Cake Cup
Onsdag 25 nov 2009, 21:29
Giles Stille skrev med stora bokstäver på tavlan – CAKE CUP.
Och vi som varit med ett tag visste vad det betydde. En prestigefull turnering!
Eftersom vi var så få till antal blev det bara två gäng som skulle mäta sina krafter mot varandra och jag var kapten i det ena laget, Tobinho i det andra. Prestigen bara växte. Det här fick bara inte förloras! Det skulle i så fall bli en jobbig ledighet.
Giles tog oss kaptener åt sidan, förklarade förutsättningarna tydligt och betonade att han inte ville hör några ursäkter i efterhand. Och vi fick själva bestämma taktik, formation och uppställning och jag började klura.
Och fastnade till slut för följande: Etrit i mål, trebackslinje från höger med Mattias J, Lindberg, Larsson, tremannamittfält från höger med Måns, undertecknad och Hampus och så genidraget att sätta grävlingen Israelsson som släpande anfallare och mittbacken Ludvig som spets.
Tobinho tycktes ge sitt gäng fria tyglar, det var ingen ordning och reda och på topp irrade Jocke Lantz omkring som en vålnad. Vi hånskrattade, Lantz knöt näven i fickan och vi satte skrattet i halsen när han gjorde 1-0. Gulp!
Cake Cupen var upplagd på tre matcher á 9 minuter och vi fick inte ordning på vårt spel i den första niominutaren och Lantz mål blev vinstgivande.
Och i den andra matchen stod det länge 0-0, våra motståndare var aggressiva och jobbade hårt och Tobinho skövlade allt som hade puls och även sådant som inte hade puls, men så lyfte jag ut bollen till Mattias J, som fick fläka sig för att rädda bollen i spel, Lantz muttrade något om att bollen var över sidlinjen och det var den nog också, min passning var inte direkt fantastisk, men domaren sa ingenting och Lindberg hittade Ludde, som behärskat nicklobbade in 1-0. Israelsson TV-spelssköt sedan in 2-0 och inför den tredje och sista matchen var det helt öppet.
Jag vädjade till mina killars arbetsvilja, ”nio minuter kvar, vi orkar!” och det gjorde vi och Ludde satte 1-0, Erik tvåan och Hampus trean och våra motståndare erkände sig besegrade.
I omklädningsrummet efter träningen pustade och stånkade Lantz, det var svårt att spela felvänd, tyckte han. Han hade Lindberg flåsandes i ryggen mest hela tiden. Lindberg har emellertid en helt annan spelare flåsandes i hasorna hemmavid. Eklund har sagt upp sin lägenhet och bor numera hos Lindberg. Och Eklund tycks ha tagit över där hemma. Lindberg ligger och drönar, berättar Eklund, till ”åtta, nio” på morgonen och det är Eklund som går upp vid sex - ”jag ska ju rehabträna!” - och äter frukost ihop med Lindbergs sambo och sedan vräker han på Spotify på hög volym så att Lindberg vaknar till liv.
Igår var dock Eklund hembjuden till Israelssons föräldrar. På något sätt hade Eklund lyckats charma mamma och pappa Israelsson och de ville bjuda på en avskedsmiddag och det var tydligen fantastiskt gott och Erik konstaterade att jag dock var ”långt ifrån att bli hembjuden” och jag höll med, jag är knappast ett socialt geni och så har det kanske inte fallit i god jord att jag jämfört Erik med grävlingar och Anja Pärssons höftparti, men när jag tänkte efter är det nästan bara brassarnas släktingar som gillar mig, kanske för att de inte förstår vad jag säger och skriver.
Men hey, du kan inte vinna alla.
Tisdag 09 feb 2010, 21:24
"Ska någon ha kaffe" undrar Emin och får springa iväg och hämta ett gäng koppar och Abiola frågar Erik om han "wants to be destroyed", de två har en intern uppgörelse i Fifa 10, Erik gick fram till 7-2 i matcher, men nu har Abiola fyra raka segrar och Erik flackar med blicken, han har börjat tvivla, "now I know how you play" säger Abiola och Erik försöker stärka sig med att om Abiola kan vinna fyra i rad kan han göra detsamma, det vänder snart, det vänder snart och bredvid oss fortsätter Lantz en utläggning om de bästa college-filmerna och Thorbjörnsson får i uppgift att ranka de fem bästa och här och där snackas det Shahktar, killarna är djupt imponerade av vad vi fick möta, fast jag tycker att det trots allt är ett helt okej resultat mot Uefacup-vinnarna, i synnerhet med den frånvaro av spelare vi hade och med det täta matchandet som vi är inne i (Shahktar har något bredare trupp, det sägs att de har 60 spelare med sig hit) och det snackas om små brassar som var pilsnabba och Abiola vet vad var och en kostade att köpa och Tobinho var med all rätt nöjd med sin insats och han tyckte de flesta i laget gnuggade på riktigt bra och jag snackade med killarna efter matchen, ytterbackarna fick mycket att stå i och Emin sa "att de slaktade oss!" och mittfältet fick slita ont i alla förflyttningar, Erik gjorde ett hästjobb, men var helt slut efter, sa han, "de gav oss en lektion" och Åhlander snackade om den där jobbiga känslan att aldrig vara riktigt nära, att försöka störa dem och pressa dem, men inte riktigt lyckas hela vägen och så frustrationen att få för korta anfall, att allt defensivt jobb gör att man inte orkar ha ett eget spel, men oavsett vad är vi fortfarande i uppbyggnad och igår fick Jael spela och han är inte alls inskolad i vårt system så väldigt många saker kan fortfarande bli väldigt mycket bättre.
Min krasslighet går mot det bättre, även om det idag inte är helt bra. Jag har sovit och läst. Läser PO Enquist Ett annat liv. Tycker den är bra.
Måndag 08 feb 2010, 14:13
Något smög sig på under gårdagen.
Ibland kan det bli så när man laddar ur. Man öppnar upp sig, blottar sig och blir mottaglig.
Och jag kände lite att jag laddade ur med först match mot Åtvidaberg i 10 minusgrader, fyra dagar senare match på ett annat underlag mot starka FCK och bara två dagar efter det hårt gnugg mot Molde.
Jag försökte mota bort det där smygande med att vila, sova och ta värktabletter, men det hjälpte inte.
Idag är min vilopuls alldeles för hög, jag nyser, jag är snuvig och det gör ont i kroppen.
Krasslig, helt enkelt.
Hittills i år har jag kunnat träna varje pass och spela varje match - jag var inte ens sjuk under ledigheten, vilket jag alltid annars är - och tanken var att jag skulle starta även idag mot Shaktar. Men om kroppen känns så här betyder det att den inte återhämtar sig efter en löpning och mot Shaktar kommer det krävas en och annan löpning.
Vårt läkarteam gav mig precis spelförbud.
Nu är jag inte direkt oroad för lagets skull, vi har visat att vi har bredd och kan slänga in någon annan som gnuggar på.
Men för min egen skull hade det varit kul att få tjafsa lite med ukrainarna.
Jag får försöka kurera mig istället. Ligga och läsa. Dricka Kan Jang.
Pratade nyss med Marcus Andreasson i Molde. Han antydde att de skulle slå FCK. Om vi slår Shaktar vinner vi gruppen.
Söndag 07 feb 2010, 21:26
Återhämtningsdag igår, alltså och idag var det träning på morgonen och de hårda sängarna hade gjort min rygg stel till förbannelse och jag var inte direkt smidig till en början och vi nötte försvarsspel och övningen handlade om att kunna försvara med sju gubbar mot ett attackerande lag och när träningen var klar orkade Tobbe och jag inte duscha, "vi spaar efter lunchen istället" och vi flöt in i det där sköna som träningsläger kan vara, då man inte behöver fundera på vardagsbekymmer som städning, tvättning, matlagning, det handlar bara om att ha nästa samlingstid i huvudet (vilket kan vara nog så jobbigt) och man har vänner runt omkring sig hela tiden, men man kan vara själv också och Tobbe och jag satte igång X-boxet, vi ville köra ihop i Call of Duty, men av någon anledning kan vi inte spara i co-läget och vi valde istället Virtual Tennis, jag var Nadal, Tobbe Federer och igår vann Tobbe tre matcher i rad, nu vann jag och jag vann och jag vann och Tobbe blev allt mörkare i blicken, "returmatch, nu!" och det blev returmatch på returmatch och lite senare på kvällen, i ett rum intill vårt, hade Jimmie och Lantz och några till lånat Nannes projektor och filmduk och kollade på film och på frukosten dagen efter satt Lantz och tjoade, tydligen hade det varit en college-film med många nakna bröst, han var i extas och det visade sig att de från början bara var några stycken som kollade, men eftersom lägret pågått en tid började det bli de tiderna när minsta lilla kvinnlig fägring lockar till uppmärksamhet och snart hade de där några som kollade college-film blivit ett helt gäng, men Tobbe och jag stod över och Tobbe satt plötsligt med halvfärdig frisyr, nertill var det klippt, men upptill fortfarande långt, Wastå skulle trimma Tobinhos frisyr, men halvvägs in i trimningen slutade maskinen fungera och Magnus Carlson, Weeping Willows. stenhård hammarbyit och med Sveriges kanske bästa röst, messade, han och Petter var i Marbella och spelade in musikvideo, var det läge för att stråla samman någon av dagarna, undrade han och det tyckte jag att det var och sedan blev det måltider, måltider, måltider, sköna, goda måltider med kaffe och glass och färsk frukt efter och vi insåg nog samtliga att vi har det rätt bra och visst saknade vi våra döttrar, våra barn och en och annan saknade också sin flickvän, sambo eller fru, men trots saknaden hade vi det rätt bra.
Och efter tre dagars diplomati fick Tobbe och jag äntligen byta till ett rum med en soffa.
Och med balkong ut mot havet.
Så i natt sover jag i soffan.
Jocke Lantz i poolen
Tobinho, Wastå och Lindberg lapar sol.
Lördag 06 feb 2010, 16:02
Tre poserande pojkar. Undertecknad, Thorbjörnsson, Tobbe E.
pojkar. Undertecknad, Thorbjörnsson, Tobbe E
Lördag 06 feb 2010, 01:07
Match igen, men bara en dags vila emellan, men kroppen kändes helt okej på morgonträningen och innan lunchen passade Tobinho och jag på att glida ner i den varma poolen och det gjorde gott och efter en tupplur var jag redo för match. Till höger på ett centrerat tremannamittfält och vi kom till matcharenan för att hinna se Shaktar-FCK och danskarna var bra, riktigt bra och sedan var det vår tur och vi började inget vidare, jag kände mig i ärlighetens namn rätt vilsen, men vi tuggade oss in i matchen, vi började komma rätt och successivt ökade aggressiviteten och när den väl var anständig vann vi boll och fick omställningslägen och där tog vi flera gånger i rad rätt beslut. Molde gjorde visserligen lite snöpligt 1-0, men sedan hittade jag Sobra, som i sin tur briljant spelade fri Ricardo som kvitterade och sedan löpte Abiola loss och satte 2-1 och när Sobra fick ont och klev av kom Smiley in och smekte in 3-1.
I paus talade Nanne om att hålla uppe aggressiviteten, men vi fick en löjligt straff dömd mot oss direkt i andra och Molde fick känning. Men vi hade matchen igenom en förmåga att svara på varje drag och när Molde reducerade stänkte vi omgående in 4-2 och i det här läget började det slå över för mig, jag käftade med allt som hade puls och de norska guttarna tittarna förvånat på varandra, det var som om de aldrig hade varit med om något liknande, men jag kunde inte stoppa mig, det pumpade en massa adrenalin i kropppen och jag var förbannad på den usla domartrion och på Moldespelarna som hade mage att klaga på samma trio - det var ju VI som var förfördelade, inte Molde - och till slut fick jag förklara för deras kapten att jag ibland, men bara ibland, inte var helt frisk i huvudet där ute.
Jag kände mig förvånansvärt pigg med tanke på att jag gjorde 90 tuffa minuter i onsdags och orkade sätta press och ta löpningar och Zlatan berömde mig efter matchen, "idag var du som Javier Zanetti" och när ett Inter-fan säger så smackar man i sig.
6-4 till slut och det känns givetvis inte bra att släppa in fyra mål när matchbilden var som den var, det kändes lite som gamla synder från fjolåret gick igen och vi måste skärpa upp koncentrationen. Vi måste kunna bibehålla koncentrationen i 90 minuter.
Nu har vi ätit och Moldespelarna, som åt samtidigt, gick med böjda huvud och jag snackade med Mackan Andreasson, som mest skakade på huvudet.
Imorgon är det sovmorgon.
Fredag 05 feb 2010, 07:24
Vi somnade sent och klev upp sent och vid frukosten smälte toasten i munnen på oss, så möra och fina var de, dock kanske inte särdeles nyttiga, men det nyttiga får aldrig bli övergripande och sedan samlades startelvan i hotellets lilla gym, vi tvättade musklerna, som det så fint heter och det pustades och stånkades och det var en del muskelfästen, leder och andra kroppsdelar som var möra efter 90 minuter i bra fart på gräs kvällen innan och när tvättningen var över gled vi ner i det varma poolvattnet och sedan bastade vi och spaade och mådde gott och det gjorde under med kroppen, snart kände man sig som den 22-åring man inte längre är och eftersom eftermiddagen blev ledig samlades ett gäng på rum 114, det var dags för en Fifa-turnering och jag tog mig en titt, "jag är bäst" sa alla i en mun och jag undrade hur de som inte skulle vinna turneringen skulle kunna förklara bort förlusten.
Tobbe och jag försökte byta rum, sängarna är benhårda, vilket frestar på min rygg och vi ville ha ett rum med soffa (vårt rum saknar nämligen just soffa) som jag kan sova i. Så gjorde jag ifjol. Det var dock omöjligt, men de lovade att ordna en mjuk madrass åt mig. Men jag vet inte om det blev så mycket bättre. Städpersonalen bäddade med en tunn filt under lakanet, det skulle alltså vara den mjuka extramadrassen. Äh, det löser sig.
Vi närde storslagna planer om hur ledigheten skulle bedrivas. Men det stannade vid läsning TV-spel och tupplurar.
Vilket kanske är det allra bästa sättet att vara ledig
Torsdag 04 feb 2010, 01:13
Klockan är mycket, vi har ätit en sen, sen middag på hotellet och först nu, runt 23.30, kan vi duscha.
Men så kickade inte matchen mot FCK igång förrän 19.30 och eftersom det tog sisådär 40 minuter i buss från arenan till hotellet blev det så här.
Matchen, ja. Jag hade vissa farhågor på förhand. Vi brukar inte vara sprakande när vi beträder gräs för första gången. Och då brukar vi möta klart beskedligare motståndare än FCK.
Shaktar-Molde spelade innan vår match och Shaktar bjöd på ett makalöst fotbollsmål och jag undrade var Norges forne förbundskapten, Drillo - som stod vid sidan av planen - tyckte. Han sa ju någon gång att efter ett visst antal passningar var det lika bra att ge motståndarna bollen, man skulle ändå inte göra mål. Nu fick Shaktar (med en man mindre) bollen i eget straffområde och kortpassningsspelade sig hela vägen upp och gjorde 3-0.
När deras match var slut fick vi beträda planen och den var bra, väldigt bra. Planen. Men vi saknade vatten, tydligen hade Shaktar tagit med sig även vår ranson, men till sist lyckades någon skaka fram dricka och innan matchen talade vi om aggressivitet och vilja att spela vårt spel och det gick inget vidare i inledningen av matchen, vi kände oss vilsna på den stora planen och FCK satte bra fart på bollen.
Sakta, men säkert började vi få tag i dem och en sak har vi lärt oss av spel i Europa - man kan inte bara försvara sig, man måste ha ett eget passningsspel. Och det började vi få och chansmässigt var det jämnt halvleken ut. Men det var FCK som gjorde målet och egentligen var det inte så mycket att säga om. En spelvändning, Stefan Larsson utmanades en mot, jag stötte till och försökte ge honom understöd, men kunde inte hindra inspelet snett bakåt mot vår straffpunkt och där mötte en FCK-spelare på volley och satte bollen rasande snyggt.
I pausen efterlyste Nanne större aggressivitet, större vilja att vinna närkamper och vi förstod vad han menade. Vi tog med oss konstgräsfotboll ut på gräsplanen i första halvlek. På konstgräs blir det få dueller och närkamper, bollen rullar så snabbt att man mest springer efter bollen, men efter paus blev det bättre och efter Tobinhos torpednick och kvittering kändes det bra. Vi fick till längre anfall, FCK skapade föga och vi kände att vi orkade.
Men så trampade Tobbe Eriksson snett och fick byta och vi gjorde ett gäng ytterst offensiva byten och balansen i laget blev kanske inte den bästa, Santos hamnade på vänsterkanten och hans kantovana lös igenom, med följd att Stefan Larsson exponerades lite väl mycket, han fick möta två, tre motståndare själv och efter ytterligare en spelvändning kom ett inlägg och det kunde Cesar stöta in.
Två inspel, två mål från FCK:s sida och det kändes frustrerande. För så mycket mer än så hade de inte.
Vi försökte trycka på framåt, men det märktes i slutet av matchen att vi behöver bättre samspel. Jael kom in, men ingen av oss känner honom som spelare än och det gjorde att vi höll i bollen i situationer där vi kunde satt den på honom och jag kände att jag vid några tillfällen blev för feg i passningsspelet eftersom jag inte riktigt visste hur Marcel, Santos eller Jael ville ha bollen ( i jämförelse med hur det var med Rasmus och David i fjol, de kunde jag spela nästan i blindo på, jag visste exakt vad jag hade dem). De där sakerna kommer bli bättre med tiden.
I övrigt är jag tillfreds. Både med min egen känsla där ute och med lagets. Givetvis finns det många saker att förbättra, Nanne räknade upp ett dussin för oss efter matchen, men samtidigt kändes vi tämligen stabila. Paulus och Tobinho var ett kraftfullt mittbackspar som parerade inte bara luftrummet utan också spelet på marken.
Sen match betyder sovmorgon imorgon.
Gott.
Onsdag 03 feb 2010, 13:33
En mulen himmel, regn i luften och vi kom till träningsplanen och insåg att vi nog borde tagit på oss en tröja till.
För startelvan i kvällens match blev det ett lätt pass. Jogg, teknik och sedan fasta situationer innan vi kunde titta en stund på övriga i truppen, som körde tempospel.
När vi gick till bilarna stod Erik Hamrén och Jörgen Lennartsson och samspråkade, vi hälsade och jag sa "hoppsan, här står hela landslagsledningen" och la till: "Tobbe tackar fortfarande nej till landslaget, om ni nu undrar."
Lennartsson och Hamrén log, men Tobbe högg in: "Jag kanske ändrar mig nu när det är ny tränare."
Det var en utsträckt hand. Ett försoningsförsök.
Som möttes med tystnad.
Onsdag 03 feb 2010, 00:00
Första hela dagen i Estepona och vi gick ut lugnt. Först en stor och trevlig och härlig frukost och sedan blev det videogranskning, Nanne visade United-City och vi fick titta en kvart i taget, svara på Nannes kluriga frågor och när videostunden var över var det framför allt en fundering vi hade - vad är en kontring? Är det kontring att anfalla mot sju eller åtta, eller nio motståndare eller är det så att det mesta är kontringar, fast vissa har bättre eller sämre förutsättningar än andra? Vi var inte riktigt överens.
Eftersom Wastås parhäst Brase-Lasse inte längre lirar hos oss kamperar han själv. Men han är ofta sällskapssjuk och Tobinho och jag tar givetvis hand om honom, bjuder in honom till oss, gosar med honom, kliar hans ego, berömmer honom, "vad fin och go du är idag, Mister Wastå" och han kluckar nöjt och idag smörade vi extra mycket, det var trots allt hans 34:e födelsedag och han fick också ett fyrfaldigt leve vid kvällsmaten, men han han var missnöjd, "varför stod inte alla upp när de hurrade för mig?".
På eftermiddagen blev det fotbollsträning och det var sant. Det där om de borttagna fartguppen. De var avsevärt färre nu och det blev inte alls så guppigt att åka till träningsplanerna. Vi skuttade ut på gräset, men det spelar ingen roll om man varit med om det tidigare, den första grästräningen är ALLTID märklig. Några av oss hade nya skor på oss, det var nya bollar (Pumas senaste sort är som Adidas studsbollar) och vi kom från det förlåtande konstgräset till en gropig plan med bollar som hela tiden var i knähöjd och vi kände oss otympliga, otajmade och allmänt kassa. Imorgon väntar match mot ett FCK som är mitt i sin säsong och som har gräsvana, antar att vi bara har att acceptera att vi är i ett helt annat skede av säsongsförberedelserna.
Tobinho och jag passade på att utnyttja hotellets spa-avdelning efter träning och vi njöt av ångbastun, av bubbelbadet, av poolen och snart dök andra lag upp, där var några Rosenborgs-spelare och några ryssar (som helst tycktes vilja bada i speedos) och vid middagen gled Marcus Andreasson in i matsalen, han var hos oss 1999, vi gillade honom skarpt och eftersom han nu lirar i Molde, Tobbes gamla klubb, pumpade vi honom på Tobbe-information. Var det verkligen sant, som Tobbe påstod, att han var en ikon med gudastatus i Molde och Andreasson bekräftade. "När vi ska köra bänkpress är det fortfarande Tobbe alla snackar om" sa Marcus Andreasson.
Bah. De måste vara klena i Norge.
Tisdag 02 feb 2010, 00:55
Givetvis var Tobinho sen och farsan och jag fick sitta i bilen och vänta och jag såg framför mig hur bussen skulle åka ifrån oss och vi skulle få tokköra ikapp för att komma med på träningslägret, men bussen väntade på oss och vi fick knöka ihop oss, vi åkte på träningsläger med rekordstor trupp, 31 spelare och så ett gäng ledare till det och jag satte mig hos Augustsson, som knorrade, men vi fick en fin tur till Kastrup och bakom oss satt Zlatan, som fortfarande inte hade släppt Snabba Cash, nu berättade han för Lindberg om en scen i filmen och vi gled in i en diskussion som handlade om vad en författare som får till en hit som Snabba Cash kan tjäna, summor flög i luften, "har du ingen bok på gång?" sa Jimmie i riktning mot Zlatan, "jodå, jag har faktiskt en idé" svarade Zlatan till vår förvåning och vi började pumpa honom på vad den handlade om, men han vägrade yppa något, "men det är ett hopkok av filmer, TV-serier och böcker jag läst" sa han och jag tillade "boken du läst", men han hade läst fyra böcker, sa Zlatan, Snabba Cash, Johan Teorins deckare, en John Grisham-bok och nu höll han på med uppföljaren till Snabba Cash, "vi kanske ska skriva ihop en deckare, hur svårt kan det vara" sa Jimmie och vi fick direkt ett synops, den skulle utspela sig i Kalmar FF-miljö, det sker ett mord över couronne-spelet, när vi kommer till träningen en morgon är en spelare dödad med en couronnepinne, men vem ska bli mördad först?, "det måste vara en trevlig kille, det får bli Stefan Larsson, världens trevligaste kille, då kommer tanterna gråta" sa Zlatan och nummer två måste vara en som man trodde kunde vara gärningsmannen var vi överens om och Zlatan hade namnet klart för sig, "det får bli Emin" och som det tredje offret ville Zlatan ha Wastå, "med avhuggna händer och skriften - nu räddar du inte fler bollar" och vi fortsatte spåna, titeln skulle lyda "Rött mord" och snart hade vi uppslag till säkert tio böcker, vi skulle förvilla läsarna, få dem att tro att det först är den ena och sedan den andre, jag, Svante Samuelsson och en avdankad polis skulle hålla i utredningen, "du kan inte bli mördad, du måste vara kvar för storyns skull och du ska hela tiden ha ett ord med i utredningen" tyckte Zlatan om mig och Jocke Lantz, den käcke, skulle visa sig hushålla mörka hemligheter och vi fick mängder av uppslag, men vi var på det klara med att Nanne skulle vara mördaren, att det till slut brast för honom, att han snurrade in sig för djupt i det österländska eller skulle kanske klubbchef Samuelsson, som alltså höll i internutredningen, vara mördaren, för att skyla över ekonomiska misstag och plötsligt vrålade Lindberg i bussen, "där är det, det där gula huset vid vägen, där bor Loffe Carlsson" och alla slängde sig mot fönstret för att få se en skymt av legendarens hus, "där bor han bra, kan sniffa avgaser" konstaterade Tobinho kort åt huset som låg utmed E 22:an och när vi kom fram till Kastrup och skulle börja checka in fick vi höra att säkerhetspersonalen på flygplatsen gått ut i strejk och att allt därför var stängt och det gick en unison suck genom laget, vi som hade ett anslutningsflyg att hinna med i Barcelona, vi pallade inte med en dag på Kastrup eller i Köpenhamn eller någon annanstans eller att få åka hem till Kalmar igen och testa på nytt imorgon, men vi fick hopp när de sa att det kunde lösa sig inom någon timme och vi satte oss på Starbucks och Wastå drack en balja med kaffe, till och med Tobbe tittade imponerat när Wastå fick i sig allt och samtidigt spånade Zlatan och Augustsson vidare och ingående på Rött mord, de tog fram datorn och la upp riktlinjerna och vi pratade om att göra som Alexander Dumas, som hade medhjälpare som gjorde researcharbetet och som över ett par middagar informerade Dumas, som sedan skrev ihop en handling och personporträtten, sedan tog medhjälparna vid och skrev en roman, som Dumas i sin tur och slutligen skrev om, så kunde vi också göra.
Till slut blåstes strejken av och vi kom iväg lite mer än en timme för sent, men det var inte bara vi som kom iväg sent och som flög reguljärt, de i laget med koll på kändisar sa att också Fru Ibrahimovic med två söner var med på samma plan, men deras väntan var över när vi landade i Barcelona, då var de framme, medan vi fick sitta i tre timmar på flygplatsen i Barcelona innan anslutningsplanet tog oss till Malaga.
Malaga tog emellertid emot oss med 14 sköna grader i kvällen och nu har vi ätit en sen middag och jag ser det goda med den långa dagen - jag har hunnit läsa nästan 450 sidor i Litteraturens Världshistoria.
Det är också en bra start på ett läger.
Söndag 31 jan 2010, 23:08
Eftersom det bara blev en halvlek igår fanns det mer kraft kvar i kroppen och det blev en dubbelmatch på tennisbanan idag. Jag och Brandmans-Sone mot Stefan G och Dennis Nilsson.
För de FF-insatta är Dennis Nilsson en av de stora FF-spelarna genom tiderna. I en nordisk pojklandslagsturnering på 1980-talet blev han utsedd till den bäste spelaren, före en sådan som Brian Laudrup.
Dennis och jag var under många matcher ett väl fungerande innermittfältspar, bland annat under 2003, året då vi vann Superettan. Vi tänkte fotboll på ett liknande sätt och när Dennis 1995 kom tillbaka från de två åren i Öster försökte jag lära mig så mycket som möjligt av hans spelstil. En spelstil som gick ut på att göra omgivningen bättre. Om Dennis satte en passning på mig visste jag att han redan hade gjort en bedömning av mina möjligheter att göra något bra av bollen. Han var alltså ingen "dumpningsspelare", det vill säga en som ger dig bollen för att själv slippa hamna i trångmål. Dennis Nilsson var en spelare som tog ansvar för det han gjorde där ute på planen.
Men nu var det dubbel i tennis alltså och jag kom dit med Federers finalvinst i Australian Open på näthinnan. Jag har tidigare berättat om min kärlek till Federer - som jag egentligen inte riktigt kan förklara, han är ju både alldeles för trevlig och för bra för att jag egentligen ska kunna tycka så här bra om honom - och jag stod nervöst och tittade på tiebreaket i tredje set. Egentligen är jag för nervös för att se Federer spela - jag vill se hans matcher i efterhand och veta att han redan vunnit - men nu såg Federer så där omänskligt bra ut. Varje gång Murray hade chansen ökade Federer farten, tempot, intensiteten och tog tillbaka initiativet. Han slog några makalösa slag på de allra viktigaste poängen och att kunna ha så mjuka handleder när det står så mycket på spel vittnar om ett briljant idrottspsyke.
2008 fick Federer stryk i finalen mot Djokovic i samma turnering. Sedan slog Nadal honom både i Franska Öppna och i Wimbledon och det snackades om att Federer var slut. Och det snackades om att framtiden tillhörde Nadal och Djokovic. Sedan dess har Federer vunnit fyra av de sex senaste Grand Slam-turneringarna (han har varit i final i de två andra), han har vunnit Franska Öppna, den turnering man sa att han aldrig skulle vinna och nu tycks han spela bättre än någonsin. När han skulle vara slut.
Han är den bäste tennisspelaren genom alla tider.
Punkt.
Vår dubbel, ja. Brandmans-Sone och undertecknad vann komfortabelt med 6-2, 6-2, 6-4. Och Dennis gjorde på tennisplanen som på fotbollsplanen - sina medspelare bättre. Stefan var bättre än Dennis.
Imorgon åker vi alltså till Estepona. Vi var där en vecka ifjol och vi tyckte om att få variation från de vanliga lägren i La Manga. Visserligen är det en bit till träningsplanerna och visserligen är det förbannat många fartgupp på vägen dit (de ska emellertid vara borttagna, är det utlovat) och visserligen har det sin tjusning att bo sex och sex i små lägenheter som man gör i La Manga. Men miljöombytet väger upp det mesta.
För Wastå och mig blir det 17:e, typ, träningslägret med Kalmar FF. Det beror lite på hur man räknar. Det blir ju fler om man räknar med sommarlägren vi hade under Patrick Walkers tid på 1990-talet och ifjol var vi på två läger. Jag missade lägret 2004 eftersom Tuva skulle födas så kanske leder Wastå träningslägerstatistiken. Tobinho är ju gubbe i laget och kan hävda att han är den i dagens trupp som åkte på läger med Kalmar FF tidigast, redan 1993, men sedan missade han tre i följd när han lyfte oljepengar i Molde.
Ja, ja. Jag vet i alla fall det här - jag ska utnyttja hotellets spaavdelning varje kväll.
Det är ett löfte.
Lördag 30 jan 2010, 17:15
Jag var lite orolig att det skulle bli en upprepning av fjolåret.
För precis som 2009 inledde vi säsongen med en träningsmatch på konstgräset mot Åtvidaberg och min oro handlade om den där utvisningen som jag "råkade" ut för i fjol. Jag ville inte att det skulle hända i år också.
Drygt tio minusgrader, blåst, snö i luften och vi var djupt, djupt imponerade av att så många stod vid sidlinjen och tittade på och var och en av er ska ha en eloge!
Nanne hade sagt att alla i laget skulle få en halvlek och det innebar att vi körde med en elva i första halvlek och en helt annan elva i andra halvlek. Och fick man välja vilken halvlek man skulle få spela var det den första. Visserligen luckras en match ofta upp efter paus och sett ur den synvinkeln kan andra halvlek vara att föredra.
Men idag - med kylan, blåsten och snön - var det bättre att få värma upp på planen, gå in och byta om och sedan spela halvleken. De som fick visa upp sig i andra halvlek fick försöka värma upp där det fanns en yta och det var inte det enklaste.
Vi spelade så här i första halvlek:
Wastå
Emin, Ludvig Öhman, Tobinho, Stefan Larsson
Israelsson, H.R, Smiley
Sobralense, Marcel, Mendes
Och jag måste säga att det var en av de bättre förstahalvlekar som vi inlett en säsong med. Planen var betonghård, men vi kunde vara relativt aggressiva i vårt försvarsspel och samtidigt spela vårdat och kombinationsrikt när vi hade bollen. Och till det gjorde vi två vackra mål, främst signerade Sobralense och målskytten Smiley.
Ofta brukar de första träningsmatcherna vara förvirrade, ostrukturerade och tafatta, men jag tycker att många var duktiga i första halvlek och tänker främst på Sobralense, Smiley, Stefan Larsson. Och också på Erik Israelsson - som vann alla närkamper - och Marcel - som visade att han passionerat vill lira i Kalmar FF i år.
Men det var framför allt att vi uppträdde som ett lag som gjorde mig nöjd. Och det var det vi sa till varandra innan - skit i vädret, i planen, vi ska ha en bra känsla där ute och hela tiden hjälpa varandra. I det arbetet var samtliga elva delaktiga.
Och själv klarade jag mig från utvisning. Inte ens varning. Eller tillsägelse.
Ja, ja, vi ska inte dra för stora växlar av det här. Men det är alltid trevligt när detaljer som vi pratat om och tränat på visar sig omgående.
På måndag åker vi till Spanien. Hoppas det inte är minusgrader där...
Fredag 29 jan 2010, 18:38
Idag, idag måste det vara köldrekord, sa vi unisont när vi joggade igång träningen och Erik hade fått uppdraget att ha en känsla för tiden, tre och en halv minut var gränsen, sedan skulle vi vara tillbaka hos Giles och Erik räknade tyst för sig själv, "1001, 1002, 1003" och klockades in på 3.22.
Sedan halkade vi omkull på planen, men lyckades här och där få fram passningar till varandra och det såg inte helt värdelöst ut, även om kylan gjorde oss stela och otympliga och mitt i all denna kyla rensade Thorbjörnsson en boll rakt i ansiktet på lagkamraten Paulus, som stod några meter bort. Paulus däckades och efter träningen satt han med svullet ansikte, svor och vässade sin kniv.
Thorbjörnsson sjökapten till pappa var förresten på plats. Han hade stuckit iväg med trålaren för drygt tre veckor sedan och det var tydligen som ett polaräventyr. Sista biten in till land hade han fått lasta ur hundarna och släden och på så sätt tagit sig fram över isen.
Nu stod han vid sidan av konstgräsplanen iförd sydväst och rökte sin pipa.
Torsdag 28 jan 2010, 23:30
När vi styrketränade på morgonen snackade vi om hockeyspelare, men inte så mycket om intellekt, mer ifall jag skulle få spö om jag snörade på mig skridskorna, Johan Davidsson hade antytt att det fanns en hel del hockeyspelare som nog skulle vilja möta mig på isen, men jag fnös åt påståendet, här räds ingen (bara lite grann) och någon nämnde Davidssons nysignade kontrakt med HV 71, ett femårskontrakt som enligt Expressen skulle ge honom 24 miljoner kronor och vi insåg nog alla att de där hockeyspelarna nog inte kunde vara så dumma trots allt. På att förhandla, åtminstone.
Hela januari har präglats av manfall, men idag var i princip hela styrkan samlad. Och det var folk överallt! Vi fick knappt plats i vårt taktikrum och när vi kom ut på planen var vi så många att varken västarna eller bollarna räckte till alla. Men vi delade broderligt, men det började surras om ett lottdragningssystem till nästa träning – drog man en nitlott kunde det hända att man fick stå vid sidan om hela passet.
Micke Eklund messade och skrev att det misstänktes från stockholmshåll att de där uppsatserna som jag vitt och brett snackar om egentligen inte existerar. Att det bara är skryt från min sida. För att pumpa upp min egen intellektuella framtoning. För uppsatserna går inte att hitta på nätet. Typiskt stockholmsparanoia.
Men jag bryr mig inte. Låt dem misstänka och misstro. Jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte. Bara lite. Fast inte mycket. Och om jag ska bemöta misstänksamheten säger jag så här (fast jag bryr mig inte):
Om min C- och D-uppsats finns att finna på nätet vet jag inte. Men jag vet att jag skrev dem på C- och D-kursen i litteraturvetenskap på Högskolan i Karlskrona.
Min C-uppsats heter: ”Kvinnorna omkring dem – en komparation mellan August Strindbergs Giftas och Vilhelm Mobergs Sömnlös när det gäller synen på kvinnan och äktenskapet (ht 2001)
Min D-uppsats heter: Gud, makten och härligheten – om synen på religionen och makten i Vilhelm Mobergs Utvandrarna (Vt 2003)
Sa jag att jag inte brydde mig om misstron? Det gör jag inte. Bara lite.
SD:s man i Kalmars politiska liv, Thoralf Alfsson, klipper och klistrar lite som han vill i sin blogg och gör sitt yttersta för att förvanska verkligheten. Nu senast länkade han till en Peps Persson-låt, med antydan att Peps Persson skulle stödja SD:s politik. När det i själva verket är en låt mot främlingsfientlighet och rasism och SD.
Nu ska Peps Persson stämma Thoralf Alfsson.
”Jag avskyr SD:s trångsynta och verklighetsfrämmande nationalism och främlingsfientlighet och ser deras populistiska hets som ett allvarligt hot mot demokratin, så för mig är det här allvarligt” säger Peps Persson till Barometern.
Det är en klok man.
Onsdag 27 jan 2010, 23:46
Ledig dag och snön bestämde sig för att vräka ner och Tobinho bestämde sig för att slänga in ungarna och en hund hos Tuva och mig och vi stannade inne, jag lagade mat (Felicia bad mig att ge mamma Sabine receptet, jag lagade tydligen världens godaste mat), vi åt glas och sedan klampade Tobbe och Sabine in i huset, de hade varit på möte - och fläkte sig ner i varsin stol, den Tobbe satt i började knaka, beordrade fram kaffe och kaka och jag tjänstgjorde villigt och vi hade bollat tanken att åka på utflykt till Mönsterås och vattenpalatset - varmt i vattnet, varmt i luften! - men klockan tickade iväg, snön slutade inta falla och Sabine föreslog en sväng till leklandet istället, "vi kan äta där" sa hon slugt, barnet skrek av förtjusning och det var först när jag betalade maten i kassen som jag insåg att Sabine med en snygg manöver hade undkommit att lägga ut pengar i Mönsterås och istället kunde casha in på leklandet.
Sedan jagade Tobinho och jag döttrarna så att hela leklandet gungade (Hultsfreds-Per, som i fortsättningen kommer heta Marknadschefs-Per, låg på en soffa och vilade sig) och sedan försvann Tobinho in på kontoret och ut kom Leo. Som var misstänkt lik just Tobinho.
Just det - United slog till på övertid mot City. Varför är jag inte förvånad?
Till sist - för att undvika vidare missförstånd - i Brunchrapporten i P3 sa jag, bland mycket annat, att Zlatan skulle dö på grund av hans kärlek till Björn Rosenström. Det var - också - sagt med några stänk humor. Ingen behöver alltså oroa sig för att jag ska livet av honom på en träning framöver.
Tisdag 26 jan 2010, 21:26
Kyla, kyla, åh, denna kyla och Emin sa att idag, idag är det köldrekord och kanske hade han rätt, det bet i kinderna när vi joggade runt konstgräsplanen och Jael, vår nya brasse var på plats och tränade och om ni undrar hur han var kan jag bara svara att jag inte riktigt vet. Det framgick liksom inte. Inte än.
Men han fick göra en Ari. Det vill säga mål fast det var offside. Samma sak hände när Ari Ferreira gjorde sin första träning på konstgräset i mars 2006. Han var sju meter offside, alla slutade spela, men eftersom det var ett nyförvärv ville ledningen att han skulle vara duktig och göra mål och såg mellan fingrarna. Vilket fick Tobinho att bli bindgalen och vid nästa situation massakrerade han vårt dyra nyförvärv, till Nannes ojande.
Idag var det Jael som gjorde ett offsidemål, men Tobinho tränade inte idag och Jael undkom därför raseriet. Jag dömde dock bort målet eftersom jag var på det motsatta laget. Och mina motståndare gör inga offsidemål som blir godkända. Efter träningen kom Tuva och jag hem till Tobinhos, det vankades spaghetti och köttfärssås och Tobbe visade att min radiointervju tydligen hade fått ett efterspel. Aftonbladet hade plockat upp det jag sa om ishockey och sedan ringde också Sportbladet och jag spelade med, det var onödigt att backa nu, tänkte jag och jag sa något i stil med att mina generaliseringar visar hur farligt det är när SD generaliserar om nationaliteter. Den som lyssnar på radiointervjun i sin helhet inser nog att det var sagt i en viss kontext - tesen var att fotbollsspelare är korkade och jag försökte glida undan genom att helt utan anledning blanda in hockeyspelare - att det var sagt med en hel del glimt och i en skämtsam ton. Äh, det fattade ni, jag behöver inte förklara mig här.
Angående Sverigedemokrater. Det är aningen ironiskt att så många SD:are börjar lipa så fort man klumpar ihop dem, så fort man säger sanningen om de, "buh, buh, så är det inte alls, vi är jättesnälla och älskar alla människor, men måste de där svartmuskiga sakerna från de där konstiga länderna komma hit, vi har inget emot dem, inte så länge de är DÄR och vi får vara ifred HÄR" och det är komiskt hur snabba SD-folk är på att ta på sig offerkappan och blir de det är synd om, "buh, buh, stackars oss, de säger att vi är rasister, det är vi inte alls, det är ju bara det att de som ser ut som vi är som vi och de där svartmuskiga sakerna från de där konstiga länderna ser ju inte ut som vi och då kan de ju inte vara som vi och om man inte är som vi är man ju farlig och inte riktigt lika mycket värd och man kan absolut inte bli bedömd utifrån samma grunder som de som ser ut som vi, men det är ju inte rasistiskt, hur kan du påstå något sådant, nu är du dum mot oss och då blir jag ledsen, buh, buh" och har ni tänkt på hur SD liknar de där stora, hårda försvarsspelarna som gärna delar ut smällar, som gärna hånar andra, som gärna spelar tufft, men så fort någon petar på dem eller står upp mot dem slänger de sig och skriker på frispark.
Trots att det aldrig är frispark.
Måndag 25 jan 2010, 21:37
Ola Ragnarson fick nog dåligt samvete över Gilette-grejen och försökte släta över det hela med att ge mig ett P3-updrag. "De vill att du ska vara med i ett program, tror det handlade om idrott och politik" sa Ola och Nanne pustade och stönade, "du odlar ditt varumärke" sa han i riktning mot mig och jag försökte förklara att alla mediaåtagande, ja, i princip allt jag gör, gör jag för Kalmar FF:s bästa, även det här och jag stack till Radio Kalmars-lokaler utan att ha en aning om vad vi skulle snacka om och blev uppkopplad mot P 3:s studio och det blev ett intressant samtal i Brunchrapporten om SD, politik, gayporr och om vilken allsvensk spelare som jag önskar, rent hypotetiskt, skulle avslöja att han är homosexuell. Vem jag sa? Äh, ni får lyssna på programmet . Fast jag kan avslöja att han är ytterst trevlig och lirar i Blåvitt...då finns det inte så många att välja på.
Programledaren, Henrik Torhammar, önskade få mms med bastumotiv och jag är inte den som är den. Därför blir det mustiga män på bild idag. Känsliga läsare bör undvika att titta på bilderna.
När jag hade bastat klart för dagen och började klä på mig såg jag i ögonvrån hur Zlatan (vars fäbless för Björn Rosenström jag berättade om i P3) började dansa till Boten-Anna och där gick min gräns. Jag är vidsynt, jag är öppen, jag är demokratisk och vänligt sinnad till det mesta, men Boten-Anna!? Nope, det ska inte spelas i vårt omklädningsrum. Jag slängde mig över stereon och fick stopp på eländet, vilket fick Zlatan att i falsett utbrista "vad gör du!?".
Abiola ryckte in till mitt försvar - "it's the power of the captain!" och Zlatan fann sig i sitt öde.
"Men när Henke har gått är det jag som är kapten!", vrålade han och slog sig för bröstet.
Åja, pojkvasker. Du får nog vänta fem, sex år innan du är där.
Söndag 24 jan 2010, 21:23
Barnkalas hos Tobinhos på den lediga dagen och även om det var släktvarianten tyckte Tuva och jag att vi kvalade in och barnen lekte kurragömma och vi vuxna drack kaffe ur finkopparna och Tobbe pumpade fram kaffet ur en termos som han hade snott med sig från tiden i norska Molde och jag sa att jag utgick från att han skulle ta med sig den till Marbella i februari och återlämna den när vi möter hans gamla gäng på träningslägret och sedan blev det vuxensnack om husuppvärmning, Kalmar FF och fjällsemestrar och jag har aldrig varit bra på det där med vuxensnack, precis som jag aldrig varit bra på det där med machosnack i omklädningsrummet och i dagens Expressen fördjupar sig Johan Orrenius i de där idrottsliga tabuna, i grupptrycket som är så rådande, som gör att man ska vara på ett visst sätt fast kanske framför allt som gör att man INTE kan vara på ett visst sätt – mjuk, svag, homosexuell, ledsen med mera, med mera – och jag tycker att det är hälsosamt och helt rätt att skriva om de här sakerna och jag tänker på hur det varit i de omklädningsrum som jag befunnit mig i, att så mycket styrs utifrån hur ledarna är, hur de bestämmande personligheterrna är, vad tillåter man och vad tillåter man inte och när jag började i Kalmar FF var det tuffare, hårdare och det var förnedrande inkilning, det var sprit, det var macho, men allt eftersom suddades det här bort, spelare försvann, spelare tillkom och de som var högst upp i hierarkin fann inget nöje i att förnedra andra och jag minns vad Rasmus Elm sa i en intervju angående trivseln i Kalmar FF, att här fick man vara som man ville.
Nanne är också en tränare som vill se till hela människan och har du nu ont i en fot är det kanske andra orsaker därtill, du mår kanske inte bra inuti och Nanne uppmuntrar oss att fundera kring helheten.
Men jag ska inte påstå att det är ett paradis hos Kalmar FF. Jag har ingen aning om hur någon som är homosexuell uppfattar snacket i omklädningsrummet. Och det är ju också så att det ligger problem inbyggda i själva idrotten – det går trots allt ut på att besegra en motståndare, då blir det automatiskt viktigt att inte visa blottor, att inte låta den man ska möta lukta till sig svagheter.
Det intressanta är kanske emellertid VAD idrotten tycker är en svaghet.
Den diskussionen är viktigast av allt.
Lördag 23 jan 2010, 22:52
God damn it, det var ett tufft pass igår och vi var några stycken som var tacksamma att lördagens träning handlade om styrketräning.
Fotbollspassen sliter på kroppen och igår var det tempospel, vanligt spel och så en jäkla massa löpningar på slutet, men vi stod upp in i det sista och jag slet av mig alla kläder i omklädningsrummet efter och det tog aldrig slut. Klädesplaggen, alltså. Jag avskyr att frysa där ute och tar därför hellre på mig ett par extra tröjor och när det är så kallt som det är nu har jag underställ, vindstoppare, t-shirt, en vindstoppare till, två tjocka tröjor samt en vindjacka.
Abiola satt och muttrade, han hade ont i en fot. Hans baneman? Tobinho. Så klart.
Det var på spelet i tisdags, Abiola löpte loss på en långboll, Tobinho kubbade efter och kanske tog han bollen, kanske tog han Abiola. Det enda vi andra kunde bedöma var att Abiola blev liggande och Tobbe kom ur situationen med bollen under kontroll.
Abiola kunde inte träna i fredags och fick istället sitta och trampa på en testcykel och jag frågade, aningen insinuerande, vad det var som hade hänt och Abiola blängde mot Tobinho, "var det straff?" undrade jag och Abiola tyckte inte ens att han behövde svara på något så självklart och jag frågade istället Tobbe, aningen insinuerande, om det var en ojusthet, men Tobbe sa "nej, nej, han sprang in i min fot" och jag trodde Tobbe. Och vi vet alla att Abiola är snabb. Han måste sprungit in med väldigt hög fart.
Juventus-Roma 1-2 efter en galen avslutning och när Tottit kliver fram och kvitterar på straff messar jag "Totti!" till Marcus Birro, som svarar:
"En myt. En legend. Ett geni. En realitet."
Fredag 22 jan 2010, 13:31
Jag kör för Tobinhos, hela familjen är ute i snön och jag stannar till, minstingen Filippa tjuter av glädje, "westuang, vi ska po westuang" säger hon och det tar en sekund eller två innan jag inser att hon menar restaurang. "Du ska följa med" säger hon uppfordrande och förklarar att hon älskar mig och jag svarar att jag gärna följer med, men att jag inte kan nu, fast vilken restaurang ska ni till, jag är inte den som är den, "Ikea" svarar Sabine, "hur många köttbollar som helst för bara 16 spänn!" säger Sabine med glödande ögon och Tobbe tjoar instämmande.
Jag åker hem och lägger mig för att vila en stund och vaknar två timmar senare och inser att min kropp tydligen var tröttare än vad jag inbillade mig, att träningen tagit på krafterna och lite senare, på Fredriksskans, har Paulus kommit tillbaka från landslaget, Finland har mött Sydkorea i Spanien och Paulus fick göra debut, han spelade åtta minuter, säger han och ler och vi gratulerar och Paulus berättar sedan att "manager (Stuart Baxter) hade en sådan karisma att jag inte vågade titta på honom när han pratade" och att "Litmanen är helt otrolig, slog inte bort en enda passning på träningarna och var väldigt ödmjuk".
Jari Litmanen, alltså. Som de flesta tyckte borde lagt av redan när han var i MFF 2005. Han spelar dock fortfarande och även om det finska landslaget inte är det bästa i Europa håller Litmanen ännu bra klass.
Man kan alltid tycka att de där legendariska spelarna ska sluta spela fotboll när de är som bäst, men jag är av en annan åsikt. Precis som att JO Waldner fortsätter att spela pingis även om han idag inte alls är i närheten av den nivån han höll när han var som bäst.
Jag anser inte att de solkar ner det de tidigare gjort genom att fortsätta.
Litmanen och Waldner eller Källander också för den delen - det är synd och skam att han inte får fortsätta i ÖIS - har idrotten i blodet, de älskar att spela och träna och även om de alltså inte är lika bra längre är de fortfarande bra och framför allt, de tycker fortfarande att det är kul. Klart att man då ska få fortsätta.
Ute på konstgräsplanen spelade vi kvadrat och Paulus skulle bara ta det lugnt, han skulle få chansen att återhämta sig efter resan, men jag glömde eller struntade i det eller tänkte inte på det och när han fick bollen satsade jag rätt hårt, han var inte beredd och jag stämplade honom. Rejält. Rakt på foten. Och Paulus fick halta in.
Till mitt försvar vill jag säga att jag siktade på bollen.
Det var frispark. På sin höjd. Men inte mer.
Torsdag 21 jan 2010, 23:16
Sedan Albert Einstein löst några av de djupaste mysterierna i universum sökte han en tjänst som universitetslärare. Men fick nej. Sedan sökte han ett jobb som gymnasielärare. Men fick nej där också. Och återgick därför till sitt ursprungliga arbete.
Charles Darwin ansågs mest vara en odåga och hans far var förbannad på sonen på grund av de usla studieresultaten. "Du blir en nesa för dig själv och hela din familj" förklarade fadern för Charles Darwin.
Pär Lagerkvist, så småningom Nobelpristagare i litteratur, fick slita som ett djur för att bli publicerad och trots att han tidigt gjorde sig ett namn som poet genom diktsamlingen Ångest (1916) fick han gång på gång strida med sin bokförläggare Karl Otto Bonnier om att hans nya skapelser var värda att ges ut. Bonnier ifrågasätta Lagerkvists talang och menade att för få köpte böckerna. Även efter att han slagit igenom på allvar mötte han motstånd - teaterchefen Olov Molander kritiserade Lagerkvists pjäs Den Osynlige med orden "ingen djäfvel begriper det mer än du, och det är väl ändå något för få!".
Det är en sådan dag idag. Då man behöver tänka på att stora andar, mycket större andra än en själv också hade sina motgångar.
Det är en sådan dag.
Until the sadness is gone.
Onsdag 20 jan 2010, 15:41
Det är klart att det är ett hån mot mig som person. Det är klart som fan.
Ola Ragnarson kommer in i omklädningsrummet och berättar att Gilette har hört av sig, de vill använda en spelare i laget när de ska lansera en ny produktserie och jag sträcker lite extra på mig, jag förväntar mig att höra mitt namn, något annat måste ju vara otänkbart. Jag är expert på rakning. Jag rakar ju i princip allt som existerar. Kommer det ett pälsdjur inom mitt synfält rakar jag det också.
"Jocke Lantz, de vill använda dig" säger Ola Ragnarson och marken gungar under mina fötter.
Lantz!! Som knappt vet hur man håller i en hyvel. Som har så mycket hår på huvudet och i ansiktet att det är obscent. Och när han väl försöker sig på rakning slutar det så här (se bilden).
Gilette kan sluta se mig som en av sina kunder. Jag skiter i deras Fusioner och Mach-system och vibrerande rakblad och lödder och gel, nu blir det andra märken, andra hyvlar och blad.
Jag är förnärmad!
Tisdag 19 jan 2010, 20:59
Jag smörjde in min vänstra stortå med alla salvor som fanns i Kjell Svenssons gömmor. Det var "Vrålhet superbalsam", det var "Dunder liniment" och så några suspekta burkar som Svensson köpt med sig från Thailand och alla har som syfte att värma upp musklerna, men när det är kallt och blött ute brukar vi smörja in tårna med dem.
Det är Wastås påfund och ibland får han till det. Jag fick förresten ett mejl från en HIF-supporter som undrade om Wastå verkligen var så tjock som HIF-klacken hade sjungit på Olympia. Äh, svarade jag, HIF-klacken är inte den enda klack som sjunger om Wastås kroppshydda. Och han är inte tjock, skrev jag, han har bara en kraftig benstomme. Jag berättade det här för Wastå, som log och sa att han kanske är lite köttig, det är allt.
Jag sa till Zlatan att jag skulle göra mål på honom idag, han fnös föraktfullt och jag fick påminna honom om målet jag stänkte in på honom 2008.
Det var som i en saga. SVT var på plats för att göra ett reportage om mig och kameran följde mig hela träningen. Och trots att det var morgonträning och jag var seg och trött överlistade jag Zlatan. Vi lirade tre mot tre, jag väggade med en lagkamrat, bollen kom upp i luften, jag väntade ner den och drog på helvolley och det blev en kupolprojektil som gick i en båge över Zlatan och in i bortre krysset. Det var ett skott som möjligtvis, jag säger möjligtvis, Jean Pierre Papin (titta 1.15 in i klippet, det är en fulare variant av mitt mål - http://www.youtube.com/watch?v=z03PnRRwJys) hade kunnat utföra när han var som bäst. Kanske också Van Basten. Men inga fler. Zlatan mindes mycket väl och sa berömmande att det var otagbart. "Men du måste göra ett sådant till för att jag ska erkänna dig som målskytt."
Väl ute på planen undrade vi vad vi hade gjort för att reta vädergudarna. Det snöade - som vanligt. Bollen gled som en hal tvål och spelet blev chansartat, men mitt lag vann och Abiola, som förlorade, sa att på torsdag, "då, henke, då kommer du förlora" och jag svarade att om Abiola har tur är han på mitt lag på torsdag, bara då få han vinna.
Det finns de som säger att jag är självgod. Ibland är jag böjd att hålla med.
Måndag 18 jan 2010, 19:19
et är, som ni kanske har förstått, bastun som är vår samlingspunkt och nu snackar Lindberg och jag ljumskador och onda höftböjare, men jag tar sedan upp min tidning och försjunker i texten, på DN Debatt skriver psykoanalytikern Tomas Böhm insiktsfullt om Sverigedemokraterna och främlingsfientlighet.
"Sedan länge vet man inom psykologin att främlingsrädsla och främlingsfientlighet kommer från en egen rädsla för det okända. Vi har alla en rädsla för det vi inte känner till, liksom för det okända inom oss själva, som är frestande att lägga ut på grupper som verkar vara annorlunda eller svaga. Främlingsfientligheten tar sig ofta uttryck som ett avståndstagande mot det komplexa eller främmande, det som inte går att känna igen omedelbart eller dela in i enkla kategorier."
Böhm monterar ner SD:s försök att vara rumsrena, deras försök att hävda att de inte alls är främlingsfientliga - vilket de givetvis är - och sätter sedan fingret på det där med svenskhet. Hur SD hela tiden återkommer till begreppet "svensk", men sedan aldrig förmår att reda ut vad det exakt innebär. Att SD fastnar i luddiga, diffus och ohållbara förklaringar.
Jag läser vidare i tidningen och vår testspelande kenyan, Evans, tar en del och Emin Nouri kommer in och frågar honom om han förstår något, han ler och svarar att han kollar på bilderna och jag läser om konflikten i Sudan och frågar Evans om han vet mer och han nickar och berättar och vi lyssnar och i botten finns givetvis oljan och vi säger samstämmigt att "där olja finns, finns också USA" och mycket riktigt, USA har varit i Sudan och jag tänker på filmen Avatar - som var överraskande bra och inte alls så där kletigt klyschig - och vad som sägs där, att om någon har något som man vill ha ska man se till att de blir fiender, då kan man göra vad som helst mot dem, men Zlatan var besviken på Avatar, "jag har svårt för filmer som inte är realistiska" säger han och förklarar att han därför hellre ser en Steven Segeal-film, "jag gillar när det är ett problem, en fru, en dotter som måste räddas och han tar sig an maffian" och jag frågar lite försynt hur realistiska Segeals filmer är, men Zlatan har hoppat vidare till Snabba Cash, "först blev jag besviken på filmen, du vet, det var första gången jag hade läst en bok innan jag såg filmen och det var så mycket som saknades, men ju mer jag tänker på filmen, ju mer tycker jag om den, jag måste se den en gång till, har du läst boken, jag har aldrig trott på det där som står på baksidan av böcker, att man inte kan lägga ifrån sig den om man väl börjar läsa, men den här gången stämde det".
Vi bastar, går sedan in på kansliet och äter lunch och innan kvällen fotbollspass försöker jag sno åt mig en liten tupplur.
En ny Kalmar FF-låt är förresten i omlopp. Mitt öga rött heter den och görs av My sunrise. Jag tycker om det lågmälda anslaget, att den inte är så jäkla upptempo och så gillar jag den lite vaga texten.
Lyssna själva här.
Så här lyder texten:
Kom ge mig mod vi ska slåss här tillsammans
Höj din blick jag ska gå bredvid dig
I mitt öga rött faller regn över Skansen
Vänd dig om
Vi mot dom
Välkommen hem
Snart kommer tårar och mitt sista farväl
Stå tätt intill, du andas min själ
Vad hade du väntat dig?
Fick du ditt svar?
Allt jag kan ge är mitt hjärtas sista slag
Jag går gatan ner med ett hjärta så stort
En sak har jag lärt mig, jag kommer ihåg
Med lyckliga ögon skrek jag mig hes
Vänd dig om
Vi mot dem
Välkommen hem
Snart kommer tårar och mitt sista farväl
Stå tätt intill, du andas min själ
Vad hade du väntat dig?
Fick du ditt svar?
Allt jag kan ge är mitt hjärtas sista slag
Lördag 16 jan 2010, 16:49
I torsdags var Wastå och jag på smygpremiären av konstutställningen i Monika Strandbergs lokalen vid slottet och man kan undra vad vi gjorde där, konst är väl ett område som vi kanske inte är världsvana på, men nu handlade det om att elva lokala konstnärer hade tolkat Kalmar FF – vårt hundraårsjubileum till ära – och vi njöt av konsten. Som verkligen var skiftande och omfångsrik.
Idag var det premiär för allmänheten och det var smockat med folk. Jag sa åt de andra i laget att titta förbi efter vår träning, men få dök upp och det berodde inte på ointresse, utan på avsaknad av självförtroende. Man inbillar sig att man inte riktigt kan eller förstår och ibland är det ju faktiskt så, att man inte kan eller förstår konst, men samtidigt behöver man ju inte kunna eller förstå, det räcker med att titta och känna.
Men Ronny Nilsson och Kjelle Nyberg var där och det var inte direkt en överraskning, båda är konstintresserade och de berömde utställningen och Nyberg förklarade frånvaron av spelare bland besökarna med påståendet att ”de är robotar”.
Jag nickade och höll med.
Samtidigt var det också release för jubileumsnumret av FF i Fokus och jag har tidigare berömt Alarmstreet (som står för alla tankar och uppslag och genomförande) och jag gör det igen. De lyckas alltid överraska mig, så också nu, och jag är glad att de hjälper Kalmar FF att förstärka vårt varumärke.
Det har föreningen själv inte alltid förstått att göra.
Fredag 15 jan 2010, 19:51
Det är ingen hemlighet att Fredriksskans är sliten. Och våra materialare arbetar på minimala utrymmen. Så här ser det ut.
Längst in var det förr en soffa och en TV. Där satt Berra, materialare under 1990-talet, och vilade sig, kollade TV – och drog halsbloss. Och runt omkring honom hängde nytvättade träningskläder.
Det var andra tider.
Torsdag 14 jan 2010, 21:21
När jag är ledig saknar jag beröringen från en man. Beröringen från sjukgymnast Kjell Svensson.
Han tejpar mina fotleder inför varje träning och match och det är en slags terapistund. För mig. Och Kjell Svensson är en sann konstnär. Han är tejpningens motsvarighet till JO Waldner, så känsliga handleder har Kjell.
Vi öste på riktigt bra där ute på konstgräset och Jimmie Augustsson gjorde årets första pass efter sin ögonoperation. Och han fick spela iförd skyddande glasögon. Ni vet sådana som Edgar Davids hade för några år sedan. Davids såg rätt cool ut. Jimmie såg ut som en sekreterare. Och fick höra det också.
I bastun efter träningen fortsatte Tobinho ställa sina frågor till Paulus om Finland. ”Super man så mycket som det sägs? Är det många knivslagsmål? Är det sant att Finlandsfärjan i Finland heter Sverigefärjan?” och Paulus fick knappt luft, men alla andra tjattrade om vem som är bäst på Fifa 10. Abiola sa att han krossar alla, Marcel sa att han krossar alla, Emin sa att han krossar alla och Etrit sa att han krossar alla och Erik kom dragandes med sitt superskott (som vi får köpa för 800 kronor, men än har ingen nappat) och jag vet det här – det är dags för en Fifa-turnering.
Så får vi se vem som krossar vem.
Onsdag 13 jan 2010, 22:02
Giles Stille berättade för mig att Kenny Daglish alltid sov middag i två timmar. Varje dag. Det var det som höll honom fräsch. Det fick mig att tänka på den där vetenskapsmannen som aldrig sov, han tog bara en massa powernaps. Han satte sig till rätta, tog en sked i sin hand och när han slumrade till och tappade greppet om skeden och den slog i backen vaknade han till och den mikrosekunden av sömn räckte för honom.
Ofta får man höra om vetenskapsmän, politiker och forskare att de aldrig sov, de bara jobbade och jobbade och det kanske var sant. Eller som Jezjov, en av Stalins män (som givetvis blev avrättad när Stalins paranoia växte) sa innan han skulle skjutas: "jag förnekar inte att jag söp som en svamp och arbetade som en häst".
Den gränslöst mordiske och nyss nämnda Josef Stalin tycktes förakta sömnen. Han la sig bara och tog en lur då och då på någon soffa och, skriver Simon Sebag Montefiore i Stalin - den röde tsaren och hans hov, fann lugn "genom att gång på gång spela Mozarts pianokonsert nr 23.
Fast Charles Darwin var inte av det slaget. Han var varken mordisk eller arbetsnarkoman. Han hade en massa åkommor som ständigt hindrade honom från att arbeta och kom han väl igång klarade han av att jobba i som mest 20 minuter i sträck. Han måste onekligen varit effektivt under de där korta perioderna av arbete.
Jag gjorde dock som Kenny Daglish och tog mig en rejäl tupplur idag. Gårdagens löpningar satte nämligen sina spår.
Och för att svara på frågan angående löpningarnas utformning. Vi springer lite olika varianter och på det stora hela är det mindre av renodlad löpning idag än vad det var för 15 år sedan. Vi springer alltid sist på träningspasset. När vi redan varit igång i över en timme.
Igår sprang vi omställningslöpningar. 40 meter långa. Start var 20:e sekund. Tolv stycken. Två set.
Tisdag 12 jan 2010, 19:22
Jag borde ha vetat bättre.
Den som agerar sturskt blir snabbt slagen till marken.
Jag orerade om bra lungor och ungdomlighet och efter gårdagens löptest gick jag till gymmet och lassade på allt jag hade och jag tänkte att nu ska benen få smaka, nu ska de få jobba rejält och jag spände mig och tyckte att jag var stark och det är klart att sådant gör man inte ostraffat.
När vi idag sprang ut på konstgräsplanen som inte längre förtjänar att kallas konstgräsplan - snarare parkettgolv! - kändes det okej och den känslan kvarstod en stund. Vi spelade elva mot elva på en liten yta och det var folk överallt, det var ett gytter och väldigt lite ordnat spel, men vår provspelande kenyan glimtade till då och då, benen var tunna, men fungerade som tentakler.
Det blev värre för mina ben när Nanne förklarade att vi skulle löpa lite på slutet.
"Det blir tolv stycken 40-meters löpningar. Till att börja med." Nanne log illmarigt.
Det finns ingenting som vi fotbollsspelare tycker är värre än att inte veta hur många löpningar det blir. Men Nanne vill härda oss.
Så vi gav oss ut på de tolv löpningarna och jag märkte att min ben inte riktigt lydde. Herregud, vad jag fick slita för att hänga med. Givetvis ställde jag mig, i all min sturskhet, bredvid gasellen Stefan Larsson och det var inte bra för självkänslan. När de tolv löpen var avklarade fick vi vila lite. "Det blir åtta till" sa Nanne och vi ställde upp oss och gav oss iväg. Jag hade en känsla av att det skulle bli mer. Vi som varit med ett tag har lärt oss att tyda de osynliga Nanne-signalerna. Jag kan inte riktigt förklara vad det är, kanske är det något med tonfallet, kanske är det något helt annat, men något är det och när vi sprungit åtta till och vissa spelare pustade ut, njöt av att vara klara deklarerade Nanne: "Nu ska vi se hur mycket domaren lägger till. Jaha. Det blir fyra löpningar till."
Gubbjävel.
Som en liten moralhöjare har jag satt ihop en best of-lista med Mando Diao. När man tittar närmare på vad bandet åstadkommit sedan debuten blir man imponerad. Det är en samling grymma låtar.
Måndag 11 jan 2010, 20:30
Det är ett hårt jobb att driva ungdomen ur kroppen, men det är fan i mig också ett hårt jobb att behålla den så länge som möjligt. Ungdomen.
På FF-galan snackade jag med Thomas Johansson. Han var en skicklig bollmottagare hos oss i mitten av 1990-talet och jag frågade hur gammal han var när han la av med elitfotboll. Han var drygt 30, sa han, men det var andra tider konstaterade vi.
Hade han haft den kunskapen om skador och också om det mentala spelet då som han har idag hade han kunnat spela längre, I wish that I knew what I know now, when I was younger som Rod Stewart sjunger och jag läste en intervju med en svensk NHL-spelare, namnet föll bort, och han sa att det viktigaste han hade lärt sig under sin karriär var följande: ju äldre han blir, ju hårdare är han tvungen att träna.
Man kan tro att det är tvärtom, att man har nytta av alla år, av all träning, av all erfarenhet och på ett sätt har man det. Kroppen är härdad, förberedd och mottaglig, men samtidigt är så mycket färskvara, så mycket måste erövras på nytt.
Det är ett hårt jobb att behålla ungdomen i kroppen.
Men det är ett väldigt roligt jobb.
Idag var det löptest och jag bävade en smula. Jag vet att jag är löpstark, att jag är en av de som springer mest i matcher, men jag oroar mig alltid efter en tids ledighet. Har jag tappat något? Har vilan satt några spår? Borde jag kanske sprungit fler intervaller? Finns ungdomen kvar i mig?
Under mina år i Kalmar FF har vi haft olika typer av löptester och i början av 1990-talet var det beeptester och det sades alltid att Håkan Mild hade sprungit slut på bandet (man skulle följa en förinspelad ton som höll rytmen) och vi hade Robban Bjurling som var en häst och Tobinho var rätt bra han också och jag var väl inte illa jag heller, men gubbarna på den tiden, PK Karlsson, Martin Holmberg och de där brydde sig inte om att visa upp sig på tester, Holmberg åkte till och med hem vid ett tillfälle när han fick veta att vi bara skulle springa.
På 2000-talet har vi kört en variant av beeptestet, men med mindre malande inslag och den var jag oslagbar på. Kjelle Nyberg slängde fram junior på junior och han lät dem fuska å det grövsta, men jag knäckte dem alltid till slut och det var nog därför de ändrade testutformning ifjol. Det handlar fortfarande - som i beeptestet - att springa mellan två koner (det är 20 meter mellan dem) och att följa en förinspelad rytm. Hinner man inte fram i tid får man kliva av. Men nu går allt snabbare och inte så mycket malande. Jag gillar malandet.
I fjol var Hampus Bohman den som sprang längst och jag var väl ungefär topp 5.
Och idag var det alltså dags igen.
Många gick och ojade sig, oroade sig, hittade på ursäkter och några fick till och med känning lite varstans och avstod testet. Men jag stod där på linjen. I samma heat som Tobinho. Tobinho stod där med sina onda blånaglar.
Och vi sprang och sprang och Tobbe halkade, men som den tjurskalle han är kom han upp och fortsatte och jag var på väg att ge upp, men bet ihop och så gick Paulus av först och då fick vi andra lite mer energi och vi tänkte tyst för oss själva att vi skulle upp på nästa nivå och vi kom dit och då klev Tobinho av och då gick luften ur mig, jag sprang en vända till, men sedan fick det vara nog och Jocke Karlsson, Orreforssonen, studsade piggt vidare innan han också fick stumma lår och stannade och på det stora hela var vi nöjda med vårt heat, med vår prestation och vi kände nog, både Tobinho och jag, att det fortfarande fanns en hel del ungdomlighet kvar i våra kroppar.
Den ska vara kvar så länge det bara går.
Henrik Rydström
33 år, bördig från Blekinge, pappa till Tuva 5 år, fotbollsspelare, nöjesrecensent, skribent, lärare, lutheran, mystiker, ödmjuk besserwisser som försöker späka både kropp och själ.
henrik.rydstrom@barometern.se
Telefon: 0480-591 00
90 röda minuter
Håller koll på vad som händer kring Kalmar FF, lagen, supportrarna och hur snacket går på Fredriksskans.
Tips? Nyheter? Mejla:
90minuter@barometern.se
Handbollsbloggen
Kalmarkillen Marcus Larsson är spelande assisterande tränare i Alstermo och kommer att blogga om allt från handbolls-EM till de lägsta serierna.
Elmbloggen
Exklusivt bloggar Broakullasonen David Elm, 26, från London och sitt liv som fotbollsspelare i Fulham och Premier League. Varje tisdag kan du även läsa en krönika i papperstidningen från David Elm under vinjetten "Livet i Ligan".
Tobias Carlsson
Gift tvåbarnsfar med alla tillbehör. Tobias Carlsson, den som varit längst i Kalmar FF av dagens spelare och därmed är högst upp i hierarkin. En virtuos på plan, utan elegans dock.
tobias.carlsson@barometern.se
Telefon: 0480-591 00
Andreas Wistrand
Ölandskillen Andreas Wistrand är sångare i Highlights och tävlar i Melodifestivalen 2010 i Sandviken med låten Come on and get me now. Bandet var också med och tävlade i Dansbandskampen 2009 och 2008.
Nu bloggar han exklusivt för Barometern.se.
Christian Gustafsson
32-årig sportreporter på Oskarshamns-Tidningen. Bor i radhus i Kristineberg i Oskarshamn. Pappa till Tilde, 7, och Idde, 3. Gift med Anna. Född och uppvuxen i Oskarshamn. Flyttade till Stockholm 1998 och hamnade så småningom på Aftonbladet. Flyttade hem igen 2001 och har sedan dess arbetat på OT. Idrottsmeriter? Spelat division 1-innebandy med Oskarshamns IK (tvåa i poängligan 97/98!) och Farsta Sharks samt division 5-fotboll med Bråbo. Gillar: Liverpool, familjen och Canal Plus. Ogillar: Ärtor och Manchester United. Starkaste idrottsminne: När OT-fotografen Hasse Broms tvingade ner mig i en låda för att plåta mig som ”gubben i lådan” inför seriefinalen mot Södra Kärr i innebandyettan.
christian.gustafsson@ot.se
Telefon: 0491-575 11
Fotbollsbloggen
David Winberg, 34 år, har jobbat som sportreporter/redigerare på Barometern sedan december 2007.
Född och uppvuxen i Ljungarum i Jönköping. Hamnade i Kalmar 2002 via stoppen Växjö, samt amerikanska Little Rock, Orlando och Winston-Salem.
Den här bloggen kommer att handla om fotboll i allmänhet och lokalboll från division 2 till sexan i synnerhet.
Tips?
Nyheter?
Mejla mig!
david.winberg@barometern.se
Telefon: 0480-592 55
Johan Sjödell-Wiklander
28-årig stockholmare som vräkt i mål i hockeyallsvenskan under hela 2000-talet. Är en riktig spelare – och då inte bara på isen. Vann för ett par år sedan 1,4 miljoner kronor på poker tillsammans med en kompis.
johan.sjodell-wiklander@ot.se
Heléne Ljung
Vem jag är tänker jag inte berätta här. Ni som inte vet får veta i bloggen. Men: sen 1988 har jag jobbat på den här tidningen, trivs oförskämt bra. Tycker ni jag verkar bekant kan det bero på att jag en gång i veckan skriver Ljungeltelegrafen. Det fortsätter jag med, en del av det jag bloggar om här kanske ni får läsa en gång till i den spalten. Nu är ni så vänliga att lägga min blogg till era favoritlänkar!
helene.ljung@barometern.se
Telefon: 0480-592 26
Ronja Koepke
Mediestudent, skribent, teaterapa, musikfreak, fotonörd och arbetsmyra. Läser tredje året på Högskolan i Kalmar. Bloggar om skolans vardag, helgens partaj, livets funderingar, förlust och sorg, passion och kunskap. Jag älskar att resa, skratta, läsa böcker, dansa på nattklubbsgolvet och skriva musik, noveller och dikter. Här kan du läsa om hur man blir bemött som ung färsking i mediebranschen. Följ tankar, känslor, funderingar och fakta. Read it.
ronja.koepke@barometern.se
Telefon: 0480-591 00
Huvudnyheter just nu
LÄS MER
