I går inleddes en ny tideräkning för min del. Köpstopp. En månad till och börja med. Köpstopp. Jag? Jo. Ett experiment kan man kalla det. Inga som helst inköp av ting som befinner sej på fåfängans marknad:
Kläder. Har jag väldigt mycket. Skor. Se ovan. Väskor. Se ovan. Smink, parfym. Se ovan. Blingbling och annat glitter. Se ovan.
Och vad gäller hygienartiklar är bodylotion totalförbjudet. Huru många såna har jag icke? Huru många använder jag? Jag är ett levande överskottsbolag. Min experiment har jag tänkt att lägga ut till allmän beskådan här på bloggen. Igår köpte jag ingenting. Idag - jag får blunda för frestelserna.
Estelle ska den nya prinsessan heta. Herman Lindqvist, författare och kungakunnig rasar över detta, enligt Aftonbladet. Jag älskar ordet rasar. Jag ser Herman framför mej, totalt vansinnig, ni vet som tjurfäktningsfolket i Disneys lilla snutt om tjuren Ferdinand som vägrar slåss. Gubbarna sliter sitt hår, hoppar frustrerat och vrålar. Dom rasar medan den maffige Ferdinand sitter under korkeken och luktar på blommor. Det konstiga med ordet är att det bara används i rubriksammanhang. Lite synd på ett sånt ord som direkt framkallar roliga bilder.
Raseriet handlar om att Herman tycker att Estelle är ett mycket olyckligt namn. ”Det låter som en nattklubbsdrottning”, säger han.
(Nattklubbsdrottningar: förenen eder)
Men när kungens nattklubbs- och andra klubbaffärer beskrivs i boken Den motvillige monarken rasade Herman inte. Jo, mot alla elakingar som skrivit dumt om kungen.
Det vore rätt kul om Estelle i vuxen ålder dansar på nattklubbsborden. Men då finns Herman inte här för att rasa vidare. Därtill kommer nog Estelle att uppfostras till en prydlig kvinna, en sann Queen of Sweden.
I dag är känslorna i topp. Jag känner mej lite all over the place som det heter. Varm om hjärtat. Glad i själen. VÅREN kom som sänd från ovan. 10 grader varmt i trädgården.
Jag har premiärsuttit på vår balkong. Jag har druckit kaffet där. Läst lite ur en bok. Känt solen värma kinderna, (och stolen kyla rumpan) och låtit vårens vindar yra runt i håret. Katten är ute hela tiden, lite all over the place. Vi är lyckliga.
Ni trodde att jag skulle skriva om den nyfödda prinsessan? Nej, jag är alldeles för mycket lite over the place för det.
Letar efter recept på glutenfri paj. På hitta.se måste man logga in med lösenord för att få hela receptet. Jag blir galen. Jag har skrivit detta förr, men när en receptsida kräver lösenord har det gått alldeles för långt. Hittade recept på några andra ställen. Men lösenord och koder är ett sattyg. Fråga mej, som bytt efternamn. På sajter som har ens mejladress och personnummer så finns jag inte under namnet Brandt. Jag försöker ändra och försöker få hjälp från ansvariga men det skiter sej och jag orkar inte hålla på. Koda mej hit och koda mej dit, sånt är bara skit.
Dagsläget på köpstoppet: Fantastiskt bra! Har varit inne i två affärer och tittat på kläder. Flera fina toppar och tröjor men dom får klara sej själva. Jag har till och med tagit på plagg och känt den där sköna känslan av nytt. OCH jag var inne i en parfymaffär, testade nya parfymen Pure, DKNY som var otroligt fräsch.
Kollegan Marit och jag skulle avhandla lite jobb. Men först, som sig bör, hörde vi oss för om varandras hälsa. Marit hade trillat i halkan och slagit sig hårt på armbågen som värkte riktigt duktigt.
Eftersom jag haltade undrade hon ju vad jag led av.
– Ont i höften. Slemsäcksinflammation.
Marit började gapskratta.
–Slemsex?!? HUR gör man då? Är det inte äckligt?
Slemsäcken vred sig av smärta under mitt våldsamma skrattanfall.
I tryck ser det ju oförargligt ut, men i tal blir det till något smått perverst.
För övrigt: inga inköp. Jag är en stark människa. Trots en bråkig slemsäck.
I dag åkte jag in till stan för ett läkarbesök. Trodde att jag skulle få otäckt mycket köptid eftersom jag kom för tidigt. Men - jag satte mej i väntrummet i stället för att ta en klädrunda på Baronen. I ett väntrum går man säker, svårt att göra impulsköp hos doktorn. Ja, käre nån. Så blev det inte. Läkarbesöket kunde kostat 2 900 kronor plus de 200 spänn som besöket kostade.
På en galge i väntrummet hängde en helt gudomlig lila parkas. Mycket tampar och tåtar, snygg kapuschong och andra fina detaljer. Så kom underverkets ägare ut från doktorn. Jag nästan kastade mej över henne och andlöst fick jag fram min beundran inför parkasen. Hon blev glad och berättade att den var inhandlad i Köpenhamn och vansinnigt skön och fodrad så hon kunde ha den i kylan. 2 900 kronor kronor kostade den. Min köphjärta darrade moloket. 2 900 kronor. Och jag har en parkas redan. ”Affären har en nätbutik också”, sa hon. Köpsuget satte in med styrka. Jag ville bara hem och kolla på nätet. Och om den fanns där? Skulle jag motstå? Frågorna trängdes i skallen. När jag kom hem kollade jag butikens innehåll. DEN FANNS INTE DÄR. Tack. Tack. Tack.
Nu är jag lugn igen. Men vad händer i morgon? Ska jag virka mej ett par skygglappar att ha på när jag går förbi skyltfönster?
Först: En bit av mitt 80-tal dog i natt. Whitney Houston dog i badkaret. Jag bryr mej inte om hur det gick till, jag är bara ledsen. Och arg för att hon förstörde sitt liv och sin karriär med droger.
Har precis fått fart på en doftande köttgryta, köksfönstren är lite dimmiga och ute faller många, stora flingor. Det är, faktiskt, nästan på mysgränsen.
Melodifestivalen i går var en besvikelse eftersom första deltävlingen var så väldigt bra. Rockabillykillarna var bäst, eftersom det var svårt att sitta stilla.
Kläderna, jag tänkte mycket på kläderna. Lille Ulrik såg ut som Emil i Lönneberga. Jag vet inte varför jag tänkte på en semla när jag såg Andreas Lundstedt i gulvit, blank kavaj, som stramade lite om magen.
Mellanaktens Jessica Folcker hade kidnappats av det rosa tuggumitt Bugg. Sonja Aldén hade en låt som smakade gammalt och en klänning melodifestivalernas damer bar på 1970-talet, tjusig, glittrig på ett ickeglittrande sätt och nån sorts genomskinligt släp.
Timotej hade fräckat till sej, och pojkar, män och farbröder runt om i landet fick lite problem med andningen.
Men favoritprogramledaren Gina - var tog det fräcka, härliga snacket vägen? Nu var hon bara söt i en brudklänningsskapelse. Det roligaste var skylten som satt på hennes berömda rumpa: Rör inte.
För övrigt: köpstoppet fortsätter oförtrutet. Kanske beroende på att jag knappt varit hemifrån under två dagar.
Köpstoppet fortsätter. Faktiskt. Sen i tisdags har min plånbok inte öppnats för fåfängegrejer. Men i eftermiddags låg jag risigt till. skulle testa hur det var att gå in i en klädaffär. Direkt upptäckte jag en omlottklänning som det var tveksamt om jag kunde leva utan. Bläddrade bland storlekarna. Min storlek fanns inte. Lättad gick jag därifrån.
Jag glömde att böcker ligger på min Köpstoppslista. Det finns nämligen en meter olästa böcker i bokhyllan. Så kan vi ju inte ha det. Inte ens den billigaste pocketbok kommer över tröskeln. Hjälp, hur ska det gå???
I går inleddes en ny tideräkning för min del. Köpstopp. En månad till och börja med. Köpstopp. Jag? Jo. Ett experiment kan man kalla det. Inga som helst inköp av ting som befinner sej på fåfängans marknad:
Kläder. Har jag väldigt mycket. Skor. Se ovan. Väskor. Se ovan. Smink, parfym. Se ovan. Blingbling och annat glitter. Se ovan.
Och vad gäller hygienartiklar är bodylotion totalförbjudet. Huru många såna har jag icke? Huru många använder jag? Jag är ett levande överskottsbolag. Min experiment har jag tänkt att lägga ut till allmän beskådan här på bloggen. Igår köpte jag ingenting. Idag - jag får blunda för frestelserna.
I dag är det tankens dag. Det innebär att vi öka medvetenheten om hur våra tankar påverkar vårt liv. Nu sitter jag här och tänker. Vad ska jag äta till lunch? Kalvsylta och äggröra? Yoghurt och pumpakärnor? Tja, inte fasen vet jag. Båda rätterna påverkar mitt liv på så sätt att jag bör bli mätt. Jag tänker också på pensionsåldern. Reinfeldt vill att vi ska jobba tills vi blir 79 år. Om vi är pigga och vill alltså. Hans tankar påverkar våra liv. Åtminstone mitt. För jag tänker så här: Jag vill gå i pension allra senast vid 65. Då hinner jag förhoppningsvis med några år av frihet, glädje och lugn och ro. För sen är det dags att hamna på något äldreboende där det är ont om personal och där jag kommer att få duscha var 14:e dag, läggas för kvällen vid 17-tiden. Har jag riktig otur, som verkar vara fallet på ett äldreboende på Öland som man kan läsa om i dagens Barometern, så kommer jag kanske att bli hånad av nån surtant som tillhör personalen. Sitta med obytt blöja när jag äter. Därför, därför vill jag gå i pension medan jag är frisk. Så - nu har mina tankar påverkat mej så jag blir deprimerad. Alltid nåt.
27grader kallt inatt. Duntäcket fick en tackkram. Nu har vi sju kalla grader och hade jag den förfärande böjelsen att åka skidor hade jag gjort det nu. Nu är jag tack och lov befriad från det och njuter av värmen i uterummet. Solen ligger på där och jag funderar på att ta kaffekoppen med mej dit. Vi får se.
Loreen var bäst i årets första deltävling av melodifestivalen. Över huvud taget bäst på länge.
1. Leif GW Perssons bok Gustavs grabb är så genombra att jag läser så sakta jag kan så den ska vara länge. Men det ärsvårt.
2. Av julbord blir man mätt. I flera dagar.
3. Snön har begått premiär. Jag ser gärna att den snabbt gör sorti.
Jag måste få med en sak till. En sak som egentligen är number one:
4. Min brorsdotter Elin är, förutom söt, charmig och underbar en liten tuffing. Hennes kära mor har lärt henne girlpower-gesten. Alltså det är ingen känd gest. Modern kom plötsligt att kalla den så när det lilla barnet härmade henne genom att bestämt lägga armarna över bröstet. Därefter sliter hon fram ena armen och pekar rakt på en med ett pekfinger som kräver respekt. Efter detta lyfter hon båda armarna över huvudet och gapskrattar. Girlpower, mina vänner, är inte att leka med.
Hade nu den funktionen som gör att man kan lägga in bilder på sin blogg fungerat hade ni fått se Elin göra Girlpower. Tyvärr funkar inte det, inte ens för en girlpowertjej.
Gårdagens spända nerver är nu glada, sprittande nerver. Föreställningen på Soppscenen blev en succé. Fullsatt och röd lykta tänd utanför teatern. En mallig, härlig känsla.
Musiker och sångare från Högalids folkhögskola var SÅÅÅ bra! Skådisen Catherine Westling (underbar och rolig) läste min text så jag inte trodde jag hade skrivit den, så bra blev det. Och snygga kläder som sångare/mannekänger visade upp.
Just nu är mitt yrkesverksamma självförtroende på topp. Men jag vet, jag vet att i morgon är det som vanligt igen, det rasar snabbt neråt. Men i morgon är en annan dag.
Läser just nu Lars Keplers senaste thriller Eldvittnet, en otäckt läskig historia som jag helst inte vill läsa när jag är ensam hemma. Får väl ta fram nån gammal barnbok från min tidiga ungdom så länge. S får gärna komma hem tidigt så jag törs läsa.
Nerverna är härligt spända, jag pladdrar om allt och inget och magen knyter sej. Varför då?
Jo, Soppscenen i dag handlar om kläder. Mannekänguppvisning, musik och så en text som JAG har skrivit. Tänk om ingen skrattar, tänk om folk går mitt upp i allt, tänk om jag får en hastigt påkommen maginfluensa och inte hinner till toan?
Ett exempel på min distraktion är följande: Jag stod och rökte utanför tidningen, vilket man inte får om man är anställd, men jag gör det ändå. Då kom en man fram och ville låna min tändare. Javisst, sa jag, och grävde i fickan och sträckte fram mitt läppstift. Han tyckte det var svårt att tända med det.
Hur resten av dan kommer att bli har jag ingen aning om och vill heller inte veta.
En gång för flera, flera år sen satt jag och ett gäng kolleger vid ett bord på puben efter avslutat arbete. Det diskuterades hur det skulle vara att börja frilansa. Det blev en långtråkig diskussion, eftersom jag redan visste att jag skulle bli världens sämsta frilansare. Jag skulle för det första ha fruktansvärt svårt att sälja in mej och mina kunskaper. Ännu svårare att tala om vad det kostar enligt journalistfacket. Och så kör jag inte bil, vilket är rätt bra om man ska mer än en kilometer från Kalmar i frilanseriets villkor.
Jag BEHÖVER en chef, flera chefer. Jag behöver en stopptid för annars går det ut över redigerarna och alla blir sura och jag får skämmas. Jag behöver att få en spark i arslet lite då och då, så jag kommer i gång. (Ok, det har funnits en och annan chef som fått mej att fundera på om jag ändå skulle börja frilansa. Men det var länge sen.)
Det är därför jag gör såna blogguppehåll. Ingen kräver nåt bloggande av mej, ingen är beroende av att jag bloggar i tid. Jag antecknar bloggidéer men när jag väl ska till tycker jag dom är futtiga, tråkiga.
Idag tog bloggkrampen slut för den här gången.
Om eventuella läsare kan ta mitt lynniga blogghumör så är jag djupt, djupt tacksam.
Stapplar omkring med en krycka. Min smärtande höft drabbades att ett bakslag i torsdags. Sträckte ett muskelfäste under vrål av smärta. Fick krycka och cortisonspruta hos doktorn dan därpå. Gör fortfarande ont.
Medan jag stapplar och stönar har Stefan rensat trädgården på löv och gud så snyggt han har gjort det.
Och så: läste ut Oatesboken i dag. Jag har gnällt lite över den och har dåligt samvete, jag hyser den allra fläskigaste respekt för Joyce Carol Oates.
Angående kryckan är Figge katt högst tveksam. Tveksam till om det är något han ska vara rädd för, eller kanske sätta klor och tänder i. Han går runt mej och kryckan på tryggt avstånd, men nån höjdare tycker han inte att det är. Det gör inte jag heller.
Nu är klockan halvfyra, en av dom bästa tiderna en lördag. Lugnet är där det ska, avslappnande göromål har gjorts och förmodligen blir det en stund med stängda ögon i soffan medan mörkret faller.
Ikväll: så mycket bättre. Så spännande att höra vad deltagarna gjort med Timbuktus låtar.
Kom just hem från jobbet. Är inte på top of the line så att säga. I mejlboxen fanns ett mejl med ämnet: Du har väl inte glömt? Mitt utmattningssyndrom gick i spinn och jag undrade i panik vad jag hade missat eller skulle missa. Glömska är ett av tecknen vid utbrändhet och jag har verkligen anammat det symtomet.
Ett annat symtom är att inte hitta ord när man pratar, eller också säga fel saker omedvetet. I går när jag var ute och gjorde en intervju skulle jag säga ”kanonbra” men utan att försöka vara rolig kom ordet kaninbra ut ur munnen. Det bara kom utan att jag tänkte det. Kaninbra...det är ju rätt roligt i alla fall. Kaninkul.
Tillbaka till stressmejlet. Mejlavsändaren hette Annette Melander Berg. Jag känner ingen vid det namnet och det började snurra i huvudet igen. Öppnade med ångest mejlet. Och. Det var reklam för Aller Media. Försöker nu lugna ned mej. Det är inte så svårt eftersom jag har svalt en antiinflammatorisk (herregud, vilket ord) tablett och jag blir sömnig som ett barn. Men skitsamma, bara värken i höften och knät går över.
Möjligen hinner jag läsa nån sida ur Oatesboken innan ögonlocken faller ned som ett toalock.
90 sidor kvar på JC Oates-boken. (Se inlägg nedan)
Och bara några timmar kvar till Bonde söker fru. En serie som den här gången har bra deltagare, det vill säga bredd i åldrar, det vill säga ÄLDRE än 18. Det finns visserligen några unga blondiner som inte verkar ha haft några som helst drömmar om att mocka i lagård eller över huvud taget befinna sig i samma lokal som kossor. Däremot finns en hel del drömmar om att bli tv-kändisar bland dom yngre.
Fast det är klart: blir man kär så är väl yrket inget att hänga upp sej på.
Har nu 120 sidor kvar av Oates bok om sitt liv som änka. Gnällde förut men glömde också påpeka att hennes språk, hennes stil är ren fröjd allt som oftast. Men när hon resonerar på hög intellektuell ( Gode Gud, låt mej ha stavat rätt.) nivå om poeters verk, stora författares intelligenta strofer, bläddrar jag förbi. Man måste betänka att jag är uppväxt med Lotta-böcker och har nyss insett Nora Roberts rätt låga nivå.
Men litteraturkunskap på den här nivån har jag faktiskt inte. Fast ett vackert och speciellt författarspråk begriper jag. Jag nöjer mej med det. Skiter i vem som har sagt och skrivit något obegripligt.
Nu tar jag itu med läsningen igen. Ska, bara SKA läsa 20 sidor till.
Dags att skärpa mej. Inte låta bloggen ligga här och svälta.
Är lite osäker på varför jag inte bloggat på ett tag. Kanske beror det på dom gamla skivorna jag hittade i källaren. Förutom Kid Creole and the Coconuts som jag skrev om tidigare. Lyssnar och glömmer tid och rum och blogg.
Ett stort musikminne är Adolphson & Falks i Nattens Lugn. Jag och Kerstin satt nästan varenda helg i min lilla tvåa på Storgatan. Vi drack Retsina i oöverträffade mängder, vi spelade Geni eftersom jag inte hade råd att skaffa TP. Och så lyssnade vi på Adolphson & Falk. Särskilt på hiten Ifrån. Där satt vi och slog varann i allmänfrågor, höjde glasen och livet var underbart. Om vi kunde slita oss ifrån Adolphson & Falk (och Retsinan) gick vi ut på stan, gick in på Kopparkällaren eller Renées Cafe (det kanske inte hette så precis då, men troligtvis) och slog våra sulor i parketten med hugade karlar.
Minnena är många.
En annan gång ska jag skriva lite om alla fester vi hade hemma på Storgatan.
En annan anledning att jag bloggar just nu är att jag läser Änkans bok av Joyce Carol Oates. Jag tycker mycket om hennes böcker men den här når inga höjdpunkter. Okej, att läsa om en make som plötsligt dör är svårt, (särskilt om man varit med om det själv) men till slut blir det oerhört tjatigt. Boken är hennes egen berättelse om när hennes man Ray dör, och visst är den angelägen men... Upprepningarna blir för många, tjatiga.
Så jag tog en paus från änkeboken och satt mej här, vid datorn.
Och nu är det nog dags att återvända till änkan Oates, eller Smith som hon heter egentligen. Vill kunna lägga den till handlingarna, för jag vill fullfölja böcker även om dom är trista.
Halva förmiddagen har jag suttit nere i källaren och letat efter Bruce Springsteens The Rising i mitt överfulla cd-skåp. Det tog tid och jag hittade fler skivor som jag glömt bort. Det blev en hög att bära upp och lyssna på. The Rising stod på hyllan längst ned förstås.
Jag öppnade fodralet, här ska lyssnas, här ska spisas till hög volym, Brucan!
Ha. Ha. Ha. Det låg ingen skiva i fodralet. Tomt. För att minska min besvikelse tog jag fram en av dom skivor jag hittat. Kid Creole & The Coconuts, från 1982. En dubbelcd med titlarna Fresh Fruit in Foreign Places och Tropical Gangsters. Jag minns hur jag fullkomligt älskade låtarna och dyrkade Kid och hans välsjungande kokosnötter. Det var disco, latinrytmer, mambo, färgstarkt, och exotiskt. Gina Gina som handlar om en tjej som svikit gänget för kärlek: Gina Gina his just a skiinstructor. Stackars skidinstruktören.
Hur blev framtiden för Kid Creole och hans kokosdamer? Förmodligen döda, det var ju så länge sen. Men jag googlade Kid och han lever. Och han lever i SVERIGE! Jo, det säjer han i flera intervjuer som finns på nätet. August Darnell heter han egentligen, är 59 år, bara tre år äldre än mej. Och honom har jag dödförklarat. Och - en av tjejerna i The Coconuts var svenska, Jaquine Svedberg. Numera känd som en av dom svenska fruarna i New York.
Detta ska jag försöka smälta när jag nu ska lyssna på Annie, I´m not your daddy.
0 grader i morse. Nästan chockerande. Jag sitter länge och läser Barometerns alla artiklar om Bergabranden, tittar på bilderna (jättebra bilder) och blir förbannad på gärningsmännen.
Sen fortsätter jag att läsa Jonathan Franzens Frihet. Över 600 sidor om en familj i dagens USA, det är otrohet, kärlek, familjeproblem, en miljöaffär där en fågelart ska räddas på tveksamt sätt. Enligt amerikanska kritiker är den redan klassikerförklarad. Jag är fast i den, har bara ett par hundra sidor kvar. Det här, mina vänner, är ett snobbigt bevis för att jag inte längre är en Nora Robertsläsare längre.
Lufsar omkring i mysdressen jag köpte häromdagen. Nu, när jag precis gift mej, är det legitimt att bära mysdress har jag fått för mej. Ordet mysdress är fruktansvärt. En dress som ska framkalla mys, gärna ihop med chips framåt fredagskvällen. Fredagsmys i mysdress. Vad ska jag bära när jag är arg? Finns det argdress? Deppdress? Idiotdress? Lyckligdress? Stressdress?
Har precis kommit hem efter en sorgsen vandring vid Berga Centrum. Det som fram till i natt var ett apotek är som om en bomb slagit ned. Fullt med folk som tittar. Många ledsna. Berga Centrum har varit den centrala punkten, (inte bara för mordbrännare) för hela Berga i många år.
Många gick nog, som jag, dit i ren nyfikenhet, men när man verkligen ser förödelsen blir man bara ledsen.
Jag har rätt långt hår nu för tiden. Kan bero på att jag inte klippt mej, eller vad tror ni? I alla fall slutade jag klippa håret när jag såg alla bilder på snygga, långhåriga frisyrer. En lite slarvig fläta som ligger på axeln på en fotomodell som förmodligen har löshår. Men en sån fläta SKA jag ha. Det kommer att dröja. Kanske upp mot två år. Och då kommer en fläta att vara lika hett som en plyschsoffa. (För gode Gud inte kommer väl plyschmöbler att bli heta?) Men det skiter jag i. Jag är så gammal så jag skiter faktiskt i det. Skiter i att jag är kanske några år äldre för att bära en fläta med stil. Om nån säjer så till mej så flätar jag till dom.
Var hos doktorn idag och fick en cortisonspruta i handleds/tumfästregionen. Jag är glad att kunna säga att jag uppförde mej rätt oklanderligt. Jag slogs inte, jag sparkade inte undan den snälla doktorn som satt i ena änden av sprutan och jag i den andra änden. Jag bad henne inte att dra åt h-e. Jag stoppade in halva den fria handen i munnen, bet och kved och lovade mej själv: aldrig mer. Det var ju faktiskt mitt eget förslag att få sprutan. Jag har annars ett mycket otvunget sätt att umgås med sprutor. Ge mej 500 stick och jag pratar oberört om ditten och datten under tiden. Men cortisonsprutor är ett helvete. Och helt underbart. Efteråt. Smärtan som fick mej att gå till doktorn försvinner och jag fungerar som vanligt. För övrigt skiner solen och Figge Filur har strosat in till stenmuren och terroriserar antagligen några småmöss.
Förr på somrarna när jag var hemma hos Helena på hennes bakgård på Ängö kunde man följa FF-matcherna via öronen. Det låg ju nästan bara tvärs över vägen. Sålunda kunde man höra när FF gjorde mål. Ett jädrans glädjevrål. Nästan jämt hördes glädjevrål varje match. Eller så förvränger jag sanningen. Jag tyckte i alla fall att det var kul att höra matchen på håll. Jag var lite avundsjuk.
Nu finns nya arenan och jag bor inte så där jättelångt ifrån. Nu är det jag som hör när FF gör mål. Det vill säga inte så ofta. I dag hördes det en gång. Jubelvrål. Jajamensan tänkte jag, där satt den. Glömde att det inte hörs när motståndarna gör mål.
Sommaren är härmed avslutad. Avslutningen skedde på Öland på lördagen i strålande sol och hur mycket folk som helst som var på Skördefesten. Som vanligt var Eriksöre Bygata fullkomligt fullsmockad. Vi köpte två små kaninskinn för att ge vår lille söte Figge Filur. Skinnen la vi i ena soffan där vi tänkte att Figge kunde ligga och sova på mjukt underlag. Men viktigaste anledningen var att det är bättre att han hårar ned redan håriga saker, så att soffan kan återgå till sin djupröda färg, utan vita inslag.
När vi kom upp ur sängen upptäckte vi att det måste ha varit slagsmål under natten. Två rejält tilltufsade, utmattade kaninskinn låg helt utslagna i soffan. 1-0 till råskinnet Figge alltså.
I somras köpte vi en så kallad kattsäng, en röd liten fåtölj liksom som utlovades både som katters favoritplats och som avstötare av katthår.
Han har icke tillbringat någon som helst tid i sin lille fåtölj, nonchalerar den totalt. Nu har vi totalt lagt ut 550 kronor för att förgylla Figges liv. Ha! Hahahaha. Kattskrälle.
När kommer det? Rymdskrotet som ska falla i skallen på oss? Som jag förstår det ska det komma ungefär på fredagskvällen. Nu är det fredagskvällen. Jag är ensam hemma och i väntan på S och rymdskrot i skallen gör jag en nötköttgryta bara för att det är bra att aktivera sej när man snart ska få en raketnos i skallen.
Jag har också ätit lite glass och druckit kaffe och likör till det. För man får gladeligen skita i alla kostråd när livet hänger på en rakettråd. (stoppa mej, det där var för uselt.)
Säsongen 2012 tar den här spelartrion dig med bakom kulisserna i Oskarshamns AIK:
Johan Törnström: 23-årig back från Oskarshamn där jag bor med min flickvän. Har OAIK som moderklubb och varit klubben trogen sedan barnsben. Studerar just nu till idrottslärare i Kalmar.
Johannes Lagesson: 21-årig back som har lirat i Kalmar Södra IF och Kalmar FF innan det blev OAIK där jag är inne på min andra säsong. Bor tillsammans med min flickvän och jobbar i Kalmar.
Carl Aldebert: 23-årig central mittfältsdynamo och lagkapten i OAIK. Oskarshamnare som för närvarande är bosatt i Kalmar där jag är inne på mitt sista år som socionomstuderande. Utöver OAIK finns mina sympatier hos Änglarna.
Vi lever alla tre efter mottot "You´ll never walk alone" och har Anfield som favoritresmål. Kort och gott så älskar vi Liverpool FC.
It, sociala medier, prylar och teknik. När den Lindsdalsbon Fredrik Nygren börjar blogga på Barometern och OT gör han det som en förlängning av rollen som panelmedlem i Bonus Weekends teknik- och motorpanel. Själv följer 38-åringen dagligen 300 bloggar. Han är tvåbarnspappa, tjänstledig från jobbet som webbutvecklare på Gota Media AB och brinner även för motorcyklar och löpning.
Johan Israelsson
25-årig mittfältare i Lindsdals IF. Har varit klubben trogen sedan barnsben med undantag för två säsonger då jag spelade division 1-fotboll i Malmöklubben Limhamn/Bunkeflo. Har koll på det mesta som händer i och runt Lindsdals IF. Är bror till Kalmar FF-mittfältaren Erik Israelsson.
Sofie Waller
23 år gammal lagkapten och innermittfältare i Lindsdals IF.
Jag började min fotbollskarriär i Mörbylånga GOIF, vidare genom olika lag i öländska byar för att slutligen hamna där jag är idag; på startlinjen för division 1-spel med Lindsdal. En positiv och målinriktad tjej som genom Lindsdalsbloggen tänkte dela med sig av sin vardag, lite synpunkter men framförallt; sitt lag.
David Winberg, 36 år, har jobbat som sportreporter/redigerare på Barometern sedan december 2007.
Född och uppvuxen i Ljungarum i Jönköping. Hamnade i Kalmar 2002 via stoppen Växjö, samt amerikanska Little Rock, Orlando och Winston-Salem.
Den här bloggen kommer att handla om fotboll i allmänhet och lokalboll från division 2 till sexan i synnerhet. Tips? Nyheter?
Mejla mig!
35-årig sportreporter på Oskarshamns-Tidningen. Bor i radhus i Kristineberg i Oskarshamn. Pappa till Tilde, 8, och Idde, 5. Gift med Anna. Född och uppvuxen i Oskarshamn. Flyttade till Stockholm 1998 och hamnade så småningom på Aftonbladet. Flyttade hem igen 2001 och har sedan dess arbetat på OT. Idrottsmeriter? Spelat division 1-innebandy med Oskarshamns IK (tvåa i poängligan 97/98!) och Farsta Sharks samt division 5-fotboll med Bråbo. Gillar: Steven Gerrard, familjen och Liverpool. Ogillar: Ärtor och Manchester United. Starkaste idrottsminne: När OT-fotografen Hasse Broms tvingade ner mig i en låda för att plåta mig som ”gubben i lådan” inför seriefinalen mot Södra Kärr i innebandyettan.
Julia Ekstam är en ambitiös 22 åring, född i Kalmar men bosatt i Stockholm. Följ henne genom livet i media & event branschen och läs om hennes hejdlösa skildringar om människorna, mötena och upplevelserna därtill.
21-åriga IFK Kalmarspelaren Cassandra Olofsson gör sin 6:e säsong i den blåvita tröjan. En energisk tjej med glimten i ögat som alltid har ett skratt nära till hands.
Här får vi följa med henne bakom kulisserna på Gröndal och läsa om hur det är att vara en damfotbollsspelare i en elitsatsande förening
På Redaktionsbloggen berättar Barometern-OT:s redaktionsledning om tidningens utvecklingsarbete, och om hur vi resonerar i olika publiceringsfrågor. Vi hoppas också att den ska leda till en utökad dialog med er läsare.
Viktor Gibbs Sjödin, en profil både på och utanför isen. Känd i hockey-Sverige för sin vassa penna och hårda tacklingar. Tidigare spelade han i Bofors, nu är det IK Oskarshamn som gäller. Viktor bloggar om det senaste i laget.
Här kommer jag och höjer medelåldern avsevärt bland bloggarna. Fyller snart, usch, vet inte...ska jag skriva det...ja, det ska jag. Lite försiktigt. 56 år. Läskigt eller hur? Jag är väl som folk är mest fast inte lika mycket.
Jag är bra på att: slappa, ett viktigt inslag i vardagen. Folk borde göra det mer.
Jag är även bra på att laga mat, och det är inte mina ord, det är sambon Stefan som påstår det. (Tack och lov) Jag är bra på att servera mat. Det påstår kattskrället Figge filur och kastar sej över matskålen.
Jag är oftast omtänksam och en bra lyssnare. Och så tänker jag bra och klokt, fast handlar inte alltid därefter.
Jag är usel på: alla praktiska göromål, att göra en uppgift direkt, att ta tag i saker. Jag läser ju för helsike en bok och vill icke bli störd.
För övrigt behåller jag resten av usligheterna för mej själv.
"Mycket konstigt att han väljer att byta spelare i backlinjen efter den stabila insatsen senast. Backlinjen idag höll ingen hög klass. Nenad såg mest ut att vilja vara någon annanstans."
I Fastighetssök kan man söka efter gjorda fastighetsaffärer i Kalmar och Blekinge län. Det går att filtrera sin sökning efter vad det är för slags fastighet, när köpet är gjort, pris och taxeringsvärde.
Läs mer
LÄS MER
