Sigrid Rausing skriver lågmält om den makabra drogtragedin

För några år sen briserade en makaber nyhet: Tetra Pak-arvtagaren Hans Kristian Rausing hade gömt sin fru Eva, död genom en överdos, under en hög sängkläder i två månader. Hela situationen var bisarr och grotesk, närmast spöklik. I vilken skuggvärld levde Hans och Eva, båda drogmissbrukare? Sovrummet i paradpalatset i London var deras hemliga vrå för droger och skumrask, resten av bostaden en orgie i uppstyrd borgerlighet, en ”fasad” och ”potemkinkuliss” som Hans syster Sigrid skriver i sin nyutkomna bok.

Malström, eller Mayhem som boken heter i original, är skriven på engelska och vackert översatt Rebecca Alsberg i samarbete med den svenskfödda författaren själv.

Både ordet Malström och Mayhem ringar in missbrukets dunkla kuslighet, begärets svarta sug. Hans och Eva var nyktra narkomaner, de träffades på ett behandlingshem och fick fyra barn. En nyårsafton tog de ett glas champagne, eller flera. Återfallet varade i tolv år, fram till Evas död.

”Gränsen mellan missbruk och drogfrihet är hårfin och milsvid. Ett litet steg, en rörelse i en dans, ett enormt åtagande”, skriver Sigrid Rausing i sin behärskade förtvivlan över de anhörigas maktlöshet. ”Vem kan hjälpa missbrukaren, uppslukad av sitt beroende, sin hunger, sitt enorma behov?”, skriver hon. ”Vem kan hjälpa när själva begreppet ’hjälp’ i missbrukarens ögon blir synonymt med maktutövning, med familjen som polisstat, med ett slut på friheten?”

Sigrid Rausing går alltså rakt på missbrukets kärna: frihetslängtan och ett band till drogen som är starkare än kärlek. Missbruk är ett svårgestaltat ämne, eftersom det kretsar kring ett tomrum som är nästan omöjligt att förstå om man inte är missbrukare själv, och missbrukaren själv gör allt för att förneka sin egen förståelse. Som i beskrivningen av Eva: ”Skikten av det konstlade och det autentiska inom henne förvirrade mig, missbrukets dubbelhet då smärtan ibland är autentisk och ibland spelad, då skrattet ibland är autentiskt och ibland spelat”.

Sigrid Rausing har alla förutsättningar att fånga missbrukets nyanser, eftersom hon verkligen kan skriva. Hon driver tidskriften Granta, har skrivit en avhandling i antropologi och gav för några år sen ut en skönlitterär bok om sitt forskningsämne, estniska kolchoser. Anteckningar från en kolchos är en underbar roman. Rausing skriver enkelt och samtidigt subtilt drömmande, hon liksom smyger in nya tankar i läsarens hjärna.

Det finns ett par problem med ”Malström” som gör den svajigare – och, på gott och ont, kanske mer skör – än förra romanen. Den språkliga lågmäldheten har ibland en tendens att slå över i distansering. Det är möjligen avsiktligt – detta är den anhörigas perspektiv och gör inte anspråk på identifikation med missbrukaren – men jag skulle ändå önskat att hon borrat sig djupare in i själva begäret. Det är ju suget som är hemligheten. Vari består detta gåtfulla sug? Jag jämför gärna med den amerikanska författaren Leslie Jamisons bok ”Tillnyktring” som nyligen kom ut på svenska och som starkare än någon annan redogör för missbrukets lockelse, inifrån. Visst, det är ett sug efter frihet, efter det vilda, det vet Rausing. Och det vilda och gränsöverskridande kan vara farligt och skeva ur. Men hur känns den skriande och desperata dragningen till det vilda?

Nu tränger alla känslor istället igenom som ett slags depressivt lugn, i blågrå skönhet och skir sorg. Kanske har det att göra med att Rausing är socialantropolog. Jag föreställer mig att det pågår ständiga diskussioner inom det fältet om hur nära man ska gå inpå sina studieobjekt.

Det finns också en annan konflikt i boken, som blir tydlig när författaren diskuterar Eva Rausings snurriga inblandning i Palmeutredningen. Författaren vill både berätta sin brors och sin egen historia på ett personligt plan, och korrigera mediernas lögner kring händelsen. I det sistnämnda fallet tar hon för givet att folk har långt minne. Så är det inte. Även om historien kanske är mer känd i England än i Sverige, så är det enda jag själv minns – trots att jag är en slukare av kvällstidningar – Eva Rausings sorgliga död. Jag minns ingenting av hennes inblandning i Palmeutredningen. Den är förstås intressant som exempel på en missbrukares nyckfullhet och bristande logik, men det behövs inget detaljerat försvarstal, man fattar att drogmissbruk leder till förvriden logik och bristande trovärdighet.

Sammantaget är Malström ändå en modig bok. Det är viktigt att motverka den skvallersugna reptilhjärnan, oavsett om den är personlig eller kollektiv, genom att skriva med noll sensationslystnad och förståelse för lidandets komplexitet. ”Om man inte förstår sin sorg kan den förvandla en till någon annan än man är”, skriver Rausing. Det gäller även för samhället i stort. Att svåra livserfarenheter måste formuleras seriöst, det är inte terapi, det är politik.