Tisdag 13 jul 2010, 12:57
Foto: Jakob Söderbaum
En gyllene belöning ? fast av ett annat slag än i fotbolls-VM ? väntar också vinnaren i höstens riksdagsval. Foto: Scanpix
De mörkblå vann efter en lång, jämn kamp. Den som försökte stjäla pokalen sänktes av en rak höger. Med detta slutade fotbolls-VM 2010. Årets Almedalsvecka tog likaså slut i helgen, och vi kan i alla fall vara säkra på att valrörelsen inte slutar på motsvarande sätt som VM- finalen i fotboll! Men i likhet med VM kommer de orangea ända in i det sista ha mycket goda chanser, och det kommer att bli många hårda närkamper.
Mona Sahlin (S) betecknade i sitt Almedalstal det stundande valet som ett ”ödesval”. Hon beskrev det som valet där den svenska modellen antingen tog steget in i 2000-talet genom en första rödgrön samarbetsregering – eller där denna slutgiltigt knäcktes av de borgerliga. Man kan också på motsvarande sätt, men från en annan synvinkel, beskriva det som ett val som antingen kom att bekräfta att borgerliga regeringar är och förblir ett undantag i Sverige. Eller som befäste en ny trend i svensk politik, att den socialdemokratiska makthegemonin slutgiltigt brutits och Sverige börjar normaliseras jämfört med andra demokratiska länder. Miljöpartiets Peter Eriksson kallade Alliansen för ett gäng ”målsumpare”. Det stämmer nog. Åtminstone i så måtto att de borgerliga varit förvånansvärt dåliga på att tydliggöra för folket vad man faktiskt har åstadkommit under dessa fyra år, och därmed plocka poäng på sin egen politik.
När det gäller fotbollsjämförelser vann Göran Hägglund (KD) överlägset skytteligan, med sina många skämt om de rödgröna som ”ett lag med bara vänsterforwards” osv. Alliansen har helt klart en del egna vänsterforwards. Och med den nya konservativa profil som Kristdemokraterna lagt sig till med under det senaste året får man säga att Alliansen även har bra täckning center-höger.
KD har i detta kritiserats för att bara vilja stjäla ”traditionella moderatväljare”. Det är i vilket fall bättre att dessa väljares intressen tillgodoses inom Alliansen, än alla andra alternativ. Reinfeldts politiska linje har inneburit en radikal omvälvning av Moderaterna, som ”gammalmoderater” är väldigt obekväma med. Därför är det utmärkt att i alla fall något Alliansparti talar värderingsfrågor på klassisk borgerlig grund.
Vänsterpartiet passade på att framträda som Välfärdspartiet – även om det bara var för en dag. Detta får betraktas som ett tydligt steg i riktning mot ett stabilare rödgrönt samarbete. I gengäld citerade Mona Sahlin (S) flera gånger öppet Karl Marx i sitt tal, vilket på motsvarande sätt torde ha glatt V:s väljare.
Nu efter Almedalsveckan framstår det som att den fortsatta valrörelsen i stor utsträckning kommer att handla om två olika sorters syn på hur välfärdssamhället kan förbättras: Alliansens respektive de rödgrönas. Valet kommer därmed i stor utsträckning att handla om vilket parti som verkar ha den fräschaste visionen och den tydligaste verklighetsförankringen. Vi behöver bättre kvalitet inom välfärden. Även på det området är konkurrerande lösningar nyttigt för att man ska kunna se vad som är bäst – och få möjlighet att välja det bättre alternativet.
Jakob E:son Söderbaum
Lördag 10 jul 2010, 19:05
Så var tiden kommen för Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund (KD) att på fredagen hålla sitt tal i Almedalen. Ett tal som förväntningarna har varit stora på inte minst bland journalistkåren. Partiet balanserar ju på randen att åka ur riksdagen, och är det sista av Allianspartierna att genomgå en politisk ”total makeover”. Skulle Hägglund visa att hans nya, konservativt klingande linje sedan ett drygt år tillbaka har gått från snack till verkstad, från retorik till politik?
Återigen ställde Hägglund upp med ett ideologiskt tal, vilket länder honom till heders i dessa dagar då idépolitiken hungrar efter utrymme i samhällsdebatten. Och visst var det samma konservativa retorik som tidigare.
I dessa avseenden infriades både förväntningar och förhoppningar.
KD-ledaren talade om vikten av att värna det fria civilsamhället, föräldrars rätt att själva bestämma vad som är bäst för deras familj, privatlivets helgd och att KD bör inta rollen som ”politikens gränspolis”. Politiker ska helt enkelt lämna vanliga människor ifred i deras vardag. Hägglund sade att människor är olika, att olika människor har olika preferenser och att de också ska ha möjlighet att välja olika. Han tillade: ”Det är bra om många perspektiv och erfarenheter får göra sig gällande.” Hägglund talade också om vikten av hårdare straff, och en annan gammal konservativ hjärtefråga som är en nyhet i KD:s politik är behovet av en fungerande svensk försvarsmakt.
Samtidigt med detta betonade Hägglund vikten av en gemensam värdegrund i samhället, som hjälper folk att kunna leva sida vid sida och fungera väl ihop tillsammans i samma samhälle. Detta istället för statlig detaljstyrning som förändras efter nya skrivbordsidéer och trender bland ”eliten”. KD tar därmed steget fram och ställer upp kritik mot de sociala problem som följt av det multikulturella samhälle som länge varit politikertoppens huvudspår – och detta är en annan färsk nyhet i partiets politik som bör uppmärksammas.
Vidare påtalade Hägglund att KD är ”det (sic!) värdeorienterade partiet i svensk politik”. Detta har han upprepat som ett mantra sedan valet 2006. För det första ter sig påståendet alltför oklart för vanliga människor – vadå ”värdeorienterat”, vad betyder det egentligen? För det andra undrar man ju om inte Vänsterpartiet också är ett ”värdeorienterat” parti, på socialistisk grund? Är inte Miljöpartiet det, på vänsterekologisk grund? Är inte Folkpartiet det, på liberal grund? Förmodligen använder Hägglund ordet ”värdeorienterat” istället för ”värdekonservativt”. Och han hade verkligen tjänat mycket på att stå upp för att KD är ett värdekonservativt parti. Det är något som alla vet, som alla tycker är bra och något som gör att KD verkligen har en roll att spela i politiken idag.
Hägglund ägnade mycket tid i sitt tal åt välfärd – och att racka ner på de rödgröna. Det är i och för sig bra att förtydliga de politiska skillnaderna.
Men när han kom att ägna närmare en tredjedel av sitt viktiga Almedalstal åt fotbollsskämt, så kändes det som en mycket otaktisk felprioritering. Han tog liksom inte själv chansen att verkligen komma till skott, nu när han till slut dribblat sig fram till målet.
KD-ledaren ska i och för sig ha en stor eloge för sin skämtsamma sida. I det finns otvivelaktigt förutsättningar att också få ”verklighetens folk” – ett av hans nya favoritbegrepp – att intressera sig både för politik i allmänhet och för KD:s politik i synnerhet. Men i detta sammanhang, inför den församlade politiker- och journalistkåren, borde han ha lagt desto mer av sin tid på att konkretisera en ny, klar politisk vision för Sverige som utmärker KD bland de andra allianspartierna. Visionen finns där, Gud bevars, men idéerna lyfte inte i Hägglunds viktiga Almedalstal. KD går till val med en ny profil som väldigt mycket känns som en fasad.
Jakob E:son Söderbaum
Fredag 09 jul 2010, 15:44
Retoriken var kraftfull. Engagemanget var starkt. Gensvaret var entusiastiskt från anhängarna i publiken, som troligen var fler än tidigare kvällar under årets politikervecka i Almedalen.
Men Mona Sahlins tal på torsdagskvällen hade en avgörande svaghet. Socialdemokraternas partiledare hoppade över valrörelsen. Hennes maningar till mobilisering var stridsrop som normalt brukar sparas till valrörelsens sista kväll. Hennes prognos för det första året som statsminister kändes som en valseger i förskott.
Mona Sahlins utgångsläge inför framträdandet i Almedalen var en rejäl svacka i partiets opinionssiffror och ett försvagat förtroende hos väljarna. Hon hade behövt kliva fram och visa ledarskap i det egna partiet och i den rödgröna koalitionen. Vid det här laget vet väljarkåren vad hon vill. Beskedet som har saknats har varit hur hon skall genomföra sin närmast outtömliga lista av reformer, satsningar, återställare och investeringar i framtiden.
Hon valde att berätta om ”min dröm, mitt mål och min vision av Sverige”. Inte heller i det avseende blev blandningen av folkhemsnostalgi och framtidspolitik alldeles tydlig.
”Sverige är ett bra land tack vare Lisbeth Palme och Ingvar Carlsson”, sade Mona Sahlin. De satt båda på hedersplats i Almedalen. Hon plockade fram de trygga slagorden ”frihet, jämlikhet och solidaritet” och ett återkommande ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” (Karl Marx).
Hon utlovade förbättringar och mer resurser åt snart sagt varje väljargrupp under det första året som statsminister.
Det är uppenbart att det är så Mona Sahlin kommer att driva sin valrörelse fram till 19 september. En komponent blir en åkallan av partiets förflutna. En annan blir den närmast utopiska mirakelvändningen som hon vill genomföra i sin rivstart som statsminister. En tredje komponent blir den fortsatta demoniseringen av alliansregeringen och eländesbeskrivningen av dess fyra år vid makten.
Men hon kommer inte att komma undan motståndarnas krav på besked. Hur skall Mona Sahlin vinna tillbaka sin förlorade auktoritet som obestridlig ledare för de rödgröna? Hur skall alla löften kunna förverkligas utan skattehöjningar eller försvagade statsfinanser?
Lars Ohly har redan hunnit diktera sina maktanspråk under Visbyveckan. Maria Wetterstrand gör detsamma på lördag. Många seminarier under politikerveckan har visat att ingen regering i Europa har råd med extravaganser i finansdepartmentet.
Det blev kvällen då Mona Sahlin sålde skinnet innan björnen var skjuten.
Ulf Wickbom
ScanpixIsterband - en småländsk specialitet.
Torsdag 08 jul 2010, 21:02
- Fråga en fransman vad du skall se i Frankrike och han säger mmmmmmm, gåslever, tryffel, valnötter.
Tänk samma sak om Sverige, eller om Öland och Småland. Vad skall jag se på Öland?
Mmmmm kroppkakor.
Småland? Mmmm ostkaka!
Torsdagens seminarium om regional matkultur i regi av Måltidens museum och naturligtvis med Carl Jan Grankvist som frontfigur kom att handla mycket om hur vi säljer Norden, Sverige och våra regioner med mat.
- Det har hänt något revolutionerande i Sverige de senaste trettio åren, konstaterade Richard Tellström, forskare från Kreativ Måltidskultur. 1999 kom den första kokboken om regional matkultur, idag kommer i snitt en kokbok per dag i Sverige. Intresset är enormt inte bara i vårt land utan också för vårt land. Men vi har kort tid på oss att utnyttja trenden. Inom tio år riktas ljuset mot en annan sektor och mot andra arenor.
- Det viktiga är, sade Richard Tellström, att slå fast att mat är kultur. Vem har hört talas om någon som mäter ett konstverks värde i antalet gram oljefärg? Nej, vi talar om upplevelsen av verket.
När det gäller mat talar vi oftare om näring och teknisk framställning än om matupplevelsen. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har förstått frågan. Han vill göra den franska maten till kulturarv.
Ett annat exempel – varför har Jordanien så få turister och Libanon en ström av turister. Jo, för att Jordanien varit ett engelskt mandatområde och det vet ju alla att engelsk mat går inte att äta och Libanon ett franskt område och franska mat – mmmmm, sade Carl Jan Grankvist. Så kom inte och säg att mat inte har den allra största betydelse för en regions utveckling.
Siffror säger också att vi ägnar mer tid och större intresse åt mat än åt musik- teater- och konstupplevelser.
Intresset märktes också på den talrika publiken. Det var knökfullt i föreläsningsrummet.
Mest använda ord i diskussionen - närproducerat. Vi vill ha närproducerad mat men inte betala vad det kostar och skall vi över huvudtaget få närproducerat måste det finnas bönder, konstaterade jordbruksminister Eskil Erlandsson som visade sig vara en riktig matkonnessör när han lyriskt talade om svensk mat.
Miljöpartiets Peter Eriksson låg inte långt efter i sin beskrivning av isterbandet som den verkliga höjdaren, eller kanske ännu hellre ett riktigt fett renkok. Vilket noterades av en flitigt antecknande Per Lublin i publiken.
Isterband i tanken och isterband i verkligheten. När Möbelriket och Svid minglade på torsdagskvällen i samband med en debatt kring hur ungdomar skall lockas till träindustrin, serverades nystekta isterband och naturligtvis ostkaka med sylt och grädde.
Möbelrikets heldag innehöll både en diskussion kring hur Gotland och Småland kan samverka i designfrågor och frågan om design är en tillväxtfaktor för företag och regioner.
På den frågan svarade professor Magnus Silfverhjelm, Linnéuniversitet i Växjö och Kalmar, ett odelat ja! Det finns redan siffror som visar att företag som använder formgivare också får ökad omsättning. Och vad frågan om samverkan anbelangar har landshövdingen Kristina Alsér i Växjö, bördig från Vimmerby, redan bjudit in till arbetsmingel i Växjö i höst. Svarsvisiten sker på Gotland om precis ett år. Också då på residenset.
Men design kräver att någon producerar. Det måste finnas företag med hantverkskunnande. Och det väcker oro. Det är svårt att locka ungdomar till träindustrin, svårt att förmedla insikten att handens intelligens ibland överträffar hjärnans. Och träindustrin ropar efter ung arbetskraft.
- Sverige har ett förnyelsebart miljövänligt material som vi avverkar och bara förädla till viss del, sade Magnus Silfverhjelm som vill se träet utmana den svenska stål- och betongkolossen. Kan man bygga upp till fjorton våningar i trä i andra länder borde Sverige i alla fall kunna bygga femvåningshus i trä.
Dagens PS: Almedalsveckan kräver träning. Det allra första Almedalsbesöket är mest ett virrvarr av kollisioner, kilovis med broschyrer som jag antagligen aldrig kommer hinna läsa, missade föreläsningar och en kändistäthet som måste göra en mingelreporters arbete lätt.
Första Almedalsveckan 1968 innehöll 50 programpunkter. Idag är det 1 396 och jag är fortfarande nyfiken på rubrikerna Kina måste stoppa tortyren av björnar, Poker – samtal om folknöje och framtidens spelpolitik och Gud i politiken – bra, eller dåligt? Vad som döljer sig bakom de rubrikerna kommer jag inte att få veta men jag vet en hel del annat istället.
Gunilla Petri-Westin
Torsdag 08 jul 2010, 17:30
Det går trender också ifråga om politiska begrepp. ”Socialism” är ganska ute nuförtiden. De allra flesta – 6 av 10 svenskar enligt en ny undersökning – kallar sig ”liberala”. Det betyder i och för sig inte utan vidare att de omfattas av en liberal värdegrund eller har liberala visioner för samhällsutvecklingen, visar samma undersökning.
SvD:s Sanna Rayman sammanfattar:
”Således anser många att frihet, mänskliga rättigheter och öppna gränser är liberalt, medan äganderätt och sänkta inkomstskatter faktiskt anses mindre liberala än rut-avdrag och privata aktörer i vården. Det är något förbryllande eftersom de två senare snarare är ett liberalt sätt att lappa och laga system som är oliberala till att börja med. Äganderätt och ekonomisk frihet är däremot liberala grundstenar.”
Denna motsägelsefullhet i vad man säger sig tro på respektive egentligen har för värdegrund, känns som en direkt parallell till den bild jag fick av Moderata Ungdomsförbundet, när jag för en herrans massa år sedan försökte mig på att vada medlem där. MUF-medlemmarna jag mötte verkade till övervägande del ha gått med för att de tyckte att Moderaterna var ett coolt varumärke. Som att det, så att säga, satte lite guldkant på deras tillvaro att kunna säga att de minsann är medlemmar i Moderaterna.
Jag började då fundera på om det inte var så att många av dem faktiskt var 68:ornas barn, som i sin tur ville göra revolt mot sina vänsterfötter till föräldrar. Att de därför hade gått och blivit moderater, fastän de i stor utsträckning hade 68:ornas värderingar – t.ex. kring moral, knark och traditioner. I gårdagens Barometern skrev Cecilia Uddén att hon hört ryktas att proggdängan ”Staten och kapitalet” sjungs mycket inom moderata kretsar.
Detta kan jag bekräfta, jag skulle faktiskt tro att alla MUF:are utom möjligen de allra mest nyblivna kan denna låt utantill.
Egentligen hade ju inte dessa personer i reell mening blivit moderater, det var ju det som var grejen. Andelen MUF-medlemmar med de värderingar man traditionellt förknippar med moderaterna som jag hann träffa under min tid där var marginell. Den överväldigande majoriteten hade helt annan värdegrund och drog helt andra slutsatser än vad man kunde ha förväntat sig. Många såg faktiskt också detta som en anledning i sig att vara med i MUF – för att bryta fördomarna om ”vad en moderat är och anser”. För mig luktade det femtekolonnare lång väg. Mitt medlemskap varade bara ett drygt år, men jag hann göra samma erfarenheter i två olika städer.
Den självklara slutsatsen är att det är viktigt att hålla isär begreppen, och att vara tydlig med var skåpet ska stå. Överhuvudtaget har vi för lite av politisk idédebatt i Sverige. För lite av sakpolitiskt härledande till ideologier. För lite av tydligt och logiskt avgränsande mellan ideologier.
För lite ideologisk fördjupning. Och för lite av pålitliga politiska paket som levereras utan vilseledande förpackningar.
Mer idédebatt är tveklöst en demokratisk angelägenhet. Och något som är extra nödvändigt i det infomationsstinna, kunskapskrävande höghastighetssamhälle vi idag lever i. Partierna borde satsa mycket mer på idébildningen bakom opinionsbildningen, även om den allra mest frodas i kulisserna. Om den inte ens frodas i kulisserna riskerar hela bygget till slut att braka samman.
Jakob E:son Söderbaum
Torsdag 08 jul 2010, 08:00
Foto: Jakob Söderbaum
Sven Otto Littorin (M) prioriterar barnen framför karriären. FOTO: SCANPIX
Arbetsmarknads minister Sven Otto Littorin (M) avgår. Det meddelade han vid en hastigt sammankallad presskonferens i Visby på onsdagsmorgonen.
Beslutet kommer överraskande. Skälet han anför är att mediatrycket blivit för mycket under den stormiga period som varit i hans privatliv, och han vill framför allt skydda sina barn. Detta är hedervärt, och samtidigt lätt att förstå. Han och hans familj torde ha haft nog bekymmer redan i och med skilsmässa och den nu förlängda vårdnadstvisten.
Det var en påtagligt nedstämd Littorin som mötte pressen. Avskedet från vad han själv betecknat som världens bästa jobb var känslosamt. Rösten var nära att svika och han hade en tår i ögonvrån.
Att Littorin har satt avtryck i den svenska politiken råder det ingen tvekan om. Han har från början hört till den innersta kretsen kring partiledaren Fredrik Reinfeldt (M), och är en av männen bakom de Nya moderaterna och den framgångsrika arbetslinjen. Det är också Littorin som gjort Moderaterna till ett mera fackvänligt parti, ett betydande steg i närmandet till den socialdemokratiska politiken.
Förutom att vara en av få svenska manliga ledare i modern tid som kunnat visa tårar i offentlighetens ljus, har Sven Otto Littorin många gånger också haft en konfrontatorisk, arrogant och tvärsäker attityd gentemot journalister. Detta lär ha legat honom i fatet, och man kan inte undgå att fundera kring om en överlag ödmjuk attityd kunde ha fört honom närmare målen.
Men felet är i stor utsträckning journalisternas. Än en gång har media förmått en alliansminister att avgå. Vi minns ju fortfarande hur Maria Borelius (M) och Cecilia Stegö Chilò (M) tvingades bort alldeles i början av Alliansens regeringsmandat till följd av mediastormen kring att de inte betalat sin tv-avgift samt anlitat svart hjälp i hushållet.
Att media har sådan makt är ganska unikt vid en internationell jämförelse, och det måste man säga har sina demokratiska betänkligheter. En delvis annan sak är att det är betydligt mera sällsynt att svenska medier förmått socialdemokratiska ministrar att avgå. Oppositionsledaren Mona Sahlin (S) har till exempel gjort sig skyldig till samma förseelser som de nyssnämnda. Men så är också de röda sedan länge i majoritet inom journalistkåren, enligt Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet.
Vid en presskonferens i Stockholm vid 11.30 på onsdagen meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att migrationsminister Tobias Billström (M) blir tillförordnad arbetsmarknadsminister. Någon risk för att denna händelse ska påverka valrörelsen ser inte Reinfeldt – reformerna är lagda, och Billströms nya uppgifter ligger nära hans nuvarande.
Jakob E:son Söderbaum
Onsdag 07 jul 2010, 22:28
På onsdagen var det Centerpartiets dag i Almedalen. I en färsk Sifo-undersökning presenteras väljarnas värderingsmässiga inriktningar, och vi ser att Centerpartiet har två rätt så olika sorters kärnväljare. Dels är det den s.k. ”stureplanscentern” bestående av storstadsbor som gillar ”valfrihet, utmaningar och personlig utveckling”. Dels är det den mera klassiska, landsortscentern som gillar ”trygghet och traditioner”.
SvD kommenterar det hela med att det kanske inte är ”helt lätt för en pr-konsult att snickra ihop ett budskap som talar till båda.” Nej – inte om det är viktigt att undvika konservatismen, som på ett lyckligt och framgångsrikt sätt förenar dessa värden.
Med tanke på att Roland Poirier Martinsson för ett par år sedan slog fast att konservatismen blivit populär på Stureplan, så kanske C skulle våga satsa lite mer krut i den riktningen?
Det må i och för sig vara sant att konservativt sinnade PR-konsulter inte hör till de vanligaste i branchen. Men det finns ett viktigt undantag: jag lovar att United Minds med Marie Söderqvist Tralau i spetsen kan hjälpa till med den biten. De har tidigare med framgång både gjort opinionsundersökningar och hållit seminarier hos Kristdemokraterna inom konservativt relaterade områden.
F.ö. är det notabelt att både C och KD har stora kärnväljargrupper på den svenska landsbygden, vilket kanske i sig kunde vara en anledning att överväga vissa former av förnyat politiskt samarbete. Bägge partierna balanserar ju också på randen till att åka ur riksdagen, och har hamnat där under den period då man allra mest förnekat konservativt idégods i den officiella politiken.
Jakob E:son Söderbaum
Onsdag 07 jul 2010, 15:44
Henrik Björkman tog på sig den centergröna clownnäsan. Hela arbetsmarknaden är ett skämt, ropade han till publiken på Donners plats i Visby. Han är vice ordförande i Centerns Ungdomsförbund. Förbundet driver en kampanj mot LAS, kollektivavtal och alltför höga ingångslöner.
Partiledaren Maud Olofsson är med på det mesta. Ge ungas dröm en chans! Stod det på flygbladet som delades ut inför hennes tal i Almedalen på onsdagskvällen. Det mest kontroversiella förslaget är sänkta ingångslöner. ”Vi ser hellre att ungdomar tillåts arbeta för en lägre lön i början och arbetar sig upp”, säger CUF.
Henrik Björkman debatterade i Visby med Annika Strandhäll, vice ordförande i Kommunaltjänstemannaförbundet SKFT. ”Vi ska inte ha någon rea på ungdomars arbetskraft” svarade hon sin grönnästa motståndare. Det är, menade hon, inte löneläget som stoppar ungdomar vid inträdet till arbetsmarknaden. Många unga har inte klarat skolan. Då är det svårt att få en anställning.
Annika Strandhälls perspektiv är fackligt. Hon vill värna sina medlemmar, som oftast är personer som har kommit in på arbetsmarknaden. Det är dessa som betalar förbundets verksamhet. Lönesänkning är inget som facket ska ägna sig åt.
Men som krismedicin mot den mycket höga ungdomsarbetslösheten är lägre ingångslöner värt att pröva. Erfarenheten säger, att den som tvingas vänta på sin första anställning får svårare och svårare att lyckas ta sig in på arbetsmarknaden. Det är inte värdigt att utbilda unga människor fram till 20-25 års ålder för att sedan förklara dem överflödiga. Alla ska in, så snabbt som möjligt, även till låg lön, för att sedan få hjälp att komma vidare. Arbetsmarknad är alltid bättre än arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Lön är ett enkelt och generellt instrument att fördra framför sänkningar av avgifter eller lönebidrag i andra former.
Arbeten med låga löner blir i de flesta fall en kort period i yrkeslivet. I den äldre generationen har många börjat som praktikanter, volontärer, lärlingar eller snålt avlönade vikarier. Det går inte att tvinga företag att anställa fler unga till löner som företagen inte har råd att betala. Resultatet blir inte sällan svarta branscher med dumpade löner och få fackliga rättigheter.
Många unga, som har låg lön redan idag, arbetar deltid eller är timanställda vid sidan av studierna. De som väljer helger eller annan obekväm arbetstid kommer i praktiken upp på en anständig nivå. Pessimisterna säger att låga ungdomslöner skapar en permanent arbetsmarknad med ett livstidsdömt proletariat. En mer optimistisk syn på saken säger, att ingen behöver stanna på botten. Sannolikt kommer denna arbetskraft, i likhet med andra, att ta sig vidare, eller stanna och organisera sig för bättre villkor.
Många partier lovar att skaffa fram fler jobb till ungdomar. Det låter mindre trovärdigt än centerlöftet att förändra arbetsmarknaden så att den blir öppen för fler. I ett välorganiserat Sverige borde det inte vara omöjligt att pröva nästan varje nytt förslag för att bryta de många ungdomarnas utanförskap.
Ulf Wickbom
Anders JohanssonKalmarhems hus på Biserfeldtvägen.
Onsdag 07 jul 2010, 14:08
Tusen kronor för att riva.12 000 för att bygga om och modernisera till dagens standard. I ärlighetens namn finns det också ett tredje alternativ - att modernisera till viss grad för 6 000 kronor.
Det är inte lätt att nu efter fyrtio år ta hand om miljonprogrammets alla bostadsområden. Få av dem håller den standard som krävs idag. Alltså är det kanske lika bra att riva en del av de hus som redan nu står halvtomma i problemområden.
Det konstaterade Fredrik von Platen, under flera år planarkitekt i Kalmar och därefter generaldirektör för Boverket i Karlskrona, när Sveriges Träbyggnadskansli bjöd in till debatt om vad vi skall göra med våra miljonprogram.
Lokalen var verkligen väl vald, en medeltida ruin. Till ett av de djupa valven i S:t Karins kyrkoruin ledde en kungsblå matta minst lika lång som prinsessan Victorias parad- och vigselmatta.
Visst är miljonprogrammet ett problem för Sverige som inte bara behöver ungefär 600 000 nya lägenheter för ungdomar som vill flytta hemmifrån utan också lägenheter med klass för kravfulla 40-talister som avslutar sin bostadskarriär som tämligen välbärgade pensionärer.
- Miljonprogrammet har kvaliteter och det finns mycket vi kan göra, sade Fredrik von Platen med femtio års erfarenhet av svensk stadsplanering.
-1970-talets bostadsområden ligger i regel nära stadskärnan och det finns en väl fungerande infrastruktur. Dessutom är områdena luftiga och husen låga. Det finns gott om mark att förtäta, det finns möjlighet att höja husen med ett par våningar.
Och varför inte bygga i trä – ett material som blir alltmer intressant i byggandet, sade dagens förste talare, Niclas Svensson, bördig från Orrefors och chef för Sveriges Träbyggnadskansli.
Vision och verklighet kolliderar oupphörligt under Almedalsveckan. På tisdagsmorgonen lyssnade jag till Stina Oscarsson, konstnärlig ledare för bland annat Ölandsoperan, som inte gärna ser kulturen som hjälpgumma till regionalt näringsliv och turism. På kvällen såg jag MacBeth på Roma teater. År ut och år in spelas här Shakespeare i en helt unik miljö. Men framtiden är osäker, bidrag från stat och kommun uteblir och ensemblen vädjade till publiken att skriva på ett upprop för fortsatt verksamhet.
Vi är inte många denna kväll. Kanske lägger sig Almedalsjippot som en våt vante över all annan verksamhet på Gotland. Då är det väl extra bra att det finns turister. Och kanske rymmer också den fortsatta teatersatsningen ett utökat samarbete med det gotländska näringslivet. De kan aldrig vara fel att sträva efter att turisten stannar något dygn extra. Kan teater locka till det är vinsten dubbel.
Ett litet PS: Nästa modetrend tycks vara en sådan där liten fånig hatt som Magnus och Brasse stoltserade med i Fem myror är fler än fyra elefanter. Hatten skall vara i filt, eller ännu hellre i brunt strå. Ett unisexmode med töntstämpel.
Gunilla Petri-Westin
Onsdag 07 jul 2010, 10:35
En stel, militärisk Nato-kramare. Så uppfattas folkpartiledaren Jan Björklund av väljarna. Det är en bild som delvis har skymts av mediernas uppskattning av Björklund. Han har större popularitet i medierna än hos svenska folket. Jan Björklund är rak och tydlig i sitt budskap. Han är slagkraftig i debatterna. Det tycker journalister om. Publiken tycker att denna framtoning är "plastig" för att citera en röst på gatan.
Väljarnas låga, nära nog obefintliga förtroende för folkpartiledaren har blottats i undersökningsföretagen Synovates och Retrievers analys av folkpartiets politik och popularitet. Resultatet presenterades på ett seminarium på tisdagen i Visby. Det var dagen för Jan Björklunds framträdande i Almedalens talarstol.
Undersökningsledarna Kajsa Bergvall och Nicklas Källebring hävdade att folkpartiet har blivit inte bara ett enfrågeparti utan också mer och mer ett elitparti, som attraherar högutbildade, välavlönade storstadsbor. Moderaterna har lyckats bättre att nå ut till bredare väljargrupper. Folkpartiet når ut med skolfrågorna. Men många uppfattar partiets budskap som för strängt och hårt.
Undersökarna har frågat väljare och journalister vad partiet borde göra. Först bland förslagen står rådet "byt ut partiledaren". Det finns i opinionen en nostalgisk dröm om en ny Bengt Westerberg. Partiet får rådet att återvända till mjukare, socialliberala värderingar. Skolpolitiken upplevs som sträng i överkant. Partiet bör tydligare driva frågor om rättvisa. Det är dags att ta fram folkpartiets gamla invandringspolitik, den som gällde innan kravet på språktest markerade en ny inriktning.
Folkpartiet skulle med sin skolpolitik kunna fånga unga väljare. Men undersökningar visar, att få förstagångsväljare tänker ta partiets valsedlar. Partiet har också en tydlig röst i äldrepolitiken. Där finns en möjlighet att fånga röster. Den gamla paradfrågan jämställdhet-jämlikhet har hamnat i skymundan. Idag har vänsterpartiet och andra partier tydligare framtoning i dessa frågor. Men Nicklas Källebring gissade att partiet når 2006 års valresultat. Kärnväljarna sviker inte.
Ulf Wickbom
Onsdag 07 jul 2010, 08:51
Garanti-Sverige har firat ännu en triumf. I Garanti-Sverige är regeringen alla goda gåvors givare, men på någon annans bekostnad. Var tveksam när regeringen garanterar din rätt. Det är du själv som får betala kalaset.
Jag vet att jag klampar in på den kommunala självstyrelsen. Men de äldres rätt är viktigare än kommunernas rätt.
Så motiverade folkpartiledaren Jan Björklund partiets tre nya garantier. Han inledde sitt anförande i Almedalen på tisdagen med äldrefrågor. Det var ett försök att komma bort från enfråge stämpeln. Partiet är nästan bara känt för sitt engagemang i skolfrågorna.
Jan Björklund och partikollegan Barbro Westerholm har tre nya garantier.
En parboendegaranti skall ge gifta par rätt att bo ihop på äldreboendet även om bara en ena makan är vårdbehövande.
En ut-och-gå-garanti ska säkerställa att äldre på boendet ska få komma ut på promenad varje dag, om de så vill.
En välja-mat-garanti skall säkerställa de äldres rätt att välja den måltid de själva vill ha.
Tidigare på dagen hade de båda undersökningsföretagen Retriever och Synovate berättat hur medier och väljare ser på Folkpartiet. Medier tycker om Jan Björklunds tydliga profil. Men väljarna tycker att han är opersonlig, militärisk och hård. Många saknar den tidigare ledaren Bengt Westerbergs mjuka, socialliberala framtoning. Många väljare anser att partiets viktigaste åtgärd för högre väljarstöd är att byta ut parti- ledaren.
Sannolikt har folkpartiets ledning gjort samma analys och skickade fram Jan Björklund med äldrefrågorna som första ämna i talarstolen i Visby.
Men garantierna är en politisk metod med konsekvenser. Den naggar den kommunala självständigheten i flera avseenden. Kommunen väljer inte själv hur äldreomsorgen skall prioriteras. Den nationella likheten kan inte vara den bästa lösningen i ett land, där kommuner har vitt skilda förutsättningar och behov. Staten lägger sannolikt på kostnaderna för garantiverksamheten på kommunerna. Beskattningsrätten kommer på glid.
Var finns den kommun som vågar säga nej, till snälla farbror Jan omsorg om de gamla?
Ulf Wickbom
Tisdag 06 jul 2010, 21:30
Moderaterna, som fortsätter att kalla sig för ”arbetarparti”, vill satsa på välfärden. De tänker därför inte sänka skatterna om Alliansen vinner valet.
Vad är skillnaden gentemot Socialdemokraterna, undrar vän av ordning. Under innevarande mandatperiod har också M fått utstå omfattande kritik för att bara vara ”sosse light”. Sven-Erik Österberg (S), som är socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, försöker å ena sidan avfärda det hela som populism.
Å andra sidan avslöja bockfoten: sedan valet 2006 har ju 25,000 tjänster försvunnit från välfärdsområdet, till följd av Alliansregeringens politik.
Årets val ser ut att bli en strid om vilken välfärdssyn som är mest verklighetsförankrad. Även Vänsterpartiet har nu gjort ett utspel i Almedalen om att man är det nya ”Välfärdspartiet”, som framför allt annat står för utbyggnad av den offentliga sektorn – vars lösning av allt att döma enbart handlar om skattehöjningar. På så vis står två delvis olika former av välfärdspolitik mot varandra inför årets riksdagsval.
Ett perspektiv som verkligen skulle göra skillnad, är dock ett annat som fullständigt verkar ha hamnat i skymundan. Enligt en rapport från Europeiska Centralbanken (ECB) från år 2003 har Sverige västvärldens dyraste och mest ineffektiva offentliga sektor. Vi skulle kunna ha samma välfärd för hälften av skatten – eller dubbelt så mycket välfärd för samma skatt.
Ineffektiviteten i den offentliga sektorn är sannerligen inte någonting vi vanliga, hederliga skattebetalare ska behöva dras med. Arbetslinje eller ej, utbyggnad av offentlig sektor eller ej – det finns i alla fall inget som helst egenvärde i 25,000 jobb i den offentliga sektorn. Därmed inte sagt att det inte finns ett egenvärde i den offentliga sektorn, för det gör det. Men man måste både se till vad vi vill ha för välfärd, och hur den bäst kan åstadkommas. För detta behövs konkurrens inom vissa områden – t.ex. vård, skola och omsorg. På andra områden är offentliga monopol att föredra, t.ex. infrastruktur, pension och sjukförsäkring.
Det viktiga är att välfärden verkligen är till för medborgarna. Det ska inte vara så att medborgarna är till för den offentliga sektorn, bara för att de anställda där ska ha jobb. Och den välfärd vi idag har är helt enkelt inte tillräckligt bra – så långt är både politiker överens med varandra och med medborgarna.
Välfärdsfrågorna förtjänar verkligen mer än att bara vara ett slagträ i den politiska debatten. De är alla medborgares gemensamma angelägenhet, något som alla har en personlig uppfattning i och som engagerar. Vad vi behöver är en förnyad debatt om välfärden, vad vi har och vad vi vill ha. En debatt som både är allomfattande och går på djupet.
Nu finns alla chanser! Årets val ser ut att kunna bli en strid om vilken välfärdssyn som är mest verklighetsförankrad. Det vore verkligen en välgärning om något parti lyckades presentera en tydligt ny välfärdspolitisk vision för Sverige, som känns 2000-tal snarare än 1900-tal. För de rödgröna ska väl inte få vinna valet 2010 enbart på sina löften om skattehöjningar och skrotande av genomförda reformer?
Jakob E:son Söderbaum
ScanpixAnders Borg
Tisdag 06 jul 2010, 14:49
Foto: Scanpix
Per Borg
Två Borgare - det vill säga med efternamn Borg - är heta just nu i Visby. Anders med hästsvansen och Per med "den omöjliga uppgiften". Under våren har många räknat på finansieringen av framtidens välfärd. Beräkningarna tyder på att en efterfrågan som den nuvarande skulle kräva en höjning av kommunalskatten på 42 kronor om bara några år.
Per Borg har som forskare varit flitigt i farten med olika debattinlägg. I våras bestämde sig de båda tankesmedjorna Timbro (höger) och Arena (vänster) att tillsammans sätta till en kommission med Per Borg i spetsen.
Kommissionen har nu kommit fram till att regeringen måste ta ansvar för att ta itu med frågan med samma stora grepp som i den senaste pensionsreformen.
Men Timbro-Arenakommissionen har gjort det svårt. Fem tankar är förbjudna.
För det första: Det har gått bra hittills och gör det nog i fortsättningen också. För det andra: Vi kan höja skatterna igen. För det tredje: Fortsatt effektivisering löser problemet. För det fjärde: Om vi inte skjuter till mer pengar minskar efterfrågan. För det femte: Vi blir friskare och behöver inte mer vård.
Så nu är frågan, om regeringen vill ta bollen, och om det fortsatta arbetet hittar fram till "den sjätte vägen" mot en bättre välfärd.
Ulf Wickbom
Tisdag 06 jul 2010, 14:18
- Kulturen skall vara en plats, ett skyddat rum där vi kan tänka en tanke till slut, en plats som hjälper oss att förstå våra liv.
Stina Oscarson, konstnärlig ledare för Orionteatern i Stockholm och för ettåriga Ölandsoperan, var klar över kulturens roll när hon i Kulturrådets regi debatterade kulturens nya ”koffertmodell” nämligen pengar till regionerna och mindre statlig styrning.
Ett ämne som uppenbarligen intresserade många. Gotlandsteaterns lilla salong var fullsatt på tisdagsmorgonen. Och för en gångs skull inte bara av stockholmare. Ett är bra med Almedalen, den blandar och skakar om Sverige till en lagom cocktail. I vanliga fall känner vi oss lantisar tillresta till alla de debatter som i regel hålls i Stockholm. Här på Gotland spelar vi så att säga på samma planhalva. De flesta är tillresta.
Nu hann kanske inte så många tankar tänkas till slut under den en och en halv timme långa diskussionen men många kloka åsikter ventilerades. Fem regioner provar redan modellen och både Västra Götaland och Skåneregionen verkar nöjda med var de hittills åstadkommit. Kalmar får vänta ytterligare ett par år. Först skall modellen av modellen utvärderas.
Förresten hinner få tankar få ett slut här i Almedalen. Debatterna avlöser varandra, gatupratare ropar ut sina budskap, färgglada gäng delar ut broschyrer och däremellan avhandlas allehanda frågor på fik och glassbarer. Det är helt uppenbart att politiker och lobbyister hinner äta. Inte mycket idé att försöka få bord på de hetaste krogarna. De har varit fullsatta sedan februari!
En hamburgerkedja har förresten kommit på den goda idén att slå upp ett ambulerande kök vid en mur nära Almedalen. Där grillar de hamburgare för glatta livet ett par timmar varje dag.
Almedalen är ytterligheterna. Lyssnar en stund på Lars Ohly på måndagskvällen. Han är lika högröstad som de övriga herrarna. Slår fast budskapen med kraft.
Jag väljer istället att möta honom ett par timmar senare i S:t Maria domkyrka i ett Nikodemussamtal med prästen Mikael Mogren och författaren Lisbeth Gustafsson. Det är en helt annan Ohly. Lågmäld, eftertänksam och humoristisk. Det mäktiga gotiska kyrkorummet gör något med människan. Lyfter fram en stillhet. Den här halvtimmen blir ingen debatt, inte ens en diskussion. Det blir ett samtal mellan tre människor där Ohly med ett skratt erkänner att han inte alls jagade flugor under kronprinsessan Victorias bröllop. Det var bara fejk, inspelat i förväg efter en idé av Kristin Luuk.
- Jag gjorde flera fåniga saker faktiskt på tv:s önskade, sade Ohly.
Kvällsgudstjänsten och nattvarden hann han dock inte med. En middag väntade och som färdkost och tack fick han ett par upplyftande böcker och ”litet choklad”.
Så kan Almedalsveckan också se ut kvällstid. För kyrkan bjuder sedan tre år på Nikodemussamtal varje kväll med partiledare, ministrar och partisekreterare. En andpaus och en möjlighet att lyssna på tankar som tänks till slut.
Gunilla Petri-Westin
Tisdag 06 jul 2010, 07:38
”Disciplin. Regler. Ansvar. Struktur”. Det är vad finansminister Anders Borg lovar under nästa mandatperiod. Han höll ekonomiskt seminarium i Visby på måndagsmorgonen. Borgs stora publik hade samlats bara något stenkast från det tält där Lars Ohly höll presskonferens en timme senare. Det var ljusår mellan dem båda.
Om Borg hade en svag genklang av Winston Churchills berömda ord om ”blod, svett, möda och tårar” från krigsåret 1940, var Ohly mer av Neville Chamberlain. Chamberlain var eftergiftspolitikens ansikte. Hans tal i München 1938 var undfallande mot Hitler, inte av feghet utan av naiv godtrogenhet. Lars Ohly kommer att leda sitt parti i valrörelsen under det tillfälliga namnet Välfärdspartiet. Han har gett efter för alla särintressen som vill ha mer pengar till välfärden.
Välfärdspartiet kan bli Ofärdspartiet. Ohly är överbudspolitiken personifierad. Han lovar inte finansiell disciplin. ”Vi kommer alltid att ligga tolv miljarder över regeringen i satsningar på välfärd”, sade han.
Han lovade också att avskaffa ”massarbetslösheten” som han beskrev som regeringens stora misslyckande. Välfärdspartiet är Utfärdspartiet. Man ger sig ut i politikens enorma fält av tulipanaroser. Ohly lovar att Välfärdspartiet kommer att skaffa fram jobb åt ungdomarna. Välfärdspartiet riskerar att bli Avfärdspartiet. Ajöss med den finansiella stabiliteten.
Borg kunde rapportera att sysselsättningen ökar och arbetslösheten sjunker snabbare än prognoserna i regeringens vårproposition. Men det dröjer till nästa år innan sysselsättningen är tillbaka på samma nivå som före finanskrisen 2011.
Moderaterna går till val på bättre ekonomi och reformutrymme, men först mot slutet av mandatperioden. Det är ett vågstycke att be om förtroende för att de närmaste åren bara erbjuda disciplin, regler, ansvar och struktur.
Lars Ohlys nya ”partibeteckning” Välfärdspartiet klingar onekligen mer löftesrikt. Men det löftesrika kommer att bli det löftesdyra och till slut löftesfattiga. Anders Borg övertygade bättre med sin Stalinorgel av siffror, att Sverige trots ekonomisk styrka, måste ha resurser kvar att möta en ny finansiell oro.
De skuldsatta länderna i EU måste de närmaste tre åren spara 300 miljarder kronor. Minsta tecken på misslyckande kommer att utlysa finansiell oro. Anders Borg vill ha lite torrt krut kvar i förråden för fortsatt krisbekämpning. Det är i augusti-september som kriserna brukar komma, sade han bistert.
Ohly lovar allt åt alla som om denna omvärld inte existerade. Välfärdspartiet kommer glidande på sin väljarvänliga räkmacka. Färden kommer ofelbart att sluta med en krasch. Välfärdspartiet blir Hemfärdspartiet. Hem till en mycket bister verklighet.
Tillväxt ger välfärd. Det är sällan den motsatta ordningen som gäller.
Ulf Wickbom
Tisdag 06 jul 2010, 07:37
Almedalen 2010 slår alla rekord i omfång. Den årliga politiska superveckan i Visby fortsätter att växa så det knakar, sedan Palme året 1968 stod där på ett lastbilsflak och höll det tal som blev början på alltihop. Från 1981 har samtliga partiledare varit med och hållit egna tal. I våra dagar är förutom hela den politiska eliten även alla journalister, lobbyister och PR-människor med självaktning på plats. Det gör Almedalsveckan till det överlägset största och viktigaste evenemanget i Sverige för opinionsbildning, debatt och utspel kring aktuella samhällsfrågor.
I 2000-talet lever politiker, journalister och PR-folk närmast i symbios med varandra. Det som inte media ser är inte värt att göra politik av, och ingen politisk idé eller vision är bättre än att den behöver gå minst ett par varv i framstående PR-byrås slipmaskin.
I bakgrunden skymtar tankesmedjorna – de politiska vapenfabrikerna som utvecklar ny ammunition och nya kartor utifrån både noggranna terrängstudier och metodisk innovation. Och likt de gamla dörrförsäljarna driver allsköns lobbyister omkring och försöker väcka intresse här och var för sitt företag och dess behov. Partiernas framträdanden och organisationers seminarier varvas med diverse mingel. Och rosévin lär vara en del av det sociala kittet.
Att mycket positivt följer av att ha ett sådant här evenemang – som är rätt unikt i Europa – råder ingen tvekan om.
Här finns verkligen en chans till direktdemokrati, som på ett väldigt matnyttigt sätt kan komplettera lämnandet av valfri röstsedel vart fjärde år. Men hur smakfullt är det egentligen, när vanligt folk knappast har tillträde? De flesta andra åhörare än ovannämnda grupper är inresta partimedlemmar och lokalbefolkning. Gotland är genom sin geografiska placering mitt i Östersjön rätt så otillgängligt, och kostnaden för att åka dit under Almedalsveckan är jämförlig med en veckas solsemester på Mallorca. Även om solen många gånger strålar över Visby vid den här tiden på året, så är politik överhuvudtaget alltför tråkigt för att vanliga svenskar skulle resa till Almedalen.
Likväl är det faktiskt politikerveckan som erbjuder de bästa förutsättningarna för att göra politik mera populärt. Det råder ingen som helst tvekan om den saken. Att ge folket en chans att träffa det samlade svenska ledarskiktet, och dessutom göra det i ett lika välregisserat som avspänt sammanhang, skulle verkligen kunna råda bot på det utbredda politikerföraktet. Vore det inte en bättre idé att låta dem resa runt i Sverige, och hålla politikerveckan på olika platser dit vanligt folk utan större besvär kan ta sig? Gotland har ändå både sin Medeltidsvecka och Stockholmsvecka som drar in turistpengar. Ge folket chansen, och låt hela Sverige leva!
Jakob E:son Söderbaum
Måndag 05 jul 2010, 21:17
"Vi bolagiserar samhällsproblem". Så presenterade Telges koncernchef Kjell Hasslert sitt företag. Bolaget ägs av Södertälje kommun.
Nykomlingen för dagen i Telge-koncernen är Telge Tillväxt. Det har den djärva ambitionen att halvera ungdomsarbetslösheten i staden inom tre år.
Siffrorna representerar en gigantisk utmaning. Invandrartäta Södertälje med "problemområden" som ofta skapar rubriker i tidningarna, har 1100 arbetslösa ungdomar mellan 18-24 år. 650 av dem är inskrivna på arbetsförmedlingen.
Resten står även i detta avseende utanför samhället. De riskerar, enligt Hasslert, att rekryteras av gängbrottslighet eller på annat sätt hamna på glid. 200 av ungdomarna har försörjningsstöd, det som förr hette förtidspension. Det är inget bra inträde i vuxenlivet, sade Hasslert.
Varannan elev som går ut skolan i stadsdelen Hovsjö saknar behörighet att ge vidare till högre studier.
I Telge Tillväxt ingår Telge och sju företag: Manpower, Peab, Mekonomen, Scania, SwedBank, KF och Folksam. Alla har erfarenhet av att arbeta i samhällsorienterade projekt. Telge anställer första året 100 ungdomar, som sedan får arbeta i de sju andra företagen. De skall få arbetslivsträning och få chansen att bättra på sina betyg.
Kjell Hasslert citerade en av ungdomarna. "Det bästa är rutinerna. Man går upp på morgonen, har arbetstider och när veckoslutet kommer är det ledighet.
På sikt skall Telge anställa 300-400 ungdomar.
Telge har tidigare bildat ett byggföretag tillsammans med Peab. Syftet var dubbelt. Dels har arbetslösa invandrare fått jobb, dels har företaget kunnat bygga bostäder i det rejält överbefolkade Södertälje. Manpower har ett annat projekt för att förmedla arbetskraft. Eldsjälen bakom Telge är kommunalrådet Anders Lago (S). Han brukar berätta att Södertälje tog emot fler irakiska flyktingar efter Irakkriget än vad hela USA gjorde. Problemen är stora, men Lago och Telge vägrar att kapitulera, utan prövar sig fram med ständigt nya, innovativa lösningar.
Ulf Wickbom
ScanpixFredrik Reinfeldt har slipat på retoriken.
Måndag 05 jul 2010, 15:43
Elaine Bergqvist skrattar, när jag ber henne kommentera Fredrik Reinfeldts nya talarstil i Almedalen. På söndagskvällen överraskade Reinfeldt många bland de cirka 4000 i publiken. Han skämtade i ledig stil under inledningen, visade sina känslor, när han krävde de rödgröna på besked om skatterna.
Elaine Bergqvist är retorikexpert. Ni har kanske sett henne i TV. Igår skrev hon i Aftonbladet att statsministern framstod näst intill som en pingstpastor när han träffade journalister och andra som första talare på årets första Almedalsdag. Bergqvist förtydligar sig: "Han var väldigt dynamisk. Han följde helt enkelt regelboken i retorik", säger hon.
Kändes det äkta? frågar jag. "Det finns en risk att han inte verkar alldeles trovärdig", svarar hon. Hon har just läst en omröstning på nätet Aftonbladet. 30 procent tyckte att talet var "uruselt". 57 procent ansåg att han var "strålande". De positiva var något färre än vanligt, påpekar Elaine Bergqvist.
Bör han fortsätta i samma stil? "Först var det nya moderaterna, nu är det snudd på "nya Reinfeldt", säger hon. Det är viktigt att Reinfeldt fortsätter att vara saklig och trovärdig, som han är känd för."
Reinfeldt talar från en hög position. Därför måste han vara försiktig med kritik och angrepp. Det kan uppfattas som om han mästrar och pekar finger, säger Elaine Bergqvist.
Ulf Wickbom
Måndag 05 jul 2010, 15:05
- Vi drog vinstlotten, Orrefors nitlotten. Vi var snabba och positiva, i Orrefors klagades och överklagades mest. En glad och energisk Monica Widnemark, kommunalråd i Lessebo, hade mycket att berätta när Länsteatrarna i Sverige och Dramatiska institutet ordnade hearing kring Nycirkus, glas- och scenkonst i kulturkofferten, på måndagsmorgonen i Visby.
På plats: Jan Dzedins, projektledare, Magnus Holm, Regionteatern i Blekinge-Kronoberg och Helena Ström organisationskonsulten som utvärderat nycirkusatsningen i Kosta.
- Det har gått bra. En vinna-vinna-situation, konstaterade panelen och berömde varandra för öppenhet och bra samarbete.
- Vi har fått råg i ryggen i Lessebo, berättade en stolt Monica Widnemark. Vi har med hjälp av utsocknes – det får vi erkänna - upptäckt att vi är ganska bra i vår kommun och att mycket faktiskt går att genomföra.
Som grädde på moset passade dagens moderator Susanne Jonsson, forskningskoordinator vid Dramatiska institutet, på att slå ett slag för Glasriket och inte minst för Kosta Art hotell. Magiskt, var hennes sammanfattning.
Publiken var väl denna morgon inte så fulltaglig. Inte underligt egentligen. Mellan kl 7.30 och 9 kolliderade 50 olika programpunkter! Under Almedalsveckan gäller det att synas rejält för att få ut sitt budskap. Järfälla Tjejjour har verkligen lyckats. På Hamngatan, alldeles i inloppet till heta mötesplatsen Donners plats, har de byggt en svart kub genom vars enda fönster med tungt sammetsdraperi, ett rött ljus lockar. Bordellen i Almedalen som ser ut som en konstinstallation, raljerar svidande med påståendet att all sex köps och säljs helt frivilligt och till bådas glädje.
Alltså - utropar tjejjouren – varför inte möts i bordellen i Almedalen i frivillighetens tecken och ha sex helt gratis.
Apropå att synas är det ganska kul att gissa vad som döljer sig bakom alla dessa färgglada tröjor. De slår ut i stora knippen. Plötsligt drar ett kycklinggult gäng förbi, eller ett knallrött, ett orange eller ett chockrosa.
Såg just fältbiologerna som naturligtvis är gröna och gula.
Gårdagskvällen var orange. Alliansen överallt.
I kväll är det Lars Ohlys (v) tur att färgsätta den lilla Almedalsparken som kvällstid förvandlas från dagens picknickplats nummer ett till en osvenskt kokande gryta av brytande åsikter. Så här på andra dagen börjar man känna sig varm i kläderna (bokstavligt talat. Det är 30 gr varmt i Visby) och upphetsat nyfiken på eftermiddagens minst 200 programpunkter.
Gunilla Petri-Westin
Måndag 05 jul 2010, 11:53
”Jag representerar allmänintresset.” Det var en självsäker Fredrik Reinfeldt, som mötte pressen och senare publiken i Almedalen. Statsministern är först ut av partiledarna under årets politikervecka i Visby.
Inför valet 2006 lanserades de nya moderaterna som en förnyelse av det egna partiet. Nu vill Fredrik Reinfeldt leda ett parti som företräder alla. Som inspiration finns Barack Obamas valkampanj, som skickligt vädjade till väljarna att först och främst betrakta sig som amerikaner. Nyligen har David Cameron, Reinfeldts partikollega i Storbritannien, lovat väljarna att skapa The Big Society.
På söndagens pressträff fick Reinfeldt frågan, varför han förut kallade Moderaterna för statsbärande och nu väljer begreppet samhällsbärande. Det är, svarade han, gammal god moderat idétradition, att samhället är större än staten.
I konsekvensens namn blir de andra allianspartierna därmed överflödiga, eller bara företrädare för sina särintressen. Där ligger en stor fara för alliansregeringens framtid. Det är tydligt att den moderata partiledningen har bestämt sig för att rida vidare på partiets framgångsvåg. Den bekräftades senaste i SCB-mätningar som tyder på att Moderaterna vinner nya grupper bland kvinnor och arbetare. I?stället för att hjälpa Kamrat 4 procent att hålla Centerpartiet och Kristdemokraterna över kvalstrecket, siktar Moderaterna på att bli vän med kamrat 40 procent.
Det kaxiga uttrycket ”allmänintresset, det är jag” riktar också en medvetet synlig udd mot Socialdemokraternas band till LO. Reinfeldt kallade LO för ett av landets starkaste särintressen.
Särintressena vill alltid ha mer. De är aldrig nöjda. Det tar aldrig ekonomiskt ansvar, sade han.
På den punkten är Reinfeldts strategi klar. Socialdemokraterna skall utmålas som oansvariga. Under talet i Almedalen hade han med sig en lång lista över de rödgrönas föreslagna skattehöjningar. De är onödiga, menade Reinfeldt, efter som Sveriges ekonomi är i balans.
Ett bevis för regeringens ansvarsfulla politik är just detta, att vi har en opposition som går till val på att lova saker. Det finns ingen annan opposition i Europa som kan lova något.
Ändå vill han vara försiktig. Det är inte till mig man skall gå om man vill ha stora löften till allt och alla.
Han vill gå till val med tre besked. Det blir inga skattesänkningar 2011, förutom sänkningarna för pensionärer. Han vill inte ens utesluta en fortsatt diskussion om beskattningen av pensionärerna.
För det andra vill ha satsa på välfärden, med betoning på välfärdens verksamheter. Men välfärden kan bara finansieras, om fler får jobb. Fredrik Reinfeldt profilerade sig mot de rödgröna som nyligen sade att 2010 års val blir ett välfärdsval.
”För mig blir det ett jobbval ända in i kaklet, sade han.”
Söndag 04 jul 2010, 21:47
1400 programpunkter, 700 journalister, 100 sidor med spalt upp och spalt ned i specialtidningen Almedalsveckan 2010. Evenemang, evenemang, evenemang och då har Almedalsveckan ändå sovrat hårt i år och plockat bort en massa mingel.
Hör någon säga att Almedalsveckan bara är rödvinssippande. Inte vet jag. Det är allra första gången jag vågar mig hit. Har varit på Medeltidsveckan en gång och det var en upplevelse med fullpackade gator. Nu är det värre. Lördagskvällen började bedrägligt lugnt. Söndag morgon i flödande sol var plötsligt alla människor här. Gästhamnen håller på att sprängas av stora båtar - och då menar jag stora - alla rum är slut och gotlänningarna flyttar till släkten på landet för att hyra ut för sköna tusenlappar. Som ölänningarna en gång när stockholmarna kom och de själva flyttade ut i sommarköket.
Nåväl något rödvinssippande hinner inte den med som är det minsta intresserad av - ja, vad som helst faktiskt.
Upptäcker till min glädje att Almedalsbladet ordentlig annonserar kulturevenemangen. Först ut är Lena Adelsohn-Liljeroth i serien "Partierna lovar"
Nu lovar hon inte den fulltaliga publiken så mycket men är nöjd med det hon lyckats åstadkomma under sin period hittills och talar sedan allmänt om att Stockholm skall få sin nya opera - med tiden - att digitaliseringen av kulturarvet skall komma igång och att lärare kanske skulle kunna vara mer kreativa och använda kulturen i lärandet i skolan. Man anar en lätt kritik. Det är inte alltid pengar det handlar om - det kan också handla om trögheten hos en yrkeskår.
Dessutom slår hon ett slag för de hörselskadade som går miste om mycket kultur när textning saknas.
I väntan på detta veckans första kulturinslag sitter jag i skuggan på en bänk och plötsligt besannas "alla är här". På lätta fötter men med något flås ilar finansminister Anders Borg förbi med hästsvansen glatt hoppande. Han hinner tydligen med en joggingrunda innan moderaternas upptaktskväll med Fredrik Reinfeldt.
Dags att gå dit och i morgon skall jag lyssna till Jan Dzedins - tidigare Byteaterchef - som är här med Nycirkusens glas och scenkonst och sedan har jag prickat in numera nordsommarölänningen Stina Oscarsson som skall tala om "När kulturbidragen läggs i koffert. I kultursammanhangen visar Kalmar län upp en kreativ sida här på Gotland.
Gunilla Petri-Westin
Lördag 03 jul 2010, 12:00
Allianspartierna står inför två – sammanhängande – stora utmaningar. Nummer ett är att samarbetspartierna måste profilera sig så brett som möjligt för att locka en så stor andel av väljarkåren som möjligt, samtidigt som det är viktigt att det inte framstår som att skillnaderna är alltför stora för att möjliggöra fyra nya år med Alliansregeringen. Särskilt de mindre partierna Centerpartiet och Kristdemokraterna har allt att förlora på att inte framstå som klara alternativ till de mäktiga Moderaterna. Nummer två är att både C och KD löper en reell risk att åka ur riksdagen. Det räcker att ett av dem hamnar under 4%-spärren så omöjliggör det varje tanke på en ny mandatperiod för Alliansen.
Den stora utmaningen för de rödgröna är att kunna visa på ett gångbart samarbete som inte bara skjuter viktiga kompromissbeslut på framtiden. I detta måste särskilt oppositionsledaren Mona Sahlin (S) visa sig mogen att agera styrman först och främst för den rödgröna skutan, där V drar åt det röda babord och MP åt det gröna styrbord. Nästa steg är att se till att känna av vart vindarna blåser tillräckligt väl för att inte enbart behöva kryssa sig fram och tillbaka, ladda kanonerna – och visa att man faktiskt klarar av att från tre kommandobryggor styra hela Sverige. För närvarande kan i och för sig konstateras att stiltje råder och luften är ganska ljum vid deras horisont.
Samtidigt står hela det etablerade politiska fältet inför en rejäl utmaning, i och med att nya partier som Piratpartiet och Sverigedemokraterna gläntar på dörren till riksdagen. Det är fullt möjligt att bägge kommer in, liksom att både C och KD åker ur. Om detta scenario inträffar skulle vi stå inför ett helt nytt politiskt landskap, där fullständigt nya tag kommer behöva tas hela vägen från vänster till höger. Det räcker också att bara det ena av PP eller SD kommer in i riksdagen för att förutsättningarna för svensk politik och samhällsdebatt ska förändras märkbart.
Jakob E:son Söderbaum
Fredag 02 jul 2010, 17:00
Politikerveckan i Almedalen 2010 är inte bara det senaste receptet på sockrat valfläsk. Den är också ett vägskäl inför en i allra högsta grad oviss framtid. Valet 2010 är på många sätt ett ödesval, och allt det stora och viktiga börjar nu i Almedalen. Faktum är att oavsett valets utgång så kommer årets riksdagsval innebära att vi definitivt lämnar 1900-talet bakom oss.
Om de rödgröna vinner valet så kommer mycket av det som den borgerliga Alliansen har åstadkommit under dessa fyra år att rullas tillbaka. Saker och ting kommer att fortsätta så som det mestadels har gjort under hela 1900-talet. D.v.s. en socialdemokratisk regering utgör normaltillståndet, som bara ibland bryts av med tillfälliga borgerliga regeringar för att reda ut de akuta ekonomiska och sociala problem som uppstått.
En viktig skillnad är dock att S för första gången sedan Andra världskriget skulle samregera med andra partier. Och att vi för första gången skulle få både miljöpartister och kommunister i Sveriges regering.
Om däremot Alliansen vinner valet så kan man verkligen tala om ett politiskt trendbrott. Då befästs utvecklingen sedan 1976 (då den första icke-socialdemokratiska regeringen på 40 år tillträdde), och den så djupt rotade socialdemokratiska regeringshegemonin kommer definitivt att vara bruten. Då kommer för första gången sedan demokratiseringen 1921 en borgerlig regering att ha styrt Sverige under en sammanhållen period av 8 år. Och vi kommer framöver verkligen kunna räkna med både fler regeringsskiften, liksom en vitaliserad samhällsdebatt där argumenten måste vässas och den politiska retoriken förnyas med jämna mellanrum.
Almedalen 2010 blir sannerligen spännande att följa. Tärningen är kastad!
Jakob E:son Söderbaum
Fredag 02 jul 2010, 15:02
Vi gick genom Visbys sommartomma gator. Nykomlingarna delade med sig av sin häpnad inför den medeltida stämningen. Det var i början av förra sommaren. Många länders Östersjöpolitiker var samlade till konferens. Jag berättade att vi befann oss i lugnet före stormen. Inom kort skulle alla Sveriges makthavare samlas i staden. Närmare tusen olika möten och seminarier skulle slåss om den lilla publik som fick plats på hotellen utöver statsministern, facket, myndigheterna och lobbyisterna. Jag berättade om politikerveckan som en möjlighet för vem som helst att komma nära de där som annars bara dyker upp på DN Debatt och SVT Agenda. Jag tillhör inte de som fnyser åt ”Almedalen”. Fnysarna menar att alltsammans bara är ett överlastat jippo, en tummelplats för medierna och påtryckarna.
Politikerveckan är faktiskt ett stycke svenskt direktdemokrati, som vi kan vara stolta över.
För när jag berättade för de utländska nattvandrarna på Donnersplats om de kommande torgmötena, partiledartalen och allt det andra, då blev de lika förundrande som inför ringmuren och kyrkoruinerna. Men en av dem sade eftertänksamt: ”Vi borde göra något liknande, men våra ministrar skulle knappast vilja möta allmänheten på ett sådant informellt sätt.”
Vi genomförde vår Östersjökonferens i Almedals-stil. De officiella proklamationerna kom vi inte undan, men vi lät podiet bli en tummelplats för frågor och diskussion. Många som utsattes för denna överraskande mötesstil var minst sagt förtjusta! Kanske sådde vi fröet till andra ”Almedalsveckor” i länderna kring Östersjön.
Ulf Wickbom
Johanna ErikssonJakob E:son Söderbaum och Ulf Wickbom
Torsdag 01 jul 2010, 18:00
Gunilla Petri-Westin
Under Almedalsveckan är Barometern på plats i Visby. Där tar vi rikspolitiken på pulsen inför det stundande valet. Ideologierna, utspelen och påhoppen - vad tycker Du? Var med och kommentera och debattera med oss här på bloggen! I text, bild och även filmklipp ger Barometern sin bild av Almedalsveckan. Medverkar på Barometerns Almedalsblogg gör Ulf Wickbom, Jakob E:son Söderbaum och Gunilla Petri-Westin.
Redaktionsbloggen
På Redaktionsbloggen berättar Barometern-OT:s redaktionsledning om tidningens utvecklingsarbete, och om hur vi resonerar i olika publiceringsfrågor. Vi hoppas också att den ska leda till en utökad dialog med er läsare.
redaktionsbloggen@barometern.se
Cassas blogg
21-åriga IFK Kalmarspelaren Cassandra Olofsson gör sin 6:e säsong i den blåvita tröjan. En energisk tjej med glimten i ögat som alltid har ett skratt nära till hands.
Här får vi följa med henne bakom kulisserna på Gröndal och läsa om hur det är att vara en damfotbollsspelare i en elitsatsande förening
cassandra.olofsson@barometern.se
Fotbollsbloggen
David Winberg, 36 år, har jobbat som sportreporter/redigerare på Barometern sedan december 2007.
Född och uppvuxen i Ljungarum i Jönköping. Hamnade i Kalmar 2002 via stoppen Växjö, samt amerikanska Little Rock, Orlando och Winston-Salem.
Den här bloggen kommer att handla om fotboll i allmänhet och lokalboll från division 2 till sexan i synnerhet.
Tips?
Nyheter?
Mejla mig!
david.winberg@barometern.se
Telefon: 0480-592 55
Christian Gustafsson
35-årig sportreporter på Oskarshamns-Tidningen. Bor i radhus i Kristineberg i Oskarshamn. Pappa till Tilde, 8, och Idde, 5. Gift med Anna. Född och uppvuxen i Oskarshamn. Flyttade till Stockholm 1998 och hamnade så småningom på Aftonbladet. Flyttade hem igen 2001 och har sedan dess arbetat på OT. Idrottsmeriter? Spelat division 1-innebandy med Oskarshamns IK (tvåa i poängligan 97/98!) och Farsta Sharks samt division 5-fotboll med Bråbo. Gillar: Steven Gerrard, familjen och Liverpool. Ogillar: Ärtor och Manchester United. Starkaste idrottsminne: När OT-fotografen Hasse Broms tvingade ner mig i en låda för att plåta mig som ”gubben i lådan” inför seriefinalen mot Södra Kärr i innebandyettan.
christian.gustafsson@ot.se
Telefon: 0491-575 11
Emily et Johanna
Två systrar, födda och uppvuxna i Kalmar. I grunden väldigt lika, men med sex års skillnad och numera även 100 mil. Som en öppen brevväxling kommer vi att reflektera över vardagliga betraktelser och blanda djuplodande inlägg med ytligt dravel.
emily.johanna.palm@barometern.se
Heléne Brandt
Här kommer jag och höjer medelåldern avsevärt bland bloggarna. Fyller snart, usch, vet inte...ska jag skriva det...ja, det ska jag. Lite försiktigt. 56 år. Läskigt eller hur? Jag är väl som folk är mest fast inte lika mycket.
Jag är bra på att: slappa, ett viktigt inslag i vardagen. Folk borde göra det mer.
Jag är även bra på att laga mat, och det är inte mina ord, det är sambon Stefan som påstår det. (Tack och lov) Jag är bra på att servera mat. Det påstår kattskrället Figge filur och kastar sej över matskålen.
Jag är oftast omtänksam och en bra lyssnare. Och så tänker jag bra och klokt, fast handlar inte alltid därefter.
Jag är usel på: alla praktiska göromål, att göra en uppgift direkt, att ta tag i saker. Jag läser ju för helsike en bok och vill icke bli störd.
För övrigt behåller jag resten av usligheterna för mej själv.
helene.ljung@barometern.se
Telefon: 0480-592 26
Julia i LA
Kalmarbon Julia Ekstam är en rättfram 21-åring som med humorn som slagkraft bjuder på ett skoningslöst skildrande av livet som studerande i Los Angeles. Här får du följa med bland folk, fester och funderingar.
julia.ekstam@barometern.se
Viktor Gibbs Sjödin
Viktor Gibbs Sjödin, en profil både på och utanför isen. Känd i hockey-Sverige för sin vassa penna och hårda tacklingar. Tidigare spelade han i Bofors, nu är det IK Oskarshamn som gäller. Viktor bloggar om det senaste i laget.
viktor.gibbs.sjodin@barometern.se
Huvudnyheter just nu
LÄS MER
