nu någon i klungan kände sig otroligt pigg och stark, inte fan låg han då och fisåkte, alla visste väl att det fanns en åkare en bit före klungan, han måste hinnas ifatt om man ska ta guld och om man inte visste det eller man inte valde att åka om Hellner och Söderberg trots krafter är det snarare ett underbetyg åt bedömningsförmågan. Men vad vet jag.
Däremot var det grymt starkt när klungan väl kom ifatt - hur den nu kunde göra det om svenskarna bromsade hela tiden..? - att Johan Olsson inte föll igenom helt och hållet.
Det blev alltså inomhus på Bosön och vi kom dit en stund innan och sa unisont, "jäklar, planen ser ju gigantisk ut" och vi kikade lite på en tjej-match och ytorna var stora som i universum och jag undrade för mig själv hur det skulle gå.
Innan matcher har jag alltid en liten dos ångest. Ångest över arbetsinsatsen som måste göras. Kommer kroppen orka? Huvudet? Och jag tänkte ett varv till, på de som sysslar enbart med konditionssport, hur känner de sig innan ett lopp, en tävling och hur känner de när armarna är stumma eller benen inte orkar, vi kan ju alltid fokusera på en annan del av spelet, pusha lagkamraterna, spela enkelt, tjafsa på domaren, de är utlämnade till sin kropp, på gott och ont.
Men mattan i hallen såg fin ut och kändes bra och nästan direkt efter avspark tog vi kommandot, vi fick liksom grepp om händelserna och första kvarten, kanske så länge som 20 minuter spelade vi riktigt bra. Men sedan fick vi inte avslut på våra anfall och får man inte avslut på sina anfall blir spelet böljande, man ger motståndarna möjlighet att anfalla på en när man inte riktigt är samlade och jag försökte trycka på avslut, avslut, avslut i det jag sa till killarna, men vi spelade mest på varandra, på stillastående och även om vi gjorde det bra måste det vara större variation.
Andra halvlek blev lite köttigare, kanske för att spelare blev trötta och då tappade lite fokus, koncentration och därmed också gjorde lite enklare tekniska misstag och plötsligt fanns det möjlighet till duellspel (annars kan konstgrässpel innebära att bollen rullar så bra och studsfritt att man inte hinner in i närkamper). Vi kände nog att vi hade helt okej kontroll på matchen och när Abiola kom in, gjorde mål och byttes ut kändes segern tämligen klar.
Bojan och jag tjafsade en massa, jag tror faktiskt att jag bad honom dra åt helvete - fem gånger. Men efter slutsignalen var det glömt och han sa att han var frustrerad över målen de gav bort, att de var för enkla och jag sa att jag tyckte att han var bolltrygg och passningssäker. Erik Israelsson kom in i andra halvlek och sa efter matchen att han tyckte att Bojan var bättre än vad han hade trott att han skulle vara. De hade sina dueller och Bojan var tjurig. Kanske inte så konstigt - Israelsson hoppade upp på Bojans rygg och bet honom gång på gång likt en vampyr i halsen. Klart man blir irriterad då.
Nu blir det färd hem genom snön till Kalmar.
Och vi åker relativt nöjda.
Förresten. Lantz kom in istället för Sobralense i slutet av matchen. Som yttermittfältare. Det fanns en tid i Kalmar FF när Jocke Lantz startade matcher på just den positionen. Speedy messade och sa att det fick en att tänka på 1-1-matchen mot Nybro IF på Victoriavallen 1997. Jag tänkte på ett möte med MFF på Fredriksskans 2002. Lantz sprang och sprang, men var väl inte riktigt bekväm med bollen.
Idag var han ivrig och tog löpningar i djupled. Men jag tror han längtade hem till sin mittbacksplats.
Det blir inomhusspel i morgon mot AIK. Bojan messade och berättade, tydligen blir det ingen publik eftersom det inte finns några läktare. Men vad vet jag, jag har aldrig lirat på Bosön tidigare. Jag undrade om Bojan darrade. Han försökte skämta bort det, menade att vi bara var ett gäng smålänningar med en stänk av copacabana och att det inte var något att frukta. Big talk, fjunis, replikerade jag.
Vi huserar i vanlig ordning på Scandic Järva krog och vi har precis haft besök av Micke Eklund. Mittbackskämpen bor ju i trakterna numera - han lirar ju i Assyriska - och han berättade sköna storys om hur han har det i Södertälje.
Det är en bra pojk.
Eguren till AIK, alltså. Jag trodde aldrig det. Aldrig. Men - ett styrkebesked av AIK.
Abiola konsulterade sjukgymnast Svensson, han klagade på ont i ett knä, "det var Henke" hörde jag honom säga och jag replikerade att han la sig alldeles för enkelt. Eller, okej, då, jag kapade honom. Lite. Kanske. "Först Tobinho, nu du, Henke, ni är kompisar också" sa Abiola och insinuerade att det var en komplott. Men det var snarare så att Abiola var en snabb jäkel och att vi helt enkelt, då och då, var tvungna att få omkull honom. "Straff och utvisning" tyckte Abiola, men nej, nej, på sin höjd ett gult kort. På sin höjd.
I duschen stod Lantz och skrävlade, prylarna från Gilette hade kommit och han tjoade och jublade, "du skulle sett, du skulle sett" och jag frågade sammanbitet vad det var för något, inte för att jag var nyfiken, inte för att jag var avundsjuk, nej, då, inte alls och Lantz berättade så gärna, det var krämer, skum, oljor, you name it och hade Lantz fått hålla på en stund till hade det säkert tillkommit ytterligare saker, husdjur, bysthållare åt Fotbollsfrun, flerbarnshus, men jag låtsades inte bry mig.
Nu sitter vi i bussen, det är säsongspremiär för bortaresa och har man fått det i blodet så har man fått det i blodet och jag sitter på min vanliga plats och jag har de vanliga ansikten omkring mig och det är kioskstopp i Mönsterås och det blir en glass och en stor kaffe och sedan står Ola och räknar in oss, alltid samma procedur och när bussen kommer iväg läser jag en stund, men slumrar sedan in.
Jag tog Tuva och Felicia (Tobbes sexåring) och åkte till simhallen i Mönsterås – men först fick jag en födelsedagspresent av Felicia, hon hade skrivit en lapp där det stod "Till Henke, du är en kock, hör vem som är best på att laga mat, fast forst kommer Sabine, sen kommer Tobbe, sen kommer du, fast du lagar lite betre mat en Tobbe fast bara den maten som jag tycker om" och ibland är barn lättroade, de var i extas över att få besöka en annan simhall än den vanliga, deras förväntan var i det närmaste febrig och vi badade, lekte, jag åkte vattenrutschbanan (tjejerna kaxade sig länge, "jag vågar", "nä, jag vågar", men när de såg mig dundra ner svalde de tungt och när jag påpekade att de inte behövde åka sa Felica att hon nog inte ville och Tuva föll blixtsnabbt in med att hon inte heller ville) och så gjorde vi det de lever för, nämligen fikade och i bilen hem beordrade jag att ingen fick somna, men Tuvas ögonlock blev tunga, jag fick kittla henne och också låta henne välja musik, det blev Håkan Hellström om och om igen och vi stannade till och köpte med oss Thaimat, en utarbetad Tobinho – det är nyöppning på Leos på fredag – åt glupskt och minstingen Filippa sa att hon älskade ”pappa och Henke” och vi log nöjt.
Vi tränade dubbelt idag och det tog på krafterna och när Tuva och jag var på väg hem började det flimra för ögonen, fan, det var en migränkänning och jag hade inte haft migrän sedan jag var en tämligen kass bordtennisspelare i Listerby IK och man var iväg på heldagsturneringar i obskyra sporthallar i Blekinge och man satt och väntade på att få spela en match, som man givetvis förlorade eftersom killen man mötte skruvade serven så förbannat och eftersom man fick gummiarm så fort det började gälla något, och käkade torra ostmackor och all den där väntan och också nervositeten och så ljuset i hallarna och de små, vita bollarna gjorde att det alltid slutade med migrän och kanske påverkades jag också av att jag tre år i följd fick hjärnskakning, efter det räckte det att jag nickade en boll för att få sprängande huvudvärk och där har ni förklaringen till varför jag är så kass på att nicka och nu började det alltså flimra, men vi tog oss hem, jag sjönk ner i soffan, Tuva gjorde mig sällskap och sedan vaknade jag en halvtimme senare av att Tuva sa - "pappa, du snarkar".
Födelsedag och det innebar dubbla träningar på Fredriksskans, lagfotografering däremellan och när vi träffades på morgonen hade Abiola koll på att jag fyllde år och gratulerade, Zlatan undrade hur mycket jag fyllde, "det är 40, va?", men jag negligerade honom och när vi tränade fotboll på kvällen visade jag hur det skulle gå till. För Zlatan stannade inne och gnällde över en ömmande kroppsdel, oklart vilken, men han ojade sig och stannade inne i värmen medan jag studsade ut som en viril hingst och på uppvärmningsspelet var Lindberg bindgalen och lät som en rökare i nöd, han fick ingen luft och pustade och stånkade och drog efter andan och jag trodde för en stund att vi skulle tvingas göra hjärt-och-lung-räddning på honom och sedan vrålade han och skrek och vi andra tittade på varandra och undrade om han hade druckit något som han inte borde ha druckit och när vi sedan delade upp visade det sig att ett lag fick spela med en man mindre - mitt lag - men att vi var rätt sköna och höll laget kompakt, vårdade bollen och vann med 2-0 och förutom att jag högg på Tobinho - han gav sig ut på en offensiv utflykt, passade fel och jag fick rädda upp situationen, "ge bollen till mig nästa gång" väste jag hybrisaktigt, men Tobbe blängde bara tjurigt - var det god stämning och även Mattias Johansson fyllde år, 18 år, och det fick mig att minnas min 18-årsdag. också den firade i Kalmar FF:s tjänst.
Det är så de ska firas.
Efter träningen låg Emin och fick massage och muttrade något om att Milan absolut inte fick vinna mot Manchester United ikväll, jag sa att det definitivt skulle bli en etta på San Siro, Emin skakade på huvudet, han är ju Inter-fan in i märgen och avskyr Milan och det är ju det där med att Inter aldrig lyckas i Europa, medan Milan så ofta gör det och det stör alla som håller på Inter och det må vara OS och skidskyttar och fan och hans mostrar, det där bleknar rätt kraftigt när det kommer till Champions League, det Champions League som är det riktiga och Milan vänder givetvis inte på det här - trots den där reduceringen till 2-3 i slutet - det är för ihåligt där bak, Wayne Rooney är alldeles för bra för att inte utnyttja allt det bjuds på och Emad, min vän och Milan-fantast sa redan när Milan ledde med 1-0 att en eventuell 2-0-seger inte räcker när det är Milan som möter United, "inte ens 6-0 till Milan räcker" sa han och Milan är inte defensivt vad Milan en gång var.
Tillbaka i kylan, tillbaka i snön och tillbaka på det konstiga gräset och det vi hade lärt oss och anpassat oss till efter två veckor med nya Pumabollar och med gräs i Spanien var plötsligt irrelevant och vi fick börja tänka om. Men vi tänkte om snabbt. Dock inte min stortå. Den vänstra. Som omgående började bulta och värka och göra allmänt jävelskap, bortskämd som den var efter två veckor av mjuka skor och mjukt underlag. Märkligt hur bekväm en tå kan bli. Jag ville förklara för den att det här inte var hållbart, att den var som dagens ungdomar (oj, är jag redan där, i Johan Croneman-träsket, en plats där allt var bättre förr), lat och försökte ta genvägar till framtiden, bit ihop, för bövelen, det är bara lite smärta, det är inget att lipa över, men stortån lyssnade inte, den lipade.?
I bastun efter träningen läste jag ifatt DN. Efter två veckor i Spanien fanns det ett par kilo tidning att plöja igenom, nu var det lördagen den 6 februari som jag läste och nämnde Johan Croneman skrev om sport i TV. Han undrade hur tablåsättarna tänkte, hur sportdokumentärer kunde läggas samtidigt som vanliga sportsändningar och så långt var det väl okej. Men sedan gick han vidare och ifrågasatte det här med studios. Hur fokus helt håller på att skifta, att det inte längre är arenorna som är intressanta utan studion "och dess triljarder experter". Han skrev vidare: "För att nämna alla dessa hel- och halvkändisar som desperat letar efter sina 15 minuter i rampljuset. TV-panelhöns som lika självsäkert, men nästan alltid lika slappt och okunnigt, kommenterar hockey, curling, populärkultur, bandy casting och Carling cup. Det råder expert- och studioterror. Expertbekämparna kallas härmed in."
Skriver han som med tvärsäkerhet uttalar sig om varenda liten idrott som sänds i TV. Och allt kunde givetvis gjorts bättre, annorlunda eller åtminstone som Hyland gjorde det. Om du frågar Croneman. Som också, förutom att recensera all den här idrotten i TV, också skriver filmkritik i DN.
Och blir det inte lite komiskt?
För exakt det Croneman förlöjligar - det här med experter som ska recensera andra - är väl det Johan Croneman själv gör??Ibland är det inte fel med lite självkritik och också lite självinsikt innan man fyrar av kanonerna.
Men som jag tidigare sagt, Croneman är oavsett alltid läsvärd.
33 år, bördig från Blekinge, pappa till Tuva 5 år, fotbollsspelare, nöjesrecensent, skribent, lärare, lutheran, mystiker, ödmjuk besserwisser som försöker späka både kropp och själ.
Exklusivt bloggar Broakullasonen David Elm, 26, från London och sitt liv som fotbollsspelare i Fulham och Premier League. Varje tisdag kan du även läsa en krönika i papperstidningen från David Elm under vinjetten "Livet i Ligan".
Här kan ni följa mina, Sofia Ekholms, tankar och reflektioner. Jag är 27 år och bosatt i Kalmar, där jag jobbar som modesäljare, krönikör och numera också bloggare. Jag skriver med en touch av ironi, om allvarliga och lättsamma saker. Bloggen är både djup och ytlig, och speglar mitt synsätt på saker och ting. Jag är elak, retfull, jag hissar och dissar, klagar, försöker ibland vara rolig, dömer, njuter, rekommenderar, berömmer, påpekar, analyserar och avråder. Min blogg är seriös men inte allvarlig. Ta det jag säger med en nypa salt. I morgon kanske jag har ändrat åsikt.
32-årig sportreporter på Oskarshamns-Tidningen. Bor i radhus i Kristineberg i Oskarshamn. Pappa till Tilde, 7, och Idde, 3. Gift med Anna. Född och uppvuxen i Oskarshamn. Flyttade till Stockholm 1998 och hamnade så småningom på Aftonbladet. Flyttade hem igen 2001 och har sedan dess arbetat på OT. Idrottsmeriter? Spelat division 1-innebandy med Oskarshamns IK (tvåa i poängligan 97/98!) och Farsta Sharks samt division 5-fotboll med Bråbo. Gillar: Liverpool, familjen och Canal Plus. Ogillar: Ärtor och Manchester United. Starkaste idrottsminne: När OT-fotografen Hasse Broms tvingade ner mig i en låda för att plåta mig som ”gubben i lådan” inför seriefinalen mot Södra Kärr i innebandyettan.
David Winberg, 34 år, har jobbat som sportreporter/redigerare på Barometern sedan december 2007.
Född och uppvuxen i Ljungarum i Jönköping. Hamnade i Kalmar 2002 via stoppen Växjö, samt amerikanska Little Rock, Orlando och Winston-Salem.
Den här bloggen kommer att handla om fotboll i allmänhet och lokalboll från division 2 till sexan i synnerhet. Tips? Nyheter?
Mejla mig!
28-årig stockholmare som vräkt i mål i hockeyallsvenskan under hela 2000-talet. Är en riktig spelare – och då inte bara på isen. Vann för ett par år sedan 1,4 miljoner kronor på poker tillsammans med en kompis.
Vem jag är tänker jag inte berätta här. Ni som inte vet får veta i bloggen. Men: sen 1988 har jag jobbat på den här tidningen, trivs oförskämt bra. Tycker ni jag verkar bekant kan det bero på att jag en gång i veckan skriver Ljungeltelegrafen. Det fortsätter jag med, en del av det jag bloggar om här kanske ni får läsa en gång till i den spalten. Nu är ni så vänliga att lägga min blogg till era favoritlänkar!
Mediestudent, skribent, teaterapa, musikfreak, fotonörd och arbetsmyra. Läser tredje året på Högskolan i Kalmar. Bloggar om skolans vardag, helgens partaj, livets funderingar, förlust och sorg, passion och kunskap. Jag älskar att resa, skratta, läsa böcker, dansa på nattklubbsgolvet och skriva musik, noveller och dikter. Här kan du läsa om hur man blir bemött som ung färsking i mediebranschen. Följ tankar, känslor, funderingar och fakta. Read it.
Gift tvåbarnsfar med alla tillbehör. Tobias Carlsson, den som varit längst i Kalmar FF av dagens spelare och därmed är högst upp i hierarkin. En virtuos på plan, utan elegans dock.
33 år, bördig från Blekinge, pappa till Tuva 5 år, fotbollsspelare, nöjesrecensent, skribent, lärare, lutheran, mystiker, ödmjuk besserwisser som försöker späka både kropp och själ.
Känner du någon som samlar på något? Det kan vara allt mellan himmel och jord. Hör av dig till oss på 0480- 592 80 eller skicka ett mejl till nyhetschefen@barometern.se.
LÄS MER
