Kultur

Välskrivet men poänglöst om effekterna av ett krossat hjärta

Bokrecension ,
I Augustin Erbas roman träffar huvudpersonen, IT-teknikern Tomas, plötsligt sin ungdomskärlek på ett stillastående tåg.
Foto: Sara Mac Key
I Augustin Erbas roman träffar huvudpersonen, IT-teknikern Tomas, plötsligt sin ungdomskärlek på ett stillastående tåg.

Augustin Erbas nya roman är en välskriven bladvändare, men gör samtidigt Åsa Maria Hellman besviken.

Snöstorm

Författare: Augustin Erba

Förlag: Albert Bonniers

Genre: Roman

Tomas är en medelålders IT tekniker som befinner sig på ett stillastående tåg mellan Stockholm och Malmö. Utanför rasar en snöstorm. När Tomas är på väg till restaurangvagnen så stoppas han av Livli – ungdomskärleken som han inte träffat på tjugo år.

Det stillastående tåget utgör ramberättelsen till denna episka roman om hur Tomas formas av kärleken.

Tomas växer upp i en familj där traumat efter ett dödfött barn sliter sönder föräldrarna. Pappan flyr till USA och mamman insjuknar i psykisk ohälsa. Det blir morbrodern som tar hand om Tomas, men hos honom utsätts Tomas för övergrepp. Först när han kommer in på Tekniska högskolan upplever han gemenskap med den nyvunna vännen Joakim och de andra klasskamraterna. Och så norrländska Livli då som Tomas utvecklar ett höviskt svärmeri för men som övergår till att bli den stora kärleken.

”Snöstorm” är en riktigt välskriven bladvändare, Augustin Erba gestaltar glappet mellan vad den unge mannen ville bli och vad det blev av honom. Romanen är skriven med stor sympati för livets futtighet och tillkortakommanden. Livet blir såklart inte vad Tomas hoppats på, men även om han själv, i likhet med de andra relationerna omkring sig – sviker sina ideal, så har han, till skillnad från dem, en grundmurad moral som kompass genom livet.

Jag slukar den, men efteråt känner jag mig frustrerad ungefär som kan känna sig när man ätit en påse godis istället för en ordentlig måltid.

Jag har en förkärlek för skildringar av människor som framhärdar, och jag är imponerad över det känslomässiga stoffet i ”Snöstorm”. Jag slukar den, men efteråt känner jag mig frustrerad ungefär som kan känna sig när man ätit en påse godis istället för en ordentlig måltid. Från början kan jag inte sätta fingret på vad som irriterar mig. Det finns förvisso en hel del karaktärer som blir skissartade och jag är inte helt förtjust i dispositionen.

Den bästa delen är den som skildrar Tomas uppväxt och tid på Tekniska högskolan, medan jag är mindre förtjust över att en del av berättelsen pågår efter att Tomas och Livli mötts på tåget, kanske framför allt att jag inte upplever att den är skriven med samma omsorg. Men också för att den delen snuvar mig på katharsis. Ja, jag svänger mig med så högstämda uttryck eftersom jag förväntade mig antingen att berättelsen om Tomas skulle skaka om mig, eller att Tomas skulle bli omskakad. Men i min läsning så är han densamme före, under och efter mötet med Livli.

Saken är den att med bladvändare menar jag att den är spännande. Jag vill veta vad som kommer att hända, och jag vill att något ska hända. Men ”Snöstorm” gör mig besviken eftersom den lämnar mig oberörd. Inte likgiltig på det sättet att jag nödvändigtvis tycker att den är dålig. Den är bara inte lika bra som den utlovar.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.