Om jag hade bott i Kalmar, hade jag ofta begett mig till Köpenhamn. Detta säger jag inte för att jag är missnöjd med Kalmar, men Köpenhamn, ack, vilken fantastisk stad.
Därför var jag såklart tvungen att passa på och ta tåget över till Köpenhamn, när jag ändå är i trakten. Och det är något visst med den staden, det känns enda in i själen så fort man kliver ur tåget. Kanske är det alla avgaser som stiger mig åt huvudet, men jag fascineras av de pälsklädda kvinnorna och cyklisterna som cyklar alldeles för fort och med en cigg i mungipan, sånt som jag absolut inte tycker om i min närmiljö, men här, här funkar det. Ytterligheterna.
En annan ytterlighet, är den du just beskrev systra mi, latheten. Däremot vet jag inte om du är så speciellt lat, bara för att motionen efter fjärrkontrollen är den motion du föredrar, du tar ju ändå för dig och det gillar jag! Det är minsann lite krut i dig, vad du än försöker hinta om.
Ni vet hur det är. Plötsligt undrar man varför allt löpt på som på rutin. Vad det var som hände, varför man tröttnade och varför det plötsligt blev mer en börda, än en tillflykt.
Det är slut nu, bloggen och vi. En paus på obestämd framtid.
I helgen åker Johanna till Indien för att tågluffa och verkligen UPPTÄCKA VÄRLDEN och Emily? Ja, hon fortsätter tydligen plugga. Ska tydligen vara asroligt, det där hon gör.
Sex roliga månader har vi haft, men nu är det nock, schlutt, finito.
Min hjärtedag spenderade jag på jobbet, spelade All by myself i högtalarna och pratade om olycklig kärlek på rasterna. Sen gjorde jag jättemycket pasta med sås och firade att jag är fri som en fågel.
Idag sitter jag på resecaféet runt hörnet. Har nog suttit här lite för länge för blickarna jag får från personalen har gått från att vara trevliga till att önska mig härifrån så de kan få loss ett bord till tre eftersom det bara sitter en ensam tjej med sin rosa dator där. Samtidigt som jag förstår dem vill jag inte gå hem eftersom det är lördag och plötsligt inte lika socialt accepterat att sitta hemma i soffan. På lördagar ska man gå i affärer, äta på restauranger och titta på gatumusikanter för det är veckans höjdpunkt och bästa dag. När jag var liten var lördagar dagen då man åkte in till stan och "gjorde ärenden" alltså gick på OjToy och tiggde leksaker av pappa.
Nä nu måste jag gå, min latte har blivit kall. Hejhej!
Igår var en dag som alla andra, en vanlig tisdag, precis som den 14e februari alltid varit vanlig för mig. Klockan ringer, gröten kokas, skolan väntar och det är som vanligt. Allt är som vanligt.
Ändå, så slår det mig kanske lite extra just då jag slår upp ögonen och kisar i morgonljuset, att jag är väldigt lyckligt lottad.
Jag tänker att det är märkligt hur jag somnar mycket bättre, när jag får somna med mitt huvud precis där på hans bröst, där det liksom finns en speciell plats för mig. Jag tänker att jag är lyckligt lottad över att han är här och kokar gröt med mig, fast han egentligen föredrar fil och Start-müsli, lycklig över att han inte suckar när jag glömt hälften och måste vända i trapphuset, utan hur han istället skrattar och retas lite, trots att vi redan är alldeles för sena. Varje gång.
Lycklig över hur han alltid ställer följdfrågor om vad som tynger mig när jag är irriterad, istället för att bara låta det bero. Lycklig över hur han kysser mig i nacken när han går förbi, bara sådär i förbifarten.
Jag är självständig och klarar gott att både renovera och laga mat själv, men är lycklig över att ha någon att skratta ihop med på morgonen, via sms under dagen och innan vi somnar, måndag till söndag, jag blir liksom lite bättre vid hans sida.
Så jag är lycklig, precis som vilken vardag som helst, men kanske lite extra på Alla Hjärtans Dag.
Det är märkligt att du skriver det jag just tänker på, älskade syster. Om förhållandet till Kalmar.
Det livslånga förhållandet jag haft (och har) med staden, har givetvis haft sina ups and downs, märkligt vore väl annars, men när solen värmer mig där jag står och väntar på busshållplatsen, som så många gånger förr, tänker jag att det faktiskt är en ganska vacker stad.
Jag har raljerat över bristen på caféer som är öppna på söndagar, på småstadsmentaliteten och över hur obekvämt det har varit att alla känner alla, där när man pysslade med hemligheter som man önskade inte skulle nå enda hem, jag har gnällt på vinden som alltid var motvind var man än cyklade.
Men jag kommer alltid ha en kärlek till staden, som är lite större än irritationen.
Här har jag min familj, givetvis bidrar det till det positiva och här kan jag träffa nära vänner, gå långa promenader utan att tröttna, förundras över stadens expandering och vid den gamla bryggan blir jag ofta sittandes vid långa stunder, utan att ett ljud passerar mina läppar.
Här hade jag min första kärlek, här lyssnade vi på skräniga låtar i tonårsrum, här har vi gått utanför dörren med påskkärringsmink och senare stark kajal och rött hår. Det var liksom här som allting hände.
Jag vill tillbaka till Umeå nu, jag längtar faktiskt en aning, men innan jag åker tillbaka sätter jag mig på bänken vid vattnet ett tag, det blänker i vattnet som bara de första varma solstrålarna kan göra och jag tänker som du. Det finns något fint i all snålblåst, trots allt.
Igår tänkte jag på hur jag hade blivit om jag inte vuxit upp i Kalmar. En på jobbet berättade om slagsmål som han varit med i här i storstan, med knivar och pitbulls och axlar ur led. Försökte leta i minnet efter nåt liknande jag varit med om och insåg att det närmsta jag kommit en sån fight var när en i min högstadieklass snodde mitt pennskrin och jag drog honom i håret tills han började gråta.
Jag är ingen lugn person men mitt liv har ändå varit ganska civiliserat. Kanske för att jag bott i en liten och civiliserad stad. Kanske för att mitt fönster vätte mot en trädgård som var väldigt tyst om kvällarna.
Jag ser gärna på Kalmar som något som format mig till att bli lättroad och tacksam för småsaker, typ att tunnelbanan går så ofta och grönsakshandeln som ligger precis runt hörnet. Hade det inte varit för Kalmar skulle jag inte skratta åt Fridas skämt om fågeln som fick en bulle i ögat eller tycka att hans berättelse om järnrör i pannan var så brutal.
Kalmars snålblåst har slipat mina finaste sidor, jag hade förmodligen varit en jävlig människa om jag kommit från Stockholm.
Om jag hade bott i Kalmar, hade jag ofta begett mig till Köpenhamn. Detta säger jag inte för att jag är missnöjd med Kalmar, men Köpenhamn, ack, vilken fantastisk stad.
Därför var jag såklart tvungen att passa på och ta tåget över till Köpenhamn, när jag ändå är i trakten. Och det är något visst med den staden, det känns enda in i själen så fort man kliver ur tåget. Kanske är det alla avgaser som stiger mig åt huvudet, men jag fascineras av de pälsklädda kvinnorna och cyklisterna som cyklar alldeles för fort och med en cigg i mungipan, sånt som jag absolut inte tycker om i min närmiljö, men här, här funkar det. Ytterligheterna.
En annan ytterlighet, är den du just beskrev systra mi, latheten. Däremot vet jag inte om du är så speciellt lat, bara för att motionen efter fjärrkontrollen är den motion du föredrar, du tar ju ändå för dig och det gillar jag! Det är minsann lite krut i dig, vad du än försöker hinta om.
Såhär ser jag ut när jag sitter på café och låtsas att jag inte alls tar bilder på mig själv.
Jag är en lat människa Emily! Och nej, det säger jag inte för att jag inte har bloggat så mycket de senaste dagarna, jag säger det för att det är ett ganska framträdande personlighetsdrag hos mig. För mig är det väldigt duktigt och aktivt att ligga i soffan och titta på Skavlan eftersom det är lite mer intelektuellt stimulerande än att ligga i soffan och titta på Grey's Anatomy.
Därför känner jag knappt igen mig själv när jag spenderar mina lediga dagar på indiska ambassaden, reiseklinikken, med näsan i "The rough guide to India" och ringer Frida varje halvtimme på Skype för att skrika ut min ångest.
Vet du hur många städer det finns i Indien som enligt böcker, bloggar och Flashback Forum (säger Frida) måste besökas? MÅNGA.
Vet du hur många vi kommer hinna med? INTE JAG HELLER, för vi har aldrig rest i tre månader utan att ha en reseplan eller en mamma med mig.
Nu ska jag lyssna på Some die young och tänka på allt kul vi säkerligen kommer ha om en månad.
Så åkte man 100 mil för att komma lite söderut och vad händer? Snö och minusgrader. Jo, man tackar.
Nåväl. Det är skönt att vara tillbaka i Kalmar, det är alltid det och jag skulle vilja säga att allt är som förut, som när jag bodde här eller när jag var här sist för några månader sen, men icke. Husen, som ligger vid vägen på väg hem är nu färdigbyggda och inflyttade i, ytterligare byggplaner är på gång, hemma har det renoverats och vänner har flyttat. Märkligt ändå, jag är ju lika gammal som sist (=INGEN FÖRÄNDRING HÄR INTE).
För en liten stund idag, slutade det ändå att snöa och vi packade in oss i bilen och for till Beijershamn. Längst upp i fågeltornet stod vi och såg ut över Kalmarsund och tänkte att "en bättre söndag, får man leta efter".
Imorgon är det måndag, men inte vilken måndag som helst. Det är måndagen då jag måste ta igen hur mycket plugg som helst.
Jag vill också se fina naturscener när jag går mellan lägenheten och jobbet. Jag ser bara trottoarer och spårvagnar. Vågar inte titta upp på morgnarna och se på människorna längre, de är så döda. Vad jag VERKLIGEN skulle vilja se är introt till Hairspray! Gud vilken lycka att uppleva hela Oslo dansa nedför Hausmanns gate och ba GOOD MORNING BALTIMORE klockan sex på morgonen. Ska nog börja med det själv imorgon, need a little something something innan första morgonkaffet.
Off the subject: idag försökte jag bonda med en på jobbet genom att säga GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!!!!!!! men vi hade lika tråkigt på eftermiddagen eftersom det inte var hans födelsedag idag och jag säger alltid va? när han pratar.
Om man fortsätter köra på vägen som leder mot havet, svänger av efter att man passerat både järnvägen och macken, så kommer man till sist till caféet som vunnit pris för Sveriges godaste macka.
Och där, mitt ute i ingenstans stannade vi bilen och provade den omtalade mackan, medan vi iakttog tanterna runt omkring oss.
Jag ska också bli en sådan, tänkte jag, med lagt hår, stilig liten hatt och fritid som innefattar både fika med vänner och skvaller och uppdateringar av högsta klass.
Därefter fortsatter vi ner mot havet, promenerandes i en bitande kyla och det enda vi fick ur oss, var en massa vokaler som på något sätt skulle belysa hur vackert allt var.
Ju mer tid jag tillbringar i Umeå, uppskattar jag Norrland. Jag älskar kanske inte alltid -30 grader, men dagar som de här, när termometern når ner till tio minus, när luften är klar och torr och när solen får snön att gnistra lite extra, då älskar jag det. Livet.
Hej och hå, här trodde jag för ett ögonblick att du skulle gå och gifta dig. Tänkte att Nu har du tagit post-tenta-firandet lite för långt Emily, och så sände jag lite hat till den som skulle ta dig ifrån mig. Men sen läste jag klart och tog tillbaka min mentala misshandel :)
För övrigt är en av mina vanligaste funderingar vad jag ska göra för spex på ditt eller Olivias eller någon av mina kompisars bröllop i framtiden. Antingen ska jag sjunga den vemodigaste låten jag kan komma på (Flickan och Kråkan) eller så ska jag hålla ett roligt tal och rimma om allt tokeri vi har varit med om tillsammans.
Jag tror att jag är lite för mycket i centrum under andra personers bröllop när jag planerar sånt här. Ser mig själv som killarna i Wedding Crashers, alltså huvudpersonen på hela bröllopsfesten. Är det fel?
Klockan ringer, men jag tillåter mig själv att trycka på snooze två gånger innan jag stiger upp. Inget särskilda planer, en kursstart, men inget mer. Absolut inget tentaplugg.
Det är en ny värld som öppnar sig, precis som de världar som öppnat sig efter tidigare tentor och jag börjar så sakteliga återhämta mig och krafterna börjar återvända. Eftertentavärlden. Det är minsann en magisk plats, precis som Harry Potters lilla universum verkar vara. En magisk plats med spontana sovmornar, vin till maten och en fritid utan synligt slut.
Idag var vi, min syster och jag, smakråd till en sån där vit klänning som man bara har en gång i livet. Vilken märklig känsla. Snart är hon gift, vår fina vän. Det känns banne mig som en fantasivärld, om något.
Idag har jag tittat på Harry Potter och känner fortfarande att näe, den där magiska världen är ganska tråkig och inte för mig.
Detta säger jag trots att cirka alla jag umgås med älskar den lille pågen i glasögon och hatar när jag hatar. Jag ba VOLDEMORT dom ba shhh *rabblar formler för att försöka förstena mig*.
Nä jag skojar bara, mina vänner är helt normala. Men jag finner ändå detta att vara det bästa Daniel Radcliffe gjort:
Nedräkningen fortsätter, bara några dagar kvar nu.
Vid det här laget, har jag och Helene som jag pluggar med, hunnit lära känna varandra innan och utan, vi har kalasat tillsammans, gråtit floder tillsammans, rest tillsammans och just det...pluggat tillsammans.
Efter ett långt tentapluggande utvecklas någon slags empati som inte ses i något annat sammanhang. Det är ju de sista dagarna nu, man vill att allt ska sitta, i sitt eget huvud och hos den som man pluggar med. Så vi förhör varandra. Om och om igen. Och när jag för fjärde gången svarar fel på samma typ av fråga, blir Helene inte arg, inte irriterad, nej, hon lägger huvudet lite på sidan och börjar meningen med "...nja, fast..".
Det är riktig vänskap det.
För övrigt hittade jag en film som du, en minut in i filmen, måste ha varit modell för?
Tjenna, tjenna! Jag är väldigt glad för din skull att du är av med plugg efter den här veckan. Själv har jag inte läst något facklitterärt sen i juni förra året (eller jo, för några veckor sen läste jag hela wikipediaartikeln om Ed Bundy. Trodde det skulle handla om honom i Våra värsta år och sedan kunde jag inte somna ): ) och jag har inte några planer på att göra det inom en snar framtid. Tagga fredag!!
Ikväll ska jag jobba och det är något med att jobba om kvällarna som är så ångestbetingat för mig. Det är förmodligen efter de där somrarna jag jobbade på restaurang och gick runt och var rädd för alla samt tappade ölglas.
Det är ganska kul för på mitt CV skriver jag att mina somrar på restaurang och café har gjort mig väldigt stresstålig och lugn vid kaotiska situationer, men egentligen har jag fått stresskräck= magkatarr varje gång jag måste köra fort med bilen på jobbet jag har nu. Du skulle höra hur jag skriker och svär varje bilfärd, det är helt galet. Hoppas innerligt att de inte har en mikrofon uppsatt i bilen för då kommer Johanna snart få betalda terapisessioner :):):)
Lördagskvällen har inte många minuter kvar, i lägenheten under är förfesten i full gång, utanför är de på väg ut till klubben runt hörnet, jag har inte där och göra förrän om en vecka.
Längs älven är det mer stilla, det måste ha snöat under dagen för jag går upp nya spår längs vägen och runt omkring är allt dämpat och tyst, så väldigt tyst.
Hemma vid pianot, kopplar jag in hörlurarna och provar mig fram, plockar ut nya låtar och låter texten rulla i huvudet. Låtar som de som jag och A lyssnade på i timmar, från skivan hennes syster hade köpt i London, om och om igen. Då var vi lyriska och vet du vad? När jag trycker på play, flyttas jag automatiskt tillbaka nästan tio år i tiden och blir fortfarande lika lyrisk. Så, älskade syster, det är ett sätt att inte låta tiden rinna försvinna så definitivt, så snabbt. Blir kul för dig att lyssna på Pink eller något käckt, igen.
Plötsligt är det strax söndag och jag tänker att det är dags att avrunda, Helene kommer strax tillbaka för att plugga.
Säg inte så, att tiden går snabbt. Det får mig alltid att tänka på när jag var tolv och kände "Vad skönt att det är jättelång tid tills jag fyller femton och måste ta itu med problem såsom grupptryck och mopedcravings".
Det känns som om jag hade dessa tankar igår, men sen inser jag att jag faktiskt är nitton år, fallfärdig och har en hårfärg som inte går att definiera längre. Jag inser också då att åren som passerat sedan jag var tolv har gått mig obemärkt förbi och att jag vilken dag som helst kommer vakna upp och tänka "Var det verkligen tio år sedan jag skrev det där om mopeder på nån Barometern-blogg?"
Nej håll dig på mattan, klockan, så kan alla se på fler avsnitt av True Blood utan att känna sig stressade över antal sovtimmar.
Den första januari stod jag tillsammans med en massa underbara vänner och såg ut över Umeå och alla fyrverkerier, drack skumpa och gav mig själv en massa löften, som jag faktiskt till stora delar kunnat hålla.
Våren kom och gick, det var resor, plugg, vänner, kärlek, flytt, forskning, nytt jobb, festivaler och så var det december igen. Sommaren och hösten har försvunnit och om jag skulle börja redovisa för hur mycket som hänt det här året, skulle jag behöva en dag eller två.
Men en sak vet jag, älskade syster.
2011 var ett bra år, men 2012 kommer bli bättre, det har jag på känn.
Men hej igen. Här sitter jag och tänker på att de flesta bloggare har ju skrivit någon sorts årsresumé av 2011 så varför gör inte jag en? Sen insåg jag att det är ju ändå för tråkigt att beskriva i detalj vad jag har gjort under tolv månader så här kommer min resumé:
Den trettioförsta december 2010 satt jag och tänkte att nästa år, då kommer allting vara annorlunda. Annorlunda och bättre. Jag visste inte var eller hur, men det nya året skulle ta med sig ett nytt liv.
Den trettioförsta december 2011 tänkte jag att haha, ja annorlunda har det ju minst sagt blivit. Trots att allt är som det brukar vara är det inget som är sig likt längre, och på den vägen kommer det fortsätta FOR THE REST OF MY LIFE.
*~* Slut på resumé *~*
Säg mig gärna hur ditt år har varit, Emily! Fast prata inte så mycket om ditt plugg för det vet jag redan allt om. Puss puss puss mvh Johanna.
Sådant hatar jag, när folk säger åt en att vara lugn eller sluta skrika. Då vänder jag andra kinden till och låtsas att jag inte hörde vad personen sa för jag är en kvinna som inte behöver bli tillsagd. Detsamma bör du göra, kära syster.
Ikväll skulle vi gått ut och druckit öl för att det är lördag och för att vi bor i en pulserande huvudstad. Men sedan hamnade vi i powernap-dödläget, alltså när man tar en powernap för att bli pigg men vaknar en och en halv timme senare torr om läpparna och för illamående= nu sitter vi i soffan och har ångest. Go lörda'!
Ja, kära syster, jag förstår vad du menar. Ordet är laddat. Folk blir provocerade när man deklarerar att man naturligtvis är feminist och börjar ofta ställa följdfrågor, som liksom på något sätt ska avgöra om man har rätt att kalla sig feminist, eller ej. Lustigt ändå, det är väl inget att bli provocerad över? Jag vill ju bara ha lite lika rättigheter, typ lika lön för lika arbete?
Jag kommer aldrig glömma när jag fick rådet att inte vara arg när jag diskuterade jämställdhet, det skulle bara bita mig i svansen. Jag blev så besviken. Hur kunde jag över huvud taget vinna mina poänger, om jag inte fick lov att vara engagerad, med risk för att låta arg och Herregud! Det är klart jag blir arg när man viftar med självklara ojämlikheter framför näsan på mig. Men det hade alltså varit smidigare och bekvämare om jag alltså var lugnare och gladare när jag argumenterade för min sak. Över de orättvisor som gjorde mig så himla upprörd, alltså. Hitta någon retoriker som förespråkar samma tillvägagångssätt vid annan brinnande fråga…
Dessutom är jag inte ”bara” feminist, lika lite som jag endast kommer vara mitt yrke eller min fritidssysselsättning. Men. Jag kommer alltid vara en del av mitt yrke, jag kommer vara en del av mitt fritidsintresse och jag kommer alltid vara en sjuhelvetes massa feminist. En glad sådan. Och det kan man vara oavsett politisk övertygelse.
Nåväl.
Fanny är tillbaka hemma igen och man kan väl säga att vi tacklar tentastressen på olika sätt. Igår föreslog Fanny att vi skulle ordna alla kryddburkar i bokstavsordning, för att lättare kunna hitta bland röran i kryddskåpet.
Vi använde Fexeus som källa i vårt projektarbete och jag kommer För Evigt hålla hans tips om att inte ha för mycket grejer i fickorna nära hjärtat mitt.
För övrigt är jag fortfarande osäker på om jag ens vill kalla mig feminist, har ingen lust att stämpla mig själv som den arga tjejen bara för att jag tror på något så självklart. Vill inte sätta någon stämpel på mig överhuvudtaget men det vet du säkert redan eftersom jag inte har någon inriktning för mitt liv eller har berättat för dig vad jag röstar på.
Näe, nu ska jag dra något gammalt över mig pga mitt påslakan är inte tvättat på mkt mkt länge. Peace out! /J
Nu vaknar feministen i mig, systra mi. Feministen bor i mig, vakar konstant och väcks irriterat till liv vid uppenbara orättvisor, eller som nu, när den här mindre begåvade mannen får trycka sin skit på Nyheter 24.
Dennis, här, är raggningsexpert och har skrivit boken ”En Raggningsexperts bekännelser”. Så då borde han kanske kunna sin sak, tycker man? Veta hur man minglar lite sofistikerat eller hur man utvidgar sin bekantskapskrets? Närå.
Såhär är det. Om man säger nej, är det kanske för att bespara på drinkförfrågningar eller för att skippa jobbiga inviter kvart i två, ja, ibland vill man faktiskt bara gå ut med sina vänner. Ett nej, är i alla fall ett nej.
Så, jag skäms när jag läser det här. Jag skäms över att det finns de som fortfarande tror att det här är sanningen, jag skäms över att han får trycka detta i syfte att lära ut sina ”knep” till tafatta killar, jag skäms över att det finns de som går på detta (Henrik Fexeus bok ”Alla får ligga”, har ju faktiskt sålt en del exemplar) och jag skäms över att han inte fattar ett Nej.
För, måhända kan ett Nej ändras till ett Ja, men då är det ett gemensamt beslut och en annan diskussion.
Och ett nej, är ett nej, är ett n e j och ska således respekteras.
Den första januari fick jag ut ur vårt trapphus och gjorde mig beredd på att må lite dåligt. Inte bara för att jag hade sovit typ tre timmar och precis skulle jobba, utan också för vad jag skulle möta på vägen, all misär. Det skulle vara kebab på trottoaren, brända raketer överallt och jag skulle se ambulans efter ambulans efter ambulans. Jag gjorde mig beredd på att ta in hela Oslos bakfylla i ett andetag.
Men när jag öppnat porten och satt min fot på trottoaren märkte jag att luften faktiskt gick att andas. Jag mötte nästan inte några ambulanser alls och den kebab som förmodligen låg på trottoaren var i alla fall täckt av nyfallen snö. Det var som att man inte ville låtsas om att det var ett nytt år med "nya tag och krafter" så jag tänkte okejdå, jag kan vänta en dag till. Tog upp min mp3 och lyssnade på precis samma musik som jag lyssnat på förra året.
”Att komma in är det svåraste”. Så var det många som sa, när jag bestämde mig för att söka till läkarprogrammet, men riktigt så var det inte jag kände under min första tentapluggsvecka, termin ett.
Vad hade jag gjort under hela terminen? Just det, först var det ju insparken, sen ärtsoppa och biljard på torsdagarna, fredagspub och på lördagarna är man ju tvungen att undersöka stadens uteställen.
Pluggpaniken och tentan kom och gick, det blev sommarlov och sen kom hösten igen.
Nu var jag beredd, nu visste jag vilken insats som krävdes, ja, den här gången skulle jag vara med från början. Bara vara gruppchef först. Men vips, så var det tentavecka igen, med långa kvällar i biologihuset, mycket torrschampo och med läraren som vandrade i korridorerna och undrade hur det gick med histologin. Som om man överhuvudtaget börjat titta på histologin.
Och sådär rullar det på. Som student på läkarprogrammet lever man i eviga etapper, med delmål som ska prickas av och illusioner av att ledigheten alltid hägrar bakom nästa skrivna tenta. Alltid bara lite till. Snart klara.
Just nu är det precis så det är för mig, patologikursen pågår för fullt och slutspurten närmar sig, forskningsaspirantprogrammet är i full gång, extrajobbet under julen är över för denna gång och varför började jag inte hålla efter mitt plugg redan från början?
Alltså, man blir (alla blir, bara att alla inte säger det högt ut, ja så är det), helt knäpp av att plugga såhär många sjukdomar. Tidigare var jag inte alls någon hypokondriker, men nu? Damn, vad många sjukdomar jag haft i höst:
- Hjärtinfarkt (kanske propp i lungan) - Blodbrist - Epilepsi (i alla fall hjärnskakning) - Konstig tumör i stortå - MAGINFLUENSA.
Ja, jag är så stört hypokondrisk när det gäller maginfluensa, eller VINTERKRÄKSJUKA, så det är lustigt. Eller, det är inte lustigt, det är FÖRFÄRLIGT, men för dem runtikring, är det tydligen lite lustigt. Hur hypokondrisk kan man vara, undrar kanske du? Jo, jag smsade med en kompis som var hemma och kräktes på förmiddagen. Resultat? Det smittade via telefonen (!!!) och jag kände mig plötsligt lite illamående när det började skymma. Ej kul.
Har en kursare som är rädd för HIV, på samma sätt som jag är rädd för vinterkräksjukan. Det tycker jag är lustig (inte sjukdomen, Johanna, hyperkondrin!).
Jag: - Men ni känner väl varandra väl, har väl träffats länge och alltid varit….försiktiga? Kursare: - JAMENSÅKÄNDEJAGATTMITTHÅRBÖRJADELOSSNAOCHDETÄRVÄLETTTECKENHERREGUD!!!!!!!!
Vänta bara till vi läser psykiatri, då snackar vi. Då kommer du vara tvungen att ha på mobilen 24/7 för att bekräfta att jag inte är galen. Eller i alla fall lova att det kommer gå över. Okej?
Här litar man på Barrans förmåga att ladda upp bilder, men nähä! här blidde det inget. Det var en jättegölli bild av yours truly och dig Emily. Den var fin så nu får du bli arg på tidningen för att du inte får se den.
Jag är glad att du har haft en trevlig jul och jag är glad att jag var lycklig under de tre magiska dagarna då lille Jesus föddes och jag fick äta Mozartkulor. Men nu är jag jätteglad över att julen är över. Jag tar ner adventsstjärnan, stänger av alla jullåtar och låtsas att det är vår utomhus. Förstår faktiskt inte varför man försöker ha kvar julstämning, det är ju ganska obvious att vi blickar mot nya tider efter annandag jul. Mellandagsrean börjar, folk börjar förbereda sig inför nyår och man får äntligen börja hata snön som sedan två dagar tillbaka bara är slask som förstör mina stövlar.
Plus att det är sjukt deprimerande att titta ut på balkongen och tänka att det här ska föreställa jul.
Nej, det låg ingen hund i något av paketen. Men bredvid gjorde han sig bra!
nomnomnomnomnom
= pinigt och roligt.
Så då var man där igen, kära syster. Med samarin i magen och så mycket julmat att man ätit tillräckligt för hela resterande året (åjo, det är ett tag kvar), inte ett tecken på någon som helst tidigare träning och på stadig plats i soffan. Men det var det värt.
Bill och Bull bidrog till julstämningen genom att dricka glögg, sjunga snapsvisor, laga god mat (vi hjälptes åt) och rimma duktigt på julklappar. Herregud, vad de kan rimma på tillkortakommanden och lustiga incidenter. Om mamma och pappa någonsin undrar, har jag glömt/bränt rimmet till min julklapp (men du kan få läsa när du kommer hit).
Eftersom jag fått berättat för mig om dina fina presenter till både mamma och syster yster (köpte du alla på Pressbyrån?), har jag nu höga förväntningar på min julklapp från dig. Om jag blir besviken, är jag rädd att jag måste lämna tillbaka din ponny, såna är reglerna, förstår du.
Du borde väl sitta på något litet tåg eller någon buss tillbaka till osscchhlo nu, om inte Dagmar stoppar dig. Hoppas hon skickar dig till Umeå, i så fall.
Säsongen 2012 tar den här spelartrion dig med bakom kulisserna i Oskarshamns AIK:
Johan Törnström: 23-årig back från Oskarshamn där jag bor med min flickvän. Har OAIK som moderklubb och varit klubben trogen sedan barnsben. Studerar just nu till idrottslärare i Kalmar.
Johannes Lagesson: 21-årig back som har lirat i Kalmar Södra IF och Kalmar FF innan det blev OAIK där jag är inne på min andra säsong. Bor tillsammans med min flickvän och jobbar i Kalmar.
Carl Aldebert: 23-årig central mittfältsdynamo och lagkapten i OAIK. Oskarshamnare som för närvarande är bosatt i Kalmar där jag är inne på mitt sista år som socionomstuderande. Utöver OAIK finns mina sympatier hos Änglarna.
Vi lever alla tre efter mottot "You´ll never walk alone" och har Anfield som favoritresmål. Kort och gott så älskar vi Liverpool FC.
It, sociala medier, prylar och teknik. När den Lindsdalsbon Fredrik Nygren börjar blogga på Barometern och OT gör han det som en förlängning av rollen som panelmedlem i Bonus Weekends teknik- och motorpanel. Själv följer 38-åringen dagligen 300 bloggar. Han är tvåbarnspappa, tjänstledig från jobbet som webbutvecklare på Gota Media AB och brinner även för motorcyklar och löpning.
Johan Israelsson
25-årig mittfältare i Lindsdals IF. Har varit klubben trogen sedan barnsben med undantag för två säsonger då jag spelade division 1-fotboll i Malmöklubben Limhamn/Bunkeflo. Har koll på det mesta som händer i och runt Lindsdals IF. Är bror till Kalmar FF-mittfältaren Erik Israelsson.
Sofie Waller
23 år gammal lagkapten och innermittfältare i Lindsdals IF.
Jag började min fotbollskarriär i Mörbylånga GOIF, vidare genom olika lag i öländska byar för att slutligen hamna där jag är idag; på startlinjen för division 1-spel med Lindsdal. En positiv och målinriktad tjej som genom Lindsdalsbloggen tänkte dela med sig av sin vardag, lite synpunkter men framförallt; sitt lag.
David Winberg, 36 år, har jobbat som sportreporter/redigerare på Barometern sedan december 2007.
Född och uppvuxen i Ljungarum i Jönköping. Hamnade i Kalmar 2002 via stoppen Växjö, samt amerikanska Little Rock, Orlando och Winston-Salem.
Den här bloggen kommer att handla om fotboll i allmänhet och lokalboll från division 2 till sexan i synnerhet. Tips? Nyheter?
Mejla mig!
35-årig sportreporter på Oskarshamns-Tidningen. Bor i radhus i Kristineberg i Oskarshamn. Pappa till Tilde, 8, och Idde, 5. Gift med Anna. Född och uppvuxen i Oskarshamn. Flyttade till Stockholm 1998 och hamnade så småningom på Aftonbladet. Flyttade hem igen 2001 och har sedan dess arbetat på OT. Idrottsmeriter? Spelat division 1-innebandy med Oskarshamns IK (tvåa i poängligan 97/98!) och Farsta Sharks samt division 5-fotboll med Bråbo. Gillar: Steven Gerrard, familjen och Liverpool. Ogillar: Ärtor och Manchester United. Starkaste idrottsminne: När OT-fotografen Hasse Broms tvingade ner mig i en låda för att plåta mig som ”gubben i lådan” inför seriefinalen mot Södra Kärr i innebandyettan.
Julia Ekstam är en ambitiös 22 åring, född i Kalmar men bosatt i Stockholm. Följ henne genom livet i media & event branschen och läs om hennes hejdlösa skildringar om människorna, mötena och upplevelserna därtill.
21-åriga IFK Kalmarspelaren Cassandra Olofsson gör sin 6:e säsong i den blåvita tröjan. En energisk tjej med glimten i ögat som alltid har ett skratt nära till hands.
Här får vi följa med henne bakom kulisserna på Gröndal och läsa om hur det är att vara en damfotbollsspelare i en elitsatsande förening
På Redaktionsbloggen berättar Barometern-OT:s redaktionsledning om tidningens utvecklingsarbete, och om hur vi resonerar i olika publiceringsfrågor. Vi hoppas också att den ska leda till en utökad dialog med er läsare.
Viktor Gibbs Sjödin, en profil både på och utanför isen. Känd i hockey-Sverige för sin vassa penna och hårda tacklingar. Tidigare spelade han i Bofors, nu är det IK Oskarshamn som gäller. Viktor bloggar om det senaste i laget.
Två systrar, födda och uppvuxna i Kalmar. I grunden väldigt lika, men med sex års skillnad och numera även 100 mil. Som en öppen brevväxling kommer vi att reflektera över vardagliga betraktelser och blanda djuplodande inlägg med ytligt dravel.
"Mycket konstigt att han väljer att byta spelare i backlinjen efter den stabila insatsen senast. Backlinjen idag höll ingen hög klass. Nenad såg mest ut att vilja vara någon annanstans."
I Fastighetssök kan man söka efter gjorda fastighetsaffärer i Kalmar och Blekinge län. Det går att filtrera sin sökning efter vad det är för slags fastighet, när köpet är gjort, pris och taxeringsvärde.
Läs mer
LÄS MER
