Gripande om vikten av medmänsklighet

Kan teater göra skillnad? Man kan verkligen hoppas, att Riksteaterns uppsättning Några av oss kan få alla som ser den att tänka till. Och stå upp för medmänsklighet och alla människors lika värde. Precis som tonårspojken Petr Ginz i arbetslägret Theresienstadt gjorde.

Publicerad 15 november 2018

Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Per Burell, Peter Perski, David Lenneman och Mårten Andersson ger röst åt tonårspojkarna som med livet som insats kämpade för att vittna om nazisternas övergrepp.Foto: Urban Jörén

Några av oss

Scen: Kalmar teater

Med: Mårten Andersson, Per Burell, David Lenneman, Peter Perski

Dramatiker: Eva-Maria Dahlin

Regissör: Måns Lagerlöf

Scenograf & kostymdesigner: Johanna Mårtensson

Pjäsen är en sann historia om Petr Ginz och några andra tonårspojkar som försöker överleva lägrets fasor och bevara sitt människovärde. Den bygger på Petrs dagbok och den tidning som pojkarna med risk för livet gav ut i lägret.

Petr Ginz var bara fjorton år när han en dag "stod på listan" för dem som skulle deporteras och 1942 tvingades ta farväl av sina föräldrar. Minnet av ögonblicket då pappan följer honom till stationen och kysser honom på pannan en sista gång, upprepas om och om i föreställningen. Var inte rädd, vi ses snart!

Annons

(Recensionen fortsätter under filmklippet)

I lägrets kasern L 417 för pojkar 12-14 år utropar pojkarna en självständig republik och ger ut sin tidning Vedem Magazin där de beskriver de omänskliga förhållandena i lägret. Det hinner bli 82 nummer med dikter, reportage och intervjuer, innan Petr 1944 förs till gaskamrarna i Auschwitz och dödas. En av pojkarna gömmer tidningarna, som blir till ett starkt vittnesmål om nazisternas övergrepp.

På den mörka scenen, med rader av lådor, som föreställer sängarna i pojkarnas sovsal, men också gravar, ger de fyra skådespelarna skickligt röst åt de modiga pojkarna, deras oro, deras längtan hem och okuvliga försök att trots allt skapa någon mening i livet.

Det är en starkt avskalad uppsättning, något annat hade också varit omöjligt. Regissören Måns Lagerlöf balanserar hela tiden på en gräns mellan pojkarnas sakliga berättande rakt upp och ner och deras känslor, rädslan, vänskapen, trotset mot överheten och den starka viljan att överleva.

Det skulle nog inte gå att berätta historien på något annat sätt. Däremot tror jag att många i publiken har svårt att hänga med i den begåvade Peters alla vetenskapliga och filosofiska utläggningar, som han flitigt delar med sig av, allt i ett mer eller mindre desperat försök att behålla sin tro på mänskligheten.

(Recensionen fortsätter under filmklippet)

Inte förrän mot slutet av kriget, då nazisterna börjar deportera allt fler människor från lägret i Theresienstadt till gaskamrarna i Auschwitz, även mammor och nyfödda barn, brister det för Petr. Då är det också omöjligt för några av oss i publiken att hålla tillbaka tårarna.

Tyvärr tycks historien upprepa sig. I en tid då rasistiska och nazistiska krafter är på väg att växa sig allt starkare och kan komma att utgöra ett allvarligt hot mot demokratiska och medmänskliga värderingar, bör berättelsen om tonårspojkarnas ofattbara mod ändå kunna inge hopp och en livsviktig strävan att kämpa emot dagens antidemokratiska strömningar.

Pjäsen, som ingår i Riksteaterns satsning på vår tids existentiella ödesfrågor, är en stark och viktig apell för fred och demokrati. Det är bara att hoppas att den också kan spela en roll i samtidsdebatten.