Ett behagligt styrkepass på GFA och Måns var lite tjurig på Erik. Erik och Måns möts i Fifa 12 online och räknar antal segrar och nu hade Erik publicerat en bild på Facebook. Det var en bild med streck som symboliserade hur många segrar var och en hade av de två. Och Erik hade avsevärt många fler än Måns. "Han ljuger och hittar på" muttrade Måns och jag gick till Erik och undrade om det stämde, ljög han och Erik slingrade lite på sig och jag förstod att han hade farit med osanning.
Men Tobbe Eriksson for inte med osanning när han sa att han hade besegrat Paulus i tennis tidigare på dagen, 6-2, 6-4 och Paulus ojade sig. Ingenting fungerade för honom, han underpresterade, han var så besviken och jag menade att det kanske var så att Tobbe Eriksson gjorde Paulus dålig, men det ville inte Paulus medge. Tobbe Eriksson sa att jag hade sparrat honom bra, vi har ju spelat ett gäng matcher på sistone och än så länge har Tobbe Eriksson tagit som mest två eller tre game i ett set mot mig.
"Vi måste ta en match" sa Paulus till mig och jag nickade. Och gjorde ett snabbt överslag i huvudet - jag tar Tobbe Eriksson, Tobbe Eriksson tar Paulus. Då borde jag rimligtvis ta Paulus.
Men tennis är ett märkligt spel där varje match verkligen lever sitt eget liv.
På kvällen, efter styrketräningen på GFA, kom ett mess från Paulus:
"Jag har bokat tid i morgon, syns då!"
Så jag antar att vi då får se om min logik håller.
På Barometern.se är det möjligt att kommentera nästan alla artiklar. Dock tar vi bort möjligheten att kommentera artiklar med rättsrelaterat innehåll, till exempel domar och åtal. Vi hade den möjligheten tidigare, men fick då mängder med kommentarer med innehåll som vi inte kunde publicera.
För att kunna kommentera måste du ha ett användarkonto hos Disqus, vars verktyg för kommentarer används på Barometern.se. På tider då Barometerns webbredaktion inte är bemannad går det inte att kommentera artiklar på Barometern.se
Barometern.se tillämpar eftermoderering av läsarkommentarerna. Det innebär att den som skriver en kommentar får den publicerad i det närmaste omedelbart, men att kommentaren senare kan komma att modereras bort om den inte lever upp till riktlinjerna för läsarkommentarer på Barometern.se.
Det innebär också att vid publiceringen är det den som skrivit kommentaren som är juridiskt ansvarig för dess innehåll och därmed kan bli anmäld för exempelvis förtal. Efter modereringen är det ansvarig utgivare på Barometern som bär det juridiska ansvaret.
Läsarkommentarer - riktlinjer
Vi har högt i tak.
Vi har en tillåtande grundinställning.
Vi vill att användarna ska komma till tals.
Men
Vi tillåter inte läsarkommentarer i samband med rättsrelaterade artiklar.
Vi publicerar inte läsarkommentarer där någon anklagas för brottslighet.
Vi publicerar inte läsarkommentarer med uppenbara osanningar.
Vi publicerar inte läsarkommentarer med uppenbara faktafel.
Vi publicerar inte läsarkommentarer med synpunkter eller åsikter som inte är relevanta för den diskuterade artikeln.
Vi publicerar inte läsarkommentarer om etnisk grupp, kön, sexuell läggning, politisk tillhörighet, yrke eller religion om det saknar betydelse i sammanhanget
Vi tillåter kritik mot personers handlingar och beslut. Etiska spelregler gäller.
Vi publicerar inte läsarkommentarer med uppgifter som vi av etiska skäl undvikit att publicera i den diskuterade artikeln.
Vi kan publicera länkar till andra webbplatser, men de ska vara relevanta för den diskuterade artikeln.
Vi rättar inte grammatiska fel, stavningsfel, meningsbyggnadsfel mm i läsarkommentarerna.
Förseningar och vi knöt näven i byxfickan, kunde vi inte fått veta det här kvällen innan? Så hade vi inte behövt kliva upp 04.30 och istället kunde vi kommit hem utvilade.
För Ving visste redan kvällen innan att vi inte skulle kunna lyfta från Gran Canaria klockan 08.20. Som det var tänkt. Det visste de eftersom de hade meddelat resenärerna som skulle flyga ner till Kanarieöarna på nyårsafton att de inte behövde ge sig ut till flygplatsen i Kalmar på utsatt tid. Det var något strul med flygplanet (sedan fick vi veta att det berodde på att flygplanet blivit kvar i Molde på grund av oväder och att man därför fick använda ett annat plan, men det kunde inte vara på Gran Canaria förrän vid 11-tiden på nyårsafton).
Men det här fick vi alltså inte veta förrän vi klev av bussen vid flygplatsen.
Ving-tjejen tog micken och sa, som om det vore det självklaraste sak i världen: "Och ni som ska till Kalmar, er flight är försenad. Försenad åtminstone fyra timmar."
Fyra timmar!? Fyra fucking jävla timmar!?
Och så började kaoset och vi fick veta väldigt lite och tvingades gissa på väldigt mycket, men det slutade med att vi fick halvsitta och halvligga i stolar på ett fik på flygplatsen och planet som skulle ha lyft 08.20 lyfte först vid 12-tiden.
Olle, Svantes son, lirade Fifa 12 på Ipaden och spelade med Kalmar FF och jag blev tydligen utvisad, "du kapade en kille och så tjafsade du med domaren" sa Olle och sedan satt vi och småsnackade på flygplatsen, fördrev tiden, drack kaffe och Ronny - med erfarenhet från mängder av timmar på diverse flygplatser runt om i världen - var den som tog det softast, han visste att det inte hjälpte att bli arg, flyget skulle inte starta snabbare för det och vi pratade kontrakt och löner och Olle utbrast "har du lön?" och tittade på mig och Svante högg blixtsnabbt: "Ja, visst är det märkligt att han har det" och jag fyllde i: "Fast man kan knappt kalla det lön, det är snarare en liten, liten ersättning."
Men hem kom vi. Till slut.
Och det blev nyårsafton och de där galna timmarna när fulla människor ska handskas med sprängämnen och det är en galen kombination och jag stannade inne, aldrig att jag skulle utsätta mig för risken att få en raket i ögat.
Dagen efter bjöd vi Tobinhos på middag och Sabine var stolt som en tupp, Tobinho hade ju blivit utsedd till länets bästa idrottare av Östra Småland och kom fyra på Barometerns lista och plötsligt var de där journalisterna som för något år sedan var inkompetenta och odugliga riktigt kloka och på ett sätt är det hela märkligt.
2009 var Tobinho minst lika bra, men blev ofta sågad av till exempel Barometern.
Jag bloggade en hel del om det och tyckte bedömningarna var inkompetenta, såg de inte Tobinhos kvaliteter.
Det gör de nu.
Till slut.
När vi hade käkat blev det lite småsnack och godis för de vuxna och barnen stod med ledsna hundögon och tyckte att livet var sååå orättvist. Varför får ni efterrätt, men inte vi, suckade de tungt.
Vi schasade i väg dem, men efter en stund kom de tillbaka. Med en lapp.
Det är fubbigt. Vi vill också ha! MVH/ era ledsna barn
Nästan dagligen i drygt fem år har jag bloggat. I april 2007 började jag i blygsam skala på barometern.se. Året efter hamnade bloggen också hos expressen.se.
Det som från början bara skulle vara korta inlägg om Kalmar FF utvecklades till något större, djupare och jag märkte snart att det dagliga skrivandet skärpte mina tankar, mina reflektioner och det har varit välgörande att få skriva av sig, ta ställning eller bara skriva rakt upp och ner om en vanlig dag i Kalmar FF.
Horace Engdahl skriver i Cigaretten efteråt angående bloggar:
Påminner inte bloggandet allra mest om den där sortens samtal som tonårsflickor dagligen har i telefon - tonårspojkar kanske också, men mera typiskt flickor - där de med skoningslös detaljrikedom rabblar upp för varandra vad de varit med om under de senaste timmarna, utan att egentligen lyssna på varandra? (…) Hos essäisten handlar det om att få syn på sig själv. Hos bloggaren handlar det om att inte få syn på sig själv.
Horace Engdahl har kanske rätt. I vissa fall och angående en del bloggar.
Jag inbillar mig emellertid att jag på något sätt blivit en bättre människa av bloggen och jag vet att jag definitivt blivit en bättre skribent av det.
Tack för att jag fått göra det under så lång tid och tack för att ni varit så många som följt mig.
Människors engagemang i min blogg har varit överraskande och nästan överväldigande. Jag har ju medverkat i Barometern - i en eller annan form - sedan 1994 och var alltså inte ovan vid att folk hade synpunkter på det jag gjorde, men åsikterna och reaktionerna på det jag skrev och publicerade i bloggen slog allt annat.
Och ofta har det varit positiv uppmärksamhet. Människor som hört av sig och förklarat att de tyckt om det jag skrivit. Som tröstat när det varit tungt, som knuffat mig framåt när jag velat sätta mig ner och som visat empati och förståelse i utsatta situationer.
Varje gång har jag blivit såå glad. För jag vet själv hur dålig man är på att tala om för dem som borde få höra att de är bra. Man tänker det, men man formulerar aldrig tankarna till ord.
Så tack till alla ni som gjort er besväret att formulera era tankar till ord och delgett mig dem.
Givetvis har hatet, avundsjukan och skadeglädjen också sipprat fram. När vi 2007 förlorade med 5-0 två matcher i rad i Allsvenskan slogs kommentars-rekordet, många vädrade då luft och passade på att slunga sin avsky över mig och jag orkade till slut inte läsa de 100-tals kommentarerna.
Med det sagt vill jag bara påpeka att det inte var synd om mig då. Jag tycker, har åsikter, kritiserar och det är klart att människor stör sig och blir irriterade på mig och det ligger också i fotbollens natur att bli hånad vid motgångar, jag kan på något sätt - inom rimliga gränser - tycka att det också ska vara så. Hånen är ju en form av engagemang. Om än aningen missriktad.
Och alla ni som kommenterat vid Expressen-bloggen. Jag har läst. Men jag är så jäkla oteknisk (när det gäller datorer!) att jag inte riktigt begripit hur man gör för att svara och om någon nu mejlat mig på Expressen-mejlen så har jag inte kunnat läsa mejlen - för jag vet inte hur jag kommer in i min mejlbox…
Uteblivna svar har alltså inte berott på nonchalans eller ointresse.
Jag ville bara säga det.
Kanske gör jag något av alla inlägg som ligger och skvalpar. Kanske gör jag en Ekwall och samlar dem i en slags bok. Kanske gör jag det om inte annat för min egen skull.
Som ett dokument över en tid då Kalmar FF gick från att vara ett av Sveriges tråkigaste fotbollslag och en fara för svensk fotboll till att vinna Svenska cupen, vinna Allsvenskan och till att ha en av Sveriges finaste arenor.
Från och med den 1 januari 2012 kommer bloggen inte existera på expressen.se. Den kommer finnas ytterligare några dagar på barometern.se, men sedan upphöra även där.
Expressen anser sig inte ha plats för mig - "men vi är väldigt nöjda med ditt jobb!" - och Barometern vill styra om min arbetsinsats till att oftare än i dag medverka i papperstidningen.
Avslutningsmiddag på semestern och Ronny var både nöjd och missnöjd. Han hade kvällen innan sett hur det varit prisutdelning på scenen. Det tävlas en hel del varje dag och det är luftgevärsskytte och pingisturneringar och på kvällen är det alltså prisutdelning. Ronny såg detta och tänkte att han ville upp på scenen och ta emot pris.
Han såg sin chans i pingisturneringen.
Och lottningen var på hans sida.
I semifinalen fick han nämligen möta Olle, 7 år.
Sitt barnbarn.
Olle höll jämna steg med morfar Ronny fram till 9-9. Sedan gick morfar ifrån och vann med 11-9.
Olle frågade pappa Svante efter matchen om vuxna verkligen ska göra sitt bästa mot barn och Svante visste inte riktigt vad han skulle svara sin son.
"Äh, jag såg ju att du stod och kollade så att jag skötte mig, Svante, men jag ville så gärna vinna den där pingisturneringen" förklarade Ronny sin seger mot sitt barnbarn.
Jag tyckte att han gjorde rätt, det är lika bra att lära barnen livets hårda skola direkt.
I finalen ledde Ronny sedan mot en defensivt skicklig grek - "han stod ju vid det där pingisbordet hela dagarna!", sa Ronny - med 9-4, men tappade sju raka poäng och förlorade med 11-9. Anledningen till tappet var tydligen skilda uppfattningar om en poäng. Ronny menade att han ledde med 10-4, greken menade att det stod 9-4 och fick rätt och det fick Ronny att tappa humöret och nästan lämna bordet.
Men Ronny kunde sedan tämligen snabbt glömma finalförlusten. För när det vankades bingo drog han in tre raka segrar och vann tre flaskor champagne. Men behöll bara den ena, det räckte liksom.
Så nu satt han vid middagsbordet och var både nöjd och missnöjd.
Vi andra var i princip enbart nöjda. Nöjda med semesterveckan vid Amadores-stranden på Gran Canaria.
Fantastisk mat på ett härligt hotell. Och till det briljant väder!
Vid den här tiden på året kan vädret på Kanarieöarna vara en smula lynnigt. Växlande molnighet, blåsigt - men vi har haft sol, sol och ännu mer sol och om det dykt upp moln har de hållit sig ifrån solen och liksom glidit i väg åt sidan.
Lagringen av sol kan behövas.
Nu återvänder vi till Sverige.
Och där dröjer det tre, fyra månader innan vi ser solen i igen.
Jag ställde klockan. Jag gör annars inte det på semestern. Men jag ställde klockan och klev upp strax efter 08.00 och solen hade då inte nått in i Amadores-dalen och det var morgonkyligt och jag började jogga och jag kände mig onekligen som mina 35 år - minst! - och sprang mot Puerto Rico, men inte hela vägen och solen mötte mig och det såg ut att bli en dag av sol och värme och jag sprang i treminuters-intervaller, men inte snabbt, mest för att få lite distans i benen, men inte heller så lång distans och jag återvände till hotellets gym, men möttes av en låst dörr, gymmet öppnade först klockan 10.00 - fan, man ska verkligen inte gå upp tidigare än nödvändig, det kommer sällan något bra ut av dett - och jag fick improvisera.
Som tur var fanns det en litet utegym och jag tog vad som fanns till hands och snickrade ihop ett 300-pass bestående av 50 chins, 50 sumoknäböj med vikt, 50 armhävningar, 50 floorwhipers, 50 upphopp på en bänk, 25 amerikanska svingar med hantel (hanteln svingas med böjda knän från marken upp över huvudet) och så 25 plate press squats med vikt.
Och så lite blandad kompott för ben och bröst som avslutning innan det blev några minuter i plankan.
Efter det smakade frukostbuffén om möjligt än godare än vanligt.
Och resten av dagen - som tillbringades mestadels liggandes på en solstol på Amadores-stranden - hade ett skönt skimmer över sig.
En fantastisk frukostbuffé och Isabel var i himmelen. Jag refererade dock hela tiden till hotellen vi brukar bo på med Kalmar FF när vi är på läger i Spanien och förklarade att det här var ungefär som då, ingenting att imponeras över, men i smyg imponerades också jag.
Svante kom studsande på lätta steg, han var redan på väg till poolen och han och Mia hade sprungit en runda klockan 07.00 på morgonen och jag blev trött av bara tanken.
Sedan blev det en dag på stranden.
Under en gassande sol, under en blå himmel och det var topplessolande tjejer och topplessolande äldre kvinnor med skiftande uppnosighet och det var bokläsning, slumrande och strandtennis och förloraren fick simma ut 50 meter som straff, men det var egentligen inget straff för det var skönt i vattnet och också jag badade, badade på riktigt, inte bara snabbdoppade mig, utan simmade, njöt och sedan flöt tillvaron in i ett slags behagligt dis, där någon snarkade på en solstol en bit bort, några skrattade, en annan rökte och själv gled man bara med, lät sig föras framåt, ombäddad av varats bomull och framåt 16-tiden gick vi tillbaka till hotellet.
Väl där kunde man skåda klubbchef Samuelsson likt en säl i poolens bassäng och jag nämnde för honom att Niklas Strömstedt undrade på twitter hur vår förhandling fortlöpte (fast i själva verket skrev Strömstedt att jag skulle glidtackla Samuelsson för att få vad jag ville och det var snarare ett svar på något jag twittrat, men det lät mer…angeläget om jag la fram det som om Strömstedt undrade, jag inbillade att det försatte mig själv i ett bra förhandlingsläge gentemot Svante) och Svante replikerade att bytesdealen snart var klar, Tjernström gick till KFF, jag till AIK - "och så en påse twist, sedan är affären klar" sa Svante. På twiter var dock Strömstedt inte riktigt nöjd, han ville ha någon broder Elm med i paketet (jag visste inte riktigt hur jag skulle tolka det, det räckte alltså inte med undertecknad för att kompensera Tjernström?) och jag skrev att jag nog kunde få med Viktor och allt twittrande fram och tillbaka fick diverse AIK-fans att tro att det låg sanning i ryktena och Martin Melin utbrast att "Rydström snart klar för AIK?" och jag kommenterade att endast detaljer återstod.
Morgon och blå himmel och sol och det påminde en hel del om träningslägren i Spanien. Med dignande frukostbuffé, men med den skillnaden att det nu inte handlade om att förbereda sig för träning eller match, utan istället handlade om slöande vid poolen,
Svante var dock aktiv och for runt - i poolen, vid pingisbordet, ner till stranden och det var hela tiden sonen Olle som sysselsatte honom,
Själv läste jag klart Andres Lokkos 1989-1998 och log när Isabel och Ronny och Mia körde pensionärsvattengympa och sedan blev det en sväng till stranden och solen, värmen och ljuset gjorde gott åt sinnet och innan det var middag gick vi till gymmet och det var bara vi där och Isabel skrattade när jag började svettas ymnigt - på smalbenen. Det i det närmaste rann!
Och jag insåg varför - för jag gjorde misstaget att gymma i shorts. Jag tränar annars ALDRIG i shorts. Inte ens om det är 35 grader varmt. Men nu hade jag inga långbyxor med mig.
Efter en flygresa och sedan en skakig bussfärd kom vi fram till vårt hotell och det var höööög standard. Inte riktigt samma råtthål som Niklas Kaldner, Bäsan och Speedy och undertecknad bodde på när vi var en vecka i Playa Ingles efter segern i Söderettan 1998.
Det är andra tider nu.
Vi gled ner till kvällsbuffén och när vi satt där började vi prata Kalmar FF och det kändes stort att få sitta där med Ronny Nilsson och är det någon som betytt mycket för Kalmar FF de senaste 20 åren så är det just Ronny och nu sa han att vi kunde ju faktiskt styra upp Kalmar FF:s framtid här och nu.
Han själv representerade ju styrelsen, "sedan har vi klubbchefen i form av Svante och också lagkaptenen i form av dig" sa han.
Så vi flydde tandläkarvädret i Kalmar och flög till Gran Canaria och Puerto Rico och det var som att återse barndomen.
När jag var yngre åkte jag med min syster och mina föräldrar ofta till just Gran Canaria och just Puerto Rico och att nu komma tillbaka efter drygt 20 år (20 år!?) var å ena sidan exakt som förväntat - Gran Canaria är Gran Canaria, liksom - och å andra sidan som att inse att tiden gått - för hotellbebyggelsen har klättrat allt längre söder ut.
På flygplatsen stötte vi ihop med Kalmar FF:s tidigare ordförande och kanske den största anledningen till att GFA blev en verklighet, Ronny Nilsson. Ronny Nilsson hade sällskap av fru och barn och barnbarn och svärsöner och eftersom Svante Samuelsson är Ronny Nilssons svärson betydde det att också klubbchef Samuelsson skulle till Gran Canaria och vi frågade vilket hotell klanen Nilsson skulle till och det visade sig vara samma hotell som vi.
Svante svalde djupt.
Jag också.
Och hoppades att det inte skulle synas på mig att jag hade planerat allt.
Att jag hade tagit reda på klubbchefens semesterplaner, att jag hade kollat vart han skulle bo och sedan bokade detsamma åt oss - jag såg till och med till att vi hamnade på raden bakom Svante i flygplanet.
Allt för att maximera möjligheterna till en kontraktsförlängning.
För jag tänkte som så - en vecka på samma ställe borde innebära ökade möjligheter att komma fram till en överenskommelse.
På en vecka borde jag hinna få över Ronny på min sida gentemot Svante.
"Nähä, är det sant, vilket sammanträffande!" sa jag och spelade oskyldig och tydligen gjorde jag det så övertygande att Svante inte förstod min plan.
Det är julafton och det regnar och är tandläkarväder och jag vet, jag vet, jag vet, det är en dag då vi tänker inåt och inte utåt, en dag då vi helst av allt vill vara med de som räknas och det ska vi också vara. Om vi kan.
Men sedan, när vi ätit och gett varandra gåvor och skrattat och är varma i hjärtat skulle det vara vackert och på något sätt väldigt fint om vi tänkte på de fängslade journalisterna i Etiopien, Martin Schibbye och Johan Persson.
Och vi kan också tänka på vad den svenska regeringen gör, hur dess tysta diplomati fungerar och vad vår utrikesminister Carl Bildt och hans egna personliga förfarande och moraliska ställningstagande i och med Lundin Oil har betytt och betyder i hela situationen.
Det är julafton och det regnar och det är tandläkarväder.
Och till slut hittade jag en av årets vackraste sånger.
2008 började jag kontinuerligt skriva krönikor i Expressen. Den första publicerades strax innan starten av Allsvenskan 2008.
Och handlar om känslan inför en ny säsong.
Det är en ny säsong, nya förhoppningar och drömmar och vi drömmer, i lagom stora doser, om man nu kan styra drömmar, om man nu kan portionera ut dem som man vill, vi när en längtan efter något bra, något positivt, något speciellt, något som vi kan bära nära våra hjärtan, som värmer, som lyser upp, men vi vet så lite. Vi må ha gjort det här tidigare – tränat hårt under vintern, spelat träningsmatcher och suktat efter en Allsvensk premiär – men det som sker i oss nu, som vi känner, har så lite att göra med hur resultatet blir. Jag har haft fantastiska vintersäsonger för att sedan åka ur Söderettan. Jag har rakt igenom gjort tunga, medeltidiga träningspass ända in i april för att sedan sluta trea i Allsvenskan. Det finns ingen logik i det och när vi i februari får frågan ”hur det känns” har vi inga svar. Vi får se.
Men det är en säsong med vibrerande förväntningar och vi ska plöja genom Sverige med bussen i jakt på poäng. För det är i bussen vi på många sätt lever vårt fotbollsliv och den tar oss genom Sverige och det är en odyssé genom landskapet, ibland känns det som om vi aldrig ska komma hem, det är mil efter mil på landsväg, till en början, i april, genom ett Sverige som inte vaknat, men som alltmer vecklar ut sig, som blommar, som grönskar och det är skog, det är små samhällen med nedlagda affärer, pizzerior med identiska namn oavsett var de ligger, större samhällen med Konsum och Ica och med Systembolag och på bänkarna alkisarna med sina schäfrar, det är parabolantenner, Folkets Hus och fotbollsplaner och bussen dundrar fram, det är ljust, det blir mörkt och på sommaren aldrig riktigt mörkt och att sitta där, på sin hierarkiskt bestämda plats, handlar om kvalitetstid, det finns inget annat som stör, som kallar på uppmärksamhet och man kan läsa, lyssna på musik eller bara existera. Det är mackor och kaffe i pappmugg, hos ledarna också wienerbröd, det är skrynkliga kostymer och det är fortfarande ett dygn till match, men den kommande ansträngningen, det kommande slaget, påfrestningen finns där hela tiden, den visar sig inte i sin hela skepnad, monstret som kan ta över och fräta sönder ens inre, men vi vet, vi känner och vi tänker och på hemvägen, när bussen skär som en torped genom nattmörkret och ett sovande Sverige, finns det en kollektiv känsla, nästintill synbar, nästintill fysisk, den där känslan som gör att man vill vara i ett lag, tillsammans med andra och som styrs utifrån hur det gått i matchen, antingen besvikelse eller glädje, men på ditvägen, dagen innan, försöker vi bara ta det lugnt och varje bortamatch har sin speciella karaktär och bäst är nog ändå att närma sig Stockholm och plötsligt vara omgiven av vatten, glittrande vatten, av klippor, det stora anslaget och det är speciellt, vackert och för tio år sedan hade vi böjt oss för storstaden, men nu bjuder vi styvnackat motstånd, vi ska åtminstone inte ge bort något gratis, vi är stryktåliga och vill visa det och sedan glider bussen in utanför ännu ett Scandichotell och det är rumsutdelning, kolhydratintag och vila, vila, vila.
Och det är allt det här som är säsongen. Det som ryms i sprickorna, håligheterna, som inte alla ser, som väldigt få ser och vi andas och lever givetvis för matcherna, för hetsen där omkring, för att känna pressen, men samtidigt är det också vardagen, det triviala, kaffet i bussen som är så viktigt.
Det var Mats Olsson som tog mig till Expressen. Vi träffades första gången 1999, han intervjuade mig inför den allsvenska säsongen, och vi åt på en restaurang i Kalmar och pratade om nobelpristagaren José Saramago.
Vi blev vänner.
Några år senare var vi med hos Nora Strandberg i Supersöndag, Canal Plus engelska fotbollsprogram, och Mats sa att jag borde börja skriva för Expressen.
Jag kände mig smickrad, men det där låg ju inte riktigt i mina händer, jag är en initiativlös människa och hoppas tyst för mig själv att det som jag vill få ska komma till mig genom en slags slump.
Det var Mats Olsson som tog mig till Expressen.
Jag skrev min första krönika 2008 och efter ett tag började jag också blogga på Expressen.se.
Men nu är det över.
Nu blir det inte fler krönikor eller blogginlägg hos Expressen.
Expressen har meddelat att jag inte ingår i deras framtidsplaner.
Bloggen upphör vid årsskiftet.
Och jag antar att det är så det blir. Jag kom in i deras värld på någon annans bekostnad och nu är det nya chefer som vill ta in sitt folk, sina skribenter och då blir det på bekostnad av mig.
Det är tämligen odramatiskt.
För mig har det varit förbannat kul att få skriva fotbollstexter i Expressen.
En ära.
Vad som händer med bloggen?
Tja, jag vet inte.
Jag har skrivit nästan dagligen sedan april 2007. Det har blivit en vana. Något nästan nödvändigt.
Den försvinner från expressen.se.
Och den kommer att försvinna från barometern.se.
Barometern anser att det är dags för något nytt för deras del.
Jag ska fortsätta skriva i Barometerns pappersdel, men alltså inte blogga.
Ska jag blogga någon annanstans?
Jag vet inte. Några aktörer har hört av sig. Vi får se.
Tiden på expressen.se och barometern.se är emellertid snart över.
Fotboll på Gasten, på konstgräset och det började inte bra, jag hittade inte mina insprungna fotbollsskor i omklädningsrummet, fan, hade något snott dem, det kunde inte vara sant, jag som slitit så för att få dem sköna och för att undvika blånaglar under iskalla och blöta träningspass och jag fick leta upp ett par nya, men de hade jag inte hunnit mjuka upp, de var stenhårda och det kändes i tårna, i fötterna och ingenting blev bättre när Thorbjörnsson stämplade mig på uppvärmningsspelet.
Men sedan kunde jag inte skylla på skorna.
Benen var blytunga.
Vi spelade tre mot tre och jag kom inte upp ur gropen. Jag blev kvar nere på botten och det hjälpte inte hur mycket jag slet och kämpade, det fanns ingen fart, ingen kraft och jag fick försöka tänka positivt, vända på skiten, ta hjälp av rutinen och det blev kanske en marginell förbättring i det större spelet, men Thorbjörnsson gav de andra ledningen med ett välplacerad skott, stolpe in, och sedan nickade Bertilsson in 2-0 och det var uppförsbacke igen och i slutet av spelet ledde de med 3-1, men Besnik dundrade in 2-3 och med träningens näst sista spark hittade Mattias mig snett inåt bakåt och med träningens sista spark kvitterade jag till 3-3.
Alltid något.
I dag listade DN böcker som de gillar och som de gärna ger bort i julklapp. Tillsammansheten listades!
Bor du inte i Kalmartrakten kan du beställa den genom Adlibris och andra nätbokhandlare och du kan beställa den genom Jans hemsida www.jannordstrom.com eller gå in hos den fysiska bokhandlare där du bor och beställa den av dom genom deras system - bokrondellen.
Bor du i Kalmar hittar du Tillsammansheten i stadens bokaffärer. Och är du rädd för att vistas i böckernas värld och är mer lagd åt majonäshållet kan du köpa boken hos Martin och Kallskänken.
Magnus Herbertsson, en gammal jobbarkompis från Barometern och mitten av 1990-talet, nu nyhetschef på Sportbladet, satte också ihop en Spotifylisat med låtar från 2011. Men eftersom Hebbe inte kunde döda sina älsklingar fick han ihop över 200 spår.
Jag bad honom sålla och då blev det den här eminenta listan.
En dag med tvära kast och först var det ett besök på Gårdby skola och eleverna vibrerade ev förväntan, "du är mer efterlängtad än tomten" sa Kurt, en av lärarna och jag snackade en stund med nästan hela skolan - den bestod inte av så många elever - och tipsade bland annat om Damien Rice och Eyvind Johnson och hamnade i en diskussion med en tjej i fyran om Eric Saade och sedan var det träning på GFA och det var både ett avsked och ett välkomnande.
Alban från Kosovo värvades i fjol, men kom hit med skadebekymmer och när han var fri från det ena tillkom det andra och han hamnade i en jobbig situation - ville inget hellre än att bidra och visa att Kalmar FF hade gjort som värvade honom, men samtidigt kunde han inte göra sig själv rättvisa.
Det tärde på honom och jag gjorde trevande försök att snacka med honom, visa att jag förstod vad han kände och även om Alban aldrig spelade från start i Allsvenskan var han omtyckt i gänget och när han var med på träningarna var han en spelare som snackade och berömde och gav energi.
Idag var det Albans sista dag i Kalmar FF. Han hade bestämt sig för att bryta sitt kontrakt och åka tillbaka till Kosovo och försöka hitta en klubb där.
Så i dag sa vi farväl.
Vi omfamnade varandra på ett tafatt vis och Alban gick runt i omklädningsrummet och det kändes sorgligt.
När det var min tur att säga hej då sa Alban till mig att han hade tyckt om att spela ihop med mig, även om det inte blev så mycket, och att tiden i Kalmar FF hade lärt honom mycket.
Samtidigt som Alban lämnade satt en ny spelare i omklädningsrummet.
Och han var duktig. Följsam, bolltrygg och i bastun efter träningen eskalerade snacket, vi skvallrade sinsemellan, hans meriter blev bara större och större och till slut visste man inte vad som var sant eller falskt.
Jag messade till Bojan och undrade om han hade koll på Nenad Djordjevic.
Det hade han. "Han är bra fortfarande, det är en bra värvning!".
Onsdagen var ledig och Paulus, Tobbe E och undertecknad stack till tennishallen. Bertilsson hängde med och klättrade upp i domarstolen.
Vi körde supertiebreak och som vanligt lirade vi två mot en. De som var två lirade två bollar var, den som var ensam returnerade hela tiden och om den ensamspelande killen vann supertiebreaket fick han en inteckning. Om duon vann supertiebreaket hände ingenting.
Är ni med, fattar ni hur vi lirade?
Nåväl.
Tobbe Eriksson, som för en månad sedan inte gjorde en själ glad på tennisbanan, hade höjt nivån i sitt spel och var nu en bollsäker liten sak som sprang på allt och som missade sällan och Paulus hade övertaget i boll efter boll mot Tobbe, men Tobbe pinnade ut på sina snabba ben och fick tillbaka bollen och till slut missade Paulus och han blev allt mer frustrerad.
Paulus spelar en yvig tennis, storslagen, på gränsen till imposant och vår finska mittback är lite som tennisens Kim Källström och precis som Källström blandar och ger Paulus och ibland är det svepande forehands, ibland enkla misstag framme vid nät.
Jag ryckte snabbt till mig tre inteckningar, medan de andra två stod på noll. Men Tobbe Eriksson var nära, hade matchbollar, men fick gummiarm och värst var det när han vann fem raka poäng mot Paulus och undertecknad, men sedan tappade åtta raka poäng och också möjligheten till en inteckning.
Lågmälde Tobbe svor dock inte ens, han bara skakade besviket på huvudet och körde vidare.
Och till slut fick han sin inteckning.
Paulus förblev inteckningslös.
Det fanns kanske en förklaring.
För när vi dagen efter lirade på nytt och Paulus bommade läge efter läge framme vid nät, i synnerhet höga bollar som skulle smashas in, visade det sig att han inte såg bollen. Åtminstone inte när den var högt upp i luften.
"Jag har svårt med tajmingen" sa han och det kändes betryggande att en av våra mittbackar sa något sådant.
Fast det berodde på att han inte använde sina linser, sa han. Och utan dem försvann den lilla tennisbollen mot taket och det var därför han bommade enkla smashar.
Jag missade måndagens träning och när jag gled in i omklädningsrummet på morgonen dagen efter tittade Etrit skarpt på mig, undrade om det var så en kapten uppträdde och lanserade sedan sig själv som ett kaptensalternativ. Paulus undrade då på vilka grunder han tyckte att han själv var en kapten. "Jag fajtas på planen" sa Etrit och Paulus kontrade då och frågade om Etrit tyckte att jag inte gjorde detsamma.
Det gjorde Etrit svarslös.
Sedan såg Nanne mig och sa: "Wow, ett nyförvärv!" och skrockade sedan belåtet åt sitt skämt.
Etrit såg emellertid sin chans och frågade Nanne om han kunde kandidera till posten som lagkapten och Nanne sa "självklart".
Ögonen glödde på Etrit.
"Det kan alla" förtydligade Nanne, "om 27 spelare är borta måste ju den 28:e vara kapten, så rent teoretiskt kan alla bli aktuella som kapten".
Och Nanne fortsatte: "Fast det är inte ofta målvakter är kaptener", men hann knappt slutföra sitt resonemang innan Etrit började räkna upp exempel på motsatsen.
"När du gjort tio säsonger till i KFF kan du bli aktuell" sa jag och Etrit log.
Måns undrade hur det var i Stockholm, jag berättade lite om inspelningen med Filip och Fredrik och sa att jag delade soffa med Eric Saade.
"Åh, flickidolerna!", sa Måns.
Pluralis som i "flickidolerna" och alltså inte enbart "flickidolen Saade" och jag insåg att Måns var en väluppfostrad kille.
På kvällen var det fotbollsträning på Gasten och det regnade och blåste orkan och jag tackade gudarna för mina nyinköpta längdskidåkningshandskar som höll mina händer varma, men fötterna förfrös till is, men vi bet ihop, vi höll humöret uppe och trots den kraftiga vinden lyckades vi stundom få till helt okej passningsspel och efter träningen kom Etrit fram till mig, "du var bra i dag" sa han och det var skönt att höra.
Som en liten motvikt till meddelandet som en Sebastian Lundberg från Mölndal skickade till mig:
Din fule fan, sluta med allsvensk fotboll bara, det är bäst för alla.
Jag missade måndagens träning och när jag gled in i omklädningsrummet på morgonen dagen efter tittade Etrit skarpt på mig, undrade om det var så en kapten uppträdde och lanserade sedan sig själv som ett kaptensalternativ. Paulus undrade då på vilka grunder han tyckte att han själv var en kapten. "Jag fajtas på planen" sa Etrit och Paulus kontrade då och frågade om Etrit tyckte att jag inte gjorde detsamma.
Det gjorde Etrit svarslös.
Sedan såg Nanne mig och sa: "Wow, ett nyförvärv!" och skrockade sedan belåtet åt sitt skämt.
Etrit såg emellertid sin chans och frågade Nanne om han kunde kandidera till posten som lagkapten och Nanne sa "självklart".
Ögonen glödde på Etrit.
"Det kan alla" förtydligade Nanne, "om 27 spelare är borta måste ju den 28:e vara kapten, så rent teoretiskt kan alla bli aktuella som kapten".
Och Nanne fortsatte: "Fast det är inte ofta målvakter är kaptener", men hann knappt slutföra sitt resonemang innan Etrit började räkna upp exempel på motsatsen.
"När du gjort tio säsonger till i KFF kan du bli aktuell" sa jag och Etrit log.
Måns undrade hur det var i Stockholm, jag berättade lite om inspelningen med Filip och Fredrik och sa att jag delade soffa med Eric Saade.
"Åh, flickidolerna!", sa Måns.
Pluralis som i "flickidolerna" och alltså inte enbart "flickidolen Saade" och jag insåg att Måns var en väluppfostrad kille.
På kvällen var det fotbollsträning på Gasten och det regnade och blåste orkan och jag tackade gudarna för mina nyinköpta längdskidåkningshandskar som höll mina händer varma, men fötterna förfrös till is, men vi bet ihop, vi höll humöret uppe och trots den kraftiga vinden lyckades vi stundom få till helt okej passningsspel och efter träningen kom Etrit fram till mig, "du var bra i dag" sa han och det var skönt att höra.
Som en liten motvikt till meddelandet som en Sebastian Lundberg från Mölndal skickade till mig:
Din fule fan, sluta med allsvensk fotboll bara, det är bäst för alla.
Söndag i Viasatstudion och först var det Blackburn-Sunderland och sedan Stoke-Tottenham och det var jag, Ola Wenström och Bo Petersson i studion och det som slår en är vilket maskineri det är, vilket maskineri som krävs för att få ihop en sändning och det är inte bara vi som syns i rutan, det är så många fler och allt måste klaffa och vi hade skön atmosfär, vi kunde hugga lite på varandra, vi kunde fylla i när någon av de andra två pratade och Wenström gav oss hela tiden väl avvägda passningar och även om jag fick en del skit på Twitter för min outfit - det mesta var fel - hade vi kul och försökte säga bra saker.
När jag sågade Jonas Olsson - men på samma gång hyllade honom - visade det sig att Olsson hörde allt via telefon, men han tog det på helt rätt sätt och menade att vi nog var rätt lika, trots allt. Och så är det ju.
Med åren har jag lärt mig att Jonas Olsson har självinsikt och glimten i ögat och han har tagit fotbollsmässiga kliv jag inte trodde han var kapabel till.
Båda matcherna var bra och innehöll dramatik och plötsliga vändningar och vi fick snabbt tänka om när Sebastian Larsson satte 2-1 på övertid för Sunderland och Bosse gick i taket när jag sa att byten gjorda för bytenas skull är överskattade, jag sågade därmed tusentals tränare, menade Bosse och Ola Wenström hetsade oss och jag fick nyansera mig en smula, menade att många tränare gjorde byten enbart för att efter matchen kunna två sina händer, "jag gjorde vad jag kunde", men att de inte alltid hade en genomtänkt tanke med bytena och Bosse satt och letade bevis på effekten av Redknapps byten i andra halvlek mellan Stoke och Tottenham.
Angående min outfit. Jag hade först andra kläder på mig, men min kavaj var mönstrad och fungerade inte i rutan. Eftersom Adam Live använder samma lokaler fick jag veta att jag kunde låna kläder av Adam, jag tänkte att det kanske inte riktigt var min storlek och funderade istället om Daniel Breitholtz kanske hade lämnat kvar några kavajer, men fick sedan plocka fram en annan kavaj ur min resväska.
Styrketräning på GFA i dag och Wastå, som hade varit ledig i två dagar, klagade högljutt över trött kropp. Vi andra tänkte tyst "grr".
"Du, trött? Som missat fyra pass och inte löpte treminutare för mindre än ett dygn sedan? Är det några som är trötta så är det vi!"
Paulus tog sig för baksidorna, de var stela och det var mina också. Och den där tennismatchen som han och jag lirade i onsdags, den fick han lida länge för (jag hade det ju tämligen bekvämt, stod ju mest stilla och drev Paulus från kant till kant), den sög musten ur honom och Fagercrantz undrade om han och jag skulle ta en match, men jag viftade bort honom, "du måste nog klara juniorturneringar innan du ger dig på de stora gossarna", svarade jag.
Innan vi körde igång med styrketräningen lirade vi Gris och jag började illa och som straff fick jag ställa upp mig mot väggen och låta var och en av de andra rappa mig på skinkorna med en pinne. Det är en omtyckt bestraffning som ger många chansen att ventilera en latent sadistisk ådra och det gick ett sorl bland de andra när jag drog ner byxorna och lät dem rappa mig på mina bara skinkor.
Och så var det typiskt kalmarväder, men till skillnad från kvällen innan var det inget frostlager på konstgräset och vi halkade inte omkring, men det blåste och var jävligt och det kändes lite stumt i baksidorna, det kändes att vi hade tränat två pass dagen innan och inläggsövningen blev sådär, vinden tog tag i bollen och gjorde bollbanan oberäknelig, men spelet bjöd på en hel del fina kombinationer och det fanns ambition och vilja i det vi gjorde och jag älskar den känslan, när vi vill väldigt mycket i stunden, utan tankar på något annat än just där och då, och mitt gäng kunde vinna och jag tror att Bertilsson avgjorde med ett välplacerat skott, men jag vet inte hur mycket det blev, kanske 3-2, kanske 4-2 och som avslutning skulle vi springa.
Nanne har infört något nytt - mängdlöpning. Inte gigantiskt långa sträckor, inte som 1998 och 1999 då vi kunde åka ut till Södra Utmarken och springa i en och en halv timme eller springa så långt vi kunde på 35 minuter på ett stort fält där vi hela tiden såg varandra, det handlade på den tiden ofta om att mala och nu ville Nanne ha en liten återgång till det och nu skulle vi springa i fyra minuter, men inte max, utan med en puls kring 80 % av max.
"Tävla nu bara med er själva" sa Nanne och givetvis tävlade alla med varandra.
Tobbe Eriksson skuttade i väg på pigga ben och drog upp tempot och jag och Mattias Johansson försökte följa direktiven, 80 %!, men låg ohjälpligt sist i fältet.
Så vi fick öka farten och pulsen och den sista fyraminutaren närmade sig banne mig maxfart och baksidorna skrek.
Men efter - den där tillfredsställelsen i att ha pressat kroppen. Den levande känslan i ansträngningen.
Jag vet att det fortfarande är 2011, men vi har ju tjuvstartat 2012 redan och idag var det dubbelpass och först styrketräning, sedan lunch - vi snackade om Lökens försäljning till Parma, någon undrade hur det var möjligt, killen var ju inte purung, jag var mer intresserad över vad italienarna skulle kalla honom, skickade ut en fråga på Twitter, "vad heter lök på italienska?", fick svaret "cipolle", han kommer alltså kallas för La Cipolle - och så ett nytt pass och kvällspasset handlade om fotboll och det var det första fotbollspasset sedan oktober och vi var ovana, vi kände oss fram, vi trevade, men det fanns också en glädje över att äntligen få spela fotboll och vi fick ha överseende med vissa tekniska misstag, med vissa missförstånd och det plastiga gräset var halare än vanligt, det var som om kylan la ett litet tunt frosttäcke över planen och bollen möttes av minimal friktion och gled blixtsnabbt och jag var gammelfarfar, den enda 30-plussaren eftersom Tobinho rehabade, Wastå var ledig, liksom Mendes och Tobbe Eriksson var nästan äldst med sina 26 år och i spelet på slutet klev Thorbjörnsson av, han mådde illa och vi var inte förvånade, karln hade ju käkat julltallrik på lunchen och det var kanske inte en optimal uppladdning, att käka fet julmat strax innan en träning.
I synnerhet inte då man, som Thorbjörnsson, är uppfödd på krabba och skarpöl.
Och logiken stämde. Vi hade en ledig dag, men jag mötte upp Paulus vid tennis hallen och det var egentligen en dag i vemod, ledsamhet och melankoli och utan egentliga orsaker, bara ett allmänt tillstånd, men jag försökte trotsa apatin som satte klorna i mig, som ville ha ner mig och Paulus hade bokat en timme och en timme spelade vi.
Jag var kanske inte 100 % närvarande och jag avskyr när jag inte är 100 % närvarande. Det är egentligen det enda kravet jag har på mig själv när jag idrottar - närvaro, både fysiskt och psykiskt.
Men det är svårt att vara det vissa dagar.
Då får man kanske helt enkelt nöja sig med att man försöker.
Att man försöker vara närvarande.
Och inte vara för hård mot sig själv om man inte lyckas fullt ut.
Jag är emellertid dålig på att försonas med mig själv och mina till korta kommande.
Det är på gott och det är på ont.
Men vi spelade tennis och stundom njöt jag av bollträffen, av spelet och Paulus slet som ett djur, sprang från sida till sida och jag log för mig själv när han grinade illa, men samtidigt vägrade ge upp.
Han gav inte ens upp när det stod 6-0, 6-0 och 5-0 till mig, "nu har jag min chans att vinna ett game" sa han.
Men jag tog också det gamet.
Jag vann.
Men det var Paulus och hans instinkt att aldrig ge upp som var det viktigaste.
Ett behagligt styrkepass på GFA och Måns var lite tjurig på Erik. Erik och Måns möts i Fifa 12 online och räknar antal segrar och nu hade Erik publicerat en bild på Facebook. Det var en bild med streck som symboliserade hur många segrar var och en hade av de två. Och Erik hade avsevärt många fler än Måns. "Han ljuger och hittar på" muttrade Måns och jag gick till Erik och undrade om det stämde, ljög han och Erik slingrade lite på sig och jag förstod att han hade farit med osanning.
Men Tobbe Eriksson for inte med osanning när han sa att han hade besegrat Paulus i tennis tidigare på dagen, 6-2, 6-4 och Paulus ojade sig. Ingenting fungerade för honom, han underpresterade, han var så besviken och jag menade att det kanske var så att Tobbe Eriksson gjorde Paulus dålig, men det ville inte Paulus medge. Tobbe Eriksson sa att jag hade sparrat honom bra, vi har ju spelat ett gäng matcher på sistone och än så länge har Tobbe Eriksson tagit som mest två eller tre game i ett set mot mig.
"Vi måste ta en match" sa Paulus till mig och jag nickade. Och gjorde ett snabbt överslag i huvudet - jag tar Tobbe Eriksson, Tobbe Eriksson tar Paulus. Då borde jag rimligtvis ta Paulus.
Men tennis är ett märkligt spel där varje match verkligen lever sitt eget liv.
På kvällen, efter styrketräningen på GFA, kom ett mess från Paulus:
"Jag har bokat tid i morgon, syns då!"
Så jag antar att vi då får se om min logik håller.
Jag klev in i omklädningrsummet på GFA och den 20:e säsongsupptakten stundade.
20:e.
Fan, det är en hissnande siffra.
När jag flyttade till Kalmar 1992 och sedan kom till Kalmar FF trodde jag aldrig, ALDRIG, att jag skulle spela fotboll så här länge.
Att jag fortfarande skulle spela när jag var 35 år gammal.
Men det gör jag.
Och jag trodde sannerligen inte att jag skulle få möjligheten att representera Kalmar FF under så många år.
I dag samlades vi för återuppstart och för min del var det den 20:e i rad i Kalmar FF.
När man är mitt i det hinner man knappast reflektera över verkligheten.
Det finns liksom inte tid för nostalgi.
Det finns inte utrymme för att slå sig själv för bröstet.
Men jag ler för mig själv. Lite grann.
Och känner mig lite, lite stolt över att jag fortfarande är kvar i Kalmar FF.
Det har hänt så oändligt mycket under de här åren.
Med mig. Med Kalmar FF.
I begynnelsen handlade säsongstarter om Söderettan, grusplan på Södra Utmarken och teorigenomgångar sent på torsdagskvällar inne på kansliet på Fredriksskans.
Nu är det Allsvenskan, Europaspel, en nybyggd Guldfågeln Arena och behagligt konstgräs.
Men fotboll är fotboll och precis som då handlar fotboll 2012 om fysik. Att orka och vilja löpa mycket.
Vi startade emellertid mjukt. Ingen fysisk aktivitet, bara samtal om förhållningssätt.
Och så sa Nanne det som jag länge misstänkt:
"Vi måste bli tempotåliga. Man springer mycket mer och längre i högre fart i dag än för 15 år sedan."
Måndag och det är dags att räta in sig i ledet, att stämpla in och det är med skräckblandad förtjusning man återgår till träningen, som man inleder den kommande säsongen och det är både skönt och jobbigt.
Det där den där melankoliska känslan när något är slut. Och den ambivalenta känslan inför något som man inte riktigt vet hur det ska sluta.
Samtidigt finns det ju också något skönt och behagligt med att börja träna igen. Det finns ju i blodet på oss. Vi har vant våra kroppar och psyken vid belastningen och det är nästan så att det blir obalans någonstans när vi inte tränar. I år börjar vi visserligen en månad tidigare, men jag tror att det kan vara klokt. Det ger oss en startsträcka som kan minimera överbelastningsskador. Och eftersom vi ska spela tuffa matcher redan i slutet av januari behöver vi förberedelsetid.
I kväll börjar alltså säsongen 2012.
Om jag hann förverkliga mig själv och göra allt det där jag skulle göra under ledigheten?
David Winberg, 36 år, har jobbat som sportreporter/redigerare på Barometern sedan december 2007.
Född och uppvuxen i Ljungarum i Jönköping. Hamnade i Kalmar 2002 via stoppen Växjö, samt amerikanska Little Rock, Orlando och Winston-Salem.
Den här bloggen kommer att handla om fotboll i allmänhet och lokalboll från division 2 till sexan i synnerhet. Tips? Nyheter?
Mejla mig!
35-årig sportreporter på Oskarshamns-Tidningen. Bor i radhus i Kristineberg i Oskarshamn. Pappa till Tilde, 10, och Idde, 7. Gift med Anna. Född och uppvuxen i Oskarshamn. Flyttade till Stockholm 1998 och hamnade så småningom på Aftonbladet. Flyttade hem igen 2001 och har sedan dess arbetat på OT. Idrottsmeriter? Spelat division 1-innebandy med Oskarshamns IK (tvåa i poängligan 97/98!) och Farsta Sharks samt division 5-fotboll med Bråbo. Gillar: Steven Gerrard, familjen och Liverpool. Ogillar: Ärtor och Manchester United. Starkaste idrottsminne: När OT-fotografen Hasse Broms tvingade ner mig i en låda för att plåta mig som ”gubben i lådan” inför seriefinalen mot Södra Kärr i innebandyettan.
Här följer ni OT:s utmanare i uppladdningen inför Göteborgsvarvet i maj 2013. Naturligtvis kryddar vi inläggen med bilder från träningar och samlingar. Deltagarna: Ingela Svensson, Elin Bergstrand, Cristoffer Lundberg, Anders Hildingsson och Johhny Larsson, samt tränare José Puntigliano.
Säsongen 2013 tar den här spelartrion dig med bakom kulisserna i Oskarshamns AIK:
Emil Dolk: 21-årig mittfältsterrier som förutom Oskarshamns AIK, spelat för moderklubben Rödsle BK. Blivande civilekonom, som lever med känslan av att vara en tia bland femkronor. Inte riktigt lika stor, men dubbelt så värdefull.
Carl Aldebert: 24-årig central mittfältsdynamo i OAIK. Oskarshamnare som för närvarande är bosatt i Kalmar. Utöver OAIK finns mina sympatier hos Änglarna och Liverpool.
Eric Persson: Hårdför mittback som är 21 år ung. Lagkapten i Oskarshamns AIK. Stora intressen i livet är fotboll och ishockey. Jag avgudar Francesco Totti och avskyr Messi!
Johan Israelsson
26 år gammal, mittfältare och lagkapten i Lindsdals IF. Har varit klubben trogen sedan barnsben med undantag för två säsonger då jag spelade division 1-fotboll med Malmöklubben Limhamn/Bunkeflo. Gillar musik, gärna svensk sådan. Jobbar som utvecklingskonsulent på Smålandsidrotten. Är bror till Kalmar FF-mittfältaren Erik Israelsson.
På Redaktionsbloggen berättar Barometern-OT:s redaktionsledning om tidningens utvecklingsarbete, och om hur vi resonerar i olika publiceringsfrågor. Vi hoppas också att den ska leda till en utökad dialog med er läsare.
35 år, bördig från Blekinge, pappa till Tuva 6 år, fotbollsspelare, nöjesrecensent, skribent, lärare, lutheran, mystiker, ödmjuk besserwisser som försöker späka både kropp och själ.
En späckad tävlingskalender, reportage och resultat från olika lopp. Nu lanserar Barometern-OT en helt ny sajt för tävling och träning med fullt fokus på det som händer i sydostregionen.
LÄS MER
